Korrektur

I veckan kom det ett sms från maken med en bild på ett stort kuvert som kommit i brevlådan. Det är alltid spännande med post som har Rabén & Sjögrens logga så jag skyndade mig hem för att öppna.

Det var Vi går varvet, som den kommer att se ut i bokform, med rätt typsnitt, boksidor och allt. Som bibliotekarie jag är kan jag knappt se mig mätt på tryckortssidan, dvs. den sida som är innan själva texten börjar. Där finns min boks unika ISBN-nummer och copyright. Här står vem som har gjort omslaget och info om förlaget. Jag vet inte varför men den sidan är något speciellt. Det kanske inte är något som andra lägger märke till men jag läser alltid den.

Redigeringsprocessen är klar och nu jobbar jag med att försöka korrläsa mitt manus. Det är pilligt och tröttsamt för ögonen att läsa ord för ord och leta stavfel och upprepningar, men det är sista rycket innan tryckning. Som tur är har jag en bra redaktör och en korrläsare som just nu läser texten för första gången. Undrar vad hen kommer att hitta. Förhoppningsvis inga stora fel, men det är väl så att både jag och min redaktör blir blinda för texten eftersom vi läst så många gånger. Spännande är det iallafall, och ganska nervöst!

Det börjar kännas riktigt på riktigt nu!

Vadderat kuvert från Rabén & Sjögren

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Varför jag älskar stvfel.

Felicia profil

I mitt första manus hade jag sådan ångest över att det inte skulle finnas några korrekturfel när den kom ut i bokhyllorna att jag knappt kunde sova. Nu när jag är inne på manus nr 2 tycker jag visserligen om att korrigera, redigera och se till att allt blir så bra som möjligt – men samtidigt tycker jag ändå att det är våra misstag som gör oss mänskliga.

Jag har också under debutant-året upptäckt hur vanligt det är med korrekturfel i stora verk av kända författare. Så när jag hittar dem blir jag inte ens irriterad längre, utan faktiskt rätt så glad. Det betyder att även stora författare – och förlag – gör fel ibland. Att de också är så uppslukade av berättelsen och det författaren försöker säga att de missar små detaljer. Det tycker jag är underbart.

Jag blir mer irriterad när jag som häromdagen lånar en bok av en känd författare på biblioteket och lite här och var hittar korrektur-markeringar över sidorna. Någon har alltså – i en bok som inte tillhör hen – gått in och markerat med rödpenna på de ställen där det finns ett stavfel eller fattas ett ord. Det gör att jag hajar till när jag läser. Det gör mig ofokuserad på berättelsen. Det gör att jag vaknar till ur mitt drömlika tillstånd där jag egentligen är på en annan plats, och börjar tänka på stavfel istället. DET irriterar mig.

Men jag har förstått att alla inte tänker så. Min man kan till exempel inte läsa vidare om han upptäcker ett enda stavfel i en bok eller att någon annan detalj (som att de kom från höger sida av Centralstationen när de faktiskt borde kommit från vänster) för att det förstör hela läsupplevelsen för honom.

Men jag tycker ofta att vi fokuserar för mycket på detaljer när vi borde fokusera på helheten – på boksidor som i livet. Som volontär på Berättarministeriet är jag ofta med på ordverkstäder och hjälper barn och unga att hitta till läs- och skrivglädje. I början är de så fokuserade på att göra rätt att de inte ens vågar sätta ned pennan. ”Hur stavas fåtölj?”

Vi försöker bolla tillbaka frågan: ”Hur skulle du stava det? Här finns inga rätt och fel, skriv på du bara så löser vi stavningen efteråt.” Det tar ett tag – för det ligger så djupt inlärt att man alltid måste göra rätt redan från början – men tillslut lämnar de stavningen och skriver fantastiska historier med en fantasi som jag blir grymt avundsjuk på.

Missförstå mig rätt, jag är språknörd, jag tycker absolut att det är viktigt att lära sig grammatik och stavning. Men det är inte det viktigaste. Att göra sig förstådd är viktigare. Att våga göra misstag är viktigare. Att förstå att de misstagen är en förutsättning för kreativitet. Och att först och främst fokusera på vad man egentligen vill säga.

Så vad vill jag säga? Bara att vi ska glädjas även åt våra misstag och fokusera på att skriva bra berättelser. Kanske ska jag låta några rebelliska stavfel vara kvar i manus nr 2 bara för att..?

 

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 11.07.45

Skrivstoppspanik

ThomasJag skriver inget nu. Inget nytt alltså. Av flera av varandra oberoende anledningar. Alltså det är klart att jag skapar lite text, att jag bearbetar saker. Jag har gjort innehållsliga redigeringar och jag pillar in korr. Vi diskuterar framsidor och annat. Men jag har inget projekt på gång. Och det är jobbigt. Jättejobbigt faktiskt. Jag saknar att vara inne i en berättelse, verkligen leva med den varje dag. Redigerande är så mycket mer ett utifrånperspektiv.

Det är inte så att jag inte har några idéer. Snarare tvärtom. Men jag kan inte komma loss. Dels har jag inte ork att jobba speciellt mycket alls för tillfället men det är inte bara det. Jag kände samma sak när jag satt i redigerings- och korrvändan inför inskickandet till förlag i första vändan. Jag försökte skriva parallellt, men det gick inte. Uppenbarligen klarar jag bara att jobba med en bok i taget. I alla fall vad gäller själva nyproduktionen. Annars är det ett oöverstigligt stort hinder varje gång jag skall sätta mig.

Jag hoppas i alla fall att det är så. Jag har tragglat mig igenom två kapitel i vad jag tänkte skulle bli en fristående fortsättning på Incidenten. Men det börjar bli rätt länge sedan nu. Det andra kapitlet fick jag för övrigt slänga efter ett första försök. Jag brukar inte redigera medan jag skriver (förutom det kapitel jag för tillfället jobbar i) men det här var bara för dåligt, så det åkte i papperskorgen. (Nu bröt jag ju egentligen inte min princip i och med att jag faktiskt inte hade påbörjat något kapitel 3 innan jag kastade kapitel 2). Det nya kapitel 2 blev jag nöjd med, men det satt långt inne, och det är som sagt rätt länge sedan jag skrev det.

Så nu måste jag ta tag i korrinförandet. Inte bara för att förlaget skall bli nöjt med mig, utan också för att jag själv skall kunna komma vidare. Jag hoppas det kan lossna då. Förhoppningsvis har jag tagit mig igenom den dipp jag själv haft, och förhoppningsvis känner jag att jag kan få upp farten då.

Jag inte bara hoppas. Jag har bestämt mig för att det är så!

Som bevis lägger jag fram att jag, så fort jag skickat Incidenten till förlag, kunde ta tag i skrivandet av Kaninen. Kaninen blev klar. Den blev bra. Och jag hade haft samma problem med att skriva den under första redigeringsvändan som jag haft att producera något annat nu under vintern.

Fullt fokus på en bok i taget.

Fast det är trist att inte ha skrivit något nytt sedan i september…

Ingen korrläsningspanik den här gången.

Nu är Skogens hjärta ute på sista rundan av korrläsning. Det känns märkligt, men om en månad ungefär räknar jag med att hålla boken i min hand. När Drakhornet skulle släppas var allt väldigt stressat. Även den gången hade jag manuset ute för korr, men så gjorde jag ett stort misstag.

Då visste jag inte bättre än att skicka ut originalmanuset. Det var i A4-format. Det innebar att alla korrfel som hittades var de som matchade det formatet. Saken är ju den att när text formateras på olika sätt ser man också olika fel. Ögat läser olika beroende på radavstånd och fonter, så egentligen ska man korrläsa i ett antal olika format. När väl Drakhornets text sattes i tryckformat, så dök det upp en massa fel vi inte hade sett tidigare. Det blev värsta korrläsningspaniken. Trots att jag gjorde mitt bästa för att utrota felen, så finns det fortfarande allt för många kvar.

Med Skogens hjärta har jag gjort annorlunda. Den här gången såg korrläsningsmanuset exakt likadant ut som inlagan kommer bli  i den färdiga boken. Dessförinnan hade även betaläsarna, när de läste igenom originalmanuset, också markerat alla korrfel de hittade. Så med olika textformateringar och flera par ögon på texten, kan vi förhoppningsvis eliminera samtliga korrfel denna gång. Eller nästan, i alla fall.

Det är alltid något som slinker igenom, hur mycket man än letar. Men som tur är, så är det ganska lätt att lösa när felen väl uppenbarat sig. Då jag trycker på ett PoD-tryckeri så kan jag faktiskt uppdatera filerna i efterhand. Vilket jag också ska göra. Snart kommer alltså Drakhornet att vara så felfritt som möjligt, och Skogens hjärta kan vid behov kompletteras på samma sätt om ett halvår. (Fast det ska inte behövas.)

Visst, det hjälper inte de böcker som redan är tryckta. Men det är ändå skönt att veta att alla som köper en bok i framtiden ska få en så perfekt version som möjligt.

Ett ynka skirvfel kvittar – eller?

Korrekturfel i böcker stör mig. Läsningen avstannar. Vanligen betraktar jag felet några gånger, tänker något om ”hafsverk” och ”slarv” innan jag läser vidare. Skulle det finnas fler fel börjar de riktigt elaka tankarna pyra i mig.

I en roman har jag dock en viss förståelse för småfel. Två-tre fel på trehundra sidor kan jag leva med. Värre är det med fåordiga böcker. Som bilderböcker. Ett fel i en bok med tjugo sidor sticker ut som en varig böld på boksidan. Sist det hände mig var på sidan 11 i boken Varför är blodet rött? Där står att den sista mjölktanden kommer ”när du är två och ett haft år”. Felet finns till och med på det smakprov som ligger ute på nätet. Chockerande! Jag kunde inte läsa ut boken.

Mot mina egna texter är jag dock mer förlåtande. Jag vet med mig att jag snubblar ganska ofta på tangenterna. Tanken springer före och fingrarna hinner inte med. Då blir det fel ibland. Eller ganska ofta, om jag ska vara ärlig. Tyvärr är jag helt värdelös på att upptäcka mina egna skrivfel. Gissningsvis beror det på att jag redan vet vad det står, och därför inte fäster särskilt stor uppmärksamhet vid detaljer.

Det är därför med en viss bävan jag läser korrektur på min bok. Min dubbelmoral kommer fram i ljuset. Jag måste vara lika skoningslös mot mig själv som jag är mot andra och fäster blicken på varje bokstav, mellanslag och skiljetecken. Utmanar dem: Är ni verkligen på rätt plats? Hittills har det resulterat i en ombyggd mening i den svenska versionen och ett flyttat kommatecken i den spanska. Sedan hittade jag inget mer att ändra.

Texterna är godkände av mig och ligger nu på andra skrivbord. Bokstäverna är på väg mot sitt slutgiltiga öde på boksidorna. Tänk om det finns något litet fel bland dem, som kommer ut i världen och möter en lika dömande läsare som jag…

Boklös? (nu med bildbevis)

Korrekturet är postat!

Det var ytterst märkligt att se sin text i sättningsformat kan jag berätta. Alla raderna var för korta, orden hamnade över varandra i oväntade konstellationer och formuleringar jag varit säker på var trevliga förvandlades till oigenkänlighet. Men jag är stolt! Så stolt så huvudet håller på att spricka. Jag kunde måtta med händerna och se hur stor boken blir (storpocket, den kommer i pocket som originaltryck), se hur kapitelsiffrorna blivit, få hjärtflimmer av att se kolofonen och sen gå på jakt efter den försvunna interpunktionen eller den förrymda repliken.

Jag tycker det är svårt att läsa sin egen text på jakt efter fel, min hjärna ser vad som borde stå där, vilket sorgligt nog inte är vad som faktiskt finns på plats. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag har läst om den här texten, eller hur många gånger mina betaläsare har läst den heller. Och ändå lyckades det smita med småfel som jag såg enbart för att den satta texten ser så annorlunda ut mot mitt manus. De säger att man får finna sig i att det finns minst ett stavfel i boken, oavsett hur många gånger man gått igenom den. Och att det inte är hela världen.

Nu börjar den lycksaliga perioden mellan att ha lämnat in en bok och börja få kommentarer på den. I den här luckan är boken fortfarande precis så underbar som jag hoppats (ingen har ju sagt något annat) och jag chans att låna min hjärna till något annat. Min mentor, Sigrid Combüchen, säger att det är nu man lämnar plats för nästa bok. Jag tänker att jag nog ska vara boklös i en vecka i alla fall. Men sen jäklar!

En förmiddag på förlaget

”Jaha”, sa min förläggare vid elvatiden igår och la ihop pappren med synpunkterna på min text som hon och korrekturläsaren hade skrivit med blyerts i marginalen.
Jag tittade på mina egna ark där jag hade märkt ändringar i inlagan med olikfärgade post-it lappar. Det hade tagit oss två timmar att gå igenom våra båda utskrivna korrektur.

Och sedan skulle jag ställa mig upp, men kom inte ur stolen.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

På min förläggares prydliga skrivbord låg ett av världslitteraturens främsta verk för bearbetning, ett verk som förtjänar varje sekund av min förläggares tid, till skillnad från mitt. Efter att vi hade gått igenom min bok skämdes jag över bortfallna ord, saknade ändelser och överflödiga skiljetecken.

På fredag går texten till tryckeriet.
Om jag reste mig skulle navelsträngen mellan mig och min text slutligen slitas sönder. Texten blir inte längre min.

”Jag vill inte gå härifrån”, sa jag.

”Oj då”, sa min förläggare och tittade på mig med den där varma, omtänksamma blicken hon får när jag bär mig åt som en debutant.
”Ska vi äta lunch?” sa hon.

Och vid horisonten tornar nästa bok upp sig.
/Augustin