Mejlbombning, bokmässa och kvartalsrapport

Jag visste att jag var i goda händer och att förlaget hade koll på allt, inklusive marknadsföring. Ändå funderade jag över vad jag själv kunde göra för att öka bokens chanser att bli läst.

Jag hade redan testat att hålla ett miniföredrag för en av stadens Rotaryklubbar. Nu började jag lista andra som skulle kunna vara intresserade av ett besök. Och så skickade jag iväg en bombmatta av mejl.

NU

Genom åren har det gjorts oräkneliga inlägg på den här bloggen om Bokmässan i Göteborg. Om att det är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk, om att det är svårt att orientera sig, och om att det vimlar av kändisar, inte minst Jan Guillou iförd en väst med många fickor.

Här kommer ett till!

Jag anländer till Göteborg sent på fredag kväll, checkar in på ett hotell och vaknar tidigt på lördag morgon med signaturmelodin till The Flintstones i huvudet. Ett symptom på upprymdhet. 

Efter en duggregnspromenad äntrar jag mässan, som är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk. Det massiva ventilationssystemet avger ett dovt buller som garneras med mänskliga röster, vissa förstärkta av högtalarsystem från olika konkurrerande miniscener, ibland med bara några meters mellanrum. Det skapar en underlig livsmiljö som ingen tycks riktigt tillfreds med.

Det är dock inte alls svårt att orientera sig, inte ens för mig som har ett mycket underutvecklat lokalsinne. Gångarna bildar ett rutmönster och är logiskt numrerade. 

Jag ställer mig i Kaunitz-Olssons monter tillsammans med Kaunitz och Olsson. Det vimlar av kändisar. Bakom min rygg intervjuar Lasse Winkler Babben Larsson, snett bakom mig läser Jonas Gardell högt, en bit till vänster står Thomas Bodström – evigt ung, fast numera också lite gammal – tillsammans med det beryktade säljproffset Emelie Schepp. Jag försöker observera hur hon gör. Hon bär en bländande blå kostym och svarta skor med höga klackar. Inget av det kan jag kopiera just nu. För övrigt verkar hon mest bete sig normalt. Jag blundar och gör en mental anteckning.

Om man bortser från den speciella inramningen och bara studerar besökarnas agerande märker man snart stora likheter med livet i en helt vanlig bokaffär. Folk går omkring, glider runt med blicken, tvekar, går inte sällan vidare tomhänta. De senaste månadernas signeringar dyker upp i minnet, men även min vecka som praoelev på Götene skor i högstadiet.

Förlagskollegor kommer och går i montern – och det är nu det blir kul! Jag pratar med Joakim Pirinen, Ola Larsmo, Johanna Frändén, Ika Johannesson och många andra. Det trevliga tumultets ideal förverkligas. Jag blir lite kär i både Marianne Lindberg De Geer och hennes man Carl Johan som frikostigt delar med sig av minnen från Tårtan och Doktor Krall.

Jan Guillou passerar, iförd en väst med många fickor.

Då och då köper någon min bok, men förlagets storsäljare denna helg är Marcus Berggrens En bra plats i skallen. Marcus var på plats igår, uppträder i Linköping idag och ska komma tillbaka imorgon. Frånvaron förstärker hans stjärnstatus. Försagda ungdomar stryker omkring och längtar efter sin idol. Själv kommer jag i samspråk med en SPF-ordförande från Småland. Det är inte fy skam det heller.

Jag får syn på Bosse Ringholm, känner ordet ”Skövde” flimra till i hjärnan, glömmer min mentala anteckning, slinker fram till den gamle finansministern, fiskar upp Linnés arvinge med handen och säger förföriskt ”Jag är född i Skövde och den här utspelar sig i Lundsbrunn!”.

Fiasko vore ett onödigt starkt ord, men insatsen leder inte till något omedelbart köp.

Nåväl, dags för själva anledningen till att jag är här: Crimetime Award 2022! Vinnaren av utmärkelsen ”Årets deckardebut” ska avslöjas på en läckert belyst scen inför en jättepublik. Spänningen är olidlig. 

Eller egentligen inte, eftersom juryn för några dagar sedan meddelade på Instagram att vinnarens förlag fått besked i förväg. Förläggar-Martin har inte fått något besked i förväg, så jag vet att jag inte har vunnit. Bra på sätt och vis, då behöver jag inte ha några falska förhoppningar.

Om inte … om inte Martin luras, förstås. Han kanske håller inne med infon för att överraska mig? Det är inte alltid lätt att veta var man har honom, förläggar-Martin.

Fast nej. Det måste vara någon annan som är vinnaren. Kanske Kvensler? Ständigt denne Kvensler. Eller Sara Strömberg, som redan fått Svenska Deckarakademins pris för bästa debut? 

Det är i alla fall inte jag. 

Om inte JURYN har lurats, förstås! De kanske inte alls har kontaktat något förlag i förväg? De kanske bara har påstått det för att vinnarens glädjechock ska bli ännu starkare? De är trots allt experter på spänning.

Sanningens minut är här. Motiveringen läses upp.

”För en intelligent intrig” (jadå, jodå!) ”med en perfekt kontrast mellan storslagna skeenden och finstämda personteckningar.” (Tja … kanske det?) ”Om moral och val och hur slumpen formar våra liv.” (Nja?) ”Att skildra de traumatiska effekterna av två fasansfulla katastrofer på ett psykologiskt trovärdigt sätt kräver sin författare.” (Två katastrofer?) ”Här tror vi på allt, och engagerar oss i journalisterna Loa Bergmans och Danijela Mirkovics sökande efter sanningen i ett samtida men ändå parallellt Stockholm.” (Aj då. Sådär heter ingen i min bok, det vet jag helt säkert.) ”Det sympatiska, men komplexa, radarparet vill vi absolut möta igen.” (Jajaja. Läs boken en gång till då.) ”En ny deckarstjärna har tänts på den svenska, och internationella, spänningshimlen.” (Kan det … kan det vara jag trots allt?)

Vinnaren är, visar det sig, Victor Pavic Lundgren och Den som överlever

Stort grattis, Victor!

Lycklig vinnare – Victor Pavic Lundberg!

Lyckliga losers – Samuel Åhman, Sara Strömberg, Ulf Kvensler och Malin Sanglert!

Debriefing med förlorargänget, tillbaka till montern, sedan förlagsmiddag.

Dagen därpå hänger jag i och runt montern i några timmar till, får spännande inblickar i makarna De Geers kommande projekt, solar mig i strålglansen från den vänlige Marcus som nu är på plats igen, och inleder opåkallade konversationer med Lasse Winkler och Björn Hellberg. Det gäller att få ut mesta möjliga ur mässan. 

Jag införskaffar Jakob Linds Morfars pistol och Aase Bergs Spöket, tar farväl och travar iväg mot tåget.

Därmed avslutas inte bara besöket i Göteborg, utan också mitt debutantårs tredje kvartal. Vuxenkvartalet, enligt min tidigare lanserade teori, den tid då man ska ”konsolidera och krisa. Bli omsprungen av yngre förmågor. Resignera. Börja bottna. Dra lärdomar.”

Några roligheter har visserligen injicerat botox i processen, som Karlskogagrejen och nomineringen. Men i stort sett stämmer modellen fortfarande med kuslig precision. Omsprungen av yngre förmågor – absolut. Victor Pavic Lundberg och Marcus Berggren, för att bara nämna två exempel.

Äventyret pågår ännu, men jag börjar skönja dess slut, ana andra tider, medan den kalla höstluften sakta kommer smygande.

Festlokaler och plexiglas

Jag behövde hitta en lämplig fredag eller lördag i april för releasefesten, trodde jag, tills jag förstod att det snarare gällde att hitta en lämplig tisdag, onsdag eller torsdag. På helgerna konkurrerar man ju med tusen andra saker – plus att många av kollegorna i nöjesbranschen arbetar då. Så onsdag 20 april fick det bli.

Lokal, då? Den måste ligga supercentralt, och den måste rymma mycket folk. Jag kollade närmare 20 alternativ. Till slut föll mitt val på Café Opera. Det kändes optimalt. Perfekt läge, lagom stort, bra personal, förvånansvärt prisvärt. Och kanske också lite coolt?

NU

Alla är häpnadsväckande trevliga här i Karlskoga, men det är något lurt med hur de pratar. En mix av värmländska, närkingska, östgötska och västgötska – och dessutom tycks var och en ha skapat sin egen, privata variant av denna bastard till dialekt. Märkligt.

En vän som bor i trakten har ordnat ett föredrag åt mig på Karlskoga Humanistiska Förening, och dessförinnan en signering på Spongs Bokhandel. Han har spunnit loss och blivit något slags kombinerad agent, chaufför, fadersgestalt och sherpa under mitt korta besök. Jag är nästan mållös av tacksamhet, men det gör inte så mycket, för Hans-Eric (som vi kan kalla honom) är en lika aktiv som begåvad talare. Allt han säger paketeras – medvetet eller ej – som anekdoter, fängslande och dramaturgiskt fulländade, oavsett ämne. Otroligt. 


Spongs Bokhandel verkar ha en särskild plats i lokalbefolkningens hjärtan, och det förvånar mig inte. Ägarna Ann och Janne är genomgoda människor (sånt märker jag direkt). Butikens fasad pryds av neonbokstäver som renoverades och återinstallerades för ett par år sen, efter att ortsborna på eget initiativ samlat ihop de pengar som krävdes. Fantastiskt.

Hans-Eric (som han också heter) försvinner iväg och signeringen tar sin början. I samma sekund kommer en herre och köper dagens första bok. Det är lite för bra för att vara sant, och jag misstänker att antingen Hans-Eric eller Ann och Janne har anlitat mannen för att muntra upp mig, ungefär som när vår statschef ”jagar älg”. Men det får stå för dem. Några trivsamma timmar förflyter. Alla besökare är underbara, trots det där med dialekten, och tar sig tid att prata med mig oavsett om de sedan köper boken eller ej. Härligt.


Jag säljer totalt sex böcker, betydligt fler än jag räknat med, tar farväl av Ann och Janne och inmundigar mat och anekdoter tillsammans med min agent innan vi beger oss till Folkets Hus, dit den humanistiska föreningens medlemmar redan har börjat strömma så smått. Jag ska visa bilder medan jag pratar, och erfarenheten har lärt mig att det viktigaste är att få ordning på tekniken. Mannen som hjälper mig är gissningsvis runt 80 år. På projektorns undersida sitter ett rejält fäste av plexiglas, sex-sju centimeter tjockt, med intrikata hål och gängor. Det har mannen konstruerat själv, för att projektorn ska kunna anslutas till ett trebent stativ han kommit över någonstans. Jag är imponerad, deltar i monteringen, vill visa mig händig, säger ”han” om en vingmutter. Sen grejar vi med sladdarna en stund, och så funkar det. Tio minuter kvar till start. Skönt.

Jag har hållit det här föredraget många gånger, men det brukar ta runt 20 minuter och ikväll har man önskat bortåt en timme. Jag drygar ut alla moment, stoppar in en anekdot om Einstein (med Hans-Eric som förebild) och adderar högläsning på slutet. Efter 50 minuter känner jag mig klar, och samtidigt ser jag en dam gäspa. Vi är överens. Bra.

Sedan säljer jag 15 böcker, och så blir det ostbuffé. Medlemmarna i Karlskoga Humanistiska Förening är, föga förvånande, utomordentligt trevliga. Snett mittemot mig sitter en 90-årig kvinna som ser det komiska i allt. Som henne vill jag bli. Eller vara. Och mannen med plexiglasfästet berättar att han var FN-soldat i Kongo 1960. På Dag Hammarskjölds tid. Hisnande.

Jag sover över hos Hans-Eric och Inger (som vi kan kalla hans fru, eftersom hon heter så) och åker sedan hem med en odelat positiv, möjligen något romantiserad, bild av Karlskoga och dess invånare. Det är bara det där med dialekten. Den borde de göra något åt. Men i övrigt – tio av tio. Och nu har jag bara en låda med böcker kvar. Trevligt.

Kalas och avgrundsvrål

Det där med releasefest, ja!

Jag läste på och fastnade framför allt för en sak: Om gästerna får beställa boken i förväg, kan författaren ordna med dedikationer i lugn och ro för att sedan ägna sig åt annat under själva festen. Jag såg framför mig hur böckerna stod redo för uthämtning på ett bord, förbetalda och namnmärkta med smala Post-It-lappar på ryggarna. Prydligt och genialt.

Ju mer jag tänkte på det där bokbordet, desto mer sugen blev jag på att ordna en fest. Jag hade bestämt mig för att inte rabbla upp mina kära 48 provläsare i inlagan, men att bjuda dem på kalas kunde kanske fungera som ett litet tack?

NU

Kulturnatt i Uppsala! Opera, cirkus, linedance, stumfilm och flera hundra andra grejer – inklusive en sorts stafett där 13 författare intervjuas och läser högt ur sina böcker under 20 minuter var. En av dem är jag! Varmt eller inte, nu ska polon och kavajen på. 

Man får sälja sin bok också, om man vill, och det vill jag förstås. Av de totalt 800 exemplar jag beställt för egen räkning återstår nu 60, fördelade i två kartonger. Jag stuvar in den ena i bilen och far iväg mot kvällens mål, Uppsala Missionskyrka, medan bilden av Jesus som driver ut månglarna ur templet ofrånkomligen gör sig påmind. 

Jag installerar mig vid ett av de lediga bokborden i foajén. Från kyrksalens dörrar till höger strömmar ljudet av en barnkör, till vänster finns salen där stafetten pågår. Just nu talar Lina Nordquist, som ju gästade Debutantbloggen häromveckan, och vars debutroman nominerats till Årets bok. Jag ser genom glasdörrarna att det är gott om folk där inne, kanske 60-70 personer, mest äldre. Hur många kommer att orka sitta kvar tills det är min tur om en timme?

Min plan är att högläsa ett spännande avsnitt, tystare och tystare, och till sist skrämma publiken med ett plötsligt avgrundsvrål. Varför? För att det är kul! För att pigga upp tillställningen lite. Men nu börjar jag tveka. Det kan tänkas att flera av åhörarna har hörselslingor. Det kan även tänkas att en och annan har svagt hjärta. Ska jag verkligen ta risken?  

Lina är klar, och jag inser nu att folk går och kommer i skarvarna mellan de olika författarna. Det uppstår liv, rörelse och handel. Lina och jag utbyter böcker och kommer på att vi båda, i varsitt sammanhang, tävlar mot – just det: Ulf Kvensler (som ju också gästade bloggen för ett tag sen). Ständigt denne Kvensler.

Intensiteten ökar, det blir pratstunder med bekanta och obekanta, och snart är det min tur att beträda scenen. Jag blir intervjuad och börjar sedan läsa högt.

Jag är mycket förtjust i att läsa högt. Jag har tränat hela mitt liv och vet ungefär hur man gör. Jag trivs. Min blick studsar bara ner i texten då och då, resten av tiden låter jag den vandra runt bland åhörarna, fånga in dem var och en, ungefär som Hitler sägs ha gjort på sin tid. Men min röst är betydligt mjukare än hans, min framtoning mer avspänd. Än så länge.

Så kommer jag till slutet av kapitlet. Det finns inte längre någon tvekan. Mitt tonläge har undan för undan skruvats ner, jag nästan viskar fram den sista meningen: 

”Och så öppnade hon ögonen.”

Snabbt som blixten viker jag undan Britney Spears-mikrofonen från munnen, gör mig stor och fyller salen med ett fasansfullt skrik, som om jag försökte skrämma bort – eller ihjäl – en björn. Åhörarna spritter till, lyfter nästan från sina stolar. 

Efter några sekunder övergår chocken i glädjeyttringar och applåder. Jag avtackas och belönas med en ros. Ingen tycks ha kommit till skada. Bra. Jag skyndar mig ut ur salen och tillbaka till bokbordet.

Det blir full rulle! Vid bordet intill mitt sitter nu fantasyförfattaren Mattias Lönnebo, som också är präst. Det borde väl betyda att Jesus har okejat månglandet den här gången.

När jag senare vandrar genom folkfesten mot bilen är kartongen lättare. 14 böcker är sålda, ytterligare tre har bytts mot kollegors verk. 

Det känns som att jag har fått en liten försmak av Bokmässan, som nu faktiskt står för dörren. 

Men dessförinnan väntar ett potentiellt minnesvärt besök i Karlskoga – som man kan läsa allt om, här på Debutantbloggen, redan om en vecka! Missa inte det!!!

Och rösta gärna på min bok! Du behöver inte köa i en timme! Klicka här!

Glöd och glada nyheter

Jag hade tidigt bestämt mig för att störa arbetet med omslagsbilden så lite som möjligt och lita helt på formgivarens och förlagets kompetens.

Det var förstås ändå skönt att få se en skiss och konstatera att den kändes lovande. Lite som en filmaffisch, lite som en gammal äventyrsbok. Vilket kanske var kongenialt med innehållet? 

Och så gillade jag den glödande färgskalan!

Roligast av allt: Känslan av att det hände saker bortom min kontroll. Det rörde på sig. Vi närmade oss.

NU

Cykeln gnisslar rytmiskt i sensommarvinden. Uppspelt och lycklig är jag på väg till tre bokaffärer för att förmedla färska nyheter.

Crimetime Award-juryn har just nominerat fem böcker till Årets deckardebut: Den som överleverDet andra arvetSlySarek och – ja, faktiskt – Linnés arvinge! (Jag har ännu inte läst någon av de andra, trots löftet till Kvensler, men noterat att de alla har inslag av blågrått på sina omslag. Min glödande färgskala sticker ut. Kan det vara en fördel?) 

Jag har redan mejlat alla instanser jag någonsin haft kontakt med angående boken plus några till, intervjuats av lokaltidningen och bokat in två radiointervjuer. Livet leker!

I bokhandel nummer ett tas nyheten emot med just sådan entusiasm som man önskar att alla ens goda nyheter alltid skulle tas emot med. Vid mitt första kontaktförsök i våras kändes personalen här faktiskt ganska tillknäppt, men vår relation har utvecklats i en härlig riktning sen dess. Jag suger i mig generösa lyckönskningar, spontansignerar det fåtal böcker som finns kvar och svävar vidare.

På väg till nästa anhalt passerar jag bibblan. Varför inte stanna till och närstudera salen där det asymmetriska decembersamtalet ska äga rum? Jag parkerar cykeln och glider in.

Det pågår förtidsröstning i lokalen. Något Roy Anderssonskt vilar över scenen. Jag snickesnackar med valarbetaren som står närmast. Hon fläktar sig oavbrutet med en bunt viktiga papper. Det är märkligt kvavt i rummet. ”Ni skulle kanske kunna öppna fönstren?” föreslår jag. ”Ja, och vi har fått hit en sån där också”, säger kvinnan och pekar på någon sorts enorm fläktmaskin som står parkerad längs en vägg. Den är avstängd. Situationen förvirrar mig. Jag måste ut igen. 

Också i bokhandel nummer två tas nomineringsnyheten emot med glädje. Jag pladdrar lite, köper Alex Schulmans senaste bok och ger mig av mot den tredje butiken.

Även här tyckte jag mig i våras uppleva ett halvsvalt bemötande. Men det var då det. Nu är stämningen på topp, och efter att ha trumpetat ut min nyhet får jag ännu ett oväntat glädjebud: Butiken anordnar en låneläsecirkel till vilken man valt ut 52 titlar, och tro det eller ej, där figurerar min bok och jag på samma lista som Isabel Allende, Lena Andersson, Ulf Kvensler (ständigt denne Kvensler), Liza Marklund, Ian McEwan och Klas Östergren! 

Mer kan man väl knappast önska av livet.

*  *  *

Här är en intervju med P4 Skaraborg!

Här är en lite kortare med P4 Uppland!

(Rättelse: Jag åker visst till Bokmässan!)

Och vill du hjälpa någon av oss nominerade på traven är det bara att rösta här senast 19 september!

Lättnad och ketchupeffekt

Kanske hade han en poäng ändå, förläggar-Martin. Kanske skulle det gå att göra något av hans idé. Kanske behövde jag bara processa den ett tag, vrida och vända på den, umgås med den tills jag började tro att den var min egen. 

Fler löpturer i skogen. Återigen en känsla av att jag behövde formulera klart de nya partierna i huvudet innan jag skrev dem.

Och så lättnaden och lyckoruset efteråt. Det blev ju bättre så här!

Jag skickade den nya versionen till Martin. Han var nöjd. Vi kunde låsa intrigen och blicka vidare mot redigeringen.

NU

Signering i Sundbyberg! Fortfarande för varmt för kavaj och polo. Jag tar en svart skjorta och knökar för ovanlighetens skull in dess nedre del innanför byxorna, vilket ger ett välvårdat och alert men också lite konstigt intryck, istället för att låta den hänga utanför, vilket även det skulle se konstigt ut, men på ett annat sätt.

Butiken har precis öppnat efter ett par års paus, några tiotal meter från sin förra position, och skylten ut mot gatan har ännu inte kommit upp. Detta kan ligga kundtillströmningen, och mig, i fatet. Men efter upplevelsen i köpcentret känner jag mig beredd på allt. Mitt mål är lika tydligt som, tror jag, realistiskt: Att någon gång under de närmsta timmarna sälja en bok. 

Jag tas om hand av personalen, som förutspår en ketchupeffekt. (Ni vet: Först händer ingenting, sen händer ingenting, sen händer allt på en gång.) Ett bord har ställts i ordning ett par meter in i butiken, där jag ska stå med några bokhögar, en penna och ett inbjudande kroppsspråk. 

Klockan är 12.30, butiken är tom på kunder och jag köper en sudokubok för att hålla mig sysselsatt. Första nivån i boken heter ”Mjukstart”. Jag fyller i några siffror. Då kommer en man in genom dörren! Jag hälsar honom med ett naturligt, melodiskt och intresseväckande ”Hej!”. Det är bättre att stå upp än att sitta, märker jag. Mindre stelt, mer dynamiskt. Gynnsamt för kundkontakten och försäljningen. Det här verkar dock inte mannen förstå. Snart har han lämnat butiken, tomhänt. 

Efter en stund kommer en kvinna in. Proceduren upprepas.

Snart har vi fallit in i en lunk, butiken och jag. Enstaka kunder kommer och går. Jag hälsar, nickar, ler, överges. Det är mycket tyst. Signeringspennan får jobba hårt, men bara i sudokuboken. Jag övergår till nästa svårighetsgrad, som heter ”Snällt”. 

En timme går. Ingen har ens varit i närheten av att visa intresse för min produkt. Kan det vara så att min strömlinjeformade klädsel gör mig till en expedit? Att besökarna ser mig som en del av inredningen och helt missar varför jag är här?

Nej, så är det inte. Jag hör ju hur killen i kassan solidariskt upplyser alla betalande kunder. ”Har ni sett att vi har en författare här idag?” säger han. ”Ja”, svarar kunderna. Sen går de. 

Nej, jag kan inte skylla på klädseln.

Om jag kunde få igång ett snack med folket, slänga lite käft. Det skulle kunna öka mina chanser. Men jag är inte i fas med stämningen, den är för allvarsam, jag hittar inte gnistan.

Jag bestämmer mig för att stanna till klockan 16. Det blir tre och en halv timme, precis som förra gången. Två timmar kvar då.

Sudokolösandet går i alla fall framåt. Jag bläddrar vidare från ”Snällt” till ”Medelklurigt”. Säljmålet är fortfarande inom räckhåll. Åtminstone i teorin.

När halva tiden gått byter jag till nästa nivå: ”Utmanande”.

Flera av kunderna uttrycker glädje över att butiken öppnat igen. Det är kul att höra. Men sudokut går nu lika trögt som försäljningen. Jag har kört fast på alla plan.

Klockan 15 lossnar det äntligen! Men bara i sudokut.

”Har ni flyttat?” frågar en dam. ”Visst låg ni uppe vid hörnet förut?” ”Det stämmer”, säger jag, som om jag faktiskt tillhörde personalen. Jag tycks ha börjat identifiera mig med mina värdar. Kanske kan det kallas Sundbybergssyndromet.

Tillströmningen ökar något. En ung kille på jakt efter ett pussel, en lång man med en purjolök i en kasse, ett par tvillingsystrar. Efter att artigt ha besvarat mitt ”Hej” tittar ingen av dem åt mitt håll. Min närvaro besvärar oss alla.

Det är nu 20 minuter kvar till klockan 16, min slutpunkt. Jag har sålt noll böcker och luften har gått ur projektet. En ung tjej med hörlurar glider in. Jag försöker inte ens få kontakt.

Jag byter till nästa sudokunivå, ”Stenhårt”, tar ett djupt andetag och irrar runt med blicken bland rutorna. 

Då kommer hörlurstjejen fram! Vi pratar! OCH HON KÖPER EN BOK! Målet är nått! Tre minuter senare säljer jag nummer två till en annan kvinna av bara farten! Ketchupeffekten är här! 

Jag får ny kraft. Klockan är 16, men det vore vansinne att avbryta nu.

Två äldre kvinnor uppenbarar sig. Bakom min polerade Joe Labero-fasad finns tydligen en frodig marknadsknalle, som med bärig röst säger ”Nu, mina damer, har ni chansen att köpa min debutbok!” De närmar sig bordet. Den ena vill prompt veta om jag har fler böcker på gång. Hon verkar mån om att läsa mer av mig. Redan. Det känns nästan som ett villkor. Jag föreslår, slugt och innovativt, att hon tills vidare kan lyssna på något av de sommarprat jag varit inblandad i, exempelvis den älskvärde Bert-Åke Vargs. Hon är kvar på kroken. Så får hon syn på min sudokubok, och vi pratar om tillfredsställelsen i att lösa sifferproblem, men även korsord, vi diskuterar DN:s Lördags- och Söndagskryss – och nu återför jag listigt samtalet dit jag vill ha det. Jag säger ”Och gillar man det här med klurighet, då ska man absolut köpa Linnés arvinge!”. 

Hon slår till!

Tre böcker på en kvart. Snacka om ketchup.

Självförtroendet är på rekordnivåer. Jag är övertygad om att jag kommer att charma nästa person som gör entré, oavsett kön och ålder.

Det är en äldre dam som är den lyckliga. Jag släpper fram marknadsgubben igen. ”Välkommen! Idag har du chansen att bli ägare till min debutbok! Strålande recensioner i DN, GP, UNT, Femina, Arbetarbladet med mera!” Orden sprutar ur mig. Kvinnan tar skydd vid gratulationskorten. Halvt bortvänd frågar hon efter ett tag: ”Vad är det för bok du har skrivit då?” 

Nu gäller det. 

”Har du läst Da Vinci-koden?” ”Ja, den tyckte jag inte om.” ”Nej, den är ju dålig på många sätt, men det som är bra i den, det har jag liksom använt mig av i min bok!” (Prata vidare, tappa inte tempo!) ”En annan bok som min bok har liknats vid är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen, har du läst den? ”Nej.” ”Inte jag heller. Men en annan bok som den också har liknats vid, och som jag inte heller har läst, är Donna Tartts Den hemliga historien!” ”Donna Tartt … det namnet känner jag igen …” 

Längre kommer vi tyvärr inte. När kvinnan senare tar farväl, utan min bok i handen, skymtar jag något i hennes blick, trots allt. Något trevligt. Under en sekund ser och bekräftar vi varandra. Jag förlorade en köpare, men fick en vän. I vid bemärkelse.

Sista framstöten riktas mot en man och hans tonårsdotter. De ger mig av sin tid, lyssnar tålmodigt, men fadern läser tyvärr inte böcker över huvud taget, visar det sig. Dottern då? ”Den passar för alla mellan 15 och 100 år!” slår jag fast.

Hon är 13.  

Ketchupflaskan är tom för den här gången. Jag avvecklar mig själv och går med relativt lätta fjät ut ur butiken. Mot nya äventyr.

Bakslag och intellektuella giganter

Inför mötet med förläggar-Martin hade jag i vanlig ordning försökt förebygga besvikelse genom att påminna mig om att det KUNDE finnas en risk för bakslag också. 

I vanlig ordning funkade det inte.

Martin var inte riktigt lika nöjd som jag med den nya manusversionen, visade det sig. I synnerhet var det en av ändringarna som han inte tyckte fungerade. Jag försökte argumentera, gnälligt, som om det skulle påverka hans läsupplevelse i efterhand.

Istället föreslog han ett ingrepp som jag faktiskt inte alls tyckte om. 

Men det passade ihop med ett av bokens underliggande teman, påpekade Martin, och det fanns nästan redan immanent i texten, mellan raderna. Jag hade bara inte sett det själv.

Jag lovade att tänka på saken och åkte hem med tungt hjärta.

NU

Stadsbibblan här i Uppsala borde väl vara en bra arena för att möta läsare? Jag tar kontakt, erbjuds ett datum i september och bollar några möjliga upplägg med förläggar-Martin. Han tänker större än jag och berättar att en rikskänd författare, journalist och samhällsdebattör som bor i staden är aktuell med något som råkar knyta an till ett av min boks teman. Tänk om vi, en tungviktare och jag, skulle slå våra påsar ihop? 

Inspirerad av det lockande scenariot tänker jag ännu större, och föreslår att samtalet ska modereras av en författare, journalist och programledare som också är rikskänd och som också bor i staden. Själva sinnebilden för ett intellektuellt universalgeni, kan man säga. 

Martin kollar med den ena giganten, jag med den andra. Båda vill och kan! Förutsatt att vi flyttar det hela till december, vilket vi förstås gör. 

Jag levererar min bok till den blivande moderatorn. Hon är knivskarp, intagande och rolig. Hon är allt jag drömmer om att vara. Hon är en harmonisk virvelvind.

Tisdagen den 6 december klockan 18 kommer alltså ett av världshistoriens minst jämbördiga trepartssamtal att äga rum på Uppsala stadsbibliotek. Tur att det inte är en debatt. Välkommen!

Drömmar och träpärlor


Sommaren 2021. En sommar av drömmar. Och av skrivpoddar. Jag konsumerade alla jag kunde hitta. Lite sent, kan tyckas, men terapeutiskt. Och lärorikt, förstås.

I september hade jag möte med förläggar-Martin igen. Jag hade skickat honom det reviderade manuset några veckor tidigare. Den här gången skulle vi mest konstatera att innehållet var redo att låsas och blicka framåt mot redigeringsfasen. Trodde jag. 

NU

Det är 28 grader varmt och dags för min första signering i en bokhandel. Jag väljer en benvit skjorta i någon sorts naturmaterial, lämnar de två översta knapparna oknäppta och rullar upp ärmarna. Även shortsen är lite upprullade, som de åtminstone skulle vara förra sommaren när jag köpte dem. Jag ser skeppsbruten ut. Om man adderade ett halsband med träpärlor skulle jag kunna vara ledare för en verksamhet med svag vetenskaplig förankring på en kursgård någonstans i Sverige. Jag komplicerar looken med en blank Ralph Fiennes-frisyr.

Bokhandeln ligger i ett stort köpcentrum i Uppsalas utmarker. Är det öde idag? Har alla åkt till stranden? Nej. Bra. Folk strosar omkring. Förbereder sig inför terminsstarten. Flyr den kvalmiga värmen, kanske. Lyckas jag inte sälja min bok kan jag inte skylla på förutsättningarna.

Jag slår mig ner bakom ett strategiskt placerat bord vid butikens entré med några boktravar och en reklamskylt.

Här ska jag sitta så länge jag orkar, väl medveten om att det oftast inte uppstår någon rusning till bokbord, men att åsynen av boken kan lagras i vissa förbipasserandes bakhuvuden och kanske bidra till att de köper den i framtiden. 

Ändå tar det inte många minuter förrän mitt leende börjar stelna. 

Ingen stannar till. Ingen kommer fram. Ingen. 

Jag har uppträtt, sjungit och talat inför tusentals, ibland tiotusentals människor. Men detta är något helt annat. 

Obehaget växer. Nagelsalongen mittemot har fullt med kunder. Jag har noll. Något rinner längs bröstbenet, och det är inte vanlig sommarsvett, för luften här inne är sval. Det är kallsvett. 

Slutligen kliver en man fram. Jag möter tacksamt hans blick.

”Var ligger Systembolaget?”

”Tyvärr, du talar med en nykterist”, svarar jag lamt. ”Jag vet inte.”

Ska jag sträva efter att vara i nuet och omfamna förnedringen i dess fulla prakt, eller försöka lämna kroppen och sväva iväg mentalt?

En liten pojke närmar sig, läser på skylten och tittar på mig. 

”Signerar du?”  

”Ja”, säger jag. Det är en sanning med modifikation.

En stor andel av köpcentrets besökare har andra språk än svenska som modersmål, det ska sägas. Överraskande många pratar engelska med varandra. Men ändå.

Kan jag bli mindre frånstötande genom att justera min framtoning? Jag knäpper en av skjortknapparna. Det får ingen omedelbar effekt.

Signeringens arrangör köper två exemplar, ett till sig själv och ett till en kollega – en akt av godhet, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på van Gogh som ju lär ha sålt sammanlagt en tavla under sin livstid. Till sin egen bror. Det hade nästan varit mindre tragiskt om han inte hade sålt en enda.

En kvinna kommer fram. Vi har ett trevligt samtal och hon säger att hon eventuellt ska återkomma. En stund senare ser jag henne igen. Jag nickar och ler intensivt. Hon går vidare med något förskrämt i blicken. Det är inte samma kvinna, ser jag nu.

Minuterna går. 

Det är en förtjusande äldre dam som slutligen bryter förbannelsen. Vi pratar, hon köper en bok – och något händer inom mig. Paniken ger vika. Jag börjar bottna. Slappnar av, ler på riktigt. Tre sålda böcker, det är inte så illa.

En bekant som redan har boken i sin ägo dyker upp. Kan jag besöka hennes bokklubb och delta i en diskussion? Självklart!

Så kommer en mor med tre barn som jag varit lärare åt en gång i tiden. De köper en bok till pappa Jan. Fyra sålda!

En av butikens anställda ska gå på lunch. Hon kommer förbi och berättar om sitt eget skrivande. Jag tipsar om Debutantbloggen.

Det är inte bara kvinnor som pratar med mig. En man frågar exempelvis var Kjell & Company ligger, en annan vill veta vägen till H&M.

En kvinna som jag nog inte träffat på 30 år köper den femte boken. 

Jag är inne på andra timmen. Undan för undan blir jag en del av folklivet. Jag söker ögonkontakt med allt och alla. Många bjuder på ett trevligt svarsleende – inte minst pensionärerna. Sämst gensvar får jag från män i min egen ålder. Det är kanske inte bara jag eller min bok, utan helt enkelt böcker per se som väcker deras antipati.

Men jag låter mig inte nedslås. Jag är igång! 

”Vem var Linnés arvinge?” frågar en gammal man med klurig blick. 

”Ja, det får man kanske veta om man läser den här!” svarar jag inbjudande. Mannen ger sig av. 

En brittisk flerbarnsmor passerar med en barnvagn. Hon vill veta om jag har skrivit boken själv och om jag är känd. Jag svarar så brittiskt jag kan, men något köp blir det inte.

Frågan om kändisskap får mer fokus än jag räknat med. Två bröder i tioårsåldern vill ha min autograf på sina händer. Sedan visar de triumferande upp händerna för sin storasyster och varandra och säger ”Kolla här! Jag är känd!”.

En äldre dam frågar vad boken handlar om. När jag berättat en stund säger hon att hon redan vet det, eftersom hon läst om boken. Jag hänger inte riktigt med, men hon köper bok nummer sex och det gläder mig.

De två autografkillarna kommer tillbaka och frågar om jag kan erbjuda dem rabatt. Det kan jag tyvärr inte. ”Men det är dina böcker!” säger bröderna. ”Nej, bokaffären har faktiskt köpt dem.” ”Hur mycket fick du?” frågar de, och dollartecknen lyser i deras ögon. Mitt svar dröjer. ”Fundera, vi kommer tillbaka!” säger de och pilar iväg för gott.

Det är liv och rörelse, möten och kommers, och jag blir alltmer upprymd. Mardrömmen har övergått i något som börjar likna ett lyckorus. Roger Tallroth från folkmusikgruppen Väsen seglar förbi. Hade det funnits ett litet barn eller en brittisk mamma i närheten hade jag kunnat peka och säga ”Han är känd!”.

En skånsktalande pappa med två små söner köper en bok. Jag är uppe i sju. Katastrofen är sedan länge avvärjd.

Nagelsalongen är nu utan kunder och personalen sitter sysslolös. ”We’re in this together”, tänker jag. Jag tänker även ”Den enes bröd …” och, ännu mer inadekvat, ”Gungor och karuseller”.

Ett ungerskt par köper den åttonde boken. Mannen heter Ferenc och har just fyllt 70. Två timmar har gått och jag mår som en prins. 

Dags att lägga i en högre växel! Men hur? Jag knäpper upp knappen igen.

Tre generationer kvinnor vill veta mer om boken. Jag berättar och säljer nummer nio.

En bekant dyker upp – tillräckligt bekant för att vi båda ska känna att det vore oartigt av honom att inte köpa boken. Nummer tio. Tvåsiffrigt.

Det blir alltmer tunnsått med folk i köpcentret. Men en blåhårig tonårsstjej och hennes mamma som rört sig i periferin en lång stund kommer nu fram och börjar prata. De har researchat boken i mobilerna och närmar sig ett beslut. Tjejen ska börja gymnasiet om några dagar och funderar på att kanske läsa lite fler böcker. Det slutar med att hon köper nummer elva. Jag känner mig hedrad.

En kvinna kastar en snabb blick på bordet, säger ”Perfekt!” och ber mig dedikera en bok till hennes son. Dagens snabbaste affär. Tolv sålda.

Första gäspningen. Klockan är kvart i fyra och trafiken har avtagit rejält.

Två tjejer står och tittar på Donna Tartts Den hemliga historien borta vid pocketböckerna. Jag lämnar min stol och gör en framstöt. 

”Ursäkta, men om ni gillar Den hemliga historien så vill jag bara säga att många har sagt att min bok påminner om den!” säger jag. Just den här typen av sociala övertramp i bokaffärer är något jag ofta ägnat mig åt den senaste tiden. Inte sällan utan nämnvärd framgång. Så även denna gång.

Jag återgår till min plats.

Ett ungt par kommer gående. Tjejen tittar på mitt bord med något som kan tolkas som intresse. Jag uppbådar all energi jag har kvar, visualiserar träpärlor runt min hals, hör mig själv säga ”Jaaaaa …!” och skapar ett kraftfält som suger in paret mot bordet. Det fungerar. De köper dagens sista bok.

Tretton böcker på tre och en halv timme. Mängder av trevliga möten. En del märkliga. Jag är nöjd, men också utpumpad. Det är dags att åka hem. 

Löpturer och förgylld mässing

Förlaget tyckte att Linnés arvinge borde lanseras på våren, i lagom tid inför hängmattesäsongen. Men våren 2021 var redan på väg att bli sommar, så det fick bli nästa vår. Vilket innebar att vi skulle få väldigt gott om tid för varje steg i processen. För egen del betydde det också att njut- och drömtiden, tiden då jag kunde glädja mig åt hur bra allt skulle gå, tiden innan verkligheten skulle ge ett facit som eventuellt sa något annat, sträcktes ut till ett helt, underbart år.

Mitt nästa möte med förläggar-Martin ägde rum på ett café i Uppsala i juni. Han la fram ett antal modifieringsförslag, och under veckorna som följde bestämde jag mig för att ta fasta på de allra flesta.

I den här fasen funkade det märkligt nog bäst att stöta och blöta allting i hjärnan under löpturer i skogen, ända tills de nya avsnitten i princip var färdigformulerade ord för ord. Sedan satte jag mig vid datorn och skrev in dem.

Som vanligt var det nästan oöverstigligt innan jag gjorde det, inte alls lika jobbigt att faktiskt göra det, och sagolikt skönt när det väl var gjort. 

NU

Skrivtävlingen är avgjord!

Uppgiften bestod i att skapa en text av valfri sort där minst tre av dessa ingredienser skulle ingå:

Sjölejon
Val Kilmer
Maud Adams
Keramik
Skendräktig
Löstagbar
Pedikyr
Hjördis Petterson
Morgan Alling
Kloroform 
Felvänd
Jimi Hendrix
Barbara Hendricks
Fredagsmys
Mördarsnigel
Päronformad
Pressarfot
Rorschachtest
Vala Flosadóttir
Jay Cutler
Batarang
Lasseman
Förgylld mässing

Det vinnande bidraget är en fenomenal dikt av Agnes Frändén. Läs och njut!

* * *

din sommarhud, förgylld mässing

felvänd i sängen, somnar

den ljusa natten och fåglars liv

dagens sand, myggsvärm, brackvatten

som kloroform 

* * *

Grattis, Agnes, och tack!!! 

Lena Strålsjö lyckades få med samtliga element och belönas därför med ett hedersomnämnande och en publicering:

Allt för publiken

Aj, pressarfoten slant och nålen sjönk allt djupare in i mitt finger.

Varför kan den där sjukgymnasten och hobbypsykologen inte bara fatta att jag älskar Val Kilmer och att jag vill trycka in min päronformade kropp i en Batarangliknande kostym när jag nu fått möjlighet att uppträda på en scen av förgylld mässing, tillsammans med Lasseman och Morgan Alling i Maud Adams egna fredagsmys? 

Vad bryr väl jag mig om Rorschachtest och psykiska hinder?

Visst, jag är inte någon Jay Cutler, och kanske att Batarangen gör mig mer lik ett skendräktigt sjölejon och säkerligen får min pedikyr av löstagbar keramik att krackelera – trots att jag lyckats sprita* ihop den med det sista av kloroformen.

Men jag vill så gärna en sista gång få dra ett hetsigt Jimi Hendrix-solo på min gitarr och sjunga en smäktande aria som Barbara Hendricks. 

Det är ingen slump att hon heter Vala och min idol heter Val. Men lika omöjligt som det är att utrensa alla mördarsniglar från min trädgård är det att felvänd genomföra ett stavhopp à la Vala Flosadóttir. 

Rorschachtest hit eller dit, ikväll är jag Hjördis Petterson och jag ska flyga som Ice med min Batarang med genomborrat finger i bandage! Jag har faktiskt medverkat i över 140 filmer och spelat revy i hela mitt liv.

*sprita – att smälta ihop plastdelar mha kloroform

Min egen mor bidrog med tre texter under lika många pseudonymer vilket också förtjänar uppmärksamhet. Av utrymmesskäl publiceras här endast pseudonymerna:

Gräbba
Mrs Google
Kulturtanten

Tack, alla deltagare, publicerade som opublicerade! Nästa skrivuppdrag kan mycket väl bli en haikutävling! Stay tuned!

Lycka och interaktion

Så fort kontraktet var signerat mejlade jag alla förlag som ännu inte hört av sig:

Hej igen!

Nu har jag skrivit på hos ett annat förlag, så ni behöver inte ägna någon mer tid åt mitt manus.

Glad sommar!

Samuel

Jag ville förstås inte att någon skulle slösa sin tid, men ville heller inte riskera att få positiva besked som skulle få mig att grubbla över om jag valt rätt förlag. Och jag ville absolut inte få några refuseringar som skulle få mig att tvivla på manusets kvalitet, nu när jag var så glad.

Förlagen tackade för beskedet och lyckönskade mig, men någonting i den interna kommunikationen tycks ha klickat, för under de följande månaderna fick jag ändå en handfull utlåtanden från olika manusgrupper. Något kortfattat avslag, något ”du var nära, men tyvärr!”, något som kunde tolkas ännu mer positivt. 

Men det gjorde mig faktiskt ingenting. Jag var nog för lycklig.

NU

Dags för lite interaktion i form av en ny SKRIVTÄVLING!

Vill du vara med? Skapa en novell, dikt eller annan text och använd minst tre av följande ingredienser:

Sjölejon
Val Kilmer
Maud Adams
Keramik
Skendräktig
Löstagbar
Pedikyr
Hjördis Petterson
Morgan Alling
Kloroform 
Felvänd
Jimi Hendrix
Barbara Hendricks
Fredagsmys
Mördarsnigel
Päronformad
Pressarfot
Rorschachtest
Vala Flosadóttir
Jay Cutler
Batarang
Lasseman
Förgylld mässing

Det går bra att delta med flera alster. Det går även bra att skriva under pseudonym.

Det vinnande bidraget (dvs. det jag tycker är bäst) publiceras här på Debutantbloggen onsdag 10 augusti.

Vinnaren belönas dessutom med ett exemplar av min debutbok som hyllats av flera respektabla tidningar, en blogg samt ett antal vänner och nära släktingar.

Blir det ditt namn som hamnar här?

Skicka ditt/dina bidrag till linnesarvinge@gmail.com senast tisdag 9 augusti kl. 14.30!

Lycka till!

Adrenalin och Jöback

Några timmar efter mötet med förlaget kom ett avtalsförslag på mejlen. Jag bad en kunnig person titta på det över helgen.

På måndagen meddelade jag att jag ville skriva på. Förlaget skulle ha fullt upp med annat i några dagar och undrade om vi kunde ta det veckan därpå.

Det kunde vi ABSOLUT INTE!!! Jag var redan på gränsen till att krevera. Jag vaknade varje morgon klockan fem, sprängfylld av adrenalin. Vi måste ta det så fort som möjligt!

Det förstående förlaget klämde in en mötestid följande dag. Jag ville se presentabel ut på signeringsbilden och bokade en klipptid två timmar före avfärd. Frisören skapade en mycket hög, fönad och kompakt frisyr som jag sedan ägnade tågresan åt att blöta ner och försöka neutralisera. 

40 nya säkerhetsminuter att slå ihjäl i Gamla stan. 

Och sen skrev vi på.

NU

Jag slinker in i en bokhandel vid Globen för att titta till boken och eventuellt interagera med kunder och/eller personal. Även här står en kvinna lägligt placerad i närheten av min bok. Hon ser inkännande ut. Nyfiken på livet. Mångbottnad. 

”Den där är väldigt bra”, säger jag och pekar på det rödglödgade omslaget.

”Ja, jag vet!” säger kvinnan. ”Jag har läst den!”

Jag får en lyckochock, mumlar att det är jag som är författaren, och trots att hon inte ber om bevis lyfter jag upp boken, letar fram det svartvita porträttet som min dotter har tagit och som jag tycker påminner lite om Peter Jöback, håller det bredvid mitt ansikte och ler. Kvinnan väntar tålmodigt. Jag sätter tillbaka boken i hyllan och vi pratar vidare. Hon berättar att hon fick tipset via den där osannolikt trevliga recensionen, och att hon i sin tur tipsat alla sina vänner. Jag blir om möjligt ännu gladare.

Expediten hör vårt samtal, hämtar en signeringspenna och flyttar mina böcker till en hylla där de syns bättre. Mitt gränslösa beteende har burit frukt.

Sedan vandrar jag genom shoppingområdet, segerrusig. 

Sällan har jag känt mig mer lik Peter Jöback.

Overklighet och attack

Det tar inte många minuter att gå från Stockholms central till Gamla stan. Men inför ett viktigt möte måste man ju vara ute i god tid. Så när jag närmade mig Kaunitz-Olssons lokal på Lilla Nygatan var det 40 minuter kvar tills vi skulle ses. 40 timslånga minuter av planlöst vandrande upp och ner längs gränderna, förbi ovetande turister som njöt av vädret och åt glass, som om det var en helt vanlig dag.

Overklighetskänslan var mycket påtaglig när det äntligen var dags att kliva över tröskeln och möta männen bakom Kaunitz-Olsson. Kaunitz och Olsson. 

Jag försökte låta bli att säga något som skulle paja alltihop. För det var tydligen sant: De tyckte om manuset och ville att vi skulle göra en bok av det. 

Jag såg ingen anledning att vänta ut resten av förlagen. Jag ville tuta och köra.

NU

En okänd kvinna i 70-årsåldern befinner sig på rätt plats i bokhandeln. Dags för ännu en oöverlagd attack. Jag glider fram och säger ”Den här vill jag verkligen rekommendera”, medan jag knackar med toppen av pekfingret mot framsidan av min bok – inte för snabbt, det hade verkat desperat, inte heller alltför långsamt, det hade kunnat uppfattas som hotfullt. Nej, det är en organisk knackning. Otvungen. Sofistikerad och samtidigt folklig.

Jag har hennes fulla uppmärksamhet. Nu släpper jag fram ett somrigt, livsbejakande leende och säger ”Det är jag som har skrivit den!”. Damen rycks med i glädjeyran, strålar med hela sitt pillemariska ansikte.

”Ja, då förstår jag att du rekommenderar den!” säger hon. Skämtsamt, utan sarkasm eller kyla i rösten. Vår jargong är lika varm som färsk.

Milt men hastigt seglar jag nu ut ur bokhandeln. Allt annat vore vansinne. Kvinnan ska inte behöva ha mig hovrande i bakgrunden medan hon fattar sitt beslut. 

Jag vill att hon ska minnas mig som en harmonisk virvelvind.

Jan Lööf och äckel

Jag hade fått tummen upp från ett förlag som jag av olika anledningar var tveksam till och mejlat de övriga 27 för att skynda på processen lite. Dagen därpå kom först ett artigt nej från ett av dem, utan någon detaljerad motivering.

Och lite senare samma dag, ett mejl från Kaunitz-Olsson:

——

Samuel!

Tack för besked, grattis, det var roligt! Jag har tillbringat långhelgen med din spännande berättelse och kan bara instämma, det är en väldigt häftig bok. Rik, inbjudande och smart på ett snällt sätt, i det att den också får läsaren att känna sig smart. Jag är på väg hem idag, men kan vi inte höras i veckan? Antingen ses eller över telefon. Vore roligt att få prata lite mer ingående med dig. Hur ser det ut för dig i veckan?

Vänligen,

Martin Kaunitz

——

Samma glädjerus som dagen innan, fast starkare och mer ihållande. Tonen i mejlet kändes rätt, förlagets hemsida var övertygande – tänk att få bli kollega med Jan Lööf! – och mina vänner med insyn i branschen reagerade med otvetydig entusiasm.

Martin och jag stämde träff i Gamla stan på fredagen.

Men någonstans ändå, ett litet tvivel: Exakt vad innebar mejlet? När en förläggare vill prata om ens manus kan det väl nästan bara betyda en sak? Eller?

NU

Jag har drabbats av en stark lust att försöka skriva något mer.

Inte en uppföljare. Inte en prequel. Överhuvudtaget inget som ligger nära Linnés arvinge. Kanske en vacker dag, men inte nu.  

Vad är förresten skillnaden mellan en nisch och ett fack, förutom att man vill hitta det ena och undvika det andra?

Jag har i alla fall två idéer: 

Ett mörkt, obehagligt skräckdrama, ganska Stephen King-aktigt, kallt, vedervärdigt. Äckligt, rentav.

Och en helt ofarlig, skruvad skildring av en samling dråpliga människor. Lite Arto Paasilinna. Feelgood, fast utan romantik. Afterlife, fast utan det sorgliga.

Det finns inget rationellt bakom dessa två idéer, det är bara det att de har fått fäste i mig.

Hur tvära kast tål den stackars läsekrets jag vill bygga upp? Hur mycket förvirring?

Å andra sidan. Det är väl nu, i början av den eventuella författarbanan, som man ska experimentera?

Och kanske är det enklare att få ur sig den famösa Andra Boken om man samtidigt skriver en till, så att inte ens man själv vet vilken av dem som är nummer två?

Äckel och feelgood parallellt. Som livet självt. 

Varför inte?

Knäskålar och spoilervarning

Ett förlag ville ge ut min bok!

Men reaktioner från bekanta i branschen tillsammans med min egen magkänsla började ganska snart späda ut glädjen. Kanske var det här inte rätt förlag för mig. Jag skrev och tackade för beskedet, men förklarade att jag ville avvakta lite.

Sen mejlade jag de övriga 27 förlagen för att elda på processen. Ett av dem svarade omgående: 

Hej Samuel,

Vårt läsande tar lite tid, vi får in enorma mängder med manus, så vi väljer att tacka nej i o m att du fått ett positivt besked från ett annat förlag.

Vi säger grattis till dig, det är inte lätt idag att få ut sina alster.

Allt gott!

Aj då! Snabbt svar:

Tack för grattiset!

Men det känns som att jag ev gjort bort mig lite nu – meningen var ju inte att tappa bort möjligheten att bli utgiven hos er…

Så om det i slutändan inte blir något med det nuvarande förlaget kanske jag återkommer på mina bara knän längre fram! 🙂

MVH Samuel

Och, till min lättnad:

Haha, ja jäklar, de där knäskålarna blir liksom lite utnötta med åren.

Jag talar utifrån egna erfarenheter … 🙂

Kanske kan jag få någon av lektörerna att påbörja en läsning av ditt manus i förtid?

Återkommer om det om ett par dagar.

Påminn mig, om du inte hör något från mig. Det är mycket nu …

Bästa hälsningar

Puh!

Nästa dag kom två nya besked. Ett dåligt och ett bra. 

NU

Det händer ganska ofta att folk som läst Linnés arvinge undrar hur mycket av innehållet som är självupplevt.

Det är en relevant fråga som kräver ett mycket omfattande svar. Men jag har semester och gott om tid att skriva. Och du kanske har gott om tid att läsa? Vi kan väl försöka!

(Du som har tänkt läsa boken och inte vill veta för mycket i förväg kan gärna avvakta med att skrolla vidare i den exceptionellt långa text som följer.)

* * *

Vi börjar med en närbesläktad fråga: Vad i boken är sant respektive påhittat?

Samhället Lundsbrunn existerar i högsta grad. Jag tillbringade huvuddelen av min uppväxt där. Brunnsakademien är dock ett fantasifoster. Därmed finns förstås heller ingen koppling mellan skolan och Carl von Linné eller hans son. Det som påstås om Linné junior i övrigt är sant, förutom allt som rör Maria. Hon är påhittad, liksom läkaren Johan Mohlin.

Margaretas föreläsningar om Aristoteles och sedermera temperamentsläran är vederhäftiga.

Berättelsen om greve Piper och hans hustru är korrekt, fram till att huvudpersonen frågar vad som hände med kroppen. 

Neuschwanstein finns givetvis.

Musikens Vänner lever än, även om verksamheten fått en kraftig törn under pandemiåren. Men att Bellman skulle ha skrivit ”Vila vid denna källa” med Lundsbrunn i åtanke saknar verklighetsförankring, och någon dedikation till ”vännen Carl” finns inte.

Revykungen Bengan Kvarnebäck är fiktiv.

”Sagan om pojken”/”Svärdets saga” respektive ”Sagan om flickan”/”Skrinets saga” finns ju i och runt omkring oss, precis som Henry påpekar. (Jag blev stolt när jag upptäckte hur väl både Greta Thunberg och Knutby-barnflickan passar in i den sistnämnda.) Svärdet i stenen-anekdoten (”Ensis chalibris”) fann jag på nätet.

Elisabeth Christina von Linnés observation av den blixtrande krassen har ägt rum.

Dikten om den strålande ädelstenen och visan om Sketa-Kalle har jag förstås hittat på själv.

Brunnssalongen finns, liksom glasrutan i golvet. Jag kan inte tänka mig att skivan går att lyfta upp, men så fick det bli, för berättelsens skull. Att källan sinade under 1700-talet är också en skarvning. Men den säregna doften i lokalen är högst reell.

Att urgamla språkliga drag finns bevarade i västgötskan (liksom i andra dialekter) är naturligtvis sant. Och oändligt fascinerande!

Etymologiskt kreativa teorier om Skälvum som Odens hem figurerar på nätet.

Du som uppskattar den så kallade Dark Academia-estetiken, eller gamla böcker över huvud taget, åk till Gamla biblioteket i Skara bums! 

Olles föreläsning om Rudbeck och Atlantican, göticismen, Per Tham och Västgötaskolan är faktabaserad.

Linnés indelning av människosläktet fick plötsligt massiv medial uppmärksamhet medan jag arbetade med boken, vilket gjorde mig rädd att någon skulle skriva samma berättelse som jag, fast snabbare. Bokens beskrivning av Linnés teorier stämmer, men allt som rör den spektakulära idén, och de händelser som följer, är mina egna påhitt. 

Linnés fru Sara Lisa har ofta framställts i negativ dager. Möjligen oförtjänt, enligt nutida Linnéexperter. Jag har valt att ansluta mig till den gamla traditionen – och rentav göra henne extra hemsk.

* * *

Fast nu var ju frågan egentligen: Hur mycket av det som bokens Samuel råkar ut för har jag själv upplevt?

Det enkla svaret lyder: Hela storyn är påhittad, så ingenting är självupplevt.

Men det stämmer inte riktigt. Många av de känslor som händelserna i boken väcker hos huvudpersonen har jag själv erfarit, fast under andra omständigheter. 

Jag har aldrig gått på folkhögskola, men i studentkorridoren där jag bodde under några år rådde en speciell form av gemenskap som jag utgick från i skildringarna av livet på Brunnis. 

Jag har läst idé- och lärdomshistoria och känt pusselbitar falla på plats, inte minst under den karismatiske Magnus Nymans föreläsningar.

Jag har upplevt den berusande känslan av att invigas i en ny – men gammal – värld, rik på anor och traditioner. Musikens Vänner på Katedralskolan i Skara var ett sådant sammanhang. När jag kom till Uppsala några år senare öppnade sig ännu fler portar och valv, ännu större, ännu äldre.

Jag har lidit av social osäkerhet, oro, ångest. Jag vet vad det innebär att rodna så att tillvaron nästan rämnar.

Jag har blivit upprymd av antikvariatsfynd – bland annat de böcker som huvudpersonen skaffar under det första jullovet.

Jag har mött bristande entusiasm inför bildning – men aldrig hos mamma och pappa eller mina syskon. Vi är nog alla lika nördiga.

Jag har inte haft djupa samtal med någon mentor – när Arne pratar med bokens Samuel är det förmodligen mitt äldre jag som försöker ge råd åt mitt yngre.

Jag har känt mig sedd, smickrad, utvald. Jag har tagit ut segrar i förskott.

I ett utrymme under vårt hus i Lundsbrunn har jag hittat rostiga spikar och blåa glasflaskor. (Där fanns även en mumifierad igelkott, men den fick inte vara med i boken.)

Jag har förbarmat mig över udda individer, velat vara snäll, upplevt känslan av att plötsligt ingå i en alltför tät allians, att den andre slagit klorna i mig. Varit kluven mellan å ena sidan och å andra sidan. Svikit och förrått knäppgökar för att vinna coolare människors gunst.

Jag har inte läst Foucaults pendel eller Alkemisten. Förresten inte heller Tordyveln flyger i skymningen eller Den hemliga historien, som min bok då och då har liknats vid.

Jag har tenderat att slukas upp av saker, men inte gett mig hän lika fullständigt som huvudpersonen i boken, varken åt studier eller megalomani. Jag har inte skärmat av mig gentemot omgivningen, inte brutit med min familj.

Jag har sett en mun på en målning röra sig (hemma hos Björn, i fyran eller femman, en eftermiddag när vi suggererade fram en paranormal stämning med stor framgång).

Jag har aldrig krupit i någon trång gång. Men Skorpan Lejonhjärtas krypning (och en scen i en ventilationstrumma med en som hette Tord, tror jag, i en Betongrosorna-bok av Olov Svedelid) har gjort så starkt intryck att det nästan känns som att jag har det.

Jag har inte återförenats med en okänd släkting i Lundsbrunn. Men även om jag aldrig känt mig som annat än en besökare på den uråldriga, eviga Västgötaslätten, bär jag för alltid dess skogar och åkrar och medeltidskyrkor och runstenar och hällristningar inom mig.

* * *

Bokens Samuel är född senare än jag, har en annan familjebakgrund och är uppenbarligen inte brunögd.

Men vi är båda lättpåverkade, känslosamma, mottagliga för smicker och utrustade med ett monumentalt självförtroende.

Handlar Linnés arvinge om mig? 

Vad tror du själv?

Beredskap och kvartalsrapport

Jag skickade iväg manuset en söndag, så att förläggarna skulle hitta det i mejlkorgen på måndag morgon. Sen var det bara att försöka leva på som vanligt. Men, precis som under veckan i fjällen, med ständig beredskap för ett litet surr i telefonen. 

I Excel-filen med förlagens kontaktuppgifter hade jag skapat en kolumn där beskeden skulle dokumenteras, och i ett fåfängligt försök att förbereda mig för bakslag skrev jag på förhand ”Nej tack” i alla 28 rutorna, i en dyster, rödbrun nyans.

Måndagen därpå, efter bara en vecka, kom det första svaret. 

NU

Midsommarveckan bjuder på tre spänningshöjande händelser:

En man hör av sig och vill marknadsföra min bok i sitt privata nätverk med 12 000 Linnéentusiaster.

Jag uppmanas att låta boken kandidera i en tävling för spänningslitteratur.

Göteborgs-Posten publicerar en positiv recension.

En mycket glädjande avslutning på debutantårets första halva, och därmed även på det fullmatade, ungdomligt sprittande andra kvartalet. 

Har det gått fort? Minnet av fotoväggen och dess doft känns avlägset, så nej, kvartal nummer två har passerat i förvånansvärt maklig takt. Trots, eller tack vare, att det bjudit på en strid ström av roligheter. Vissa har jag nog kämpat för, andra har känts som stekta sparvar. 

Nu träder jag in i vuxenkvartalet, där hormonerna stillnar och något mer förnöjsamt, förståndigt och bestående ska ta form. 

Hoppas att du, kära läsare, vill följa med!

En ljuvlig tid. Men nu vänder vi blad!

Följebrev och skogsbrand

Det här var mitt följebrev:

                                                           Uppsala 9 maj 2021

Hej!

Jag heter Samuel Åhman och översänder härmed manuset till spänningsromanen Linnés arvinge.

”En svensk Dan Brown, typ” är min standardformulering när jag ska beskriva vilken sorts berättelse det rör sig om.  

Handlingen utspelar sig huvudsakligen under tidigt 2000-tal, på en märkvärdig folkhögskola i det lilla västgötska samhället Lundsbrunn, där jag själv tillbringade större delen av min uppväxt. (Inte på folkhögskolan, för den finns inte på riktigt, men i Lundsbrunn.) På Brunnsakademien, som den kallats ända sedan grundandet på 1700-talet, hamnar en naiv och nyfiken ung man direkt efter studenten. Han förförs av undervisningen som fokuserar på idé- och lärdomshistoria, och när en ny lärare med ett komplext förflutet anländer till skolan dras de båda in i ett mysterium med rottrådar bakåt i tiden. I centrum står några diktrader skrivna på hexameter som verkar dölja en hemlighet av historiska mått. Men frågan är om sanningen överträffar dikten.

Med Linnés arvinge vill jag bjuda på en sinnesutvidgande åktur mellan verklighet och saga, lärdom och galenskap, tillit och svek. Målgruppen är synnerligen vid: Kvinnor och män mellan 15 och 100 år.

Några ord om mig själv: Efter många år som grundskollärare är jag nu verksam i manusbranschen, där jag främst sysslar med bred tv-underhållning och emellanåt producerar sommar- och vinterprat. På sistone har jag även haft glädjen att få jobba med böcker i lite olika roller.

Med hopp om trevlig läsning och i sinom tid ett samarbete!

Samuel Åhman

NU

Jag är i Stockholm och tar en omväg förbi en bokaffär för att titta till min bok.

Den är helt okej placerad, men de fem exemplaren fyller liksom ut hyllan i djupled ända fram till kanten. Det är möjligt att man inte har sålt ett enda. 

I min hemstad Uppsala rullar försäljningen på, men det innebär inte nödvändigtvis att den gör det här i huvudstaden. 

Vad kan få människor att vilja köpa en bok? 

Ett lockande omslag. Det har den. 

Bra recensioner. Det har den fått.

Rekommendationer från vänner och bekanta. Här finns en potential. Det gäller att försöka sätta igång en snöbollseffekt. Ett spinn. En buzz. En skogsbrand.

Jag får syn på en man som står och betraktar hyllan med nyheter. Han ser mottaglig ut. Jag greppar ett exemplar av min bok och kliver fram.

”Goddag”, säger jag, ”jag vill bara tipsa om den här boken. Det är jag som har skrivit den.”

”Har du skrivit den?” frågar mannen och tittar på mig, inte klentroget, men inte heller med märkbar entusiasm.

”Ja”, svarar jag. ”Jag vill slå ett slag för den.”

Samtalet är slut där, vi känner det båda. Jag ställer tillbaka boken bland dess fyra kamrater. Sedan lämnar jag butiken och låter mannen begrunda vår dialog.

Kanske är detta gnistan som ska sätta Stockholm i brand.