Kille eller tjej?

I mitt jobb som bibliotekarie har jag förmånen att hålla i skrivarkurser för barn och unga. Nu har vi haft första träffen för denna termin och temat var kärlek. En av deltagarna frågade hur hen kunde veta om hen var kär eller inte för det var en person som hen tyckte väldigt mycket om. Följdfrågan från ett av de andra barnen var: Är det en kille eller tjej? Den frågan gladde mig så att jag blev tårögd. För frågan ställdes så att båda svaren var lika mycket värda. Det var som att fråga om hen gillade choklad- eller vaniljglass mest. Den frågan skulle inte ens kunna få tänkas när jag var 13 år. Då var normen att är man tjej så är det en kille som man blir kär i.

När det gäller skrivande har jag funderat på det här en del. När något verkligen blir accepterat i samhället då behövs det inte skrivas ut och det behöver inte medföra problem för huvudpersonen. Till exempel vem man är kär i. Det får bara vara det som är, kärlek.

Det samma gäller unga tjejer lust som jag skrev om i förra veckans inlägg. Jag längtar efter den dagen då det skildras utan skam och att man kan prata öppet om det. För då är det verkligen accepterat.  

Sommarnovell: Midsommardröm

Under fem söndagar bjuder vi på noveller skrivna av oss som bloggar på Debutantbloggen. Temat är sommar. 

Midsommardröm

Av: Mia Kim

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Johanna ställde in gräsklipparen i förrådet och blickade nöjt ut över den nyklippta gräsmattan. Det gick ju galant! Och tänk att den här gula sommarstugan är min alldeles egna, tänkte hon. Hon hade köpt den för pengarna hon fick efter skilsmässan från Göran. Det var det bästa köpet hon någonsin hade gjort. Hennes mamma hade förstås haft invändningar. Var det verkligen så klokt att köpa ett hus på en ö som saknade affärer och dit enda sättet man kunde ta sig var med båt? Tänk om något skulle hända? Det fanns ingen större olyckskorp än Johannas mamma.
I morgon skulle Johanna få visa upp sin sommarstuga för vänner och släktingar och ha en stor midsommarfest. Det var hennes chans till revansch efter skilsmässan. Skilsmässan hade setts som ett misslyckande i mångas ögon. Nu skulle hon få visa att hon mådde bra, klarade av att sköta en sommarstuga själv och ordna en stor fest. Hon gick in och gjorde upp en eld i öppna spisen och satte igång att göra pajer till festen. Det doftade snart ljuvligt i köket.

Det första Johanna gjorde när hon vaknade på morgonen var att titta ut för att se vad det var för väder. Himlen var vit, täckt av moln. Inga mörka moln i alla fall. Det skulle nog hinna klarna upp till eftermiddagen. Tanken var att gästerna skulle sitta ute och äta. Johanna hoppade över frukosten och svepte bara en kopp kaffe på stående fot medan hon bakade tårtbottnarna. Ingen midsommar utan jordgubbstårtor, brukade alltid hennes mamma säga. Medan tårtbottnarna svalnade kokade hon färskpotatisen. Det behövdes mycket och hon kokade i omgångar. Hon provsmakade sillen som hon hade lagt in för tre dygn sedan. Den smakade perfekt. Den skulle bli en given succé. Att receptet kom från Görans mamma behövde ingen få veta. Johanna skalade räkor till ägghalvorna, vilket tog en evighet. En hastig titt på klockan visade att hon måste gå ut och duka. Luften var kylig och frisk. Det rasslade bland björklöven när vinden blåste in från stranden. Johanna hade bett alla att ta med sig extra tröjor och jackor. Det hörde väl till att frysa lite på midsommarafton. Att det var dåligt väder var ändå ingenting de kunde klandra henne för. Hon sprang in och vispade grädden till tårtorna.

”Nej, nej, nej”, utropade hon och satte händerna för ansiktet.

Johanna hade glömt köpa jordgubbar! Det som bara inte fick hända hade hänt. Nu var det ett sådant läge då hon verkligen önskade att det fanns en affär på ön. Klockan var mycket och hon låg redan efter i tidsschemat. Tårarna började tränga fram. Nu saknade hon en man att dela sitt liv med. Någon att göra saker tillsammans med. Förbereda en fest tillsammans med. Dela vardagen och alla dess glädjeämnen och sorger med. Hon ville kasta ut tårtorna genom fönstret. Hon öppnade fönstret och såg mannen från grannhuset som var ute med sin hund. Han vinkade åt henne. Hon vinkade tillbaka och innan hon hann tänka sprang hon ut och efter honom.
”Hej, förlåt, du råkar möjligtvis inte ha en ask jordgubbar hemma? Jag ska ha fest och har glömt att köpa det allra viktigaste”, frågade hon.
”Nej, jag har ingen ask med jordgubbar …”

Johannas kropp sjönk ihop som en pysande ballong när hon suckade.
”Men, jag har ett jordgubbsland. Du får väldigt gärna plocka från det”, fortsatte han.
”Är det sant? Åh, tack! Kan jag komma med dig nu på en gång?”

Johanna skämdes över att hon var så framfusig, men nöden hade visst ingen lag. De kilade raskt in på hans tomt och plockade de solmogna jordgubbarna medan hans hund sprang runt dem och gläfste. Grannen hette Fernando och hans ögon var bruna som choklad. Johanna tittade i smyg på hans brunbrända armar som rörde sig snabbt mellan jordgubbsplantorna och skålen. Hon log för sig själv. Det var länge sedan hon hade känt det där pirret i magen som hon kände nu. Plötsligt hördes fotsteg och en kvinnoröst.

”Ni sparar väl några till mig?”

Johanna tittade upp och såg en kvinna i en åtsittande rosa klänning och långt svallande hår. Det måste vara hans tjej förstås. Johannas kinder blev lika röda som jordgubbarna hon höll i handen och skyndade sig att säga att hon nog hade jordgubbar så det räckte nu. Hon tackade så mycket och rusade tillbaka till sitt hus där hon gjorde i ordning tårtorna. Jordgubbarna räckte inte till den sista tårtan. Det får lösa sig på något sätt, tänkte hon. Hon skivade den gravade laxen och lade upp bröd på stora fat. Nu var det bara tio minuter kvar tills den första båten med gästerna skulle anlända till bryggan. Hon gled snabbt i den blommiga sommarklänningen och knöt bandet runt midjan. Håret satte hon upp i en tofs och tog på sig sina pärlörhängen. Just när hon var klar klev de första gästerna in i trädgården. Hon såg hur de tittade sig runt och tycktes häpna av det de såg. En varm känsla spred sig i Johannas kropp när hon gick ut och mötte gästerna. De bjöds på en välkomstdrink i väntan på att de övriga gästerna skulle anlända. Johanna sprang fram och tillbaka mellan huset och trädgården och började duka upp maten.

”Vad fint du har gjort! Vill du ha hjälp?” sa Johannas mamma. ”Du glömde väl inte jordgubbstårtor?”
”Tack mamma. Allt är under kontroll, du kan sätta dig och ner ta det lugnt.

Gästerna satte sig till bords och tallrikarna fylldes med mat, glasen med snaps och snart sjöng de snapsvisor och pratade och skrattade. Efter maten hade Johanna planerat att de tillsammans skulle klä och resa midsommarstången och ordna dans för barnen. Det började blåsa upp och duken fladdrade och servetter flög över gräsmattan. Mörka moln började snabbt dra fram över himlen samtidigt som gästerna började huttra och ta på sig sina jackor.
”Ett partytält hade kanske varit bra”, sa Johannas mamma syrligt medan hon demonstrativt drog på sig luvan på sin kappa.
Johanna skulle just till att säga att vädret växlar väldigt fort här i skärgården när de första tunga regndropparna föll över sällskapet. Det dröjde inte länge förrän regnet vräkte ner och ingen lämnades torrskodd.

”Vi flyttar in”, ropade Johanna som inte alls hade en plan B.

Gästerna yrde runt och plockade ihop alla sakerna och bar in dem i huset. Det fanns inte sittplatser för alla, men gästerna slog sig ner lite här och var. Johanna rotade fram några madrasser och lade ut på golvet där folk kunde sitta. Alla var blöta och frusna så hon gjorde snabbt upp en eld i öppna spisen och tända massor med värmeljus. Gästerna fortsatte att äta och verkade nöjda trots det abrupta avbrottet i festen. Barnen började bli otåliga och sprang runt och jagade varandra och lekte kull. De for upp och nerför trapporna och dundrade som en hel hord med elefanter. Det var ju egentligen nu de skulle ha klätt midsommarstången och lekt lekar och haft fiskdamm. De kommer att riva hela huset, tänkte Johanna som inte hade en enda leksak att erbjuda barnen att sysselsätta sig med. Hon gick ut till förrådet för att se om det fanns något där som barnen kunde roa sig med. Hon grävde runt bland trädgårdsredskapen, snöskyfflar och gammalt bråte som den förra ägaren hade lämnat efter sig. Längst inne i hörnet stod en plastgran. Johanna fick en idé och krånglade ut julgranen. Den skulle duga för ändamålet, men den saknade en julgransfot. Typiskt. Alltid var det något som skulle strula. Hon funderade en stund och småsprang i regnet över till grannens tomt. Hon hade ju redan gjort bort sig en gång och han hade ju flickvän, så hon kunde lika gärna göra bort sig lite till. Genomblöt med håret som låg i stripor mot ansiktet knackade hon på dörren. Det dröjde en stund och hon tänkte gå därifrån. Det var dumt att störa honom i hans midsommarfirande. Just då öppnade han dörren och log varmt mot henne.

”Hej, gick det bra med tårtorna?” frågade han.
”Eh, jodå, men nu har jag en konstig fråga till dig. Jag saknar en annan grej till festen…”
Fernando bad henne stiga in medan hon berättade om situationen. Han räckte över en ren handduk till henne som hon kunde torka sig på.
”Vänta här”, sa han och Johanna hörde hur han stökade runt i ett förråd.
Hon slog sig ner i hans soffa och beundrade den hemtrevliga inredningen. Tavlor med vackra landskapsmotiv prydde väggarna och rummet kändes ombonat med många mattor och kuddar. Det kanske var hans tjej som stod för inredningen. Undrar var hon var nu förresten, tänkte Johanna.
”Här är den!” strålade Fernando med julgransfoten i högsta hugg. ”Jag visste att vi hade en här någonstans. Min ex-fru var galen i allt som hade med julen att göra.”

”Ex-fru? Jag trodde att hon som var här tidigare var din fru. Är hon din nya?”

”Jaha, Caroline? Nä, det är grannen på andra sidan. Hon hämtade tårtor som hon hade beställt av mig. Jag är konditor.”
”Åh”, flämtade Johanna med glödande kinder.

Hon tackade så mycket för julgransfoten och ursäktade sig med att hon måste tillbaka till sina gäster. Men, vad dum jag var! Jag skulle ju ha bjudit över honom som tack, tänkte hon. Nu var det för sent. Hon klingade i ett glas och alla gästerna tystnade.

”Vi kan ju inte ha en midsommarafton utan dans kring midsommarstången. Eftersom det regnar får vi improvisera lite.”
Sedan sa hon inget mer utan ställde plastgranen i julgransfoten och placerade dem mitt i rummet. Gästerna tittade med stora ögonen på granen och på Johanna.
”Det här får bli vår midsommarstång och alla barn får hjälpa till att klä den med blommor!”
Alla barnen rusade fram till korgen med blommor och började dekorera julgranen som om det vore den mest självklara saken i världen. Julgranen pryddes snart av prästkragar, smörblommor, klöver, förgätmigej och blåklint. Den blev finare än Johanna hade vågat hoppats på och barnen var ivriga att börja dansa runt granen. Små grodorna, Vi äro musikanter, Jänta å ja’ och Räven raskar över isen och många fler sånger dansade de till. Barnen tjöt av skratt och skrålande medan de vuxna klappade händerna och sjöng med. Alla var nu varma och törstiga och det var dags att plocka fram tårtorna. Johanna hade fortfarande inget att dekorera den sista tårtan med och tänkte ta lite av barnens fiskdammsgodis och lägga på tårtan innan hon kom på en bättre idé. Hon ursäktade sig och sprang ut och över till grannen. Igen. Fernando såg mycket förvånad ut när han öppnade dörren.
”Behöver du påskägg nu?” skrattade han.
”Nej, men det vore trevligt om du skulle vilja komma över och vara med på festen. Det är ju trots allt du som har räddat festen två gånger om.”
”Vad trevligt, jag kommer gärna över. Jag kommer om en stund. Jag ska byta om först.”
”Ok, och om du har något att dekorera en tårta med får du gärna ta med det …”, sa Johanna när hon var på väg ut.

Johanna bryggde kaffe och blandade saft till barnen och ställde fram jordgubbstårtorna. Den sista tårtan fick stå kvar i kylen tills jordgubbstårtorna var uppätna, tänkte hon. När det knackade på dörren sprang hon med pirrande mage för att släppa in Fernando. Hon presenterade honom för alla gästerna och berättade om jordgubbarna och julgransfoten. Alla jublade åt honom. Generad följde han med Johanna in i köket.
”Jag hade lite marsipan kvar från tårtorna jag gjorde i morse så jag gjorde några dekorationer till din tårta.”
När Johanna såg vad han hade med sig gapade hon först bara. Hon satte en hand för bröstet och med tårande ögon sa hon:
”Åh, vad fina de är! Tårtan kommer att bli fantastisk.”
Fernando hade gjort en julgran och en midsommarstång och en hel massa blommor av marsipan. Och mycket riktigt blev tårtan sagolikt vacker. Gästerna blev mycket imponerade av tårtan. Johannas mamma klappade Johanna på ryggen och sa:

”Det här ordnade du bra.”
Johanna kramade om sin mamma.
”Ja, det kan nog komma något gott ur allt det här”, sa hon och log.

När tårtorna var uppätna blev det fiskdamm för barnen och Johanna plockade fram vin, ost och frukt till de vuxna. Gästerna stannade ända tills mörkret föll över ön och sista båten skulle gå. När alla hade åkt gick hon och Fernando ut i trädgården. Det hade slutat att regna och i skenet från månen hjälpte han henne att plocka sju sorters blommor. När han skulle gå hem till sig sa Johanna:
”Tack för lånet av julgransfoten. Jag kommer över med den i morgon. Vi ses då!”
Men hon hoppades att hon skulle se honom innan dess. I sina drömmar.

De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.

Christoffer Carlsson om olycksbådande kärlekshistorier

Christoffer Carlsson debuterar typ precis just nu med romanen Fallet Vincent Franke på Piratförlaget. Det här är hans andra inlägg på Debutantbloggen.

 

Om någon frågar mig vad jag skriver för något, då är det vad jag brukar svara. Trots att det inte är helt sant, är det alltid det första som är på väg att trilla av tungan. Olycksbådande, eller kanske snarare obehagliga, kärlekshistorier är det närmaste jag kommer en träffande beskrivning (i stil med ”deckare” eller ”skräck”) av vad jag egentligen håller på med. I min ideala värld finns det en avdelning för den genren i varje bokhandel.

Benämningen ”obehaglig kärlekshistoria” är heller inte särskilt långt ifrån hur jag skulle benämna förhållandet mellan mig och min debutroman.

”Du är skadlig för mig”, mumlade jag. ”Du sitter ju bara tyst och ger mig dålig självkänsla.”
”Det är ditt fel”, svarade han kyligt.
”Det är det inte alls”, försökte jag. ”Det är du som är problemet, inte jag. Felet ligger inte hos mig.”
”Var skulle det annars ligga? Jävla idiot.”

Det skulle kunna vara ett samtal mellan två parter, i ett förhållande spänt till bristningsgränsen. I verkligheten är det en känsla gestaltad i dialog, mellan mig och kapitel tjugo-någonting i vad som till slut blev Fallet Vincent Franke.

Jag skrev det första utkastet på en relativt strikt diet bestående av kaffe och cigaretter, under 2008 års sista kvartal. Det var en fantastisk och omtumlande tid. På varje sida ville jag kombinera den mycket specifika, amerikanska noirstämningen med nutidens fula brutalitet och Sveriges kyla, och genomskjuta hela skiten med mängder av popkulturreferenser och dystert filosofiska undertoner. Jag ville att den skulle handla om flykter och hemvändande, om vad det innebär att vara ung och växa upp, om våld, sexualitet och beroenden och vad som formar våra val och de identiteter vi bär.

Jag gav Vincent allt jag kunde ge honom, och kände bara stundtals att jag fick allt tillbaka. Till och med efter att jag fått den fantastiska möjligheten till utgivning av Piratförlaget, kände jag att Vincent stundtals vägrade lyssna på mig. Som om jag satt kvar vid bordet och försökte laga oss, medan han stod och diskade och det enda ljud han gav ifrån sig var klirrandet av glas, bestick och tallrikar.

Vad fan är det för fel? tänkte jag, så många gånger att frågan till slut började uppstå med en obehaglig mekanik.

Men – detta kan nog vilken familjesociolog som helst instämma i – människor i relationer med de djupaste av dalar, upplever också de högsta och starkaste av toppar. Och Vincent har gjort att jag känt mig lycklig, fantastiskt lycklig. Med honom uträttade jag stordåd. Vi tog oss till platser, fysiska och psykiska, där varken han eller jag hade varit tidigare.

Min och Vincents första, intensiva tremånadersperiod utvecklade sig likt en rusande bil som istället för chaufför bara hade en tegelsten på gaspedalen. En avgörande, fantastisk färd, men som rörde sig mot ett till synes oundvikligt slut.

Precis som i alla andra relationer, krävdes det tålamod och arbete för att få det att fungera mellan oss. Jag behövde lära känna honom bättre (den som inte känner sina karaktärer kommer förr eller senare att få problem). Få saker är viktigare än att vara uppmärksam på vem det egentligen är man håller på att gestalta. Vart man är på väg.

Bakom varje bok finns relationen mellan boken och författaren. Om Vincent skulle bli läst och omtyckt skulle jag nog snarare känna, inte stolthet eller lycka, utan att jag gjort mitt jobb eller fullföljt någon sorts plikt som författare. Det är sällan man känner att man är ”stolt” över något i en relation, snarare känner man att man har gjort det som behövts och krävts för att få det att fungera för båda parter, och sedan är det inget mer med det.

Men hur det kändes att skriva boken?

Som en obehaglig kärlekshistoria.

Christoffer Carlsson

Ditch the boob-tube, man!

Kalle och Augustin!

Man, här kommer mina förslag för när vi som skriver inte riktigt får ihop det:

1. Ditch the boob-tube, dude. Alltså släng dumburken. Kärleksförhållandet blir rikare av att ni tillbringar tid tillsammans.

2. Bråka med din käraste – kärlek börjar alltid med bråk. Släng ut den du älskar. Be om ursäkt. Kiss and make up, man. Ett bra sätt att få fart på kärleken.

3. Introducera lite leksaker i ert förhållande. Prova nya ställningar. Prova utomhus, i köket, på tåget, på lunchen. Varför inte på skrivbordet på jobbet?

4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Boka ett dubbelrum. När folk tittar snett på er, säg att ni är gifta.

5. Flörta med andra. Ett utomordentligt sätt att testa om ert förhållande är på riktigt.

I know, I know, I know what you’re all saying.  Frato, your inlägg are always so screwed up, you don’t know how to blogga, man, you’re so freakin’ dropped-behind-the-wagon, man, you couldn’t even find the snabel-a key on a PC. But… jag menar på riktigt: alltså, om läsaren ska ha kul krävs det att vi också har det. Och om vi ska få någonting skrivet gäller det att gilla det vi håller på med. Annars kan vi lägga ner eller ta jobb på Systembolaget eller börja en ny karriär som Carl Bildt-imitatörer.

Själv måste jag fullständigt kära ner mig i ett manus om jag ska hålla på med det i åratal, vilket krävs av en bok. Därför menar jag att det kan hjälpa att 1. sälja tv:n för att få mer tid med att skriva. Varje gång du skulle ha kollat på ett program, lägg den tiden på manuset.  2. Släng ut manuset, om det inte behagar. Börjar sedan om, om du och manuset vill. 3. Prova med nya narrativa grepp eller språklekar, prova att skriva på ett oanständigt vis som du aldrig vågat (men alltid har velat). 4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Du och manuset. Musiker bokar ofta stolen bredvid till sina instrument, var inte rädd för att sätta sådant värde på ditt skrivande. 5. Jo, om förhållandet dig och boken emellan inte vill sig, finns det väl andra. Jag har nyligen haft erfarenhet av detta!

PS:  ‘Boob’ betyder inte bara det ni tänker på, utan även dumbom; ‘tube’ syftar på tv:ns katodstrålningstub.