Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

Augustin: Efter bokmässan

Fram tills idag har det oftast varit Kevin, Kalle och jag som skrivit historien om de tre debutanterna. Inte längre; både DN och Sydsvenskan har skrivit var sin version. Lika lite som vi äger våra böcker, lika lite äger vi snart historien om Debutantbloggen. En historia som tar slut om tre månader – i alla fall för oss.

Jag vill tacka er som kom förbi vårt seminarium för att lyssna. Jag hoppas att ni fick svar på era frågor. Om våra erfarenheter kan vara till nytta för den som drömmer om att utveckla sitt skrivande så tycker jag att det är bra.

Kalle och Kevin, det var en fröjd att ser er i sviten. Ni hörde hemma där.

Vi hörs.

/Augustin

Jag tänker inte be om ursäkt

Jag tänker faktiskt inte det. Även om jag kanske borde. Det var alldeles för länge sedan jag skrev på bloggen. Sommaren kom emellan, den där känslan jag bara kan relatera till som skrivkramp kom emellan. Och var det inte det, så hade någon annan datorn den dan. Bredbandet kärvade. Disken skulle göras. Är det inte Seinfeld nu?

Och så vidare. Men nu skriver jag, och det är ingen idé att be om ursäkt. Ni har ju fyllt bloggen så bra utan mig.

Snart bokmässa. Jag har fått namnbricka. Jag har fått hotellrum. Det är på riktigt, det här är på riktigt. Jag har skrivit en bok och jag ska åka till bokmässan. Som författare. Det är lätt att glömma det, och kanske är det därför jag inte skrivit så mycket som jag borde. Allt blir till slut normalt, till och med ens största dröm. Till och med det man aldrig trodde skulle hända kan bli vardag, normalitet och lite halvtrist. Jag skriver på min andra roman och det är rätt kul.

Trodde aldrig jag skulle skriva något sådant om mig själv.  Men nu är det så, och jag tänker mingla skiten ur mig i Göteborg. Jag tänker lystet hälla i mig gratisvin och flotta ner händerna med chips i varenda monter som vill ha mig. Jag tänker ofreda intet ont anande kändisar och presentera mig som författare. Jag tänker sola mig i den glans som är min egen, och som inte en jävel kan ta ifrån mig.

/Kalle

Efteråt (av fru Frato)

Jag kan erkänna att jag längtade till Efteråt. Tills boken officiellt var släppt, till festen var över, tills alltihop hade lagt sig. Det var lite mycket: festplanering, missade inbjudningar, dålig koll på OSA-listan, sista minuten-problem och on top of it all en släktträff som jag lovat att fixa för ungefär sju månader sedan – när jag inte hade en aning om vad vi skulle göra vid den här tiden i september och som innebar en veckas städning av vårt skräp-, förlåt, gästrum som använts till avstjälpningsplats i två år – och dessutom två barns födelsedagar med tillhörande familjekalas och barnkalas. Roliga saker, men som krävde energi, engagemang, tid. Det var lite mycket på en gång.

Så när jag går mot tunnelbanan på lunchen dagen efter festen för att åka till caféet och lämna tillbaka diskbaljan som vi tog hem blommorna i (tack Augustin för att du hade sinnesnärvaro nog att ordna med det) tänker jag att jag bara vill hem och sova. Fast det vill jag ju inte egentligen. När jag kommit till jobbet den morgonen möttes jag av nyheten om Recensionen och lite senare ropar min kollega högt att hon hittat en till. Jag sitter med dem öppna på datorn hela dagen på jobbet och är riktigt fånigt stolt. Riktigt riktigt fånigt superstolt. Mailar till släkten i USA med väl valda delar översatta. Mailar kompisar, kusiner och mostrar. Ringer mamma. Pappa gör en liten videofilm av hur han hämtar tidningen och slår upp den, för att skicka till mina svärföräldrar i Ohio. Vi är så förskräckligt stolta allihop. På tåget hem tänker jag att den lilla tanten i spetskrage och rosa kappa som sitter mittemot mig kanske har läst SvD idag. Kanske har hon läst om Kevin. Min Kevin. Efter jobbet, möte i arbetsgruppen på skolan och jag kan inte låta bli att berätta för dem också. Va katten, de är säkert jätteintresserade. När jag öppnar ytterdörren hemma har barnen redan somnat och blomdoften från köket slår emot mig. Rosor, liljor och orkidéer. Nejlikor och klematis. Och en massa annat vackert rosa, vinrött och lila som jag inte kan namnet på. Jag ska göra mitt allra bästa att hålla liv i alltihop så länge jag kan, jag som är fullkomligt värdelös på växter, för att hålla kvar det här ruset, den här känslan.

För nu är det efteråt. Dit jag längtade när jag kände att jag inte riktigt klarade av det. Och nu vet jag att det var värt det. Det här kommer aldrig igen.

Foton från Kevins fest

Tack för igår och grattis till de fina recensionerna.
Jag tycker att din förläggare höll ett bra tal när hon sa att du hade tänjt gränserna för vad som är en svensk roman.

Du har med din roman gett röst åt ett språk som inte brukar få komma till tals.

 Knackig svenska anses vara ett handikapp. Knackig engelska anses vara ett världsspråk.

Jag hoppas att din bok kan inspirera de som inte tycker att deras röst duger till att göra sig hörda.
/Augustin

Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Framme.

I en bokaffär nära mig. De gör, liksom vi, sällskap.

Augustin: Inför Bokmässan (II)

Hej Kevin och Kalle,

Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.

Jag har förstått att somliga förläggare avråder debutanter från att besöka Bokmässan,  för en debutant kan det vara tungt att inte bli sedd.

De tror att vi knäcks av att kliva mellan kilometerhöga staplar av andras bästsäljare alltmedan montrarna ekar av rösterna från miljonsäljande författare med egon som kräver mer syre än vad som ryms i mässhall C.

Därför är det extra roligt att Bokmässan skapat ett utrymme åt oss debutanter i ett stort seminarium. Debutantens roll har förändrats och jag är tacksam över att få vara med om den förnyelsen.

Och nu står vi inför det vanliga dilemmat: ska vi prata om det vi vill prata om eller det vi tror att publiken vill höra? Kan det vara samma sak? Och om det inte är det, vad ska vi göra då?

Jag tror att det kommer människor som är som vi var för några år sedan; outgivna, hårt arbetande skribenter, som hoppas bli antagna, och vill veta hur man gör. Och då vill jag gärna hjälpa dem; jag tänker att sådana råd kanske vi skulle kunna ge utifrån våra olika erfarenheter.

/Augustin

Förberedelser inför Bokmässan: seminariet

Augustin och Kalle! Seminariet måste planeras. Såhär tänker jag mig:

1) Kalle svänger in på en trapets iförd kärnstrålningsdräkt. Slänger ut exemplar av Toffs bok till alla skrikande fans, som sliter i dem så att sidorna flyger.

2) Seminariemoderatorn Jessika Gedin hojtar som en snabbinkallad högstadievikarie för att få alla att sätta sig. Men förgäves. Därför att…

3) Augustin och Marianne Cedervall gör entré dansande tango. Augustin bär sin gamla värnpliktsuniform, Marianne är klädd i tusen strålande gotländska prästkragar. Flera digitala minneskort härdsmälter när paparazzin från GöteborgsPosten och Norrlands största dagstidning sätter igång. Varvid…

4) Ett gäng street-dancers från Jordbro bär in i en hängmatta gjord av sammanflätade amerikanska och svenska flaggor; jag slänger billig bling-bling till alla som inte fick Toffs bok.

5) Sedan ställer vi oss på scenen alltihop och rappar från våra böcker.

Vad tycks? Eller kanske borde vi diskutera den känsla av befrielse och klarsynthet som inträffar i och med utgivning. Ångesten försvinner, den plågade debutanten får snilleblixtar angående nästa roman, ens mor ringer och säger att förresten så trodde hon visst på en, ja hela tiden faktiskt. Eller kanske borde vi diskutera sakfrågorna: samarbetet mellan författaren och förlaget, att fixa releasefesten, att utstå recensionerna.

Vad tycker ni, A. och K.?

En bokvideo på Youtube – men varför?

Oh man, I forgot to say why I even made a video!

Hur ska vi som debuterar på mindre förlag (och alltså inte är etablerade deckarförfattare) nå ut? I USA och England har författare och förlag länge jobbat med att ge boken mervärde på nätet. Ett tag var det hemsidor som gällde, nu är det tydligen sociala nätverk som används. Jag använder inte Facebook etc. och kan inte det där med hemsidor. Film, då? Många vill att deras romaner ska nå ut via filmduken; jag bestämde mig för att inte vänta på att någon i framtiden maybe skulle göra en movie av boken.

Jag tog kameran i egna händer och anlitade några f. d. elever.  Men in i det sista var det osäkert om det ens skulle bli av. Beatsen dröjde (men kom till slut!) och dansarna hade frågor innan de tackade ja. Vi filmade i regnet och jag lyckades slarva bort an del av det jag trodde mig ha spelat in. Och hur ska en roman översättas till en musikvideo på trer minuter? Vissa scener stämmer ungefär med boken men en hel del är bara påhitt. Sedan fick jag brottas med tekniken samt mina egna bristande redigeringsförmågor.

Förhoppningsvis kan filmen åtminstone ge läsare en känsla för Jordbro.

Resultatet kan skådas på YouTube.

PS: Numera negerkung släpps den 10:e september (och inte den 27:e augusti som angavs förut)

När Kevin blev antagen, och hur det är nu

Det var i maj förra året. Vi hade precis kommit hem från valborgshelgen hos vänner i Malmö och tog ett kort besök i kolonistugan för att räfsa lite i ogräset. Kevin hade kollat brevlådan där flera gånger under våren utan resultat men när vi redan satt oss i bilen för att åka hem fick vi plötsligt se den allmänna brevlådan ute vid vägen. Brevbäraren hade rört till det förut härute, kanske låg det något där. (Varför vi väntade på svar vid kolonistugan och inte hemma får Kevin berätta en annan gång. Om han vill.).

Lådan var knökfull med gammal reklam och bortglömda brev till grannarna men oväntat nog, där låg två brev till Kevin. Det ena var ett refuseringsbrev från ett förlag där jag kände folk, det sved lite extra, men det andra var Brevet. Brevet var egentligen bara ett korrespondanskort med en hastigt nedklottrad mening men den innehöll lika mycket hopp som de blåa strecken på ett graviditetstest. Vi pratade lågmält på vägen hem om vad det kunde innebära och jag höll i brevet hela tiden som om det skulle försvinna om jag släppte det.

Dagarna efter ringdes samtal och knöts kontakter och så kom det till ett ultimatum. Om förläggaren fick som hon ville skulle det bli en bok, men först skulle det beslutas på ett utgivningsmöte dagen efter. Det var flera som skulle tycka. Hon lovade att ringa så fort hon hade besked.

Kevin hämtade på dagis och skola. Jag satt på nålar på jobbet. En minut över fem ringde Kevin mig.
”Hon har inte ringt”, sa han. ”Det är nog dåligt.”
”Hon har säkert inte hunnit, ge henne några minuter”, sa jag.

Tio över fem ringde jag Kevin. ”Jag kommer hem.” sa jag. Jag packade ihop mina saker, om jag skyndade mig kunde jag hinna med sexton-över-tåget. Kevin behövde mig därhemma.

Tolv minuter över fem ringde Kevin. ”Hon har ringt” sa han. ”De sa ja.”

Jag motstod impulsen att skrika ut beskedet till alla som var kvar på jobbet – såsom jag gjort när Kevin meddelade att han av misstag fått med sig värsta supertvättmaskinen från Coop, i stället för den halvdassiga rea-maskinen han betalat för – och så sprang jag till tåget. Skulle vi öppna den där champagnen vi haft i kylen i nästan fem år eller vad skulle vi göra? Något måste vi göra för att fira detta. Jag stannade till på Konsum på vägen från tåget och köpte flera sorters lyxglass och kakor fullsmockade med choklad och godis. Så åt vi glass och kakor till efterrätt den kvällen och firade med barnen.

Och nu har vi boken här.  Blank och ny, svart och grå och alldeles overkligt verklig. Jag vill stanna tiden lite nu och bara njuta. Som den första koppen kaffe efter en förlossning, när barnet är kollat och godkänt och man blir lämnad ifred en liten stund med fikabrickan, och bebisen ligger tätt intill och snusar och långsamt rör sina skrynkliga fingrar. När allt bara är bra, man har klarat av allting och inget ont kommer någonsin att få hända. Här vill jag vila en stund. Det blev en bok, den finns nu och inget ont kan hända den.

Kevins hustru från diskbaljan

Jag diskar igen. Vår diskmaskin gick sönder för en tid sedan, och det var ett gemensamt beslut att inte köpa någon ny. Det är ju mest Kevin som diskar ändå, tänkte jag. Och att plocka ur diskmaskinen är på min tio-i-topp över trista saker jag gärna undviker.

Men nu diskar jag igen. Det är OK. Kevin jobbar med sitt manus. Stress, förlaget vill ha slutversion om ett par dagar. Det är viktigt, jätteviktigt. Sedan blir det sättning och korr. Hoppas jag får läsa korr i alla fall. Om jag hinner. Fotbollspåsar, tvätt, städning, tack-kort till dagisfröknarna, present till kusinen som tar studenten, packning till lägerskolan, knäckebröd till svärmor, mer tvätt.

För drygt ett år sedan hade jag suckat ljudligt och vänt mig mot Kevin just nu. Med tjatig ton krävt att han motiverade sina prioriteringar. ”Varför har du rätt till egen tid till skrivande när så mycket av min lediga tid går åt till pliktsysslor? Varför lägger du energi på de där manusen, vad ska det tjäna till? Varför ska jag stå ut med zombie-Kevin för att du skrivit halva natten igen?”

Det hände något hos mig när det blev klart att det skulle bli en bok. Plötsligt fick jag oändligt mycket mer tålamod. Och jag var tacksam att jag inte krävt att han gav upp. För jag kan erkänna att jag önskade det ibland, men insåg samtidigt att jag alltid vetat vad jag fick när jag bestämde mig för Kevin. Han har skrivit så länge jag känt honom. Kevin som inte skriver är otänkbart. Det har alltid funnits halvfärdiga manus, fullklottrade anteckningsböcker och diskussioner om historierna i hans huvud i vårt liv tillsammans. Det var inget som kom fram efter några månader. Nej, han kallade sig writer första gången vi någonsin pratade med varandra i telefon. Jag tyckte det var lite arrogant, jag kunde inte riktigt skillnaden mellan writer och author. Tio år senare kan jag skillnaden och börjar förstå allt vad den innebär.

Jag är oändligt tacksam för att det äntligen blir en bok. Det är något som har landat, något som äntligen har kommit fram. Det var rätt att inte ge upp.

Så skriv du, så diskar jag. Det är det minsta jag kan göra efter alla år av tvivel.

Marika King: Två månader senare

Det var bara två månader sedan, men det känns som en hel evighet. För två månader sedan fanns inte min bok förutom som manus i några datorer och på pressarna i tryckeriet. Jag hade varken haft releasefest, fått recensioner eller kommentarer från folk som har läst den.

Nu står den här. På min bokhylla. Och jag tänker: är det där verkligen min bok? Är det inte någon annan som skrivit den? Och bläddrar jag i den så känns den faktiskt lite främmande, trots att jag känner igen vartenda ord på varenda sida.

Så ja, Kevin. Jag tror att boken har lämnat mig. Och det känns faktiskt lite skönt. För även om jag fortfarande förstås blir extatisk när jag får mejl från folk som har läst den, eller ser någon blogg som har skrivit om den, så börjar jag närma mig den nu. Min andra bok.

Det är ju skrivandet som är det roliga. Uppmärksamheten och allt det andra är en härlig men samtidigt jobbig fas som det är kul att uppgå i ett tag. Men det är här jag vill vara, i de nya scenerna, med de nya karaktärerna, som växer fram så sakteliga.

De som kan sådant här säger att det underlättar att ha börjat på tvåan innan ettan kommer ut. Jag tror att det stämmer. Det är svårt ändå. Och det är bara idag, efter ungefär två veckor, som rädslan släppte taget och glädjen kikade fram. Innan dess hade jag mest ångest. Men skrev ändå (annars får man ju ännu mer ångest:)

Kalle, nyfiken på hur det går för dig. Och Kevin, kommatecknens fas tar slut! Och när den gör det kommer du att sakna den…

Till sist, Augustin. Jag kan inte uttrycka hur tråkigt det är att inte få vara med om din stora dag. Det kommer att bli fantastiskt. Du är fantastisk. Lycka till.

/Marika

Ditch the boob-tube, man!

Kalle och Augustin!

Man, här kommer mina förslag för när vi som skriver inte riktigt får ihop det:

1. Ditch the boob-tube, dude. Alltså släng dumburken. Kärleksförhållandet blir rikare av att ni tillbringar tid tillsammans.

2. Bråka med din käraste – kärlek börjar alltid med bråk. Släng ut den du älskar. Be om ursäkt. Kiss and make up, man. Ett bra sätt att få fart på kärleken.

3. Introducera lite leksaker i ert förhållande. Prova nya ställningar. Prova utomhus, i köket, på tåget, på lunchen. Varför inte på skrivbordet på jobbet?

4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Boka ett dubbelrum. När folk tittar snett på er, säg att ni är gifta.

5. Flörta med andra. Ett utomordentligt sätt att testa om ert förhållande är på riktigt.

I know, I know, I know what you’re all saying.  Frato, your inlägg are always so screwed up, you don’t know how to blogga, man, you’re so freakin’ dropped-behind-the-wagon, man, you couldn’t even find the snabel-a key on a PC. But… jag menar på riktigt: alltså, om läsaren ska ha kul krävs det att vi också har det. Och om vi ska få någonting skrivet gäller det att gilla det vi håller på med. Annars kan vi lägga ner eller ta jobb på Systembolaget eller börja en ny karriär som Carl Bildt-imitatörer.

Själv måste jag fullständigt kära ner mig i ett manus om jag ska hålla på med det i åratal, vilket krävs av en bok. Därför menar jag att det kan hjälpa att 1. sälja tv:n för att få mer tid med att skriva. Varje gång du skulle ha kollat på ett program, lägg den tiden på manuset.  2. Släng ut manuset, om det inte behagar. Börjar sedan om, om du och manuset vill. 3. Prova med nya narrativa grepp eller språklekar, prova att skriva på ett oanständigt vis som du aldrig vågat (men alltid har velat). 4. Dra iväg på en långhelg tillsammans. Du och manuset. Musiker bokar ofta stolen bredvid till sina instrument, var inte rädd för att sätta sådant värde på ditt skrivande. 5. Jo, om förhållandet dig och boken emellan inte vill sig, finns det väl andra. Jag har nyligen haft erfarenhet av detta!

PS:  ‘Boob’ betyder inte bara det ni tänker på, utan även dumbom; ‘tube’ syftar på tv:ns katodstrålningstub.

Den hemliga litterära polisen III: Bokbårhuset

Det var dags att skicka in ny version på manuset igen. Det var ont i magen och delar av manuset var borta. Jag ringde den hemliga litterära polisen.

Du får leta i annexet, på biblioteket i gamla polishuset, sa en röst.

Jag cyklade dit. Bakom informationsdisken höll bibliotekarien på att sticka en garnfjäril samtidigt som hon läste Sommarens Böcker. Annexet? sa hon. Tittade bort. Tuggade på läppen. Vem har berättat om annexet? Du får inte ta med dig något därifrån.

Nej, sa jag.

Jag fick nyckeln – en gammal söndertuggad blyertspenna. Gick nerför trappan till en branddörr. Bibliotekarien ropade efter mig: Nyckeln ska du ha bakom örat! Jag satte pennan bakom örat. Dörren gick upp. Jag klev in i ett bergrum upplyst av knastrande ljusrör. Luften var sval och luktade torkade äpplen och tryckfärg. Folk i labb-rockar höll på att skära upp böcker på ett sjukhusbord.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

En gråhårig kvinna tittade upp. Kanske är det du som har slarvat bort dem, sa hon. Här kan vi i alla fall inte hjälpa dig, här obducerar vi mordoffer.

Vem skulle vilja mörda en bok?

Jadu, ibland är det svartsjuka eller prestige, andra gånger är det fördomar eller missförstånd. Men om det handlar om ett manus, prova darlings-avdelningen längre bort. Men du får inte ta med dig något.

Jag vet, sa jag och fortsatte vidare.

Längre bort hängde nattfjärilar i taket. En fladdrade ner och landade på min hand, vingarna var täckta med pyttesmå rader av ord på världens alla språk. Golvet var inte längre golv utan skogsmull. Böcker och lösa blad låg utspridda på marken. De förmultnade samtidigt som mal åt på dem. Framför ögonen på mig vävde malarna kokonger runt sig själva, kläcktes ur dem, flög iväg. En man höll på att räfsa löv.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

Det är det många som har. Men jag kan inte hjälpa dig, här återupplivar vi böcker, sa han.

Det ser ut som ni låter dem försvinna.

Böcker försvinner aldrig, de blir bara till nya böcker. Här samlar vi alla böcker som ingen längre minns. Ni tror att ni skriver nya men det är bara en halvsanning. Du ska nog leta vidare du, sa han.

Ännu längre bort kom jag till en bokskog. Marken var tjock av vitsippor och blåsippor. Barn sprang omkring och satte sig på huk och pratade med blommorna: Älsklingar, det är inte ert fel, var inte ledsna, sa barnen. De älskade er men förstod inte att konst även är kärlek.

Vem pratar ni med? frågade jag.

Med författarnas älsklingar. Som de dödat, sa barnen.

Det är banne mig bara blommor, sa jag. Dessutom ska man stryka sina litterära älsklingar.

Nej, sa barnen, det finns ett annat sätt. Odla dem. Plantera flera. Se hur fint det blir såhär!

Jag vill ha tillbaks mina, sa jag.

Du får prata med dem. Med det är förbjudet att plocka dem.

Jag pratade med mina darlings. Bad om ursäkt. Lovade att ta bättre hand om dem nästa gång. Sedan gick jag hem.

Blyertspennan har jag fortfarande kvar bakom örat. Jag tuggar på den och funderar.