Lära sig att skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag gick en kvällskurs i kroki – ingen frågade mig: ”Går det att lära sig att teckna?” Jag gick en kvällskurs i fotografi, ingen frågade: ”Går det att lära sig att fota?” Jag blev antagen till Författarskolan, många frågade: ”Går det verkligen att lära sig att skriva?”

Jag tror att det är en stor portion hantverk som måste läras för den som vill utrycka sig skriftligt.Bente Clod, Skriv – en bok om att skriva, s 9. Alfabeta 1989

Vad är hantverket? Jag tänker att det är textens uppbyggnad: strukturen, berättaren, personerna, platserna, situationerna, objekten, språket, mellanrummen, tystnaden och ljuden och oljuden. Allt det som gör texten. Som formar den.

I en utbildning får vi möjligheten att utveckla vårt textutryck. Vårt sätt att använda hantverket. Det skapar ett rum för att utforska skrivprocessen. Det skapar tid för skrivandet – det går inte att skjuta upp när texten ska vara inne senast ….

Jag har pluggat skrivande på både universitet och folkhögskola. Utbildningen har varit grundläggande för mitt författarskap. Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade studerat. Samtidigt vill jag inte utbrista HURRA bara sådär. Det finns alltid baksidor: responssamtal som inte fungerar, handledare som inte engagerar sig, författare som underkastar sig lärarrollen och då ska studenterna vara tacksamma och glada för att författaren är där och ger av sin dyrbara tid och sin dyrbara kunskap. (OBS! Nu hänger jag inte ut någon, känner du dig träffad så var det inte dig jag tänkte på när jag skrev detta.)

Om jag tittar på mina texter som jag skrev innan utbildningen tycker jag att de är bra. Inte mer. De är bra. När jag tittar på texterna jag skrivit efter utbildningen ser jag något annat. Någonting har hänt i mitt utryck. Det känns säkrare, stabilare. Som om jag vet vad jag håller på med. Även om skrivandet är sökande och prövande och ibland resulterar i urusla texter.

Jag sitter både i skolbänken och står framme vid tavlan. Ibland är jag student, ibland är jag pedagog. Ibland byter jag roll på en och samma dag. Från klockan 9-15: författarstudent. Från klockan 17.30 – 19.45: Skrivpedagog. Kanske låter det stressigt (för det är det) men det är kul, och givande. Att bli undervisad och att undervisa går ihop: jag får prata om text, andas text, vara med text. Samvaron i skrivandet. Samtalen, läsningarna, texterna. Jag lär mig lika mycket vid tavlan som i bänken.

Går det då att lära sig att skriva? Jag tycker att diskussionen är tjatig, men den verkar inte vilja gå ur tiden. Går det att lära sig att skriva när vi skriver hela tiden. Vi skriver sms och inköpslistor och önskelistor och Facebookinlägg och vi skriver affirmationer på små lappar och lägger i varandras jackfickor. Vi skriver hela tiden. Men det finns ett hantverk att lära sig för den som vill utrycka sig i text. Det går att lära sig att skriva – precis som det går att lära sig att teckna och fota och sticka och pilla och pyssla.

p.s. På internationella kvinnodagen leder jag en workshop i självbiografiskt skrivande – för alla som identifierar sig som kvinna. Det blir en kväll med skrivande, samtal och gemenskap. Vi lyfter frågor om kvinnliga författare, etik och moral, skrivande och feminism. Det kommer att bli hur kul som helst! Hoppas att vi ses då. 8 mars, Folkuniversitetet i Malmö. Läs mer om workshopen här.

Tillbakablick tjugohundrafemton (ett julrim)

Felicia9

Så är det december och endast tomten är vaken

och jag har funderat rätt mycket på den här saken

med att debutantåret snart hela har gått

och att jag har bloggat varje vecka i vått och i torrt.

 

Så vad blev egentligen resultatet här

av året som blev det roligaste i min författarkarriär?

Hur känns det som hänt nu? Hur ser jag tillbaka?

Och hur kommer ”2015” i framtiden smaka?

 

Det starkaste minnet är förstås releasen

även om jag timmarna innan var rätt under isen

av nervositet, men att få boken i handen

var den häftigaste känslan jag känt sen mor-dotter-banden.

 

Att få stipendie av Bergmangårdarna och få dela med likar

och att få skriva i Ingmars bibliotek och se hans pikar

i anteckningarna i Strindbergs verk, på väggar och golv

och få prata skapande med andra till klockan slog tolv.

 

Och att på Bokmässan finnas där med min bok,

få krama Conchita och springa runt som en tok

och träffa så många nya, skrivande vänner

och få dela med mig i ord av allt som jag känner.

 

Att få på gamla smärtor lägga på locket

och sedan få lyckan att se romanen bli pocket!

Och att få lära känna Fredrik, Johan, Thomas och Tina

och debutantblogga med alla peppande läsare fina.

 

Men ett av de starkaste minnena är nog ändå

att få påbörja nästa – bok nummer två

och att få fortsätta resan som nu tagit fart

och hitta nya läsare att kunna glädja snart.

 

Så 2015 smakar helt enkelt som ett lyckans år

med några sorgliga inslag om hur illa det går

när vi inte ser andra som varandras gelikar

och känner och lyssnar, istället för predikar.

 

Jag tror att litteraturen har en viktig roll där

för att väcka empati för vad livet innebär.

Så nästa Bokmässa när mina fötter ömmar bland borden

ska jag minnas: Vad vore vi människor om vi inte hade orden?

Att skriva en baksidetext utan att fastna i ”Enligt mina vänner ser jag bra ut” och andra klyschor

Baksidestextens uppgift är att säga något om handlingen och locka till läsning (läs: köp) av boken. Många gånger skriver författaren själv ett förslag på baksidetext som redaktören sedan går igenom.

Min redaktör Anna Lovind skrev Mina fräknars baksida. Jag ska vara ärlig och säga att jag tyckte det var skönt att slippa arbetet.

Det handlar inte om att jag är arbetsskygg utan om att jag en bild i mitt huvud som jag inte alls är sugen på att förmedla. Jag vill nämligen att eventuella läsare ska få bilda sig en egen uppfattning, helt fri från min. Dessutom känner jag mig för djupt insyltad för att kunna sammanfatta historien kort och koncist.

För att skapa distans (i syfte att inte avslöja för mycket) skulle jag vara tvungen att använda principen/klyschan en del kör med när de sätter ut kontaktannonser: ”Enligt mina vänner ser jag bra ut.”

Och hur intressant är det att läsa om vi ska vara ärliga?  Hur sugen blir du på att träffa den personen? Alla förtjänar kompisar som tycker att man är vacker och underbar på hundra miljoner sätt, annars är de inga riktiga vänner. Och alla böcker förtjänar en författare som är stolt över sitt verk.

Jag vill närma mig dig naken, utan den typen av fraser och skal.

Om det är som att vara gravid att skriva en bok så är det som att skriva en kontaktannons att skapa en baksidetext. Du vill visa dina bästa sidor och locka till fortsatt kontakt. Du vill inte ljuga, få folk att tro något om dig som du inte är. Uppgiften är att visa allt han/hon har att vinna på att ta med dig hem.

Som författare har du bara några korta sekunder (sju enligt uppgift) på dig att förföra en läsare och omvandla honom till köpare. Konkurrensen är stenhård och utbudet enormt. Precis som på krogen.

Om du ska skriva din baksidetext själv (har även hört att det är bra att tänka så här när man skriver det personliga brevet som ska följa med manuset till förlaget) så vill jag tipsa om en länk . Vet du fler sidor? Skicka in dem så skapar vi en bra länklista tillsammans!

Fritt översatt och sammanfattad:

1. Kategori
Besök en bokhandel och gå igenom hyllan där boken kommer att placeras. Försäkra dig om att din bok kommer att bli lätt för personalen att placera, blir lätt för kunden att hitta och står ut i konkurrensen.

2. Rubrik
Eventuellt kan du skriva en rubrik riktad till potentiella köpare. Du vill med den hjälpa läsaren att snabbt kunna relatera till boken och historien i den.
OBS! Upprepa inte titeln här. Den har du redan på framsidan.
(Mina fräknar har ingen rubrik på baksidan men förlaget har några meningar i annat material om boken: ”Svart humor” till exempel.)

3. Beskrivning
Ange koncist (på några få meningar) vad boken handlar om. Vad kommer personen uppleva om han/hon läser den?
Du kan även välja ut ett kort stycke från boken (så är det till exempel i Svinalängorna).

4. Punktlistor, löften eller förmåner om det är en faktabok.
Var specifik. Fokusera på din målgrupp.

Sedan fortsätter sajten med fler punkter som är viktiga för faktaböcker.  Jag slutar här eftersom jag tror de flesta av oss skriver skönlitteratur.

Jag skulle vilja lägga till att det är viktigt att läsa många andra baksidor och reflektera över vad man tycker är bra och dåligt. Ta hjälp av böckerna i din egen bokhylla. Du gick ju ut med dessa från affären precis som du vill att andra ska göra med din bok!

När du väl har skrivit en text kan du låta andra läsa den.

Slutligen vill jag ge dig Mina fräknars baksida.
mina fräknar sofia hallberg

” 40-åriga Karin Silvius liv har kommit av sig. När hon inte hoppar mellan sporadiska uppdrag hos Manpower sitter hon vid köksfönstret i Vasastan och betraktar människorna utanför. Hon är förlovad med Mats sedan hur länge som helst, men har alldeles tappat bort sig själv i deras relation.

På våningen ovanför bor Sabine, som varken behöver eller vill ha en man. Gemensamt har kvinnorna att de längtar efter barn. En vänskap inleds och Karins avsomnade tillvaro börjar motvilligt vakna. När hon en dag tittar på fräknarna på sin hud upptäcker hon något som kommer att förändra allt. ”

♥ Sofia ♥
www.sofiahallberg.se

Mina fräknar i Svensk Bokhandels höstkatalog 2012

Jag kommer allt närmare en tryckt bok samtidigt som jag lustigt nog håller på att distansera mig till lanseringen. Kanske är det ett skydd, en mur, jag bygger upp såhär i sista minuten?

I tisdags fick jag veta av Maria Sundberg, grafisk designer på Damm förlag och formgivare av Mina fräknars bokomslag, att omslaget har varit på repron och vänt. Igår, onsdag, gick det till tryck! Och så skickade hon ett MMS som såg ut så här:
sofia hallberg mina fräknar

En rolig (och svår) sak som man får göra när man ska debutera är att skriva ett debutantporträtt till Svensk Bokhandels katalog som kommer ut tre gånger om året.  Det är den mest kompletta katalogen över bokutgivningen i Sverige. Förutom debutantporträtt innehåller katalogen artiklar om trender och tendenser samt register över alla annonserade titlar.

Jag skrev först en text som jag skickade till en författarvän. Den beskrev ”Mina fräknar” på ett bra sätt, tyckte jag. Hon svarade med vändande post: Men den ska ju handla om dig! Jaha … Det gick alltså inte att gömma sig den här gången heller.

Dagen efter satte jag mig vid datorn och skrev texten nedan på tio minuter. Försökte att inte tänka, bara göra. Tala rakt ut från hjärtat.

Jag har inte fått katalogen ännu men på http://www.svb.se/nyheter/h-stens-b-cker-r-h-r kan jag läsa att årets höstkatalog är tjockare än någonsin. Att det finns porträtt av 27 skönlitterära vuxendebutanter och 53 facklitterära, sammanlagt 80 stycken, jämfört med 51 förra året.

Så här ser min text ut:
“Allt som är jag, Sofia Hallberg, finns bakom ett genomskinligt blekt skinn. Skinnet är fullt med fräknar i olika färger och former. Detta är det första du lägger märke till när du ser mig.

När jag var liten avskydde jag mitt prickiga fodral. Jag ville vara precis lika jämnt gyllenbrun som alla andra. Nu är jag 42 år och inte längre intresserad av att se ut som vem som helst. Kanske föddes jag rent av så här av en anledning?

Min fräkniga huvudperson Karin har en avslutad examen vid Uppsala universitet, en snygg framgångsrik man och en dyrbar hörnlägenhet i Vasastan. Allt borde bara vara ljust och fint ändå har hon på vägen upp till 40 helt tappat bort sig själv. Karin sitter och tittar ut genom köksfönstret hela dagarna, när hon inte hoppar mellan sporadiska, ointressanta uppdrag hos Manpower.

Under den vita huden med miljoner prickar flyter mörkt hat omkring i blodådrorna. Pumpas runt av ett slött hjärta. När fräknarna en dag tar form, bildar bokstäver och ord som skapar innebörd och betydelse börjar det slå allt snabbare. Till slut dunkar det som om någon knackar hårdhänt och beslutsamt där inne. Ilskan som sovit i många år har vaknat till liv, bubblar, pyser och kommer upp till ytan. En inre resa påbörjas där Karin tar fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik, fräknarna på huden.

Lika besatt som Karin blir över bokstäverna hon hittar och försöker tolka, lika maniskt skrev jag ”Mina fräknar”. Man brukar säga att alla människor bär på minst en historia. Karin bär sin på huden och hon tvingade till sig mina händer för att få den nedskriven. Jag hade inget val. Hon lämnade mig inte ifred förrän sista punkten var satt. Nu blir hennes historia även din.

Jag trodde länge att jag var en sökare; ständigt rastlös, letandes efter något bättre, djupare, mer meningsfullt i livet. Jag letade bland religioner, i olika länder och vitt skilda yrken. Men mest av allt letade jag i kärleken. Nu förstår jag att jag hade fel. Jag är ingen sökare jag är en finnare. Svaren fanns precis framför mig, på min egen hud. Jag behövde bara snurra 360 grader under 40 år för att upptäcka att det jag hatade mest som barn i själva verket är min främsta tillgång. Fräknarna på huden har gjort mig till författare. Det största och finaste man kan bli här i livet. Nu har jag landat i kropp och själ.”

Vad tror du? Duger den?

Nu är det midsommar. Vad snabbt tiden går! Har du några planer? Själv kommer jag att fira den på västkusten med sill, jordgubbar, små grodorna och allt annat som hör till. Regna bäst det vill!
Jag vill önska dig den bästa, bästa och gladaste midsommar någonsin! Vi möts igen på andra sidan nubben.

Kram från Sofia

The show must go on

Så kom dagen till slut. Inte på riktigt men inte heller på låtsas. ”Mina fräknar” är tryckt i en pod-version för att kunna lämnas ut på branschmöten. Det ser ut –  och känns – som en riktig bok. Jag vägde den i handen i måndags, smekte omslaget med blicken och la sedan försiktigt ner boken på golvet. Under bordet, utom synhåll.
Vi var flera personer i rummet på Damm förlag och vi hade samlats för att diskutera lanseringen av ”Mina fräknar”.  Ändå klarade jag inte av att titta på den.


Några centimeter trä hindrade dock inte boken från att sända små enträgna vibrationer längs med golvet, upp för stolsbenen. Ropa på mig, söka mitt huvud.
Min redaktör Anna Lovind måste ha sett hur omskakad jag var för efteråt frågade hon hur det kändes.
Jag minns inte vad jag svarade men jag är väldigt dålig på att ljuga så det måste ha varit ord som försökte sammanfatta en livslång suck av lättnad och panik ända nerifrån tånaglarna.
–  Det är det här vi gör, sa Anna med road varm blick. Det är detta det handlar om. Vi ger ut böcker som folk ska läsa.
Och först då insåg jag att boken under bordet inte skulle få stanna där och hela världen försvann under mina fötter ännu en gång.

När barnen några timmar senare var nattade bar jag in väskan i sovrummet. Plockade försiktigt upp boken, förde fjäderlätta fingertoppar över omslaget. Och så vände jag blad för första gången på en bok som det står Sofia Hallberg på. Det var ett magiskt ögonblick.

Jag läste ut den den natten. Kunde inte sluta. Och jag läste den som någon annan. Som om den var skriven av någon annan. Och när jag kom till slutet, på småtimmarna, kände jag mig fri.
Jag insåg nämligen att jag hade berättat sanningen så som jag såg den ur huvudpersonen Karins perspektiv. När jag förstod det visste jag också att jag inte behövde vara rädd för mottagandet. Inte döma mig själv som författare så hårt. Och absolut inte på förhand. Jag har gjort min plikt och jag har gjort den med hela hjärtat. Varit trogen min egen röst och mina karaktärers historia.

Det finns säkert meningar som skulle kunna förbättras, situationer förklarats annorlunda. Smartare. Men jag överlever dessa tankar för jag tänker på något min redaktör Anna Lovind sa till mig nyligen: Nu börjar du göra det alla författare till slut gör med sina manus om de håller på med dem för länge: Du börjar förklara. Och det ska du inte.

Hade jag läst texten en gång till, filat på några formeringar så att de blev bättre, hade med all säkerhet annat blivit sämre. Den brutala verkligheten hjälpte mig att förstå att jag inte kan göra mer för ”Mina fräknar”. Den ligger inte längre i mina händer. Boken är redan spridd till drygt 300 personer och den finns ute i handeln i augusti. Jag kan inte stoppa utgivningen, inte bromsa tiden. Inte göra boken ogjord. Det får bära eller brista. En rämnad tillvaro eller uppskattning. Oavsett. The show must go on.

Dagen efter mötet fick jag ett mejl från Anna:
Hur går det med ditt nästa manus? Kan du skicka in det nu? Vi måste börja planera nästa års utgivning.
Och så svartnade allt framför ögonen ännu en gång.

Texten är verkligen inte klar! Absolut inte redo för dagsljus. Menade hon allvar? Det finns ingenstans att gömma sig i den berättelsen. Den är rå rakt av.
När chocken över mejlet lagt sig lite bubblade något annat upp till ytan inom mig. Jag kände mig oändligt tacksam, stolt och glad över förtroendet och frågan.

Och så insåg jag: The show must go on!

Sofia ❤

Ps. Jag videofilmade Lina Forss releasefest för fina boken ”Allra hemskaste syster” på Telegram förlag. Det är väldigt intressant att lyssna på bakgrunden till att en bok ges ut. Se filmen på min hemisda: http://sofiahallberg.se/2012/06/03/lina-forss-allra-hemskaste-syster/

Twitter ny litterär genre. WTF?!

Jag förstod att Twitter skulle bli stort redan 1997.

Jag har ett svagt minne av en lång rödhårig viking som reste sig från det plundrade liket av en uråldrig isdrake och skrek att prinsessan var död. Prinsessor dog som flugor och jag var upptagen med att slå ihjäl en ovanligt stor och bitsk kanin, så jag brydde mig inte om att lyssna.

Men sen, när någon annan skrek att prinsessan hade dött i en trafikolycka, då lyfte jag händerna från tangentbordet.

Den enda trafik som fanns i den Tolkien-inspirerade sagovärld som jag prövade online, skedde till fots eller till häst. När Englands ros blev ihjälkörd av en berusad chaufför hörde jag det som ett digitalt skrik.

Nu är det tolv år senare och det digitala vrålandet har blivit allas egendom. Twitter är som cc funktionen på din mejl. Du kan cc:a dina 140 tecken till hela världen på en och samma gång.

I alla tider har våra berättelser styrts av det medium som berättelsen måste underkasta sig. För några tusen år sedan var det versmåtten som hjälpte oss att komma ihåg berättelsen. Gutenberg släppte lös de långa böckernas massproduktion med boktryckarkonsten.

Spelfilmernas akter har styrts av hur mycket film som ryms på en rulle. TV-seriernas format har styrts av reklampauserna. Under senare år har genren flash fiction fått mycket utrymme på Internet, eftersom den korta berättelsen, ofta några hundra ord, ryms utmärkt på en sida.

Nu ser en ny litterär genre dagens ljus: Twitter. Flera jämför Haikun med Twitter, och visst finns det likheter – Haikun är också kort och det är också många som twittrar om vädret vilket ju påminner om betydelsen av årstidsord i Haiku.

En av gästbloggarna på debutantbloggen, Emma Ångström,  publicerar nu sin roman i Twitter-version.

Genren har redan fått lingo – ”Tweet” är det du skickar iväg; ”Twoosh” är när din text är exakt 140 tecken; ”Bittertwittra” är när du bara twittrar om sjuka barn och jobbiga chefer.

Den vanligaste tanken människor verkar få när de börjar twittra är: ”Vad ska jag med det här till?” och deras nästa tanke är: ”Jag tror jag twittrar om det”. Det är en ständig flod av nykomlingar som yrvaket landar i den digitala världen och sedan säger till hela planeten: ”Vad ska jag med det här till?”

I det gamla online-spelet där jag hörde om prinsessan Dianas död var mängden skrik du kunde leverera avhängigt av hur lång tid du hade tillbringat i spelet. Det var för att nykomlingar inte skulle ägna hela dagarna med att skrika ”kul spel!!!” och ”hur använder man den här skrikfunktionen?” till varandra, trots att alla andra hört det många, många gånger. 

Jag undrar vad som skulle hända om den funktionen las till på Twitter.

/Augustin

Snart är det min tur

Hej.

Jag heter Kalle Dixelius och jag har skrivit en bok som heter ”Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson”. Den kommer ut i slutet av januari nästa år. Jag blir fortfarande lätt skräckslagen när jag tänker på det.

Ibland tröstar jag mig med dagdrömmar. Till exempel: jag vinner helt sensationellt Augustpriset, blir intervjuad i radio och tv samt tjänar OVÄNTAT mycket pengar. Så mycket att jag kan dra mig tillbaka och skriva på heltid resten av livet.

Andra varianter av samma dagdröm innehåller element som Hollywood, filmkontrakt, översätts till 55 språk, åker på långa promotionturnéer runt jorden med väldigt snygg weekendväska och lagom intellektuell kostym.

Men egentligen vet jag ju. Jag vet vad som väntar. Eller vad som i alla fall sannolikt väntar. För strängt taget kan man dela in alla böcker i fyra kategorier:

  • De som inte säljer någonting och hatas av kritikerna – eller aldrig blir recenserade. Här återfinns väldigt många böcker, företrädelsevis utgivna på mindre förlag som inte har några möjligheter att marknadsföra sina böcker.
  • De som inte säljer någonting men som hyllas av kritikerna. Här återfinns författare som Martina Lowden, Mara Lee, Daniel Sjölin och så vidare. Litterärt högsvansade böcker.
  • De som säljer massor men hatas av kritikerna – eller aldrig blir recenserade. Här återfinns alla de stora deckarförfattarna: Liza Marklund, Jan Guillou, Camilla Läckberg, Åsa Larsson och så vidare.
  • De som säljer massor och hyllas av kritikerna. Här återfinns giganter som PO Enqvist, Kerstin Ekman, PC Jersild. Men också succéer som John Ajvide Lindqvist och Mikael Niemi. Och lite mer kvalitativa deckarförfattare som Arne Dahl och Håkan Nesser.

I vilken kategori kommer då min bok att återfinnas? Jag skulle gissa att den kommer att lägga sig stabilt inkilad mellan kategori 1 och 2. Det vill säga: välvilligt, om ens alls, recenserad och försäljningssummor som är jämnt delbara med antalet Facebookvänner.

Sen blundar jag igen och ser mig själv i den där intellektuella kostymen i en skrivarlya. Utanför skrivarlyan frustar hela Sverige i väntan på nästa bok. Jag tror jag har skaffat hund då. En liten brun, som troget väntar vid mina fötter. Och vi bor i en mycket större lägenhet. Och ibland får jag spontana high-fives av folk på stan. De ropar: bra bok! När kommer nästa? Och jag rycker hemlighetsfullt på axlarna, men innerst inne vet jag att nästa bok är ÄNNU bättre och jag kommer slå dem med häpnad och pengarna kommer RASA in och …

Den 22 januari kommer det att vara releasefest för min bok. Alla läsare av den här bloggen är hjärtligt välkomna. Alltså: den 22 januari från klockan 18 (tror jag) på Strand (före detta Street) i Hornstull. Välkomna.