Ett nytt manus prövar sina vingar

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

För två veckor sedan fick jag ett lektörsutlåtande på mitt senaste bilderboksmanus. Det var det bästa och finaste utlåtandet jag någonsin fått av en lektör. Jag blev rörd till tårar när jag läste det. Lektören hade förstått precis vad jag ville säga med min berättelse och återgav den med så vackra ord att de nästan var en berättelse i sig. Och hon skrev att hon kommer bära berättelsen med sig och längtar tills hon får hålla boken i sin hand.

Personligen tycker jag att det här barnboksmanuset är annorlunda från allt det jag har skrivit tidigare. Det är en berättelse som jag känner väldigt starkt för och har ett annat djup än mina tidigare manus. En hel del står skrivet mellan raderna och det är ett sådant här manus jag alltid har önskat att jag skulle kunna skriva.

Nu återstår det att se vad förlagen tycker. Jag har redigerat manuset utifrån lektörens kommentarer och igår och i förrgår började jag skicka ut manuset till de första förlagen.

Jag har sett att många brukar fråga på författarforum om hur andra gör sina manusutskick. En vanlig fråga är om en ska skicka till flera förlag samtidigt och i så fall om en ska skicka till alla förlag på en gång.

Det finns förstås inga regler för detta, men jag tycker definitivt att en ska skicka till flera förlag samtidigt eftersom det oftast tar låång tid att få svar. Och tyvärr är majoriteten av svaren som till slut droppar in refuseringar. Men, jag brukar inte skicka till alla tänkbara förlag på en gång. För det första skickar jag förstås bara till de förlag som ger ut den typen av böcker som mitt manus är. Jag börjar med att skicka till de förlag jag allra helst skulle vilja att min bok kom ut på. Så i första vändan skickar jag manuset till omkring 3-5 förlag. När jag har fått svar från samtliga dem och om alla är refuseringar skickar jag sedan till ett antal andra förlag och så vidare.

Jag vet av erfarenhet från författarkompisar som i ren iver skickat till många förlag samtidigt att de då har hunnit få ja från ett förlag innan de har hunnit få svar från sitt drömförlag. Då uppstår en enorm stress och vånda och en jakt på att snabbt försöka få besked från drömförlaget (vilket inte alltid går). Så lite tålamod och is i magen är inte fel även om det kanske innebär ännu längre tids väntan.

Efter varje manusutskick blir jag alltid lite rädd. Tänk om jag inte kommer på några fler idéer till böcker. Det här kanske var allt jag hade. Då tycker jag att det är rätt skönt att skriva på en text inom en annan genre. Nu tänker jag återgå till att redigera min roman och inte försöka pressa fram någon ny barnboksidé. Förhoppningsvis kommer det en ny idé när jag minst anar det. Och mitt i alltihop fick jag igår besked om att jag har fått ytterligare en novell antagen till en novellantologi. Den heter #Älskanoveller – 30 nyanser av passion och kommer ut i november på Ordberoende förlag. Ja, så nu ska det bli redigering och slutkorr av den novellen också.

Att ta hjälp av en lektör

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Har du skickat in flera manus till förlag och fått dem refuserade? Samtliga med standardrefuseringar? Även om majoriteten av alla manus som förlagen får in blir refuserade vill en ju gärna veta varför just ens egna manus blev refuserat. Det finns ju så många tänkbara orsaker till varför manuset blev refuserat. Så hur kommer en vidare?

Den bästa investeringen jag har gjort i mitt författarskap är att köpa lektörstjänster. En lektör är alltså en person som läser ditt manus med en professionell blick och kan tala om vad som funkar, men framförallt vad som behöver förbättras vad gäller till exempel dramaturgi, gestaltning, språket, dialoger, ja allt helt enkelt. När det gäller ett barnboksmanus brukar lektörsutlåtandena vara 1-3 A4 sidor plus kommentarer direkt i manuset. Såvida en inte använder sig av Författarcentrums lektörstjänst där författare och lektör är anonyma för varandra, så finns oftast också möjligt att fråga och bolla lite med lektören efter en har tagit del av deras lektörsutlåtande.

Jag lär mig så mycket varje gång jag får ett lektörsutlåtande. Det har varit den bästa skolan för mig. Det är som att ha en privat skrivlärare. Personligen tar jag aldrig lektörens ord som kritik. Jag blir istället alltid väldigt sporrad och ser möjligheter tack vare lektörens synpunkter. De ser saker som jag inte ser med min egen text och det är fantastiskt att få den hjälpen. Sedan ska en ju förstås tänka på att en lektör bara är en person i mängden och inte någon allsmäktig gud som vet bäst. Du behöver inte följa deras råd till punkt och pricka utan det viktigaste är förstås att gå på din magkänsla och lyssna på din inre röst. Det ska vara dina ord och din berättelse.

Är det första gången du ska skicka in manus till förlag tycker jag att du ska chansa och skicka in manuset som det är innan du lägger pengar på en lektör. Det finns de som är mycket skickligare på att skriva än jag och får napp direkt hos förlag. Men om du verkligen vill få en bok utgiven och du sitter med flera refuseringar i bagaget kan det vara värt ett försök med lektör.

De författare som är knutna till stora förlag kan säkert bolla med sin redaktör eller förläggare längs vägen vid skapandet av ett nytt manus, men vi andra är ju ensamma. Varje gång jag får ett nytt lektörsutlåtande kastar jag mig över det och så fort jag har läst det vill jag oftast skrika: Jaaa! Och sedan sätta igång och redigera mitt manus.

För mig har det varit väl investerade pengar att betala för lektörstjänster, men jag förstår att alla inte har råd. Särskilt inte om det är ett romanmanus som ska lektörsläsas. Många använder sig av testläsare istället och det är säkert minst lika bra. Det viktiga är att få någon annans ögon på sin text. Någon annan som inte är i den närmaste umgängeskretsen eller familjen. Någon som kan vara objektiv och ärlig och tala om vad som inte fungerar utan att såra.

Funderar du på att anlita en lektör? Tänk på att i princip vem som helst kan kalla sig lektör, så försök kolla upp lektören och få referenser. Är det en lektör som själv har böcker utgivna eller som har lektörsläst flera böcker som har blivit utgivna? Känner du någon som har anlitat dem tidigare som kan ge denne ett gott ord?

Att ditt manus är lektörsläst ger inga garantier för att ditt manus blir utgivet, men du har förhoppningsvis lärt dig något mer om ditt manus och ditt skrivande på vägen.

Anlitar jag fortfarande lektörer till mina manus? Japp, jag har ett manus som är hos en lektör just nu. Vad som händer med det manuset får framtiden utvisa.

Påverkar andras texter mitt skrivande?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Mina dagar är fulla av text. Som skrivpedagog läser jag kursdeltagares texter och ger respons och handledning. Som lektör läser jag författares manus och gör utlåtanden. Läsningen finns hela tiden bredvid skrivandet. Påverkar det mitt skapande?

När jag i en kurs pratar om respons och vad det är, understryker jag alltid att responsen är till för författaren. Som ett hjälpmedel, ett verktyg för att jobba vidare med texten. Men jag brukar också påpeka att respons även är bra för den som ger den. Här menar jag inte lär dig av någon annans misstag. Det menar jag absolut inte. Det jag tänker på är vår egen läsutveckling.

I responsen läser vi på ett annat sätt än när vi nöjes läser. Vi undersöker texten, vi analyserar den. Vi försöker förstå den. Hur den är uppbyggd, hur den är skriven, vad texten ger och vad texten gör. När vi läser och ger respons blir vi mer textvana. Vi blir bättre läsare och det kan vi plocka med oss in i vårt eget skrivrum.

Jag använder lästekniken i skrivandet. Ger respons på det jag skrivit själv. Analyserar texten och försöker (men lyckas inte alltid) låtsas att det inte är min egen. Det hjälper. Alltså påverkar arbetet med andras texter mitt eget skrivande – men inte negativt. Det gör mig till en bättre läsare, och det gör mig till en bättre författare.

p.s Vad har du för erfarenhet av att arbeta med andras texter? d.s

Gästblogg: Sören Bondeson

Den här söndagen gästas Debutantbloggen av författaren Sören Bondeson som Anna har gjort en intervju med. Sören har varit verksam som lärare i litterär gestaltning i snart 25 år och var med och bildade Skrivarakademien 1993 och dess 2-åriga skrivarlinje. Numera arbetar han bara halvtid på Forsbergs reklamskola och med två hemliga kvällskurser för särskilt utvalda författarbegåvningar. Ibland även kortare kurser i Ordfronts regi. Sören är just nu aktuell med romanen ”Lögnen är en annan sanning”. En bok som handlar om året 1941 då nazismen och dess ideologi ägde Europa. Det är också en bok som behandlar klasskillnader, spioneri och Wallenbergarnas affärer med nazisterna och deras häleri i stor skala. Sören Bondeson har tidigare gett ut 9 böcker i olika genrer som novellsamling, romaner, kriminalromaner, fackböcker och lyrik på etablerade förlag. År 2011 nominerades hans diktsamling En m3 jord till Augustpriset.

Vad är det viktigaste som krävs för att bli författare?

Att vara vad man numera kallar nörd. Man måste läsa mycket olika typer av litteratur och försöka lära sig att se hur bättre författare har gjort vad gäller gestaltning, dialoger och intrig. Det går inte bara att sätta sig och inbilla sig att så här går det till och sen hålla på med allt annat, gå och fika, träffa folk stup i kvarten. Det enda man ska bry sig om förutom att man ska dra in pengar, är sina barn. Resten går bort. Det gäller att försöka se vad man skriver, vad man är bra på och det man är mindre bra på. Det gäller att träna upp de svagheter som man har. För man har ofta ett par svagheter som man måste träna på: Det kan vara något med språkbehandlingen, problem med att skriva detaljer, svårigheter med att få ihop berättelsen. Ett vanligt fel är för många perspektivpersoner. En perspektivperson blir man när man tänker eller känner känslor. Det gäller att behärska perspektivet och det gör man oftast inte i början av sitt skrivande. Skrivande har ju många moment som man måste kunna handskas med. Det viktigaste som krävs är att få alla de här kunskaperna på plats. Det tar tid och energi och det gäller att ha tålamod och inte ge sig när det tar emot. Man ska inte tro att man kan skriva lite då man har en stund över och bara skriver på med ett glas vin och tittar ut över havet.

Ska man anlita en lektör innan man skickar in sitt manus till ett förlag?

Det beror på vad som menas med lekrör. En lektör är i egentlig mening en person som är knuten till ett förlag och bedömer om manuskriptet är intressant för publicering. Jag har vid olika tillfällen gjort arbete som lektör åt olika förlag. Ofta är det tre personer på ett förlag som ska säga ja för att det ska bli en bok. Oftast en redaktör, en lektör och förlagschefen. Om man är etablerad som jag går man direkt till förlagschefen. Nu har det där med lektör blivit någon som ska kunna bedöma manus och hjälpa till att förändra manus, kolla stavfel med mera. De flesta ute på nätet har inte de kunskaper som krävs. De som har kunskapen är de som arbetar som redaktörer på bokförlagen och de människor som har undervisat länge på olika institutioner och folkhögskolor. Om man vill kolla upp de här ”Nätlektörerna” ska man först kontrollera om de har gett ut minst två böcker på etablerade förlag, har blivit recenserade i någon av de stora tidningarna. Lektören ska ha undervisat i minst tio år på någon intstution eller skola. Jag säger det här för att det förekommer personer på nätet som påstår att de kan hjälpa till med manus. De uppfyller inte de här kriteriet. Det är som att man skulle gå till vem som helst som kallar sig läkare med en dödlig sjukdom. Ingen vetting människa skulle göra det. Det mest effektiva sättet för att utvecklas som författare är att gå i en grupp med likasinnade under ledning av någon erfaren lärare i litterär gestaltning. Då utvecklas man med andra, träffar likasinnade och kan hjälpa varandra med de specifika problem som ens manus har. Man utvecklas som författare. Jag anser mig kunna säga det här eftersom jag är 61 år och har hållit på med det här längst tid i Sverige nu. De som har hållit på längre som Ingemar Lemhagen, som var lärare på Biskop-Arnö, har varit pensionerad i många år och den andre som jag var kollega med, Arne Sundelin dog tyvärr för ett par år sedan. Så det direkta svaret på frågan är, anlita inte en person utan egentlig erfarenhet. Det gör inte ditt manus ett dugg bättre. Ofta säger de att allting är utmärkt och så har de rättat stavfelen.

Vilka brukar vara de vanligaste bristerna i manus som du ser som lektör?

Nu är jag inte lektör utan lärare med egna erfarenheter. Jag har gjort alla misstag som man kan tänkas göra och kan därför sätta mig in i hur manuset har skrivits och komma med förslag om ändringar. Jag utgår från att varje manus har sin specifika karaktär och måste åtgärdas utifrån sin särart. Ett missförstånd är att det går att använda samma och generella metoder på alla manus. Det stämmer inte. Om man ska gå in på de vanligaste bristerna är det ofta för många perspektivpersoner som gör att romanen far åt olika håll. På förlagen kallas detta för att ”romanen spretar”. Det är ofta för tunt när det gäller gestaltningen av personer, stämning och miljö. Det kan drälla av ej trovärdiga personer och situationer. Det är ofta scener och händelser som bara dyker upp. Man tycks inte ha något konsekvenstänkande. Det här är så kallade tekniska problem. Det stora problemet är att de flesta manus liknar böcker som folk redan har läst. De har alltså ingen egen karaktär. De liknar för mycket annat. Det kan bero på att man läser det som är populärt och så skriver man och tror att det är blir bra. Men då blir det bara en kopia av det som skrivits. Man har för dåliga förebilder och tror att gör man likadant så ordnar sig det hela. Man ska sträva efter att hitta en unik historia. Inte en ung kvinna som hittas död i vassen och så kommer kommissarien dit och så vidare.

Hur gör jag när jag blir refuserad?

Det ingår i jobbet i att bli refuserad. Man kan få skriva ett par manus innan kanske det tredje blir antaget. Jag kan tapetsera en toalett med refuseringsbrev. Wilhelm Moberg lär ha blivit refuserad 20 gånger. Så man är i gott sällskap. Man kan läsa av ett refuseringsbrev för att se vad förlaget har kommit fram till. Har man fått ett standard typ: Tack för ditt manus, men tyvärr kan vi inte ge ut det för närvarande betyder det i princip ”Dra åt helvete”. Sen kan man få mer utförliga omdömen och då har man kommit längre. Det kallas för ett positivt refuseringsbrev och det ska man vara glad för. Där kan det stå olika, ibland något kryptiska tips om vad som brister. Då gäller det att åtgärda dessa och skicka in igen. Just omskrivning är en särskild konst. Det gäller att veta vad man ska skriva om. Inför min senaste omskrivning av Lögnen är en  annan sanning, gjorde jag ett kompendium på 80 sidor som innehöll vad som skulle skrivas om i varje scen, vilken information som fanns i varje scen så att jag kunde ha koll på vad som sades var om jag flyttade scenerna, vilket jag var tvungen att göra. Sedan lämnade jag in det och fick ytterligare förslag av förläggaren och det var bara att gå hem och göra om. Senare kom en sträng redaktör och ville ta bort vissa scener och hade helt rätt så det vara bara att göra som hon sade. En refusering är kanske bra, det är bara att ta nya tag. Man har lärt sig en hel del på den första boken och taktiken är att inte upprepa misstagen i nästa bok. Det gäller att analysera vad som är bra och mindre bra i det refuserade manuset. Sen kör man igång igen. Det är så det är att vara författare. Man fortsätter, man ger inte upp.

Vad måste man veta när det gäller förlag? 

Det är lika bra att man kanske inte vet så mycket. Jag har haft många förläggare och varit på många förlag. Det är som vilken arbetsplats som helst och man ska inte tro att de ser dig som särskilt speciell om du får din första bok utgiven. De träffar författare och håller på med böcker varje dag. De är ofta kompetenta och och arbetar hårt. Du tycker kanske som författare att din bok är unik, men för dem är det bara en bok till. De gör ofta sitt bästa, men det kan hända att det kan var dålig stämning mellan olika personer på ett förlag och det kan göra att din bok hamnar i bakvattnet. Det har hänt mig en gång, det var bråkigt och osämja och det gick ut över hur man behandlade boken som hade stor potential att sälja. En annan gång var jag på Gedins förlag och ägaren, den klassiska förläggaren Per I Gedin, bjöd mig på en påkostad middag på KB. Han var en riktig bokälskare och han sa att vi skulle ha ett långt samarbete. Två veckor senare sålde han förlaget och jag hamnade på Wahlström och Widstrand. Så det är som det är ute bland alla företag. Det kan hända lite vad som helst. Man ska veta att förlagen har olika resurser för marknadsföring etc. Man lägger mest pengar på redan etablerade författare. De som kommer ut med sina första bok lägger man inte särskilt mycket krut på. Debutanten får klara sig själv och så får de se hur det faller ut. Har man sålt bra sitter man i en bra sits, det är som överallt, money talks. Ett tips är att kolla vad förlagen ger ut för typ av böcker och försök utröna om din bok passar in i deras utgivning. De har nämligen lite olika image.

Har du något kreativt bollplank som läser dina texter? 

När det gäller min lyrik har jag tagit hjälp av min kollega Kate Larsson, som är en gammal vän, författare och skrivlärare. Då har det mest handlat om strukturen i diktsamlingarna. När det gäller romanerna har det varit redaktörer och förläggare. Min senaste bok har det varit förlagschefen på Ordfront Pelle Andersson. Jag gör alltid som de säger, de har till 99% rätt. Man missar alltid något och de är duktiga på att se felaktigheter. När det gäller de som jag undervisar har de åtta bollplank plus mig som de kan prata om manuset med. Det är en stor fördel, särskilt i början av skrivandet. De som man inte ska ha som bollplank är sin mamma, pappa, sambo, syskon och kompisar. Om de inte arbetar som redaktörer på ett förlag eller är författare förstås.

Hur många elever har du haft genom åren?

Det kan röra sig 6000 till 7000 tusen. Av dem har ett 90-tal kommit ut med böcker. Många har varit begåvade av de som inte kommit ut med böcker, men de har varit bra på att skriva 10 sidor, sen har de inte orkat det hårda arbetet.

Hur känner du igen en talang?

Den har en särskilt blick för omvärlden och att få ut det genom sitt språk. Men en talang är bara en talang så länge den tränar hårt och skriver vidare. Man måste även ha ett antal till talanger som gör att man får ihop en hel roman. Att skriva är som elitidrott. Du kan inte bara vara talang, det blir man ingen elitidrottare av.

Nämn en författare som är bra på att gestalta?

Det finns en hel del: John Steinbeck, Hans Fallada, Birgitta Trotzig, Kerstin Ekman, Per-Olof Enqvist, James Ellroy och Cormac Macarthy. Om det ska vara någon svensk deckarförfattare får det bli Håkan Nesser.

Tre snabba knep för att bryta skrivkramp?

Ett stopp beror ofta på att man inte vet vad som ska ske längre fram i en roman. Fantisera fram olika scenarier, ändra på något i delen längre bak i romanen som skapar förändring. Gör mer research, där kan lösningen finnas. Gör huvudpersonen mera intressant för dig själv, hitta nya saker inom henne/honom som gör det roligare att skriva. Skrivkramp är oftast ett uttryck för att man inte har koll på läget. Det gäller att försöka se vad som inte fungerar.

Vilken är den bästa bok du läst?

Det är mest gamla diktsamlingar, som av Rene Char, Paul Celan och Gunnar Björling. Romaner: Öster om Eden av John Steinbeck. Jag gillar också De Utsatta av Birgitta Trotzig. I krimgenren är det LA konfidiellt av James Ellroy och Röd Drake av Tomas Harris. Jag gillar även ”Fröken Smillas känsla av snö” av Peter Hoeg. Sen en hel del otroligt bra faktaböcker om universum och boken Sapiens av Hariri.

Vilken av dina egna böcker är du mest nöjd med?

Från min första bok, novellsamlingen ”Sent på förmiddagen”, en novell som heter ”Henne till skuld”. Sen tycker jag att jag har lyckats bra med diktsamling En m3 jord. Jag är den enda som har skrivit om en jordhög som är ett universum som man inte tänker på. Det gör att man får en distans till sitt eget liv. Och när man dör blir man en del av den här jordhögen och dess organismer. Man blir en del av kosmos. Jag tycker också att min senaste roman ”Lögnen är en annan sanning” äger betydelse. Eftersom jag anser att vår tids generationer bör känna till vilka affärer bröderna Wallenberg och Enskilda Banken gjorde under kriget, att de var en bank där stulna värdepapper från judar och andra ”blev vita” papper så att säga. Det var häleri i stor omfattning, blodspengar. Jag tycker inte om lögner och orättvisor. Det måste komma fram. Det var ett svårt skrivarbete att få det här levande, hela 40-talet, allt material som jag hittade. Få det att bli en gestaltad form, en historisk roman delvis uppbyggd som en kriminalroman, men ändå inte. Jag är nöjd med att lyckas klara upp det hela. Det tog fem års hårt arbete. Det är roligt när slitet blir resultat och det är väl det som jag vill ge alla författare där ute som kämpar. Ni har min beundraran, jag vet hur det är.

Har du något tips i övrigt?

Om ni undrar över något, läs boken ”Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman”. Den är fokuserad på krimgenren, men ger även handledning om vad som behövs i ”vanliga” romaner. Andra böcker som är något att ha är Stephens Kings bok om sitt skrivande och Elisabeth Georges bok. Ni kan också ringa till mig: 073-9787498. Jag kanske kan hjälpa till. (Men det blir korta svar).

Lite kuriosa om Sören Bondeson

Deckarförfattare, romantisk kokboksförfattare och hårdkokt poet – så skulle man kanske kunna karakterisera Sören Bondeson. Det ger i varje fall en enkel sammanfattning av hans spännvidd. Han har publicerat ett par tre kriminalromaner, en kokbok och två diktsamlingar sedan debuten 1989. Tommy Olofsson Svenska Dagbladet

Sören Bondeson är mannen bakom många succéförfattare. Hans bok Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman (Ordfront Bokförlag 2011) innehåller ”konkreta råd för den som vill komma vidare i sitt skrivande. Boken är handfast, fylld med hantverkskunskap, inget fluff, bara djupt och genomlevt engagemang som får till och med dramaturgikurvorna att verka lockande. Jens Lapidus, Tove Klackenberg, och Åsa Larsson hör till Bondesons gamla elever. Här bidrar de med egna texter om skrivprocessen.” Malin Lindroth, Göteborgsposten

När hans diktsamling nominerades till Augustpriset 2011 var det med följande motivering.

”Lager efter lager skärskådas innehållet i en kubikmeter mull som utan tvivel föreställer världen, och vi övertygas om att gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, att de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med m3 jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerade poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.”

 

 

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Gästblogg: Elisabeth Östnäs

Elisabeth ÖstnäsElisabeth Östnäs är frilansande lektör och redaktör på Text & Sånt. Hon debuterade 2012 med romanen Feberflickan och 2015 kommer första delen i hennes ungdomstrilogi Sagan om Turid ut.

Jag jobbar med text. Dagarna i ända sitter jag hopsjunken över ett manus, eget eller andras. Det är så mycket text att när jag blundar så ser jag rader med bokstäver marschera, ungefär som de gör i tomtefabriken på julafton. Och jag tycker om att få meningar och ord att uppföra sig.

Likt Tomtefar sitter jag med stämpeln och godkänner: bra, mindre bra, bör strykas. Sedan skrattar jag ett galet skratt och släpper hem manuset, som i tomtens säck flyger efter renarna över himl… Äsch. Riktigt så är det inte. Men nästan.

När man har skrivit en text ska den redigeras. Det måste man göra själv, även om man tar hjälp av en lektör eller redaktör. Alla manus är till syvende och sist författarens.

Då är det bra, jättebra till och med, om man som författare kan ta ett stort steg bakåt och betrakta texten för vad den är. Inte en framvärkt skälvande bok som känns som ett sår i hjärtat. Utan en text, no more, no less.

Som redaktör eller granskare är det mitt jobb att peka ut. Men det är författaren själv som (helst) ska förstå varför jag föreslår det jag gör.

Det är viktigt att mina förslag  inte ses som snitt i en ömtålig och blödande hud utan istället behandlas som just förslag till textändring. Även om det absolut kan svida, när något vill plocka bort just det som man själv tycker gör texten unik. Själv har jag en förkärlek för kolon till exempel, men börjar få en pavlovsk betingning att rycka bort fingret från tangenten när tanken far igenom mitt huvud. Istället för ett kaxigt kolon sätter jag ut ett försynt och ödmjukt litet kommatecken.

Det som skiljer en skicklig författare från en som inte är riktigt lika bra är, tror jag, förmågan att ta ett stort steg från sin text. Den som inte är fullt ut lika duktig kan inte få den där distansen som krävs för att ett råmanus ska förvandlas till läsupplevelse. Han eller hon stirrar närsynt på texten, och ser kanske inget som skiljer människan från pappret, manuset börjar och slutar där författaren tar vid.

En duktig författare däremot kan se sin text. Om man skulle lyssna på hans eller hennes tankar skulle det kanske låta såhär: Hm. Här har vi en skarp början som kan mjukas upp med en prolog, den skriver jag till. Sedan kommer första uppladdningen till konflikten i första akten. Hm. Nämen den är bra, ska nog bara rensas lite. Sen tycker jag att person X är en smula otydlig men då lägger jag in en scen som förklarar hens beteende, bra bra. Andra konflikten funkar men kan vässas och slutet, efter peripetin är lite för långdraget, jag kortar det. Scen 35 är himla bra men den kan placeras i början av texten, då fattar man ju direkt varför XX och YY hatar varandra.

Ungefär så. Man ser texten med läsarens ögon och försöker kratta, luka och vattna så att det ska bli tydligt och spännande på samma gång. De allra flesta skriver ju för att bli lästa. Som granskare är jag en manusens Edward Scissorhands. Jag brukar tänka att man ska se en text som en motorväg. Läsaren måste se alla skyltar i tid, de bör upprepas med jämna avstånd så att föraren i god tid kan planera att köra in på en avfart (man kan inte plötsligt vika av på en byväg i alldeles för hög takt, då rister bilen och körningen blir farlig). Läsaren eller den som kör ska också kunna känna sig säker, veta att författaren och motorvägsingenjören har åstadkommit en resa som leder till målet.

Samtidigt: när jag skriver själv gör jag lika många fel som alla andra. Men då är det dags att ta det där stora steget bakåt, så stort att man nästan får ischias, och med ett fast grepp i örat förklara för sig själv att parenteser och överdrivna metaforer inte hör hemma i en krönika!