Det är kanske inte mitt hjärta på en krok … men ändå!

Dagens gästbloggare är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk.

 

På söndag 10/4 är det dags för releasefesten till min hårdrocksbarnbok Jacks Rockiga Resa. Mycket ska göras och mycket borde nog redan vara gjort. Samtidigt har jag redan börjat på nästa bok så huvudet surrar av idéer likt flygande insekter.

Releasen av Jacks Rockiga Resa kommer att äga rum söndagen den 10:e april på Underlandet i Kulturhuset i Stockholm mellan kl 14-17. Tävlingar, signerig, tilltugg och baddiebags till de 200 första som köper boken samt massa hårdrock utlovas. Alla är välkomna!

Jacks Rockiga Resa planerades inte att ligga så rätt i tiden som vi faktiskt tror att den gör. Att det är hårdrock i Melodifestivalen är bevis på att musikstilen når väldigt många människor. Kiss var kanske djävulens musik på 70-talet, men idag står de närmast för trallvänlig rock. Om vi talar om de riktiga hårdrockarna, om man får säga så, finns det få fans som är lika hängivna. Trots detta vet jag att alla inte kommer att gilla boken eller idén. Alla kan liksom inte tycka lika. Men i det ligger ändå en liten rädsla. Hur ska jag hantera det annorlunda eller negativa tyckandet? Kan jag bara strunta i det? Kommer jag kunna skilja på min bok och mig? Det är trots allt ingen bok där jag blottar mig själv och sliter ut själen till allmän beskådan. Det skulle jag i dagsläget aldrig våga. Sådana texter hamnar i en bortglömd mapp i datorn eller som kryptiska låttexter.

Nu är det faktiskt en barnbok vi pratar om, min första publicerade dessutom. Men jag vet att folk kommer att tycka sig blinda ändå. Frågan är bara, hur kommer jag att känna inför allt detta tyckande? Kommer jag att kunna hantera det, eller är det något man lär sig med tiden? Sitter just nu med ett färskt exemplar från tryckeriet framför mig, men vågar inte läsa det. Runt mig står lådvis innehållande boken, bara en bråkdel av de tusentals upptryckta. Vad är jag mest orolig för, att folk inte kommer att läsa den eller att folk faktiskt kommer att läsa den?

Hur jag än kommer reagera kring responsen kanske det är så att man blir lite tåligare för varje bok. Jag hoppas det, för jag planerar att skriva många fler!

Hajp en månad innan

Nu är det en månad kvar tills En käftsmäll är också beröring släpps.

Med undertiteln ”Dikter för riktiga män” är den något som inte är så jättevanligt i poesivärlden: ett konceptalbum med dikter om manlighet och om den moderne mannens värld bland gymråttor, faderliga marknadschefer, indiekillar och gamla högstadiepuckon. Det är möjligt att textmassan innehåller en och annan bil också. Samt en sportvagn av märket Emmaljunga. Och ett par penisar. Och ett jävligt fyrkantigt ideal.

Jag vill gärna tro att det är en skön mix av allvar, vemod och skratt som då och då fastnar i halsen. En blandning av estradpoesi (för er som följt min spokenwordkarriär: Personligt brev, Angela, Förenklad självdeklaration, Kärlek i psykbrytets tid, Ishockeyfysik och Hotellfrukostbacon finns alla med!) och mer traditionellt upplagd diktning.

Bloggkollegan Liz kanske skulle ha kallat det ”kukhuvudpoesi”. Min förläggare skulle ha sagt att det är en hit. Själv låter jag titeln tala.

En käftsmäll är också beröring kommer dessutom att kvalificera mig för att söka medlemskap i Författarförbundet och liknande organisationer. Det ska bli skoj att se vad invalsnämnden tycker om lilla mig…

Kalla Kulor Förlag har tidigare gett ut endast en diktsamling. Men det är å andra sidan en banbrytande svensk översättning av den engelske punkpoetlegenden John Cooper Clarke – som varit förband åt Sex Pistols och Elvis Costello!

Jag är med andra ord i fint sällskap. Och det sägs att min diktsamling får en snarlik layout…

Fint sällskap...

Som synes av bilden: det här är inte poesi för vem som helst…

Den som mest läser poesi för att analysera, dekonstruera och känna sig smart, har antagligen ingenting att hämta. Den som förstår debatten mellan OEI och Axess och tycker att den är spännande, kanske inte kommer att tycka samma sak om min poesi. För jag vet verkligen inte mycket om poesins teori och definitionsmängd. Jag har inte den blekaste aning om vad skillnaden är mellan poesi, lyrik och skaldekonst. Jag vet inte vad språkmaterialism är, och om jag är för eller emot. Jag har inte läst Stagnelius utan föredrar New Model Army. Inte ens versfötterna har jag nån koll på – i mina öron låter jambisk pentameter som en maträtt eller ett mätinstrument. Och dikterna har säkert blivit därefter.

Men det har också visat sig flera gånger att om man bara ger mig en scen, en mick och låter publiken bedöma, kommer jag att utklassa nästan vilken kritikerhyllad samtidspoet som helst.

Fenomenet återstår att analysera. Kanske handlar det om det som poetkollegan Malin uttryckte som ”Om du menar att du vill knulla, skriv för helvete inte om fåglar då!” Kanske handlar det om att min poesi har ett mer direkt uttryck, kanske rentav plattare, som till skillnad från djupare poeters troper och symboler går att förstå redan vid första lyssningen. Men kan man verkligen utesluta möjligheten att publiken helt enkelt har rätt?

Se mig på scen. (Eller på tuben.) Läs En käftsmäll är också beröring. Och gör din egen bedömning.

Om en månad är det dags.

/Marcus