Gästblogg: Peter Winai

peter_winai-fotoJag skriver om Astrid. Om Flykten till kärleken.

Astrid är en ung svenska, som är sjutton år när hon åker till Tyskland. Det är två år kvar tills andra världskriget börjar.

Jag är en äldre man, lever i Sverige. Nu.

Kan jag skriva om Astrid? Får jag skriva om Astrid?

Jag har en dagbok från 1936. Den har min mor skrivit. Jag använder den för att skriva min roman om Astrid. Dagboken är plattformen, men romanen är fiktion. Jag valde att göra så – av en massa skäl. Det viktigaste för mig är att det ger mig frihet – jag kan skriva om det som kan ha hänt och jag slipper tänka på att protagonisterna  skulle vara mina föräldrar. Jag är inte intresserad av att redovisa ”sanningar” i bemärkelsen det autentiska, dokumenterade. Jag vill komma åt, gestalta, det sanna.

Dagboken ger miljöer, platser och språk. Den talar om hur en ung kvinna uttrycker sig – hon skriver om umgänget med familjen och om nazistiska parader. Hon åker fast för att hon inte gör hitlerhälsningen, men blir friad eftersom hon är svenska. Dagboken ger mig en uppfattning om hur den unga kvinnan tänker och resonerar. Hur hon inte låter sig fångas, trots de suggestiva galorna med cheer girls och marscher. Hon blev inte nazist skriver hon. Hon gillar inte superlativer. Lite tråkig nästan.

Men Astrid måste gilla Tyskland. Hon åker dit igen. Hon blir kär. Åker hem, studerar och jobbar. Mannen hon förälskar sig i läser till läkare. Han flyttar runt för att slippa bli partimedlem och inkallad. Hon åker ner till honom, de gifter sig, mitt i kriget. I krigets slutskede blir han skickad till Vitryssland. När östfronten bryter samman, flyr mannen västerut, för att komma tillbaka till henne.

Då blir Astrid våldtagen.

Kan jag skriva om det? Får jag skriva om det?

Våldtäkten sker efter fredens utbrott. Tyskland invaderas från två håll. Astrid befinner sig i Schwarzwald och som hon tror, i skydd. Som hundratusentals, eller miljontals andra kvinnor blir hon våldtagen.

När jag skriver inser jag att det här blir svårt att förmedla. Att som äldre man skriva om en yngre kvinna är en sak. Att skriva om en person som levde i förra århundrandet är en annan sak. Att skriva om någon-som-inte-är ens-mamma är en sak. Att skriva om våldtäkt är en annan sak.

Ändå gör jag det. Ändå har jag gjort det.

Ett ord smyger sig in. Appropriering. Lika med översitteri. Så har det definierats: När medlemmar av en viss kultur antar element från en annan kultur, enligt wikipedia. Någon som anses tillhöra en överordnad grupp approprierar något från en underordnad. Vit skriver om svart. Vit västerländsk äldre man skriver om svart yngre afrikansk kvinna. Innebörden i ordet appropriera har förskjutits. Från att tillägna sig till att lägga beslag på.

Börje Salming uppträdde som Sitting Bull i en annonskampanj för några år sedan. Appropriering sas det. Men de som tyckte så måste mena att Sitting Bull hade underordnad status. Grumligt.

Alexander McCall Smith, en äldre vit man skriver om Precious Ramotswe, på Damernas Detektivbyrå. Precious är en botswansk kvinna i mellanåren, traditionally built. Inte får väl han uttolka henne? Jag har bott och rest i södra Afrika i många år och det här är bland det mest träffsäkra jag har läst. Skrivet med värme. Det är jag inte ensam om att tycka, jag vet att även yngre afrikanska kvinnor tycker så.

När Roots kom ut på sjuttiotalet blev det en kioskvältare. Boken var banbrytande. Alex (också!) Haley skrev om sina västafrikanska förfäders kamp, om hur Kunta Kinte blev bortrövad från Gambia och såld som slav i USA. En mycket gripande historia. Äntligen hade en svart man skrivit om detta vidriga skeende. Ingen Onkel Toms stuga här inte. Det visade sig att romanen var plankad, till stora delar, ur en roman skriven av en vit man, många år tidigare.

Ja, vad säger detta? Motsägelsefullt. Det säger i alla fall att det finns de som skriver, approprierar om du så vill, med ett resultat som fångar många – och nya kommer att göra det.

Kan jag undvika att skriva om våldtäkten? Visst, jag kan återberätta kort att den har skett, jag kan låta bli att skriva om den – Astrid behöver inte ha varit utsatt för detta. Kanske det har hänt någon annan av personerna i boken.

Jag lyfter fram detta också för att det visar på ett dilemma. Vi kan undvika att ta konfrontationer för att det är bekvämare så. Usch.

Hur gör jag?

Jag skriver rakt, minimalistiskt. Tänker mig: En människa, en kvinna befinner sig med sin ettåring i en liten stuga. Hon känner sig trygg, längtar efter att hennes man ska komma hem från östfronten, tror och hoppas att han ska överleva. Hon kikar ut bakom gardinerna, håller dem så att de inte ska fladdra. Ser uniformerna. På dörren har svärfar satt upp en svensk flagga.

Det bankar på dörren.

Några andra författare läser texten. Flera av dem är yngre kvinnor. De ger mig olika vägar att gestalta det som händer. Jag tar intryck. Resultat: Texten blir i stort sett oförändrad.

Varför jag skriver det här? Därför att jag vill skriva om vad som kunde hända, vad som skulle kunna hända – då och idag. En av litteraturens viktigaste uppgifter.

Om Peter Winai

Peter Winai är författare och numera förläggare för Winai Books, ett värdedrivet förlag som expanderar sin utgivning med minst 100% i år. E http://www.winbooks.se  Peter har debuterat med två politiska spänningsromaner – Ingreppet som visar hur vapenindustrin manipulerar sig till stororder, och Levande döda som frilägger den kriminella handeln med kroppsdelar. Provläs på http://www.provlas.se/ingreppet respektive http://www.provlas.se/levande-doda

En tredje spänningsroman är på gång och den handlar om volontärer i Sydafrika, men just nu lägger Peter sista stavelserna vid Flykten till kärleken, en roman som utspelar sig i krigets Europa och grundar sig på en – äkta – dagbok från en ung svenskas besök i Tyskland före andra världskriget utbrott.