Om en julklapp

Thomas

Detta är mitt första inlägg på debutantbloggen. Därför tänkte jag att det kunde vara passande att vrida tillbaka klockan lite. Inte till allra första början, men i alla fall till en början. Början på den här delen av resan, den som ledde fram till att jag sitter här och skriver nu.

Det var julafton. Vi hade väl inte haft så jättemycket tid att planera julklappar till varandra. Trots allt så hade vi haft ganska mycket att stå i. Vi hade bytt land (igen). Kommit tillbaka till Sverige med allt vad det innebär.

Jag öppnar en liten paket från min hustru. En bok troligen…

Det visade sig vara ett helt korrekt antagande. Det var en bok. Stephen Kings ”Att skriva”. Jag hade nämnt den någon gång. Att jag läst att folk sagt att skulle man läsa något om skrivande så skulle man läsa den. Att den var värd att läsa även om man inte gillade Stephen King.

Nu är det så att jag inte har läst något annat av King. Faktiskt inget alls. Man kan se det som en brist i min litterära bildning, men det är lik förbaskat så. Men jag har läst denna bok, och det är jag väldigt glad för. För den presenten gav mig två insikter.

Den första, och allra viktigaste var att jag blev så himla glad för den här presenten. Att jag fick den av henne. Jag blev lycklig som ett barn över en liten bok som jag lika gärna kunde gått och handlat själv om jag bara kommit mig för det. Jag blev lycklig över att hon gav den till mig, att hon såg mitt skrivande som något viktigt. Tror jag. Jag är fortfarande inte helt säker på varför jag blev så glad. Det jag är säker på är att jag bestämde mig för att om jag känner så mycket för denna julklapp så är det här med skrivandet säkerligen väldigt viktigt för mig.

I sin tur ledde det här fram till ett nyårslöfte. Min variant på nyårslöfte har sedan dess handlat väldigt mycket om att sätta upp ett mål för det kommande året. Det jag lovade mig själv var att ta mitt skönlitterära skrivande på allvar. Det året tog jag upp novellskrivandet, började försöka komma igång med att skriva inte bara när andan föll på som jag gjort tidigare, utan mer koncentrerat – ”på beting”. Sedan gick jag vidare och började fundera på att skriva en roman året därpå.

Även i det arbetet var Kings bok nyttig. Den andra insikten boken gav mig var nämligen hans metod. Jag gör inte exakt som han när jag skriver – eller har i alla fall inte gjort så hittills. Men jag insåg att det inte finns ”ett sätt” att skriva en bok. Det går att skriva en roman på ungefär samma sätt som jag skriver noveller. Att börja i en bild, eller en idé – bygga på med personer och sen se vart det leder.

Romanen blev klar. Den redigerades, fixades, kommenterades, och gick slutligen iväg till ett antal förlag. Och nu skall den alltså bli utgiven. Men den kändes aldrig som ”slutet på resan”. Tvärtom. Den gav mersmak. Jag skrev en bok till efter denna, och jag längtar efter att bli klar med slutfixandet nu så att jag kan ge mig i kast med något nytt. Det känns betydligt mer som att ”det är nu det börjar” (igen).

Får man ge bort sina egna böcker?

En sak som kännetecknar debutanter är att vi, i likhet med alla andra nybörjare, oupphörligen pratar om sin debut. Det är både naturligt och fullt begripligt, för hur stort är det inte för någon som alltid drömt om att bli författare att äntligen få ge ut en bok? Men även en aldrig så stödjande och kärleksfull omvärld har rimligen en gräns för hur länge det fortfarande är roligt. Och såhär mot slutet av debutantåret kan man tänka sig att den gränsen är nära. Åtminstone för oss som debuterade i våras.

En sak till: Böcker är ju värsta julklappen. Mitt eget hushåll ståtar nu med såväl Combüchen som Vargas Llosa, samt lite fotboll, ett par barnböcker (till mig) och en suspekt bok med titeln Disgusting things (inte till mig). Bokhögen har växt sig både stor och uppfordrande och ska väl tas hand om vad det lider. Och man får hoppas att det ligger såväl käftsmällar som Gå på djupetar i andras bokhögar här och där.

Lägger man ihop dessa två saker får man en brännande het moralfråga. Och ja, jag borde kanske ha skrivit om det här redan innan jul, men då hade jag en begravning att skriva om, och dessutom hade jag redan bestämt mig. Nu är det för sent för goda råd, men eftersom jag ändå är väldigt nyfiken på vad ni tycker slänger jag ut frågan ändå. (Win-win.)

Alltså, here goes:
Är det okej att ge bort sina egna böcker i julklapp?

Det här handlar alltså om en slags vuxenvärldens motsvarighet till att ge bort saker man gjort i slöjden. Och eftersom det är taskigt att ställa kniviga moralfrågor dagarna efter jul (då åtminstone mina kognitiva förmågor ägnats åt herrarna Jansson och Skinkström, fru Musti och fröken Sillén), ger jag er tre svarsalternativ.

1) Ja, det är klart att man ska! Det är ju det finaste man har!
X) Det går bra när man är debutant, men sen ska man skärpa sig.
2) Nej, det är självcentrerat och egorunkande. Skämmes tammefan!

Luften är fri. Motivera i kommentarfältet!

/Marcus