Svårigheten i att namnge sina karaktärer

I måndags skrev Kristin ett inlägg om den svåra konsten att komma på en titel, och idag tänkte jag haka på i liknande spår och skriva ett inlägg om att namnge sina karaktärer.

För att namnge en karaktär är något som jag finner otroligt svårt i mitt skrivande. Jag väntar mig att karaktärernas namn ska vara självklara, det är jag som skapar dem och jag vet vilka de är men namnen fattas. Ibland har jag en bokstav som jag tänker att namnet ska börja på och det gör det lite lättare åtminstone. Då skriver jag ”L gjorde” och så vidare i manuset tills det är klart och sen skriver jag dit namnen efteråt. Så ser det ofta ut men det blir svårt när det är många karaktärer och jag glömmer bort vem som är a, b och c … då gäller det att hitta namn i början.

Trots att jag går igenom alla namn jag kommer på tycks inget passa. Alla namn jag tänker på har en koppling till någon bekant, kompis eller familjemedlem. Någon som jag växt upp med eller har specifika minnen av och då känns det namnet ofta ”taget”. Eller så är det namnet på någon kändis eller redan existerande karaktär. Jag tittar i en almanacka men har jag ingen som helst koppling till namnet kan även det kännas fel.

Det slutar med att jag googlar och bläddrar i olika namnlistor innan jag hittar ett namn som passar någorlunda. Jag försöker att inte vara så petig när jag väljer namnen men jag vill att det ska passa till karaktären och jag blir sällan helt nöjd med mina namnval. Ibland glömmer jag bort vad karaktärerna heter, trots att jag minns allt annat. Och ibland har jag till och med lust att byta en karaktärs namn, men om novellen redan är publicerad går det såklart inte. Då får jag acceptera mitt val.

Jag kan inte riktigt förstå svårigheten för jag kan ofta se karaktären klart och tydligt framför mig som om den har ett namn, men jag kommer inte på vad det är.

Är det lika svårt att döpa sina barn?

Och känner man ibland att man skulle vilja byta … ? Förhoppningsvis inte.

Kroppshets och fetthat

Är tröttsamt.

Jag stöter tyvärr på både kroppshets och fetthat i mycket av det jag läser, vilket på sistone varit mestadels romance och erotik.

Jag förstår att författare vill spegla samhället och vi lever i ett samhälle med en smalhetsnorm. Det är väldigt mycket fokus på att vara smal, att undvika kalorier och att smal = snygg, medan tjock och snygg ofta framställs som antonymer. MEN hur roligt är det när alla beskrivs likadant? Och hur hett är det egentligen att prata om kalorisnål mat och nämna att man inte varit på gymmet på två dagar i referens till att det var bra att sexet var svettigt?

Om boken har ett tema som behandlar ätstörningar, ja då behöver dessa resonemang och tankar höras och gestaltas men i noveller och romaner med fokus på erotik eller kärlek … Är det nödvändigt? Kanske är det någon personlig tränare eller dietist någonstans som går igång på dessa meningar (vad vet jag?) men personligen tappar jag all eventuell lust som byggts upp om det plötsligt ska handla om bantning. Det kan även trigga personer med ätstörningar.

Det blir för mycket negativt fokus på kroppen och jag tycker vi författare kan vara mer ”visionära” och skaka om genom att ha med karaktärer som istället gillar sin mjuka mage och inte räknar kalorier eller känner tvånget att gå till gymmet sju dagar i veckan. Vi kan föregå med gott exempel istället för att enbart spegla den ”kroppshetsiga” värld vi lever i. Dessutom speglas ju inte alls den värld vi lever i om de flesta huvudkaraktärer fortfarande är smala, eftersom alla inte alls är smala. Till saken hör att även de smala karaktärerna tänker tvångsmässiga tankar om att inte äta för mycket, för då blir de tjocka (MARDRÖMMEN!) och jag tycker det är uttjatat, tröttsamt och onödigt.

Jag hade kunnat skriva en hel roman på det här ämnet men vill hålla mig relativt kort (kommer sannolikt fler inlägg som vidrör detta). Nu vill jag vända mig till mina ”författarkollegor” och alla andra som skriver och uppmuntra er att vara mer normkritiska i beskrivandet av karaktärers kroppar. Det finns faktiskt människor som är nöjda och njuter av sin tjocka kropp också. Tjocka kroppar är inte lika med något fult. Mulliga, mjuka, tjocka kroppar kan också vara snygga och sexiga och jag tycker vi behöver mer representation av det!

Representation är viktigt!

Kroppspositivistiska konton på Instagram är en guldgruva för inspiration. Tänk att karaktären kan vara liknande! Nu ska jag kika in på Stina Wollter, Fitnessfeministen och några andra konton för att bli glad och peppad igen!

Att släppa kontrollen över bokbarnen

Foto: Kajsa Göransson

När jag berättar att arbetet med Vi går varvet tog sju år är det många som säger: Men då måste du vara trött på den berättelsen nu? Först tänkte jag att jag borde vara det, men nej, det verkar som att mina karaktärer har mer att berätta. Liv, Frallan, Samuel, alla har mer att säga, och de är inte tysta alls. De skriker i mitt huvud. Berätta om mig! Jag vill inte alls det där du tänkte! Jag vill göra det här! Så just nu skriver jag på en fortsättning på Vi går varvet.

Det är Samuel som skriker högst, hans berättelse vill ta en vändning jag inte alls var med på från början. Jag sa till honom: Men Samuel, jag vet ju inget om det där. Ta reda på det då, var hans bestämda svar. Så det är bara att börja göra research. Lite så upplevde jag det även när jag skrev på Vi går varvet. Liv ville spela teater och hon var mycket bestämd. Jag sa: Men Liv, jag är livrädd för teater. Jag vill spela teater! sa hon bara högre och högre. Så för hennes skull gick jag en amatörteaterkurs, improvisationsteater dessutom. Hu! Hemskt var det, men Liv älskade det och texten blev bra. Så jag litar på att också Samuel vet vad han vill och att det blir bra tillslut. Jag släpper kontrollen över mina bokbarn och låter dem bestämma över sin berättelse.

Det här får till följd att jag inte har en aning vart min berättelse kommer att sluta. Eller vad för överraskningar mina karaktärer hittar på. Det är på ett vis skönt för arbetet flyter på, men det är också en oro. Hur ska jag kunna knyta hop alla lösa trådar? Ska det bli en färdig berättelse? Nu efter ungefär halva berättelsen skriven på Vi går varvet 2 börjar den dramatiska kurvan utkristallisera sig bland alla scener och berättelser som vill fram. Så jag skriver på och litar på att mina bokbarn blir självständiga och säkra karaktärer om jag vågar släppa dem fria.

Med ett öga för detaljer

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har en förmåga att minnas till synes meningslösa detaljer. Och då även detaljer från 20 år tillbaka i tiden. Sådant som vad någon hade på sig vid ett visst tillfälle, vad människor sa, folks kroppshållning, mimik, vad folk berättar att deras man eller barn har sagt vid ett visst tillfälle, vad folk har för ögon-, eller hårfärg, hur någons ögonbryn ser ut. Hur har folk organiserat sina badrum? Hur ser det ut på kollegors skrivbord på jobbet? Vad äter andra? Jag försöker också ständigt läsa av människor och har koll på människor runtomkring mig. Deras blickar avslöjar mycket, tonfall likaså. Menar hen det hen säger nu? Anade jag inte lite ledsenhet i blicken?

Mina kompisar från högstadietiden tycker att det är roligt att fråga mig saker från den tiden för jag minns saker som de absolut inte minns. När jag gör de påminda om vissa saker känner de igenom dem och börjar minnas.

Jag har alltid tänkt och önskat att jag kunde vara bra på någonting vettigt, någonting som en kan ha användning av. Att ha en talang. Att lägga märke till och minnas en massa meningslösa detaljer kändes liksom inte som en förmåga att ha nytta av.

Eller? Först nu har jag börjar inse att just den förmågan är av otrolig nytta som författare. För på något sätt är det just det, det handlar om. Att fånga upp små detaljer, nyanser, för att kanske kunna skildra det som sägs mellan raderna eller för att beskriva en person eller en miljö. Jag tror att det är detaljerna som gör helheten trovärdig och som gör att andra kan se mina karaktärer framför sig och känna det de känner. Jag är en betraktare och introvert. Jag tycker om att sitta lite vid sidan om och studera andra människor medan de pratar och interagerar. Jag har inte själv ett jättestort behov av att vara delaktig, utan jag trivs jättebra att betrakta andra utifrån. Det är lite som att titta på en film. Och dessa filmer pågår dygnet runt överallt.

Att folk berättar vad deras partners har sagt är utmärkt att låna till sina karaktärer i böcker. För oftast säger eller gör folk så knasiga saker i verkligheten som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna komma på själv.

Det jag uppfattar när jag betraktar kan jag samla ihop och skapa en karaktär av. Blanda olika ingredienser av betraktelser, känslor och syner till en ny helhet.

Att jobba på ett vanligt dagjobb som jag gör kan ibland kännas som slöseri med dyrbar skrivtid, men oj, vad jag samlar på mig användbara detaljer till kommande karaktärer och berättelser! Så allt det där som kan tyckas vara onödigt, slöseri med tid och energi kan omvandlas till något väldigt användbart.

Inspiration eller galenskap

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Hämtar du inspiration från verkligheten när du skriver? Eller är det så att du låter fiktionen bli verklighet? Skriver du om dig själv eller lånar du från andras liv? Eller hittar du på helt själv?

En kan ju lätt tro att jag får massor med inspiration till att skriva barnböcker från mina tre barn och att det är därför jag skriver barnböcker. Så är det faktiskt inte alls. Jag började skriva barnboksmanus långt innan jag fick egna barn och har nog inte hämtat inspiration från dem till något av mina barnboksmanus. Snarare är det så att jag får inspiration från mina egna känslor och tankar. Kanske sådant som har funnits med mig som barn eller sådant som jag som vuxen vill förmedla till barn nu. Det som har underlättat är kanske snarare att jag vet hur det är att vara förälder och försöker tänka mig in hur det uppfattas för ett barn när jag som vuxen bara tjatar och säger nej till exempel. Jag utgår nästan alltid från en känsla när jag börjar skriva.

När jag skriver för vuxna utgår jag också från en stark känsla. Ibland kan jag utgå från en självupplevd känsla, men många gånger kan jag istället skriva om något jag är rädd för ska hända mig och genom att skriva tillåts jag gå in i den känslan som jag tror att den upplevelsen skulle ge mig. Om jag till exempel är rädd för att bli lämnad, då kan jag välja att skriva att karaktären blir lämnad. Då får jag gå in den känslan och bearbeta den fast jag inte har varit med om den. Eller om jag verkligen drömmer och längtar efter något som jag kan inte kan göra eller få i verkliga livet så lever jag ut det i mina berättelser istället. En gång har jag till och med längtat och önskat efter att göra något och låtit karaktären göra just det och sedan har jag ett bra tag senare gjort samma sak som karaktären. I sådana stunder undrar jag om vi författare är lite galna när verklighet och fiktion går in i varandra på ett märkligt sätt. Jag spelar ofta upp scener i mitt huvud och för gärna samtal och pratar högt för mig själv hemma. Det är som leva lite i två världar. Ja, ni hör ju själva hur galet det låter.

Ju mer jag skriver desto längre ifrån mig själv lyckas jag komma. Jag kan mer och mer gå in i karaktärer som är långt ifrån mig själv och inte alls lik mig i personligheten. Det är väldigt spännande att låta karaktären agera på ett sätt som jag själv aldrig skulle göra. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och därför är det extra spännande att fundera över hur och varför människor och karaktärer agerar som de gör. Människor inspirerar mig. Människor är oförutsägbara och förunderliga och det vill jag gärna utforska när jag skriver.

När jag skapar en karaktär hittar jag både på och lånar egenskaper från mig själv och från andra i min närhet och skapar en påhittad karaktär.
Att få leva i flera världar, en verklig och flera fiktiva är fantastiskt. Det är nog en av anledningarna till varför jag tycker så mycket om att skriva. Det är ingen flykt, det är något som ger en ytterligare dimension till livet.

Skrivövning: Ta reda på mer om din karaktär

Svaren ger din karaktär en backstory som kommer att bidra till att göra ditt manus bättre. Svara på frågorna intuitivt. Låt svaren komma till dig medan du skriver ner dem och betrakta texten som ett arbetsdokument.

helloquence-61190

Foto: Helloquence

För att ta reda på mer om din karaktär ska du låta karaktären svara på två frågor:

  • Vad är det värsta du varit med om i ditt liv?
  • Vad är det bästa du varit med om i ditt liv?

Om du får en känslomässig reaktion, börjar skratta eller gråta, då vet du att du håller på att vaska fram guld. Lycka till!

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Oh lord, det luktar otrohet

Det pratas ibland om ”skrivbubblan” men först nu har jag fattat vad den innebär. Tidigare när jag har gått upp i något har det alltid funnits en spärr som hindrar mig från att tappa kontrollen över tid och rum. Som exempelvis ett vanligt kontorsjobb mellan nio och fem. Den senaste månaden har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid, då är det kört. Kanske skulle man kunna tro att det är svårt att ha disciplin när man inte jagas av flexblanketter, uppföljning och en kalender upphackad av möten (den stressen!) men jag tycker precis tvärtom. Problemet handlar snarare om att sätta gränsen för när arbetsdagen är slut eller kanske ännu mer, berättelsen. Jag har förlorat mig så mycket i mitt manus att jag har missat vitala saker som att äta lunch, gå på läkarbesök, till och med träffa min manusbearbetningsklass. Det sistnämnda har aldrig hänt mig tidigare.

Jag är i boken!

Manuset är krim, för mig en ny värld att kliva in i. Jag har gjort mycket efterforskning och nu känns karaktärerna levande. Harriet, som min huvudperson heter, är en ung kvinna i 29-årsåldern. Hon är singel, har en äldre bror som står henne väldigt nära och en far som hon tappat kontakten med. I den nya polisorganisationen ser hon en öppning och söker en tjänst i Södra regionen som behöver förstärkning av civila brottsutredare. Det passar henne bra även av privata skäl eftersom hennes far som bor i Skåne börjar bli till åren. Ganska snabbt inträffar en fruktansvärd händelse som vänder upp och ner på hela det lilla samhället och Harriet blir direkt indragen. Inte bara genom sin yrkesroll, det mardrömslika brottet verkar ha kopplingar även till hennes innersta krets.

Ingenting blir riktigt som Harriet hade tänkt sig och på många plan måste hon kämpa för att ta sig framåt. En friktion är hennes chef Margareta. Margareta är polis och har väldigt svårt för civilanställda med en annan utbildningsbakgrund (Harriet är socionom). Hon tycker det är rättsosäkert och skulle aldrig rekrytera någon som inte minst är polisinspektör, men hon fick inte välja. Ni vet, omorganisationen. Harriet får för första gången möta både härskartekniker och strategier som hon inte har något skydd mot. Margareta hindrar henne från att delta vid ”husis” (husrannsakan) eftersom Harriet saknar befogenheter och inte får bära vapen. När Harriet säger emot får hon skriva dialogförhör och märka upp beslag med en trasig etiketteringsmaskin. Alltså, detta är inte alls huvudkonflikten i boken (det vore en total spoiler att avslöja den) utan ett kort exempel. Harriet har andra mycket mer betydande relationer men jag kan inte gå in på dem alla. Då somnar du.

Själv har jag sugits in i manuset fullständigt och verkar tro att jag också ingår som hemliga Molgan i Harriets familj och den nya spaningsgruppen. Till råga på det har jag även dragit ner en vän i fördärvet.

Precis som när nyblivna föräldrar kryper in i en kokong och bara pratar om sin bebis (har hen sovit, ätit sin första sked mosade ärtor eller, the horror!, bajsat) har jag ett behov av att babbla orimligt mycket om karaktärerna.

Manusbearbetningsklassen är som en motsvarighet till BVCs föräldragrupp och erbjuder delvis utlopp för sådant även om vi mest lär oss hantverk och teknik. De nyblivna författarnas ”sova hela natten- hur gör man ?” Men det räcker ju inte.

Tack och lov har jag en underbar vän (han är en tia) som också har en bokbebis i ungefär samma ålder. Vi träffas i en egen liten klubb och messar osunt mycket till varandra om våra manusembryon. Allt är viktigt och allt måste ventileras.

Det börjar oftast på väg till jobbet, för att stämma av vad våra karaktärer gör. ”Hallihallå, stressigt nu, åklagaren ska komma in till stationen idag och Maggan har rött läppstift. Hon kommer inte bjuda med Harriet på lunchen, jävla taskapa!” Han svarar kanske ”Åh herregud! Hejsan förresten. Har jag sagt att Daniel är en sådan som gillar bruna bananer, alltså övermogna. Han har med sig en till Simon.” Sen är vi igång. Tills någon abrupt messar ”Fan, framme, måste jobba. Typiskt!”

Är det en riktigt stor händelse i berättelsen, har karaktärerna bråkat eller råkat ligga med någon, har vi ett extrainsatt lunchmöte eller träffas på något fik efter jobbet kort för att stämma av. Vi läser också varandras texter löpande. Jag är oerhört glad och tacksam över att få dela den här ”bokbebistiden” med just honom. Han är urtrevlig.

Men kanske inte utan ett pris.

Jag har även en konspiratorisk väninna som gillar att googla sig till svar när hon är förbannad på sin man. För ett tag sedan visade hon mig med fasa en helt ovetenskaplig sida hon hittat på nätet i affekt. Rubriken löd ”5 tecken på att din partner är otrogen”. Hur menar hon nu? tänkte jag tills jag med uppspärrade ögon läste:

  • Partnern gör något ur karaktär, skaffar sig förändrade vanor, jobbar övertid, gärna sena kvällar.
  • Partnern bär ständigt runt på telefonen och irritation uppstår om någon lånar den.
  • Partnern blir mer självupptagen.
  • Sociala mönster ändras.
  • Din partner kan inte sluta prata om en mystisk vän och le. Även om detta verkar nästintill dåraktigt kan din partner ha svårt att motstå att berätta om denna spännande nya del av livet, givetvis maskerat som vänskap.

Poletten trillade ner.

Oh lord!

Som nybliven författare uppfyller jag varenda punkt. Särskilt den sista.

Om min partner anar oråd är tipset tydligen att hen i lönndom ska ta min telefon och gå igenom den senaste mesströmmen som skickades mellan mig och min mystiska vän som alltid får mig att le. I anslutning länkas även till artiklarna ”6 vanligaste grälen som förstör din relation” och ”9 skäl att skiljas”.

Min väninna gick vidare direkt till länkarna. Jag slipper gärna dem så här följer istället, i förebyggande syfte, ett utdrag ur mobiltrafiken.

”Hej, är du vaken?” Absolut, oerhört skumt- bootyvarning. Enligt site:en är rådet nu att klicka vidare – Jag klickar vidare.

”Pizzaätning, Maggan skär bort kanterna och tar bara en liten bit. Harriet känner sig urgoffig.” Min partner ska här ställa sig frågan om det är en maskering och fortsätta bläddra i tråden – Jag fortsätter således bläddra i tråden.

Inte behöver jag scrolla länge förrän jag hittar något som skulle få vem som helst att hisna.

”Ligger i sängen? Åh skicka bild!” Herregud – busted! Det här verkar riktigt illa.

Min partner ska nu lägga ifrån sig mobilen och prata med mig, absolut inte klicka upp bilden. Har vi en öppen och rak relation kommer hen enligt de ovetenskapliga tipsen på site:en ge mig chansen att ha ett ärligt samtal. Skönt! (I verkligheten ”försvann” min väninnas man blixtsnabbt utan samtal, men det är en annan historia, hon fastnade ju i länkarna).

Eftersom jag vet att min partner direkt skulle kolla på bilden gör jag också det. Faktum är att jag önskar inget hellre än att han på riktigt klickar upp den. Den är nämligen underbar.

Fotot föreställer världens tröttaste och överlägset sötaste tax som sover på min väns arm.

Det är den riktiga Harriet.

Hon har lånat ut sitt namn till huvudkaraktären i min bok.

Vad har dina karaktärer för bagage?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

s7zkefueaay-cynthia-del-rio

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Vad har du för inställning till hästar egentligen?

ThomasRubriken är hämtad från en fråga jag fått av en läsare av Incidenten i Böhmen. Så här var den i sin helhet:

”Jag måste bara fråga dig: Vad har du för inställning till hästar egentligen?”

Den skall också läsas med eftertryck – med betoning på ”måste” i den inledande meningen och på ”har” i själva frågan.

Jag tycker själv att frågan är helt fantastisk. Dels för att den visar att jag har uppnått mitt allra viktigaste mål med mitt skrivande: Att beröra. Personen som ställde frågan var upprörd över Maximillians syn på hästar – och därmed i överförd bemärkelse på min då. Dels för att den bevisar jag lyckats skapa en karaktär med egna drag som fungerar och övertygar. Maximillians inställning till hästar är nämligen inte min egen alls.

Maximillian tycker inte om hästar. Det är inte hans grej. Det sade han tydligt när jag en gång skapade honom. (Ok, han fick lite hjälp att säga det av min dator – men det är en annan sak).

Jag själv däremot. Låt mig säga som så; det finns hästar jag inte tyckt så jättebra om genom åren, och det finns hästar jag tyckt väldigt mycket om. Det finns hästar som trampat mig både sönder och samman och det finns hästar jag galopperat iväg mot horisonten på. Och så finns det de som jag kämpat mig igenom isblandat regn på tvären tillsammans med.

Men poängen är nog att jag använde mina erfarenheter för att ge Maximillians känslor lite färg. Jag lyssnade en gång på ett föredrag om research när man skriver fantasy. Låter ju lite småsvårt, eller hur? Men det är det inte egentligen. Karin Tidbeck, som var den som pratade, var inne på att det viktigaste redskapet var näsan. Och sen kanske öronen. Skriver du om en skog, ge dig ut i en och lukta. Lukta, lyssna, titta. Lägg mer krut på det än på att bygga komplexa politiska system till din värld.

Grej nummer två är att undvika att göra sina romanfigurer till någon form av idealmänniskor. Varenda skrivkurs du kan gå pratar om Mary Sues, så det skall jag inte göra här. Men grejen är ju att det är så lätt att falla i björngropen. Så därför slumpar jag fram karaktärsdrag. I listan jag slumpar från finns både bra och dåliga – och en del konstiga. Sedan är det givetvis inget som tvingar mig att använda dem. Men får jag fram något så ställer jag mig alltid frågan: Kan det här funka? Och om jag får ett ja på den så frågar jag mig: Vad beror det på då?

Därför blev jag extra glad när Maximillian i en tidig version meddelade att han ogillade hästar. Det var så fel på ett sätt – men samtidigt så rätt. Det skapar konstiga situationer. Situationer jag måste hantera. Vilket i sin tur gör både berättelsen och personerna i den mer levande. Och kanske viktigare ändå för mig själv: Skrivandet mer spännande.

Och så leder till det till roliga frågor ibland också. 🙂

Söndagsprat: Plot och struktur

Idag testar vi en ny sak på debutantbloggen. Ett ”litterärt samtal”. Vi vill gärna ha in era synpunkter på om ni tycker det är läsvärt eller ej, på om ni skulle vilja ha fler eller om det räcker med det här försöket.

Om ni vill ha fler framöver så tar vi jättegärna in förslag på vad ni vill att vi skall diskutera… Tyck till och kommentera!

Ämnet för veckan är:
Plot / Struktur – vad har ni för tankar kring det, Johan, Felicia, Fredrik, Tina och Thomas?

[moderator] Hej på oss!

CL: Hej på oss själv!

FF: Hejsan

[moderator] En första fråga kan väl till exempel vara, hur mycket av plotten hade du klart när du började skriva?

CL: När jag började skriva Hälsningar från havets botten, hade jag ingenting klart, utom två karaktärer, en pappa och en tonårspojke. När jag skrev min andra ungdomsbok (som kommer ut nästa år) hade jag tänkt ut huvudhandlingen i förväg och skrivit ner ”scener” på små lappar som jag satte upp på väggen. Dessutom hade jag huvudpersonen helt klar i skallen. En del lappar ramlade ner och försvann i ett mörkt universum under soffan. De har aldrig återsetts. Andra rev jag eftersom jag inte kunde hålla mig till dem. Bara den allra viktigaste blev kvar, vändningen. Kan inte fortsätta vara så här oproffsig! Tips?

TÅ: Själv hade jag bara en väldigt vag idé om handlingen. Mer temat. Huvudpersonerna och en känsla. Som en bild i mitt lilla huvud. Som jag sedan spann vidare ifrån…

TÅ: Christina, om det är ”verktyg” för att planera du menar så finns ju Scrivener till exempel. Med ”virtuell korktavla”. Den lilla planering jag gör använder jag Excel till. Alternativt Mind maps på papper…

FF: Jag blir bättre o bättre på att strukturera upp mina berättelser. Jag är mitt i en bok just nu där jag har mappat ut allt viktigt och satt post it lappar på hela väggen bakom mitt skrivbord.

FW: Jag hade karaktärerna väldigt klara i huvudet innan jag började skriva, men själva plotten (här vill autocorrect ändra till ”plåten”) växte fram vartefter. Framförallt hade jag ingen som helst aning om hur det skulle sluta, vilket blev nästan lika spännande för mig som för läsaren. I manus nr2, som jag håller på med nu, jobbar jag efter ett tydligt synopsis och vet precis vad som kommer utspela sig i varje scen. Mycket, mycket enklare, men det inte riktigt lika spännande för mig…

CL: Thomas, vad är Scrivener och hur fungerar det? Jag passar också på att fråga er andra i vilken ordning ni skriver? Jag har i samtliga mina berättelser börjat med att skriva inledning, vändpunkt och avslutning. Sedan har jag fyllt på med resten. Jag har som steg 2 skrivit en första version utan att jobba särskilt mycket med språk eller detaljer, och sedan börjat om från början och skrivit om varje kapitel ganska omsorgsfullt. Då har jag strukit en del, lagt till väldigt mycket, omformulerat en hel del och lyft fram dramaturgin i varje kapitel.

TÅ: Scrivener är någon form av ”skrivprogram” för författande. Som word, fast mindre specialfunktioner generellt och mer specialfunktioner som en författare kan använda. Har testat, gillar det egentligen, men har inte kommit igång med det. Använder Word och Excel iställt…

FF: Jag använder storymill som är väldigt likt scrivener. Jag brukar ha en början och ett slut som jag skriver först och sen tar jag reda på allt huvudpersonen behöver göra för att ta sig mellan de punkterna.

FF: Försöker strukturera upp allt innan jag skriver hela historien sen men lyckas aldrig för jag känner inte karaktärerna tillräckligt för att få ihop precis allt.

JR: Jag täckte de flesta av mina intrigmisstag i mitt senaste blogginlägg.
Jag hittade min idé, sedan rusade jag som en tjur rakt in i berättelsen, utan en tanke på var jag skulle ta vägen.
Det var ingen bra idé.
Kommer definitivt att strukturera upp nästa roman, från början till slut, innan jag skriver första utkast.

TÅ: Jag har försökt strukturera i förväg flera gånger. Men mina berättelser bara dör då. Så nu kör jag med någon form av halvstrukturering när jag kommit en bit på väg…

JR: Jag vill absolut inte plotta sönder berättelsen, vill inte på förhand bestämma varje liten vändning i storyn. Det måste ju finnas ett organiskt flyt i texten.

Menar mer att sätta upp lite ”stolpar” för mig själv. Något att hänga hatten på, så att säga.

TÅ: Orienteringsskärmar kallade Erik Granström det, tyckte det var en ganska bra liknelse… D.v.s. punkter man vill passera, men inte någon som helst beskrivning av sträckan mellan dem

FF: Bra liknelse med orienteringsskärmar. Men nästa gång ska jag gå hela banan först, typ Anja Pärsson styley: Strukturera för allt vad typen håller och se om jag kan hålla berättelsen levande ändå.

CL: Jag har faktiskt varit Anja Pärsons lärare! Hon berättade höstterminen i åk 1 att hon skulle satsa på slalom och jag ba’ ”Nej, nej, du har en bokrecension att lämna in på tisdag!” Sedan vann hon VM. Det var faktiskt ganska bra gjort.

[moderator] Men var startar ni då? Karaktärer, en situation, en idé till någon form av intrig, en miljö?

FF: En händelse som jag ser, läser eller drömmer om och som katastroftankarna sedan vrider omkring tills det är nåt extremt.

CL: I en eller två karaktärer med starka personligheter.

JR: Något i stil med vad Fredrik sa. Ett par olika händelser eller tankar flätas ihop till en idé. Miljö och karaktärer kommer senare.

FW: Min debutroman är karaktärsdriven – den bygger på två personer som ser livet på två helt olika sätt vilket styr händelserna. Manus nr två är istället mycket situationsdriven och händelserna styr karaktärerna.

TÅ: Fast började manus 2 med situationerna eller med personerna i det?

FW: De hamnade i situationen direkt, kan man säga…

TÅ: Ok, Incidenten i Böhmen började mer med en fundering – vilket automatiskt gjorde att jag frågade mig själv ”vem är det här”?
Sen dök en person till upp, och då behövde jag en bakgrundsbild på något sätt. Och sen växte historien ur den bilden/känslan mer

JR: Can I just say – när jag läser era tankar kring de här sakerna, blir jag allt mer sugen på att läsa era böcker.

TÅ: Och jag vet fortfarande inte om jag vågar läsa din Johan…
Jag har fortfarande inte vågat mig in på novell två i Gränsland…  (Fast som jag skrev innan så var jag jäklig glad att jag visste att det var en skräcknovell, annars hade jag nog inte vågat läsa vidare)

JR: Det borde du, den är inte alls som den första.  Och klart du vågar läsa Fyra Minuter!
Men förlåt, nu drog jag ifrån ämnet….

[moderator] Helt ok.

JR: Såg just att det finns ett antal appar (åtminstone i App Store) designade för att strukturera upp en berättelse, som en digital anslagstavla och anteckningsblock i ett. De heter exempelvis Story Planner For Writers och StorySkeleton.
Någon som testat?

TÅ: Inte jag – någon annan?

FW: Har aldrig provat nån sån app, men det låter superintressant. Ska kolla in det.

TÅ: Jag brukar, som jag sagt tidigare skapa ett skelett för ”återstoden” när jag kommit nånstans mellan vad jag tror är en tredjedel och hälften. Gjorde det för min text jag jobbar på nu. Det första som hände när jag sen gick tillbaka till skrivandet var att jag bröt mot den…
#intesåbrapåattföljaplanen

[moderator] Hade ni någon punkt i ert manusskrivande där händelseutvecklingen gick i en helt annan riktning än vad ni hade trott – eller något liknande?

FF: Ja, jag började min plan med att skriva en berättelse som skulle dela upp sig på mitten o där skulle läsaren få välja om han/hon ville följa med huvudpersonen åt himlen eller helvetet till. Men stigen som gick käpprätt åt helvete var roligare att följa så jag tog bort det andra spåret helt.

CL: Fredrik: Läsaren skulle få VÄLJA att följa huvudpersonen antingen upp mot himlen eller ner i helvetet? Hur då? Apropå moderatorfrågan: För min del har det också hänt. Allt möjligt har tagit andra vändningar än jag tänkt mig. Precis som Felicias roman är alla mina manus karaktärsdrivna i högre utsträckning än handlingsdrivna, och jag inbillar mig att det är det ännu svårare att förutse vad som ska hända då.
…alltså svårare att planera i förväg vad som ska hända.

FF: Jag tänkte göra som i de gamla soloäventyren från rollspelsvärlden. Läsaren får en fråga, är du tuff o hård: gå till sida 320. Är du mjuk o go så läs vidare på nästa sida. Typ. Men inte med just de orden.

CL: Vilken bra idé!

FW: Mina karaktärer förvånar mig ofta genom att göra saker jag inte har planerat. I Kanske imorgon blev det bland annat helt oförhappandes en oplanerad tatuering, en galen utekväll och ett oväntat slut.

TÅ: Låter ju skitkul Felicia!

FW: Inte alltid eftersom jag, liksom en överbeskyddande förälder, måste hålla ihop allting och plocka upp resterna dagen efter…

TÅ: Bra liknelse!
Jo, jag svävade väldigt länge i ovisshet om hur det skulle gå för mina huvudpersoner. Jag visste ungefär vart vi var på väg, och ”hur” det skulle sluta, men inte riktigt hur det skulle gå…
En rolig grej som hände mig var att jag hade en scen som jag visste att jag skulle komma till så smångingom – på något sätt – och där jag hade en bestämd uppfattning om vems perspektiv den skulle beskrivas ur. Men när jag väl kom dit kändes det som att det var för många kapitel i rad med samma perspektiv, så då tvingade jag mig att byta och skriva den scenen ur den andres perspektiv istället.

CL: Precis! Hela mitt andra ungdomsboksmanus hade jag först tänkt skriva ur berättelsens offers synvinkel, men jaget och blicken blev istället förövarens.

JR: Förlåt.
Jag hade tänkt skriva något smart här. Men sedan såg jag den sprillans nya Star Wars-trailern. Och nu kan jag inte göra annat än att studsa upp och ner medan min inre 12-åring skriker av lycka.
Får återkomma.

TÅ: haha

FF: Haha, nu måste jag också se trailern

JR: GÖR DET!!!!

Någonstans här drar diskussionen iväg till en galax långt, långt borta, för länge, länge sedan…

[moderator] Någon som har några avrundande ord om plot/struktur/historiebyggande?

CL: Det finns inget facit. Alla floskler om att man måste hitta sin egen väg och sin egen röst, är sanna.

TÅ: Håller med precis!

 [moderator] Det var allt för denna gång. Vi hoppas att läsningen varit till glädje!

Kan en karaktär ha karaktär?

Första skärmen på Quest for Glory 3, ett spel jag älskade som tonåring.

För ungefär ett år sedan satt jag och pratade med några vänner om böcker och litteratur. De var alla tio eller tjugo år äldre än mig. Jag pratade om karaktärsutveckling och vikten av att en karaktär känns trovärdig. Då stoppade de mig och förklarade i mycket tydliga ordalag att man inte kunde använda ordet ”karaktär” som jag gjorde.

”Vad du menar är en rollperson, eller rollfigur”, sa de. ”En rollfigur kan sedan ha karaktär, men en karaktär kan ju inte ha karaktär. Det låter ju helt knasigt.”

Jag kunde inte stå emot en så slagkraftig argumentation. Så under resten av konversationen använde jag ordet rollfigur. Men det gjorde lite ont i käkmusklerna, för jag fick tänka på det varje gång och bara genom att våldföra mig på mina talimpulser lyckades jag tvinga fram detta, i mitt tycke, lite knasiga ord. Rollfigur?

Under hösten gick jag en skrivarkurs på distans. Det var en av de där kurserna i kreativt skrivande som ett flertal högskolor kör över internet. Jag såg så klart fram mot den av flera olika orsaker, men en sak var jag extra spänd inför. Vilket ord skulle våra lärare, alla välutbildade litteraturvetare, använda sig av för att beskriva personerna i en historia? Till min stora överraskning använde de utan omsvep ordet ”karaktärer”. Det bör tilläggas att alla lärarna var i ungefär samma ålder som mig, d.v.s. runt trettio.

Jag har nu kommit fram till en ståndpunkt i frågan. Ordet ”karaktär” går utmärkt att använda för en person i en bok, film eller spel. Vårt språk är nämligen inte stillastående, och en gång för alla fixt och färdigt. Istället är det ständigt flytande, ständigt föränderligt. Om någon hade sagt till mig för femton år sedan att ordet ”fett” en dag skulle användas av tonåringar för att beskriva något positivt, så hade jag inte trott dem. Men ord kan skifta betydelse.

En sådan skiftning har nu ägt rum. Inom engelskan kan ordet ”character” användas, både för ”rollfigur” och för ”att ha karaktär.” Inom svenskan kunde man förr bara använda ordet ”karaktär” på det senare sättet, men nu kan man använda det på båda. I alla fall om man är runt trettio eller yngre.

Eller vad säger ni? Är jag helt ute och cyklar, eller har jag rätt?

Hur episkt kan det bli egentligen?

Jag har precis börjat skriva igen. Det känns oerhört skönt. Under nästan två månader har all min lediga tid gått åt till Drakhornets release och allt det praktiska kring det. Det har visserligen varit både kul och lärorikt, men jag har ändå saknat min skrivtid. Äntligen börjar jag få möjlighet att skriva igen.

När jag nu sitter här med manuset till tvåan, står jag plötsligt inför ett vägval. Jag skriver ur ett nära tredjepersonsperspektiv. Det innebär att jag rent tekniskt kan ha hur många huvudpersoner som helst. När jag skriver ”huvudperson” så menar jag personer ur vilkas synvinkel historien berättas. Här skiljer sig tredjepersonsperspektivet drastiskt från ett förstapersonsperspektiv där du bara kan ha en synvinkel, (eller möjligtvis två om du är en riktigt skicklig författare).

Detta är andra delen i en fantasyserie. Om man läser episk fantasy, som t.ex. serierna av Robert Jordan eller George R.R. Martin så har de nästan hur många huvudpersoner som helst. Men hur episk vill jag egentligen göra min serie? Bara för att man med tredjepersonsperspektivet kan ha hur många huvudpersoner som helst så innebär det inte att man ska ha det. Det blir lätt rörigt. Å andra sidan kan ett stort antal huvudpersoner ge historien en mångfald, textur och botten som inte går att göra med ett fåtal synvinklar.

I första boken har jag egentligen bara två huvudpersoner. Det är Hanna och Erik. Allt som sker ses ur deras perspektiv. Detta är roligt att leka med, t.ex. i hur de ser på varandra. Enda undantaget är prologen och epilogen då jag för bara någon sida hoppar ner i någon annans huvud. Men dessa är inte bärande röster för historien, utan bara glimtar som är till för att ge läsaren ledtrådar och en känsla för det främmande.

Jag hade först tänkt att jag skulle utvidga antalet huvudkaraktärer. Att jag skulle plocka in fler röster och synvinklar ju längre serien gick. Men nu är jag inte så säker längre. Till en början med så har jag förälskat mig i Eriks och Hannas röster. För det andra så blir hela bokserien mycket tajtare och stramare om jag bara håller mig i deras huvuden. Å andra sidan kan jag frambringa en mycket större målarduk och väva många fler trådar om jag får tillgång till några huvudpersoner till.

Vad säger ni? Har ni några tips och råd? Hur bör jag göra?