Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.
Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.
Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.
Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)
Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.
Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.
Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!
Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?
Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?
Hit me!
/Marcus
PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)