Augustin: Efter bokmässan

Fram tills idag har det oftast varit Kevin, Kalle och jag som skrivit historien om de tre debutanterna. Inte längre; både DN och Sydsvenskan har skrivit var sin version. Lika lite som vi äger våra böcker, lika lite äger vi snart historien om Debutantbloggen. En historia som tar slut om tre månader – i alla fall för oss.

Jag vill tacka er som kom förbi vårt seminarium för att lyssna. Jag hoppas att ni fick svar på era frågor. Om våra erfarenheter kan vara till nytta för den som drömmer om att utveckla sitt skrivande så tycker jag att det är bra.

Kalle och Kevin, det var en fröjd att ser er i sviten. Ni hörde hemma där.

Vi hörs.

/Augustin

Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Förberedelser inför Bokmässan: seminariet

Augustin och Kalle! Seminariet måste planeras. Såhär tänker jag mig:

1) Kalle svänger in på en trapets iförd kärnstrålningsdräkt. Slänger ut exemplar av Toffs bok till alla skrikande fans, som sliter i dem så att sidorna flyger.

2) Seminariemoderatorn Jessika Gedin hojtar som en snabbinkallad högstadievikarie för att få alla att sätta sig. Men förgäves. Därför att…

3) Augustin och Marianne Cedervall gör entré dansande tango. Augustin bär sin gamla värnpliktsuniform, Marianne är klädd i tusen strålande gotländska prästkragar. Flera digitala minneskort härdsmälter när paparazzin från GöteborgsPosten och Norrlands största dagstidning sätter igång. Varvid…

4) Ett gäng street-dancers från Jordbro bär in i en hängmatta gjord av sammanflätade amerikanska och svenska flaggor; jag slänger billig bling-bling till alla som inte fick Toffs bok.

5) Sedan ställer vi oss på scenen alltihop och rappar från våra böcker.

Vad tycks? Eller kanske borde vi diskutera den känsla av befrielse och klarsynthet som inträffar i och med utgivning. Ångesten försvinner, den plågade debutanten får snilleblixtar angående nästa roman, ens mor ringer och säger att förresten så trodde hon visst på en, ja hela tiden faktiskt. Eller kanske borde vi diskutera sakfrågorna: samarbetet mellan författaren och förlaget, att fixa releasefesten, att utstå recensionerna.

Vad tycker ni, A. och K.?

Foton från Debutbaren

Kära debutantkolleger,

De gånger jag varit på debutbaren har debutanterna ofta känts som öar i en gles skärgård. Utan annat sammanhang än kanske en samling ordnad av respektive förlag, har de gått upp en och en och sedan satt sig. Ensamma.

Igår var min känsla den motsatta; flera av oss är bekanta med varandra tack vare den här bloggen och åtminstone jag kände det som att  vi var en grupp – debutanterna ’09 – som tillsammans, och med varandras stöd, mötte publiken.  Det var tryggt.

/Augustin

Sara Paborn intervjuas av Magnus Utvik

Kalle Dixelius lyssnar (och fryser en smula)

Augustin Erba läser högt ur Ensamhetens broar

Marika King: Två månader senare

Det var bara två månader sedan, men det känns som en hel evighet. För två månader sedan fanns inte min bok förutom som manus i några datorer och på pressarna i tryckeriet. Jag hade varken haft releasefest, fått recensioner eller kommentarer från folk som har läst den.

Nu står den här. På min bokhylla. Och jag tänker: är det där verkligen min bok? Är det inte någon annan som skrivit den? Och bläddrar jag i den så känns den faktiskt lite främmande, trots att jag känner igen vartenda ord på varenda sida.

Så ja, Kevin. Jag tror att boken har lämnat mig. Och det känns faktiskt lite skönt. För även om jag fortfarande förstås blir extatisk när jag får mejl från folk som har läst den, eller ser någon blogg som har skrivit om den, så börjar jag närma mig den nu. Min andra bok.

Det är ju skrivandet som är det roliga. Uppmärksamheten och allt det andra är en härlig men samtidigt jobbig fas som det är kul att uppgå i ett tag. Men det är här jag vill vara, i de nya scenerna, med de nya karaktärerna, som växer fram så sakteliga.

De som kan sådant här säger att det underlättar att ha börjat på tvåan innan ettan kommer ut. Jag tror att det stämmer. Det är svårt ändå. Och det är bara idag, efter ungefär två veckor, som rädslan släppte taget och glädjen kikade fram. Innan dess hade jag mest ångest. Men skrev ändå (annars får man ju ännu mer ångest:)

Kalle, nyfiken på hur det går för dig. Och Kevin, kommatecknens fas tar slut! Och när den gör det kommer du att sakna den…

Till sist, Augustin. Jag kan inte uttrycka hur tråkigt det är att inte få vara med om din stora dag. Det kommer att bli fantastiskt. Du är fantastisk. Lycka till.

/Marika

Vi är på debutbaren ihop

Hej Kalle och Sara,

Jag har just hittat medverkandelistan för debutbaren för vårdebutanter -09. Vi får sällskap! Vad roligt att få höra er läsa högt ur era böcker. Hoppas det blir solsken.

/Augustin

Att vilja skriva bok nummer två

Kalle,

I ditt senaste inlägg tog du även upp ett annat problem, det här med att vilja skriva bok nummer två.

Visst är det annorlunda nu när vi vet vads som krävs för att få ihop en livslevande bok! Innan jag blev antagen skrev jag refuserade manus i kanske femton år men ingen av dessa var alls lika jobbiga att färdigställa. Jag höll på att slita ut mig, det blev sena nätter, inte särskilt mycket sömn. Mitt självförtroende pendlade mellan hopp och självförakt.

På sätt och viss känns det som om jag fortfarande håller på att återhämta mig från första boken, samtidigt som jag vill inget annat än skriva på nästa manus.

Men kruxet är att som fortfattare (eller blivande författare i mitt fall) har vi i princip fått nya jobb ovanpå våra vanliga jobb. Och det är ytterst få författare i Sverige som har råd att skriva på heltid. Eller ens på halvtid.

Det finns ett uttyck för det här på engelska: Out of the frying pan and into the fire.

Jävlar

Det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Jag som alltid gått omkring och sagt saker som ”skrivkramp är en myt”. Eller: ”kockar får aldrig kockkramp”.

Men nu sitter jag här. Och får inte ur mig en enda liten ynka rad. Jag öppnar inte ens dokumentet, för jag vill inte sitta och stirra som en katatonisk idiot. I stället Facebookar jag. Kollar mitt mejl. Läser de här bloggarna. Tar en folköl. I skrivande stund ser jag på Villareal-Arsenal i Champions League.

Det handlar inte om att jag plötsligt fått uruselt självförtroende. Tvärtom: jag gillar verkligen min idé. Jag har fått grönt ljus att fortsätta av förlaget. Jag vet att det kan bli en rolig, spännande och läsvärd bok.

Jag blir bara helt jävla flintskallig av tanken på det massiva berg av arbete som ligger framför mig. Allt petande, alla transportsträckor av text som inte är det minsta rolig att skriva.

Hemingways isbergsliknelse har aldrig känts lika relevant.

Nej, nu har jag missat första halvtimmen av ”House”. Jävlar.

/Kalle

De sista ändringarna. Eller näst-sista.

Och så hände det igen i natt, vår yngste kom krypande över till vår säng vid fyra-tiden. Precis som natten innan hade han en bok med sig. En stor tjock pekbok. Läsa den, sa han och la boken på mitt huvud. Den gled ner och hamnade mellan sängen och väggen. Dunsade i golvet. Jag stoppade ner handen, försökte fiska upp den. Kände hur sidorna öppnade sig, fastnade under sängen. Jag stoppade ner andra handen med, lirkade upp den, gav boken till honom. Den handlar om djurungar, vi har läst den förut. Jag tror att vi somnade om båda två.

Senare samma morgon i en stuga intill skogen: jag höll på att lägga in de sista ändringarna. Eller näst-sista. Snön hyschade skogen, målade om päronträdet. Jag drack grönt té med citron i, lyssnade på snöns vita symfoni. Tänkte på Kalles bok som redan kommit, tänkte på Augustin som håller på med sista korret, tänkte på Marika King som snart har releasefest – visste ni tre att ni var där i stugan med mig? Jo, jag bjöd på té. Vi pratade om vädret. Och Göteborg och Tanzania och flyttfåglar och målarfärg. Sedan ursäktade jag mig, jag måste jobba med manuset sa jag, det ska vara färdigt snart – jag har tagit ledigt från jobbet.

Jag håller fortfarande på med ändringarna – varför är jag så noggrann, varför är jag aldrig nöjd. Kanske för att jag vill leverera en bok som är så bra att folk vill läsa den klockan fyra på morgonen.

Där staden är en bok

”Okay, but in case you can’t make it to the airport and I’m too cheap to take a cab, what bus do I take from the airport?”

”Number Eight.  But you’d never be able to get on.  You need coins.  Monedas. They’re almost impossible to get.”

”Maybe I’d manage somehow.”

”Kevin, you don’t speak Spanish.”

”I managed in Mexico.”

”This isn’t Mexico.  Look, if you managed to get a cab, I’d give you five hundred dollars.  Cash.  Okay?  But you’d never be able to do it.”

Men det behövdes inte, heller.  Brorsan hämtade mig vid flygplatsen.  Han hade monedas nog till att gjuta en vällingklocka. Vi hoppade på 8:an och åkte i en och en halv timme in till staden som är en bok, där alla är författare.  Ja, här i Stockholm har vi klotter och klistermärken och illegal affischering och folk som stickar halsdukar åt diktarstatyer. Vi har gratistidningar och dagböcker som klistras upp på lyktstolpar, vi har boklådor och förlagsfönster och återvinningscentraler där tryckmedia trycks ner för att bli nya ord och visor… men framför allt har vi reklam. Överallt.

Så snart jag klev av 8:an med brorsan slog det mig. Det är stor skillnad mellan reklam och klotter: skillnaden heter pengar. De som har pengar får klottra ner staden med lagens samtycke. De som inga reklampengar har, tycker lagen inte om.

I en stad i Sydamerika (de som lusläst denna blogg vet vilken) fick jag nyligen en sådan där ”aha”-upplevelse. Nej, egentligen var det mer en sådan där ”Holy shit!”-upplevelse. Landet där jag just då befann mig hade för inte alls särskilt länge sedan terroriserats av en fascistisk militärregim. Som mördade uppemot 30.000 människor. Förövarna går för det mesta fria på gatan. Lagen når dem inte. Men ordens långa pekfinger — det som på svenska heter klotter — det kommer de inte undan. Överallt dessa politiska slagord mot polismord, mot kapitalism, mot prästers övergrepp. I detta land är klotter inte bara klotter utan ett litterärt uppror. Klottret är en protestbok som skrivs av dem som står utan mut- eller reklampengar, av dem som aldrig återfått sina anhörigas kroppar, av dem som inte kan skriva lagar för att komma åt de skyldiga. Det är ett land med en stark litterär tradition. Jag förstod varför.

Och så förstod jag återigen varför jag skriver. Och varför Augustin och Kalle och så många andra skriver.

Att bli recenserad

Jag hade sett framför mig hur jag darrande som ett asplöv efter en sömnlös natt kravlade mig ut i hallen och plockade upp DN. Hur jag sedan med frenetiska händer rev ut kulturdelen och bläddrade fram till den ödesdigra sida där Min Dom stod. Och slutligen: hur jag läste den med en bubblande, stigande känsla av triumf och lycka. Det skulle bli dagen då jag slog världen med häpnad.

Men det blev ju inte riktigt så. Jag var sömnlös, det stämmer. Och jag bläddrade frenetiskt fram till min recension, det stämmer också. Men den där bubblande euforin uteblev. Visst, DN:s var försiktigt positiv. Expressens var väldigt positiv. Arbetarbladets var sjukt positiv. Men Aftonbladets recension var ett lustmord. Och de flesta var ganska kritiska. Hade invändningar som jag både kan hålla med om och inte hålla med om. Ja, i nästa bok ska karaktärerna vara mer tydliga och inte lika platta. Men nej, min bok är inte mediekritisk. Ej heller vill jag höja ett varningens finger inför vår livsstil. Och det är klart att det inte är MIN prosa som är torftig – det är Toffs prosa som är det. Han har ju aldrig skrivit förut. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men men. På det hela taget är jag nöjd. Både med utfallet och min reaktion. Fler recensioner än jag trodde. Några positiva, några negativa. De allra flesta däremellan. Och jag blev vare sig självmordsbenägen eller euforisk.

Jag steker fortfarande fiskpinnar. Min dotter har vattkoppor. Jag har ont i ryggen. Allt är som vanligt …

… men ändå inte.

/Kalle

Vadå författare? Jag har inte ens ett omslag! Help! (utökat)

Okej Augustin, min första tanke när jag läser ditt inlägg är: Är Kerstin Ekman verkligen med i Svenska Akademien? Kolla själv, säger min hustru. Ja, där satt det. Eller hon. Stol nummer femton; hon deltar inte längre står det.

Men vem som kallat mig författare? Ärligt talat är det bara du som kallat mig det. I ditt inlägg, samt när du berättade om hur ett barn en gång frågade varför jag hade en blyertspenna bakom örat:”Därför att han är författare” svarade du — jag blev jättesmickrad!. Men hos mig är ”författare” är än så länge ytterligare ett f-word. Kalle är författare, han hade för katten boken på köksbordet (Toffs bok); och du — självaste KB intyger att Augustin Erba är författare till Ensamhetens broar! Du har till och med tilldelats ISBN-nummer!

Jag har telefonnummer och … omslagsångest.

Nu är det snart februari, säljmaterialet ska skickas in till tidningen Svensk Bokhandels höstkatalog om några månader och det börjar bli omslagsdags. Jag har lovat förlaget att skicka in idéer under helgen. Vad utgör ett effektivt omslag? Jag har kunnat utröna vissa trender: närbilder på händer, ansikten och urringningar. Landskapsmålningar, konstverk, kärnkraftverk.

Min bok handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige. Innehåller även inslag av hip-hop, hybris, och funderingar kring krig och samvete. Så — för första gången i Debutanbloggens korta historia ställer vi en direkt fråga till Eder. Till läsarna! To the people who read this stuff. På förlegad svenska: Hvad tycken I? Eller på Philly-engelska: ”Hey youz guys, what d’ya think should be on the cover, eh?” Den som bidrar med ett vinnande förslag får en rundguidning i Jordbro (släkt och bekanta till anställda hos Debutantbloggen.se AB Inc. Ltd. får ej delta i tävlingen)!

Oy! Boken heter förresten Numera negerkung. Av många skäl.

PS: Kalle och Augustin, hur gick omslagsprocessen till för era böcker? Hade ni något att säga till om?

PPS: Men varför jag valde att skriva? Jag har helt enkelt aldrig lyckats bli kvitt beroendet. Och när jag var sju, var böcker det bästa jag visste, jag lovade mig själv att en dag skriva för sjuåringar. När jag blev åtta lovade jag mig själv att i stället skriva för åttaåringar. Sedan fyllde jag nio….

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.”

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

En månad i kris

Hej Kalle och Kevin,

När flygplanet gungade till blev jag svettig i handflatorna. Jag har inte varit flygrädd på åratal, men i söndags kom allt tillbaka. Det skramlande ljudet från motorerna dämpades av de hörselskydd jag har på mig när jag flyger.

Flygvärdinnorna serverade te med leenden.

Vi tre har bloggat tillsammans vår första månad av tolv, och jag märker hur mina tankar upptas av hur ni har det och vad ni har skrivit. Det är inte länge sedan vi med trevande steg klev in i 2009. Vårt debutantår.

Jag trodde att det skulle bli bra att vi tog sällskap på färden, men det som nu har inträffat kunde jag inte föreställa mig.

Jag anade inte att Kalles bok skulle dominera blogosfären.

Jag anade inte att jag skulle bli så stärkt av att läsa om Kevins väg till publicering.

Jag anade inte att så många skulle höra av sig till mig om den text jag skrev om min pappa.

Och jag kunde inte ana att min fru och din fru, Kevin, skulle finna varandra, inte bara på Kalles releasefest, utan också här på bloggen.

Tre debutanter i ett ensamt yrke har blivit ett sällskap, och denna månad, den månad då en författare intog världens viktigaste arbete, har vi rest tillsammans och vi har rest väl.

Flygplanet landade tryggt.

/Augustin