Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.
Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.
–
Vi har ju tidigare på bloggen tipsat om lite böcker som kan vara bra för den aspirerande författaren. I höstas tipsade Nene Ormes om ”Booklife” av Jeff Vandermeer, den perfekta guiden till att hantera allt utom just skrivandet, d.v.s. bokbranschen och författarens plats i den. I förra veckan tipsade jag om ”Att skriva” av Stephen King. En av de absolut bästa handledningar jag läst när det kommer till att hantera den kreativa processen och skrivandets hantverk.
Idag tänkte jag tipsa om något lite annorlunda. ”Lyckas med bokutgivning” av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg. Medan de två tidigare böckerna berör författarens liv och vedermödor så handlar ”Lyckas med bokutgivning” snarare om att våga ta steget och bli sin egen förläggare.
För ungefär ett år sedan fick jag tanken första gången. Om nu inget förlag vill ge ut mitt manus. Hur mycket jobb vore det att ge ut boken själv? Nu finns det många självutgivningsförlag där man kan tanka upp sitt manus och de fixar resten .. mot en smärre summa. Men det var jag inte intresserad av. Skulle jag ge ut boken så skulle det vara professionellt skött och på samma villkor som andra förlag.
Målet var:
Det var ett bitvis ganska tufft, men väldigt intressant år som följde. Jag sökte över internet. Plockade upp ledtrådar. Började sakta pussla ihop hur bokbranschen fungerar. (En process jag fortfarande befinner mig i.) Gjorde listor över allt som skulle behöva ordnas till förlaget. Det var mycket. Gjorde efterforskningar om allt från ISBN-nummer till tryckerikontakter till marknadsföringsidéer.
Ibland önskade jag att det fanns någon bok som kunde hjälpa mig. Någon som gjort detta förut som kunde vägleda mig. Jag letade. Men det fanns inget. Tills för ungefär en månad sedan då jag fick tag i ett exemplar av ”Lyckas med bokutgivning.” Den är skriven av folk som redan gjort allt det, som jag nu satt ut för att göra. Sölve Dahlgren hänger ju dessutom här på bloggen ibland, så det var extra roligt att få ta del av hans erfarenheter.
För den som vill starta eget och testa vingarna så är ”Lyckas med bokutgivning” en fantastisk bok. När jag läste den kände jag igen väldigt mycket. De tog upp precis allt det som jag under ett år av mödosam efterforskning hade lärt mig. Och sedan tog de det ett steg längre. Boken gav tips och idéer som jag inte hade tänkt på tidigare och pekade dessutom på uppmuntrande exempel.
Jag har ju tidigare skrivit en hel del om hur jag tror att förlagsbranschen är på väg in i en ny era. Hur gamla strukturer kommer att brytas sönder och hur det om några år kommer att finnas tusentals nya aktörer på marknaden. Om du, liksom jag, vill vara en av dessa aktörer, så är denna bok en god hjälp på vägen.
Förra veckan påstod jag att jag inte skulle vara på internet under semestern, annat än i undantagsfall för att besöka väsentliga webbsidor som SMHI och liknande. Och nu har jag bloggat igen! Ljög jag?
Nix. Bloggen har en finurlig liten funktion för att schemalägga uppdateringar. Den här bloggposten skrev jag alltså för ganska länge sen. Se den som ett slags förinspelat hängmattemeddelande.
För det är där jag är nu, i den proverbiala hängmattan, med en trave böcker bredvid mig som jag läser enbart för nöjes skull och helt utan tanke på författarskap och andra vardagsbekymmer. Min kristallkula är lite repig och trött efter att ha förutspått fotbolls-VM, så jag vet inte exakt vad jag läser just när du läser det här. Men det här var de böcker jag tog med mig:
Så. Det är rätt mycket att hinna med på tre veckor, så du förstår säkert att jag avverkar en del hängmattetid! Hoppas att du också har en trevlig semester!
Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.
Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.
Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.
Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)
Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.
Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.
Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!
Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?
Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?
Hit me!
PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)
