Augustin:Dagen jag blev antagen

Hej Kalle och Kevin,

När Bonniers ringde till mig en förmiddag och sa att de ville ha mitt manus funderade jag på om jag borde invänta det påskrivna kontraktet innan jag firade. Men så tänkte jag att om jag inte vågade vara glad nu, så skulle jag aldrig kunna vara glad.

Så jag ringde min fru och sa: ”Det är den fjärde april. Klockan är nio och fyrtiofem.”

”Jaha?” sa min fru.

Då insåg jag att jag proklamerat datum och tidpunkt för den stora händelsen utan att tala om vad själva händelsen var.

Sen ringde jag min skrivarbroder Erik.

Jag var hemma i lägenheten, stirrade ut genom fönstret och kände mig avtrubbad. Jag hade stålsatt mig inför beskedet och rustningen som skulle skyddat mig från sorg, stod också i vägen för glädjen.

Det ringde på dörren. Där stod Erik, han skakade om en champagneflaska och plötsligt var jag genomblöt.

Inom några timmar var mitt hem fyllt av vänner och skumpa och det gick upp för mig att jag nu skulle bli författare inte bara i mina egna ögon utan också i andras.

Hur beter sig författare? tänkte jag.

De åker till bokmässan. Och de bor på Park Avenue i Göteborg.

Jag gick ifrån de glada skrålen i vardagsrummet, in i garderoben som jag gjort om till skrivrum, och ringde:

”Hej, jag undrar om ni har några rum lediga till bokmässan?”

”Nej.”

Svaret kom omedelbart. Rösten var artigt kylig och jag förstod att det varit fullbokat i evigheter.

Hade det varit en vanlig dag så hade jag tackat, lagt på luren och ringt ett vandrarhem på Hisingen.

Men idag var det en alldeles särskild dag.

”Men hur är det med sviterna?”

”Jaså, sviterna.” Rösten fick en annan klang. ”Vänta ska jag se. Jodå. Vilken vill du ha?”

En halv minut senare klev jag ut bland mina champagnerusiga vänner och ställde frågan:
”Vilka tycker jag att ska jag hyra en svit som jag inte har råd med på bokmässan?”

En skog av händer i luften.

”Ja, tack”, sa jag i luren.

Sen beställde vi hämtpizza, ännu fler vänner dök upp; jag läste första kapitlet högt och Sandra tog en bild på mig där jag satt i en stol och och försökte riva muren som jag byggt för att skydda mig och mitt skrivande från andras åsikter. Nu, när det största förlaget gett mig sitt finaste betyg, ville jag riva muren för att få kontakt med glädjen och lugnet som kommer av att ha funnit ett hem för sitt skrivande.

Det var då jag bestämde mig för att ha fest för alla vänner och bekanta som också var på bokmässan.

Och det var i sviten som jag för första gången träffade Kevin.

/Augustin

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.

En månad i kris

Hej Kalle och Kevin,

När flygplanet gungade till blev jag svettig i handflatorna. Jag har inte varit flygrädd på åratal, men i söndags kom allt tillbaka. Det skramlande ljudet från motorerna dämpades av de hörselskydd jag har på mig när jag flyger.

Flygvärdinnorna serverade te med leenden.

Vi tre har bloggat tillsammans vår första månad av tolv, och jag märker hur mina tankar upptas av hur ni har det och vad ni har skrivit. Det är inte länge sedan vi med trevande steg klev in i 2009. Vårt debutantår.

Jag trodde att det skulle bli bra att vi tog sällskap på färden, men det som nu har inträffat kunde jag inte föreställa mig.

Jag anade inte att Kalles bok skulle dominera blogosfären.

Jag anade inte att jag skulle bli så stärkt av att läsa om Kevins väg till publicering.

Jag anade inte att så många skulle höra av sig till mig om den text jag skrev om min pappa.

Och jag kunde inte ana att min fru och din fru, Kevin, skulle finna varandra, inte bara på Kalles releasefest, utan också här på bloggen.

Tre debutanter i ett ensamt yrke har blivit ett sällskap, och denna månad, den månad då en författare intog världens viktigaste arbete, har vi rest tillsammans och vi har rest väl.

Flygplanet landade tryggt.

/Augustin

Kevin!

Jag är stressad nu och hinner inte skriva långt. Men jag kan säga så här: du har ingenting att oroa dig för. Om någon börjar prata engelska med dig plockar jag honom eller henne. Om insatssyrkan kommer, tar jag fram basebollträt. Om någon känner igen dig eller inte känner igen dig så … fixar jag det.

Ta rygg på mig. Det är min fest.

/Kalle

Kalle, varför har jag magont inför DIN releasefest?

Yo Kalle,

Man, what the hell? Varför har jag magont inför Din releasfest på torsdag? I och för sig har jag fått ordning på magen på sistone (brorsan i Buenos Aires tipsade om avocado, kokt ägg, bruna bananer och mandel och det funkar), men oron finns där ändå. Nervositeten. Som om magen försöker gå bakom ryggen på mig.

Ärligt talat, vad är det värsta som kan hända på torsdag? Jo, att du Kalle börjar uppföra dig som Diddy i Toffs bok och kräver att Augustin och jag tar av oss tröjorna och hip-hop-dansar för dig. Eller att jag blir portad: ”Du? Ha, du skriver ju till hälften på engelska, här kommer du inte in, din lilla pissmyra!” Eller att den Ståkkålmska litterära insatsstyrkan dyker upp med hundar och handbojor och börjar leta folk som kommer ut på Göteborgsförlag. Eller att någon säger att de känner igen mig från bloggen. Eller att INGEN (mycket troligare) säger att de gör det. Eller att Augustin introducerar mig till några av hans alla häftiga kulturvänner som — när de hör att jag bryter — byter till engelska (den största festförolämpningen; varför är jag så känslig för mitt modersmål?).

Releasefest, vaddå, released from what? En gång som gymnasiejournalist skrev jag en krönika som fick rektorn att beslagta hela upplagan av skoltidningen; när han äntligen släppte dem, ja då borde vi ha ordnat releasefest.

I sydstaterna ordnas det fortfarande debutante balls, en bal där rika brudar formellt träder in i sällskapslivet. Kalle, jag tror att det här är mer en slags litterär debutante ball! Ska inte vi tre slita av oss tröjorna och dansa?

Att slänga en bok är att dö en smula

I hear you brothers.

Ibland ställer jag mig frågan vad vitsen är med böcker man har läst. Vi har otaliga exempel på det i våra bokhyllor: böcker jag läst, inte gillat speciellt mycket, men som jag ändå behåller. År efter år efter år. För att de … är böcker. Antar jag. Att göra sig av med en bok är på något sätt hädiskt.

Jag vet att jag aldrig kommer att läsa om dem. Jag behöver dem inte som referensmaterial. De är inte snygga. Inte värdefulla. De har inget känslomässigt värde. Och ändå! Det GÅR inte.

Det är som i det där Seinfeldavsnittet, när George har gjort slut med en tjej som han lånat ut böcker till. Han blir besatt av att få tillbaka dem, men han kan inte gå dit eftersom de gjort slut i vredesmod. Så han tvingar Jerry att gå dit under något svepskäl.

Anledning: nej, jag kanske inte kommer läsa om dem, men det är MINA BÖCKER.

Precis exakt så känner jag.

/Kalle

Men alla gamla manus då?

…och så var det Lego över hela köksgolvet igen. Och en tvååring som höll på att slänga bestick och äppleskivor för brinnande livet; och en sjuåring som höll på att hota sin femårige bror med en knuten näve därför att han inte fick tända ljusen. Alltså en ganska typisk kväll hos oss.

Av någon anledning valde vi vuxna det ögonblicket att återuppta den Oändliga historien om Hur vi har för mycket grejer (”We’ve got too much stuff!”): barnkläder, leksaker, mjukisdjur, CD-skivor — och framför allt böcker. Biblioteket må vara världens bästa uppfinning, när jag besöker nya städer vill jag alltid till bibblan (Boston, Tammerfors, Montréal). Men ett grundfel med bibliotek är att de slumpar bort sina utrangerade böcker. Billigt alltså. Och vi köper dem. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var barn. Bokrean? Vi hade ingen bokhandel i min stad. I Ohio betydde bokrean bibliotekets årliga ”Friends of the Library Book Sale”. Mina föräldrar, som var rikare på barn än pengar, brukade avvakta till reans sista dag då en papperskasse makulerade böcker och tidskrifter (typ National Geographic från 1917) kostade en dollar. Alla vi fem barn i Ohiobyn fick var sin dollar. Sent in på nätterna läste vi under var sin sänglampa. Nu är vi alla utflyttade för länge sedan men böckerna finns kvar.

Men vill jag verkligen bli som mina föräldrar? I kväll samlade jag ihop en rejäl hög med böcker som ska till nya hem. Innan jag ångrar mig.

Men alla mina gamla manus då? Den amerikanska författaren Anthony Grooms har berättat för mig om en kista han har hemma hos sig. Fullt med gamla handskrivna manus. Även jag skriver utkast för hand, och handskrivet är svårare att makulera. Men har jag inte råd att rensa lite, nu när jag blir utgiven? Eller kanske jag ska spara dem tills jag fyllt 77, som Augustins morfar? Jag har i decennier haft den vilda föreställningen att om jag bara blev antagen skulle hela mitt liv ordna sig — men hittills har förlaget låtit bli att skicka hit någon för att plocka Lego. Och en vacker dag kommer min bok att hamna på bibliotekets 5-kronors bokrea. Det är bara att acceptera det. Men manusen, ska jag spara dem i evigheter?

Kanske jag borde sprida ut dem på köksgolvet, där allting hos oss verkar hamna ändå?

Att snickra eller bara såga

Kalle, tack för tapas igår (jag tyckte att det var lite underligt att varken du eller Augustin tog smör med tapenaden)!

Angående hur vi ska förhålla oss till eventuella sågningar: Min far lärde mig att snickra, ha sa alltid, ”Measure twice, cut once”. Varje sågning ska alltså vara noggrant förberedd. Och föra bygget vidare. Och använder man fel måttstock (t. ex. centimeter i stället för tum), gick det blyertspenna-rakt mot skogen. Det har Liza Marklund nu fått erfara när recensions-måttstocken bytts ut gällande Gömda.

Nu jobbar jag inte som recensent men betygsätter dussintals — ibland hundratals — texter  i veckan på skolan. I mina skrivarcirklar med gymnasieelever tillämpar vi — som du tog upp igår, Kalle — ett läsarperspektiv. Författaren sitter tyst, vi diskuterar hur stycket fungerar för oss som läsare, vad stycket egentligen är, hur det är uppbyggt språkligt och formmässigt o.s.v. Vi som läsare får aldrig föreslå ändringar (redaktörens jobb) eller göra värdebedömningar — vi har alla olika smak, trixet är bara att hitta rätt läsare.  Däremot får vi fundera på genren. 

När jag bodde i Philadelphia på 90-talet var det (som jag berättade för Augustin) teateruppror mot kritikerna. Teatrarna kände sig orättvist jämförda med New York, dit stadens främsta talanger brukade lockas. Teatrarna portade tidningarnas recensenter och klarade sig utan. Till slut försonades sidorna: om det skulle bli en sågning, bestämde de, skulle den åtminstone skrivas på ett sätt som bidrog till att bygga upp teatern och inte bara göra spån.

Jag är världssämst på att ta kritik, fråga bara min hustru. Men om det blir sågningar, hoppas jag att de har måttats noggrant. Jag älskar böcker; sågspån har jag däremot ingen användning för. 

PS: Kalle, jag instämmer. Toffs bok är snygg. Meta-texten på baksidan är perfekt! Kan inte du lägga upp omslaget här?