Skrivövning: Utgå från en känsla

pexels-photo-355952.jpeg

Har du idétorka och inte vet vad du ska skriva om? Eller går det trögt med skrivandet? Ett sätt att komma igång att skriva på är att utgå från en känsla. Tänk på något som skulle göra dig riktigt ledsen, arg, stolt, lycklig eller rädd.

  • Skriv en kort berättelse utifrån en känsla som du väljer. Du kan blanda fantasi och verklighet. Även om du utgår från dig själv så hitta på att det handlar om någon annan.

Från de starkaste känslorna föds berättelser. Ibland kan det vara lättare att börja en berättelse när en har ett tema att utgå ifrån. Tänk till exempel på vad kärlek betyder för dig. Är det kärleken mellan ett par, mellan förälder och barn, mellan syskon, mellan vänner, mellan människa och djur?

  • Utgå från vad kärlek är för dig och skriv en kort berättelse. Gestalta och hjälp läsaren att få bilder i huvudet på hur denna kärlek yttrar sig.

Förhoppningsvis får du själv en massa bilder i ditt huvud och kan skriva en längre berättelse utifrån dessa korta skrivövningar! Låt fantasin och orden flöda. Och du får väldigt gärna dela med dig av din berättelse här i kommentarerna!

Lycka till!

Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

För några veckor sedan slutredigerade jag Skogens hjärta. Det är alltid en klurig process, med vad som ska tas bort, och vad som ska behållas. Dessutom är det intressant att notera hur mina betaläsare och korrläsare ibland har vilt olika uppfattningar.

En punkt för meningsskiljaktigheter var dialogerna. En av mina korrläsare var stenhård gällande identitetsmarkörer. Med identitetsmarkör menar jag de där små orden som berättar vem det var som sa något. T.ex: ”Kom nu”, sa hon.

Jag har en tendens att skriva  saker som: mumlade hon, skrek hon, väste hon, fräste hon, skrattade hon o.s.v. beroende på situationen och med vilket humör något sägs. Låt oss kalla det för emotionella identitetsmarkörer. Jag vet att det är många som anser detta vara helt fel. Alla skrivarböcker jag läst, t.ex. Stephen Kings Att skriva, säger att man bara ska använda: sa hon, att  identitetsmarkören alltså bör vara neutral. De menar att  dialogen som sådan ska vara tillräckligt informativ för att läsaren ska förstå tonen med vilket det sas.

Jag förstår argumentet, men håller inte riktigt med. För det finns gott om tillfällen då det finns en diskrepans mellan vad vi säger och hur vi säger det. Hela konceptet med ironi och sarkasm blir väldigt svår att få fram utan emotionella markörer.

Ett annat argument är att för många emotionella identitetsmarkörer får textens flöde att stanna upp. Man riskerar att  fokusera mer på dem, än på dialogen som sådan. Det håller jag med om. Det är en reell fara, som man måste vara på sin vakt mot. Just ordet ”sa” är så grymt bra för att det i sin enformighet oftast redigeras bort av våra hjärnor. Så läsaren vet vem som sa något, utan att riktigt vara medveten om varför den vet det.

Så ”sa” är den säkraste identitetmarkören man kan använda. Samtidigt, om en karaktär skriker, bubblar, skrattar eller väser, bör de då inte få göra det? I rätt proportioner tycker jag att det ger texten mer färg och liv.

Det ironiska med Skogens hjärta var att jag fick så vilt olika kommentarer. En korrläsare hade med absolut konsekvens markerat varenda emotionell identitetsmarkör genom hela boken. De skulle bort ansåg hon. En annan korrläsare tyckte tvärt om att det var för lite variation.

Till slut gick jag genom manuset och tog bort så många som möjligt. Eller rättare sagt, jag bytte till ”sa” på alla ställen där jag tyckte att en mer emotionell markör inte bidrog till förståelsen. Så det finns fortfarande kvar en hel hög av: väste hon, skrattade hon, och stönade hon, även om de minskat i antal.

Jag vet att det inte är formellt, litterärt korrekt. Men jag tror att i en bra blandning, på en lagom nivå, höjer texturen och känslan i texten, snarare än skapar irriterande stötestenar.