Gästbloggare: Karin Wallén

Karin_wallén

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste besöka efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

karin_bokomslag

Responsen

bildmaricakallner16Tjo!

Respons. Det är en stor och viktig del av en skrivutbildning. Respons är inte kritik. Respons och kritik är inte samma sak. Kritik är en recension, ett omdöme av en färdig text. Respons är en beskrivning av en läsupplevelse till en ofärdig text. Kritiken är offentlig, en del av det litterära rummet. Responsen är inte offentlig, den stannar i skrivkursen eller skrivgruppen eller mellan respondenten och författaren. Respons ska vara ett hjälpmedel i skrivandet.

När en går skrivkurser och skrivutbildningar hamnar en i responssammanhang. Vi läser varandras texter och berättar om vår upplevelse. Respons är bra. Respons ska vara bra. Respons kan vara bra. Det är inte alltid så lätt. Du sitter i en grupp och alla har läst din text och tycker någonting om den och du ska lyssna och du ska anteckna och du ska ta det kallt och förstå att de andra är där för din skull. Var int rädd! Var inte nervös!

I ett responssamtal kan en känna sig sårbar. En visar upp sin text och människor säger och tänker saker om den. Ofta är det många respondenter. Ofta håller de inte med varandra. Texten får massor av reaktioner. Någon säger si, någon säger så. En blir splittrad. Förvirrad.

Ibland har jag gått från responssamtal med brännande ögon och svidande hals. Jag har suttit vid bordet och lett och tackat för kommentarerna och slagit ihop datorn och sedan på bussen hem har tårarna och snoret börjat rinna. Det händer inte ofta, nu var det länge sedan, men när det händer känner jag mig så dum. För en ska inte vara ledsen. Det vet jag. Jag är fånig som blir ledsen. Som om det finns regler för hur en ska reagera och hur en ska känna. Det gör det inte. Det är okej att bli ledsen. Det är okej att vara nervös – men jag tror att det är viktigt att inte låta ledsenheten ta över. Stanna inte kvar i gråten, i ledsenheten eller nervositeten – då missar du det som responsen kan ge dig och ditt skrivande.

När är responsen jobbig för mig? När den är spretig. När det är många respondenter som inte håller med varandra. Då vet jag inte vem jag ska lyssna på. Jag tappar bort mig själv och jag tappar bort min text.

Jag har gråtit på bussen. Hela vägen från Lund till Staffanstorp. Tjugo minuter av hulkande och snyftande och medpassagerares försök att titta bort och prata i mobilen och inte låtsas om knäppskallen som grinar. När bussen stannar kliver jag av. Torkar tårarna. Går hem. Kokar te. Äter choklad och läser igenom responsen. Och sedan kliar det i hela mig för jag vill skriva. Skriva skriva skriva. Nu. Responsen sätter igång mig. Sätter igång skrivandet.

Hur ska en göra då? Lyssna på responsen och på dig själv. Vad vill du med din text och hur kan responsen du fått hjälpa dig? Vad säger responsen? Vad lyfter den fram ur texten som du inte sett tidigare? Hur kan du använda responsen? Kom ihåg att det är texten som är viktigast, och responsen du får ska vara ett verktyg så att du kan fortsätta att arbeta med den. Gråt om du behöver, men stanna inte kvar i gråten. Ta emot responsen och fortsätt att skriva!

 

p.s Har du någon rolig eller jobbig eller givande erfarenhet av respons? Berätta! d.s

 

Att skriva i ett sammanhang

ThomasSitter med redigering just nu. Jag tycker det är svårt. Ofta skriver jag ganska kompakt, och försöker redan från början hitta en rytm jag tycker passar. Därför blir det svårt att göra vissa typer av ändringar.

Hur skjuter jag in ett stycke i en scen där jag tycker att det finns ett logiskt flöde från första ordet till sista? Hur trycker jag in en mening i ett stycke som har sin rytm?  Hur får jag in en hel scen i en historia som är så hoptryckt att det inte finns några tidsmässiga utrymmen?

Nu är kanske en annan berättigad fråga – hur pretentiöst lät inte ovanstående? Som om mina texter skulle vara perfekta från början liksom… Det är de inte! Det kan jag lova. Men de är lite mer än bara nedkastade ord. Jag ägnar en hel del tid redan åt min första textversion. På gott och ont. Fördelen är att det känns rätt bra redan när någon läser det första gången. Nackdelen för mig är att jag får ännu svårare med det jag tycker är svårt från början.

Då är det bra att inte vara ensam. Satt fast i torsdags när jag satt hemma hos en av mina skrivgruppskompisar och skrev och drack te. Jag hade en händelse som jag ville ha in för att förstärka en del av historien. Jag visste rent tidsmässigt när det måste vara. Men jag klarade inte av att hitta var det skulle vara. Det kändes bara fel.

Så jag beskrev mitt dilemma. Sara tog texten som var ”runt” det beskrivna fenomenet och läste igenom det. Sedan pekade hon på ett ställe och sade: ”Här passar det in jättebra”. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. För där borde det ju inte gå. Det var fel. Och så läste jag. Läste och tänkte att hon kanske har en poäng. Testade att skriva in scenen där och skickade över datorn för ny testläsning. Och vi var rörande överens. Det funkade toppenbra just där. Men jag hade aldrig kommit på det själv.

För mig har en skrivgrupp varit en del väldigt viktig del av vägen till den punkt där jag är nu. Med en bok utgiven, och ett par manus på god väg att bli färdiga.

När jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande innebar det för mig att jag var bestämde mig för att träna på skrivande på ett seriöst sätt. Skrivgruppen var livsviktig där. Vi träffades, läste varandras texter och kritiserade dem. Försökte hitta styrkor och svagheter, och kanske framförallt se vad som skiljde sig åt i vårt berättande.

Som Johan var inne på i ett tidigare inlägg, självförtroendet är en jobbig grej, men samtidigt kan jag vara ganska envis. Utrustad med en vilja av järn och en övertygelse om att alla kan bli bra bara de tränar gav mig skrivgruppen den sparring jag behövde, och fortfarande behöver. Och förhoppningsvis ger jag dem något tillbaka också.

Det handlar delvis om modet att våga visa det man skrivit för andra. Det är en träningssak. Minns på Swecon i Uppsala för ett antal år sedan, när vi hade en skrivgruppsträff och jag mer eller mindre hade sträckskrivit en novell som jag satte i händerna på mina två kollegor – utan att ha läst igenom den själv. Att sitta och titta när de läste den, och jag inte hade en aning om den funkade, var rätt nervpirrande.

Men framförallt handlar det om att träna sig på att skriva och på att ge återkoppling. Att se vad som fungerar och hur man kan förbättra en text.

Utan den sparringen och den kritiken hade jag nog behövt betydligt längre tid för att få en roman tillräckligt bra för att hitta någon som ville ge ut den.

Sedan är det givetvis inte bara skrivgruppen. Jag har haft många som hjälpt mig massor på vägen. En del mycket och en del med vissa enskilda specifika saker. Allt lika värdefullt. Att sedan en del av dessa skriver själva, är skrivpedagoger, och så vidare, hjälper givetvis – men det viktigaste är att de finns där, att de bryr sig om att försöka göra mina texter så bra som möjligt.

Jag tror det är olika för alla. Men för mig har ni varit hur värdefulla som helst. Jag tror inte jag suttit och skrivit blogginlägg 41 på Debutantbloggen utan er!!!

Tack!

Tävling

Hej, det är jag. Sofia. Nu byter vi dagar att blogga på och jag kommer att skriva på måndagar under en period.

Jag tänkte köra igång veckan med en tävling där priset är min bok.
Tävlingen går ut på att ta ett kort på ”Mina fräknar” i en bokhandel.

Regler
1. En person kan bara vinna en gång. Tio böcker totalt kommer att delas ut.
2. Tävlingen startar nu och avgörs genom lottdragning på söndag kväll klockan 19.00. Vinnarna presenteras nästa måndag.
3. Genom att skicka in ditt bidrag godkänner du att kortet och texten publiceras på www.debutantbloggen.se samt www.sofiahallberg.se
4. Alla bidrag kan komma att publiceras även de som inte vinner.
5. Det är inget krav men det blir extra pluspoäng om du själv är med på bild. 🙂
6. Skicka ditt bidrag till debutantbloggen@gmail.com Döp mejlet till Tävling. Berätta var och när kortet är taget och vem som eventuellt är med.
7. Skriv adressen dit boken ska skickas och berätta om du har önskemål om att jag ska dedikera den till någon.

Jag räknade med att ”Mina fräknar” skulle komma ut först på torsdag men min kompis Ulrika tog det här kortet inne på Akademibokhandeln i Nacka Forum igår. (Hon tävlar inte.) Därför startar tävlingen nu!

I helgen fick jag veta av en annan kompis (Pia) att M-magasin recenserat ”Mina fräknar”. Tidningen gav boken betyg 4 av 5 med kommentaren: ”Jag sträckläste boken!”


Jag blev så väldigt, väldigt glad!!

Nu är jag nyfiken på din åsikt! Snälla, snälla berätta vad du tycker när du läst boken. Jag har skapat en sida där du kan skriva precis nästan vad du vill 🙂
http://sofiahallberg.se/diskutera-mina-fraknar-har/

När jag googlade ”Mina fräknar” för att se om någon annan hade hunnit skriva om boken kom jag till en länk med orden mina fäknar komplex.
Jag blev först glad för jag trodde boken hade beskrivits som komplex vilket är en riktigt fin komplimang. Sedan blev jag ledsen. Du har säkert redan förstått att texten handlade om en person som hade komplex för sina fräknar. Samma ord kan verkligen betyda helt olika saker i olika sammanhang.

Jag tror ingen tycker att man är perfekt men alla är värdefulla ändå. ”Det är lika bra att vara sig själv, alla andra roller är ändå upptagna.”

Jag önskar dig en riktigt bra vecka. Vi hörs snart igen.
Kram Sofia

Bör jag sluta läsa recensioner?

Det händer ganska ofta att man läser om författare/skådespelare/musiker som aldrig läser recensioner. Senast var det Noomi Rapace som i en intervju förklarade att hon inte vill veta vad som sägs om henne.

Tidigare har jag haft svårt att förstå den ståndpunkten, men nu blir det allt tydligare för mig vilken skada andras tyckande kan ge upphov till.

Jag har fått ett par recensioner, alla positiva och jättefina. Dock märker jag redan hur dessa har påverkat min skapandeprocess. När jag sitter och skriver börjar jag minnas omdömen jag läst och minsta kritik lägger sig likt ett gruskorn i skon och skaver. Jag vill inte att det ska vara så, jag önskar naturligtvis att jag kunde skaka av mig andras tyckande, men det går inte. I stället försöker jag anpassa mitt skrivande efter det jag läst. I vissa fall är detta bra eftersom en del feedback leder till utveckling, men för det mesta gör det bara skrivprocessen svårare. I slutändan måste jag ju ändå skriva min historia på mitt vis.

 

En klok författare sa till mig att en recension egentligen inte har något med mig eller min skapandeprocess att göra. När en bok är färdig tillhör den inte längre mig och då måste man lära sig att ”släppa taget” om den.

 

Jag tror att jag i framtiden ska försöka undvika att läsa regelrätta recensioner. Omdömen skrivna av vänner och bloggbekanta läser jag gärna. De är ju aldrig helt objektiva, men ger den energikick som kan behövas för att man ska orka skriva ett nytt manus. Även om man till mycket stor del skriver för sin egen skull får åtminstone jag även ut mycket av tanken på att dela min historia med andra och det sporrar att höra att andra underhållits av det jag skrivit.

Hur ser ni på recensioner? Det är ju trots allt bara ett subjektivt omdöme, så hur viktiga är de när ni köper böcker?

 

Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld

Idag har jag suttit med ett klottrat manus i handen. Det är uppföljaren till Drakhornet som genomgått en hårdgranskning. Det är egentligen det bästa som kan hända med ett manus, att någon häller rött bläck över sidorna. Det kan bara göra texten bättre. Jag har nu fått respons från två av mina tre alfaläsare och jag har fått massor av intressanta kommentarer.

Det är fascinerande hur olika läsare kan vara. En kanske pekar ut historiska anakronismer, luddiga formuleringar och när en karaktär förlorar sin trovärdighet medan en annan kanske granskar berättelsens struktur och skoningslöst pekar ut tillfällen när berättelsens trådar har trasslat in sig. Bra alfaläsare är värda sin vikt i guld.

Sedan har vi de där kråkfötterna i marginalerna. De där små kommentarerna med frågor, tankar och utrop som beskriver vad som gick genom läsarens huvud just då. Man får följa med medan läsaren glider genom texten och kombinerar ihop det till en hel värld. Tankekedjor som plötsligt bryts av ögonblick av förståelse. Eller ibland, brist på förståelse. Då vet jag att jag gjort något fel. Då behöver något repareras, förstärkas, förklaras …

Detta är detsamma inom all litteratur. Inom alla genrer måste man eftersträva trovärdiga karaktärer och en logisk berättarstruktur. Men inom litterär fiktion så har i alla fall författaren och läsaren en gemensam grund. För det mesta utspelar sig historien i den ”vanliga” världen. Men inom fantasy och science fiction tillkommer dessutom världsbygget, som ibland kan vara helt enormt.

När jag nu sitter här och läser … När jag ser vilka sidor mina läsare förtrollats av, och vilka de ställer sig frågande inför, så ger det mig en tidigare oöverträffad förståelse för hur berättelsen uppfattas. Allt som fungerar, men även det som är trasigt. Jag har hittills fått ett antal logiska hål utpekade för mig. Min hjärna har redan börjat drömma upp nya scener för att fixa dem. Sedan finns det andra scener där vissa karaktärer beter sig konstigt. Då finns bara en sak att göra. Redigera, kapa och redigera ännu mera.

Men sedan finns det saker som bara jag känner till. Ibland finns det orsaker till varför en karaktär beter sig som den gör, som denna bok kanske bara snuddar vid, men som kommer att förklaras senare. Ibland finns det bakomliggande förlopp, som kommer att beröra framtida böcker i serien. Men detta är än så länge hemligt för läsaren. Då gäller det att gå balansgång. För å ena sidan vill man inte avslöja för mycket, å andra sidan vill man inte lämna sina läsare förvirrade. Det är en stor utmaning.

I slutändan, efter all kritik och redigering, så kommer manuset att bli bättre. Det är det som är syftet. Så att de slutgiltiga läsarna aldrig får se alla de misstag jag en gång gjorde. För jag fick hjälp att upptäcka dem. Själv hade jag varit hemmablind och chanslös.

Därför vill jag rikta ett oändligt stort TACK till mina kära alfaläsare. Ni är fantastiska!


Vems omdöme ska man lita på?

Att skriva och ge ut en bok är att göra sig mottaglig för kritik. Men vems omdöme ska man egentligen lita på?

Ett förenklat resonemang är att man kan lita på proffs – de som jobbar med text kan bedöma text. Jag håller med om detta till viss del. Men det går inte att bortse helt från alla de människor som faktiskt inte har som jobb att kritisera texter utan ”bara” ingår i den stora massa form förhoppningsvis kommer att läsa ens bok. I slutändan vill alla som skriver bli lästa, oavsett var kritikerna har att säga.

När det handlar om barnlitteratur är det där lite knepigt. Den egentliga målgruppen är barnen, men för att nå dem måste man ofta passera en vuxen kontrollinstans, till exempel en förälder eller lärare. Som författare är jag i första hand intresserad av att se hur barnen reagerar på min bok. Det är guld värt att se små barns blickar sugas in i berättelsen. Glittret i deras ögon säger mer än en väl formulerad teoretisk analys. Men för att barnen ska få möjlighet att gå in i min värld måste det finnas en vuxen som öppnar dörren för dem. En vuxen som tycker det är kul att läsa just min bok.

Jag är själv förälder och vet hur det är. Det finns vissa böcker jag gärna läser gång på gång för mina barn, medan andra inte lockar det minsta. För det mesta beror det på illustrationerna och språket. Om boken har en stil som inte tilltalar mig eller ett bildspråk som inte väcker någon genklang i mitt känsloregister kommer jag inte att vilja läsa den, oavsett hur mycket mina barn lobbar för den. På samma sätt måste orden ligga rätt i munnen för att läsupplevelsen ska bli behaglig för uppläsaren.

Hittills verkar barnen gilla min bok. Både de jag har läst för själv och de som har varit inblandade i recensioner tycks gilla Adam och hans kliande prickar. Även recensionerna har varit positiva. Bland de vuxna recensenterna finns de som verkligen gillar att läsa boken högt. Det finns också en och annan invändning mot någonting i boken. I de fallen har jag försökt att verkligen förstå vad de menar. Kanske finns en poäng, något att tänka på i nästa bok? I sådana fall tar jag det med mig. Men det kan också vara så enkelt att det handlar om tycke och smak. Det går inte att tilltala alla. Så länge jag har väck en känsla i läsaren vet jag att boken i alla fall inte passerat obemärkt. Den allra värsta reaktionen vore tystnad och likgiltighet. Det har jag sluppit.

Jag är rädd att vi är osams om recensentens uppdrag

Hej debutantkolleger,

Recensioner är recensioner och böcker är böcker.

Jag tror att det är författarens ensamma liv som krånglar till relationen med kritikerna. För många författare är kritikern den första helt neutrala, utomstående personen som läser ens bok – undra på att de då har förväntningar på vad kritikern ska leverera. Och visst kan kritikern ta på sig att ge författaren feedback, men det är frivilligt.

Lina Samuelsson har skrivit en intressant analys av litteraturkritik i sin magisteruppsats ”Det här är inte en recension. Normer i den samtida svenska litteraturkritiken”:

Litteraturkritiker kan se sig och sin uppgift som

  1. Bilmekaniker – hitta felet.
  2. Lärare – ge författaren råd.
  3. Ett spel – där författaren har första draget.
  4. Autokritografi – att skriva en underhållande text som har ett fristående läsvärde; och som ofta handlar mer om kritikern än om den recenserande boken.

Hela magisteruppsatsen finns i denna länk. (Gå långt ner på sidan och klicka på Fulltext01 så får du uppsatsen som PDF-fil.) Jag tyckte den var värd att läsas.

/Augustin

Kevins hustru talar ut om pliktläsning och destruktiv kritik

Nu har jag träffat er, Kalles och Augustins respektive, och jag kan inte längre hålla tillbaka den här frågan som jag har funderat på så länge. Är ni sådana här fruar/flickvänner som hela tiden har stöttat era män/pojkvänner i hans skrivande?

Det är nämligen inte jag.

Det första manus jag läste som Kevin skrivit hette Pig Iron. (Jag tycker alltid han haft en känsla för fyndiga titlar, fortsättningarna skulle heta Piggy Back och Pig Tails.) Jag satte mig med manuset på ett café på en sidogata i centrala Philadelphia. Utrustad med rödpenna och en stor kaffe gjorde jag mig beredd på att läsa vad jag trodde var en mer eller mindre färdig bok. Men en bit in i texten fick jag en panikartad känsla i magen. Det räckte inte att stuva om ett och annat ord och stryka ett onödigt adjektiv. Jag började kryssa hela stycken, skriva elaka kommentarer i marginalen. Till slut gav jag upp, tänkte att det fick räcka för idag. Jag drack ur kaffet och gick hem till Kevin med mina kommentarer. Jag var rak och hård. Trist. Överdrivet. Funkar inte. Kevin blev sur. Det hjälpte ju inte att jag sa så där. Jag skulle inte peka ut fel, jag skulle komma med konstruktiv kritik, förslag på förbättring, och alltid, alltid säga något positivt. Jag blev sur. Jag måste väl få vara ärlig? Om han ville veta vad jag tyckte måste jag väl få säga det, det måste han kunna ta. Vi slutade diskussionen som ovänner. Jag återvände aldrig till Pig Iron.

Jag har läst massor av Kevins texter, eller börjat läsa. För oftast blev det som med Pig Iron, en bit in i texten insåg jag att det här funkar inte, det är inte trovärdigt, jag avskyr karaktärerna, historien är ologisk, det kommer i alla fall inte att bli en bok. Förutom magontet blev jag då frustrerad. Varför måste jag göra det här? Måste jag det? Ingår det i de äktenskapliga plikterna? Tack-kommentarer av typen ”Tack min kära Olle/Lisa/Stumpan – du som läst allt och alltid trott på mig” ger mig förskräckligt dåligt samvete. Även så i Toffs bok. Varför kan ni men inte jag? Är de texter ni fått läsa mycket bättre från början? Är det en och samma text som harvas år efter år och kommentarerna är av typen ”Älskling, tycker du att det ska vara ’och’ eller ’men’ längst ner på sid 37?” Eller har även er författaraspirant producerat fler manus än ni minns under åren ni känt honom? I så fall: Hur gör ni? Hur hinner ni? Hur orkar ni? Vill ni inte läsa riktiga böcker? Måste ni inte kolla annonsen för grannhuset? Får ni inte Ellos-katalogen?

Många var de halvlästa manus som  brände i väskan tills de började fransa i kanterna. Jag försökte allt, tvinga mig att läsa genom att inte ha med något annat läsbart (plötsligt blev Metro väldigt intressant), läsa på väg till jobbet och sedan unna mig att läsa något annat på vägen hem (alltför lätt att fuska med). Men det blev inte gjort och kritiken jag kom med blev inte bra. Vi blev alltid ovänner. Så Kevin slutade be mig att läsa, han vände sig till gamla kompisar, elever, flyktiga bekanta. Mitt dåliga samvete växte varje gång han diskuterade någon ny aspirant han tänkte fråga. Vad borde han betala den där tjejen i SO-trean för att hon läste hans manus? Trodde jag att hon skulle klara att läsa korr inför utskick till förlag?

Ja ni fattar hur man känner sig.

Som tur är bad han mig läsa Numera Negerkung och för första gången längtade jag efter läsningen och kunde faktiskt ge konstruktiv kritik. Kanske var det bara det jag behövde, ett tillräckligt bra manus. Men vägen dit var verkligen inte min förtjänst. Tio år av skrivande har gått mellan Pig Iron och Numera Negerkung. Och jag har inte varit något stöd på den resan. Snarare har den klarats av trots mig.

Hur vi förhåller oss till vad andra säger

Hej Kevin och Kalle,

För många år sedan fick jag nedgörande textkritik av en beläst vän. Allt, allt var dåligt med mitt romanutkast. Jag tappade modet och tänkte att jag aldrig skulle kunna skriva så att det jag ville säga kunde nå fram.

Jag beslöt att under två år avstå från att skriva.

Författeri – förfjanteri; jag ville slippa alltsammans. Inte skulle jag inbilla mig att jag hade något att säga som inte redan hade sagts.

Det tog evigheter innan jag förstod att hårdheten i kritiken från min vän berodde på att han ville skriva själv, men aldrig hade fått det gjort, och nu inte klarade att jag hade genomfört det han inte mäktat med.

När jag gick in i mitt arkiv från den tiden och tittade så fanns där högar med noveller, romansynopsis och, förstås, alla dagboksanteckningar och dikter som jag skrivit under det jag trodde var mitt skrivuppehåll.

Det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli befriad från mitt skrivande.

/Augustin