Att sitta vid datorn och inte skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag känner mig inte som en inspirerad person. Inspirationen väntar jag inte på. Väntar inte på min musa. Jag har rutiner. Sätter igång skrivandet klockan 07.00 och skriver fram till 09.30. Då tar jag paus och dricker kaffe och lyssnar på Ring P1.  Från klockan 10.00 – 12.00 läser jag andras texter och ger respons eller lektörsutlåtanden. På lunchen värmer jag min matlåda och lyssnar på P1. Under eftermiddagen pluggar jag, jobbar med skrivpedagogiken och ringer jobbsamtal och skickar jobbmejl och annat som får mig att känna mig som en kontorist. Det är min skrivardag. Jag har rutiner. Struktur.

Eller?

Plötsligt fungerar inte min rutin. Plötsligt kan jag inte sätta igång skrivandet.  Det är att tappa bort orden. Inte hitta dem. Förlora orden. Bli tyst. Inte skriva. Sitta vid datorn och inte skriva. Min musa var är du?

Inspiration. Det där jobbiga och ouppnåeliga. Som en kan vänta och vänta och vänta och vänta på. Ingen musa knackar på dörren. En känner ingen lust. Kanske bara en längtan efter att skriva. Kanske bara ett tomrum.

Längtar tillbaka till mornarna med skrivandet. Kanske romantiserar jag de forna dagarna – gick det verkligen alltid bra? Nej, antagligen inte. Men när det inte gick bra var det ingen fara. För då gick det bra nästa dag. Hur hittar jag tillbaka?

Jag var på Moderna museet i Malmö och såg utställningen Om att vara en ängel. Fotografier av Francesca Woodman. Hennes bilder betyder och har betytt mycket för mig. Det var första gången jag såg dem i verkligheten. Utställningen satte igång någonting i mig. Startade någonting i mig. Inspiration? Kanske. Nej, inte inspiration. Eftertanke? Reflektion? Ja.

Jag har tidigare berättat att jag har svårt att slappna av i skrivandet nu. Att jag koncentrerar mig mer på sidantal och på utgivning än på skrivandet. I detta har jag tappat bort det viktiga i min skaparprocess: utforskandet. Det handlar inte om sidantal, det handlar inte om kvalité eller gångbara berättelser. Det handlar bara om att testa och reflektera och undersöka och ifrågasätta och problematisera. Jag glömmer utforskandet. Räknar sidor. Räknar ord. Tävlar med någon men vet inte med vem.

 

Utställningen Om att vara en ängel påminde mig om det viktiga i mitt skapande – det som är viktigt för mig och det som jag vill och längtar efter.  Jag vet inte hur Francesca Woodman arbetade, men i hennes fotografier ser jag en vilja att utforska och experimentera. Kanske kan jag hitta tillbaka till skrivandet om jag hittar tillbaka till det viktiga.

p.s Vad är viktigt i ditt skrivande? d.s

 

En titt i min idébok

En gång läste jag en bok om hur man skulle bli rik genom att upprepa vissa fraser för sig själv väldigt många gånger. Affirmationer tror jag det kallas. En av fraserna var något i stil med: ”Jag har ett oändligt antal idéer inom mig!” När jag läste det tänkte jag bara: Ja, det har jag. Varför ska jag gå runt och säga det till mig själv hela tiden?

Min utmaning är att hantera alla dessa idéer. Det säger sig självt att det inte går att genomföra alla så fort de uppstår. Vissa måste mogna innan de låter sig förverkligas. Andra mår bättre av att korsbefruktas med andra idéer. Och somliga visar sig efter en tid inte vara värda att satsa på.

När jag nyligen bläddrade i Postens tidning för egenföretagare, Du & Co, fann jag en artikel om John-Michael Ekeblad, svensk entreprenör som förverkligar drömmar på löpande band i New York.

Han har massor av drömprojekt i rullning och fler idéer än han kan hålla ordning på. Varje gång en ny snilleblixt slår ner skissar han sina tankar i en bok med svart omslag. Genom åren har det blivit massor med likadana skissböcker som han bläddrar i när han vill ha inspiration. Idéer som han har sovit på i 20 år blandas med helt färska.
– Mitt huvud exploderar snart. Jag har inte tid för alla nya projektidéer som poppar upp, skrattar han.

Jag är inte lika välorganiserad som denne man, men känner igen mig i det han säger. Själv har jag ett antal olika anteckningsböcker som jag klottrar ner tankar i. Ibland har jag en bok för ett visst projekt, ibland får allt rymmas i samma. Det häftiga är precis som artikeln säger, när idéer möts. Det är då magin uppstår.

Mina idéer föds på många olika sätt. Ofta säger mina barn något som får mina tankar att gå igång. ”Tänk att ha en flygande pulka!” Ja, tänk. Som en flygande matta, men på vinteräventyr. ”Titta, bladskärarmyror!” säger de  och fascinerat betraktar vi hur myrorna skär sönder blad och bär dem på parad längs trottoaren i Mexiko. En bok om bladskärarmyror, det vore något, tänker jag.

Det kan också vara intryck från tv och tidningar. Som när jag såg nyheten om vad som händer med killkycklingar, som inte duger till att värpa ägg: de dödas. Genast såg jag framför mig hur en liten dunig pojkkycklig får nys om vilket öde som väntar honom och bestämmer sig för att fly. De högfärdiga äggfabriksägarna von Fjäder och af Vinge gör givetvis allt för att stoppa honom.

Det händer också att scener ur det verkliga livet kvalificerar sig för att skrivas in i ett manus. Som när en praktikant på min mans arbetsplats hällde vanligt diskmedel i diskmaskinen, varpå det efter ett tag började välla ut skum i hela köket. Vilken bild!

Ja, så fortsätter det. Dag efter dag. Sida efter sida fylls av idéer. Där vilar de i väntan på att förverkligas i mötet med andra tankar, karaktärer, bilder. Det händer tydligen också att förlagen kontaktar författare och säger: ”Du, vi behöver en ny julbok, gärna något med lite fart och fläkt i. Kan du skriva något?” Du kan den där flygande pulkan komma till användning.

Nu kanske någon tycker att det är dumt att skriva om sina idéer innan de är omsatta i praktik. Men det tycker inte jag. För att kreativiteten ska vara till någon nytta måste den paras med en rejäl dos produktivitet. Om någon som läser detta skulle vilja skriva om killkycklingens flykt från fabriken säger jag: Varsågod! Jag läser gärna boken istället för att skriva den.

Vad gäller min egen produktion så är jag inte bekymrad. Jag är fullt övertygad om att mina idéer faktiskt är oändliga i antal. Nya kommer hela tiden. Och skulle jag mot förmodan få slut på dem får jag väl helt enkelt sno någon annans…