Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Vad är din författarbensin?

jenny

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Komiska förebilder

Kristen-Wiig-in-Bridesmaids

Kristen Wiig spelar Annie i Bridesmaids.

Jag har pyttelite redigering kvar av ljudboksserien Kämpa tjejer! Ska bara rensa i favorituttryck jag kan ha använt några gånger för mycket och kolla flytet i dialogerna. I början av augusti ska allt vara klart och en suverän skådespelare och komiker ska läsa in manuset. Min serie är en komedi, jag vet inte vad jag ska kalla den för annars, men det är förstås en genre som används mer inom dramatik än litteratur.

En humorförebild inom litteraturen är Bridget Jones’s Diary av Helen Fielding som kom ut redan 1996. Bridget Jones blev en serie om fyra romaner och två långfilmer om en annorlunda ”never seen before” hjältinna eftersom hon var en kedjerökande och ständigt bantande singel. Bara att Renée Zellweger var tvungen att gå upp i vikt för rollen säger ju en hel del om våra ideal.

Det är annars i film och tv-serier jag hittar mina förebilder inom komedi. Bridesmaids (2011) med antihjältinnan Annie, både spelad och skriven av Kristen Wiig, är den främsta. En människa vars drömmar gått i kras och som förnedras gång på gång när hon försöker göra ”rätt” och som när hon träffar polisen Rohdes för första gången uppmanas att ta tag i sitt liv. Han som senare visar sig vara den rätte. Filmen vann en Oscar för bästa manus och är en stor inspiration.

Min hjältinna heter Jossan och är en 23-årig journaliststudent med telefonskräck. Hon har fått praktikplats på hälsomagasinet Fit, men har aldrig tränat i hela sitt liv. Hon vill också bara göra rätt och då förstår du hur det kommer att gå…

Hur är mitt manus då? De som har läst tycker att det är roligt. Flera har skrattat högt, och inget gör mig gladare. Är väldigt spänd på att få fler reaktioner! Samtidigt är det så många proffs i film- och tv-branschen som säger att inget är svårare än humor…

Vi får väl se om det blir tjära och fjädrar i kommentarsfältet i Storytel-appen i oktober. För då släpps den!

Glad sommar!

 

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

JennyGWaugusti17_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

”Skriv en roman på 30 dagar!” ”Skriv en bok under semestern!” ”Skriv en roman på fem veckor.” Rubrikerna är tagna ur dagstidningar som Dagens Nyheter och The Guardian.

Det är lätt att falla för snabba lösningar, att tro att det går fort att rassla fram en bok bara du sätter dig ner och skriver. För ett år sen cirkulerade en artikel om Nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, i mina kretsar. Det stod att han under endast fyra veckor hade skrivit romanen Återstoden av dagen. Han satt ett antal timmar per dag, rakt upp och ner (och måste ha fått en släng av dead butt syndrome, det kan du googla) medan hans fru tog hela markservicen och serverade honom måltider. Han behövde inte tänka på något annat än sitt manus. Sen var boken i princip klar. Men är det ens möjligt om du lever ett normalt liv?

Jag vet att jag är en snabb skribent. Jag har övat i 20 år på att skriva i mitt yrke som copywriter. Men jag skriver inte en bok på en månad, inte en chans! Och jag tycker att det är synd att den typen av framgångsrecept a la Ishiguros skickas runt och läses som en sanning av typen ”du kan bara du vill.”

När jag började skriva min ljudboksserie fick jag höra att det skulle ta tre månader. Det är hyfsat snabbt marscherat för det är en halv miljon tecken som ska skrivas förutom det tuffa arbetet att hitta på själva berättelsen. Jag tror att det för min del kommer ta uppåt sex månader allt som allt innan den är klar. Så om du som läser det här har skrivardrömmar, låt dig inte luras av de som är snabba och skriver satan. Det tillhör undantagen.

Men har du fyra veckor över i sommar och vill skriva? Grattis! Du kan få ihop ett riktigt bra grovmanus om du jobbar hårt! Se bara upp med att sitta för länge, du vet om du googlar…

Ha en fin vecka!

Ps. Apropå snabb. Paul Auster berättade i tv-programmet Babel förra året att senaste romanen 4 3 2 1 är skriven i ett snabbt tempo. Författaren trodde att det skulle ta mer än fem år att skriva boken, men det tog ”bara” tre och ett halvt år.

Enkät: Vad läser och lyssnar du på i sommar?

andrew-le-683199-unsplash

Foto: Andrew Le

Snart är semestern här och med den sommarläsningen! Dags att bunkra böcker. Vad läser och lyssnar du på i sommar?

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag är nyfiken på samlingsverket Svenska noveller: från Almqvist till Stoor (visst verkar novellen vara tillbaka?) och så vill jag gärna lyssna på samtidssatiren Nej och åter nej av Nina Lykke eftersom jag själv skriver komedi med mycket satir. Vidare är jag nyfiken på kreddiga Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli och på resan ner till Torekov/Öllövsstrand/Mölle så ska jag lyssna på Anna Bågstams ljudbokserie Ögonvittnet, spänning som utspelas i Skåne.

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Ni kan kanske gissa vad jag kommer läsa i sommar… romance, såklart! Sommar och romantik, är ju den bästa kombinationen. Släng gärna in ett glas vin, sovande barn och en solvarm hängmatta. Lyx. Tanken är att läsa klart Sarah MacLeans bok The Day of the Duchess och Simona Ahrnstedts heta novell Alla hjärtans mirakel. Jag är även sugen på att läsa Sofia Yméns nya bok Den mitt hjärta slår för och inte att glömma Sara Dalengrens nysläppta pärla En midsommarnatt, som jag längtat efter! Med dessa titlar kan det inte bli annat än en underbar lässommar.

HelenaHedlund20171207013 kopia

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag är periodare när det kommer till läsning, och på sommaren brukar jag ofta gå in i en period. Vissa somrar har jag valt en författare till ”sommarkompis” och hållit mig till hennes (för det har oftast varit kvinnor …) författarskap. Jag minns med glädje min Kerstin Thorvall-sommar, likaså somrarna med Moa Martinsson och Tove Jansson. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag även i år ska vara trogen en enda författare, och i så fall vem, men tills jag har bestämt mig så läser jag Jenny Jägerfelds nyutkomna Spraka, glittra, blända. Sen har jag också ett gäng barn- och ungdomsböcker som jag vill läsa tillsammans med mina barn, t ex Brorsan är kung, även den av Jenny Jägerfeld, Ellinor av Katarina von Bredow och så har jag länge tänkt att jag ska läsa om klassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson-Burnett.

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag hinner sällan läsa så mycket som jag vill, men förhoppningarna att kunna beta av några böcker i läshögen är i alla fall höga inför sommaren. Jag vill läsa klart Jojo Moyes senaste bok En andra chans. Den ligger överst på min läslista. Vill även läsa böcker av min favoritförfattare Theodor Kallifatides som jag inte har hunnit läsa, som till exempel Mina läppars svalka och Ännu ett liv och så längtar jag tillbaka till Bodil Malmstens böcker som det var länge sedan jag läste. Jag skulle också gärna vilja läsa Nej och åter nej av Nina Lykke. Men först och främst ska jag läsa klart Norma av Sofi Oksanen som jag är halvvägs igenom nu.

 

 

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag ska återuppta Anton och Teitur av Angelica Öhrn som jag påbörjat den här våren men varit tvungen att lägga ifrån mig på grund av all tid som det tar att planera ett romansläpp. När jag började läsa den tyckte jag verkligen om den, så anledning till att jag slutade var mer att jag ville ge den rättvisa under en mindre hektisk period. Precis som Helena är jag väldigt sugen på Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld. Jag gillar alla hennes böcker skarpt, även om Jag är ju så jävla easy going är min absoluta favorit – har ni inte läst den ännu så gör det! Dessutom fick jag ett enormt sug av att läsa om Maria Gripes skuggserie: Skuggan över stenbäcken, …och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman och återuppleva något av det bästa med min barndom (den handlade inte enbart om hästböcker).

Lyssna på publiken

img_1116

Ett av alla gulnande klipp från sommaren på Marstrand.

När jag var 20 satte jag upp en pjäs på Marstrand tillsammans med mina vänner i teatergruppen Pirayaklubben. En grupp vi bildade under gymnasieåren på Samskolan i Göteborg. Jag skrev, regisserade och producerade. Stod vid biljettbordet i entrén och skötte ljuset. Bästa sommarjobbet jag haft alla kategorier.

Mina vänner stod på scenen och spelade ett drama i tre akter om olycklig kärlek – mitt tonårsdrama. Eftersom det var föreställningar på en sommarkrog var musik ett måste. Håkan som spelade rollen Rockpojken skrev musiken till föreställningen. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att få lyssna på demokassetten. Håkan hade skrivit en kärlekslåt baserad på mitt manus.

Kassetten ligger någonstans i källaren, ett rart minne från en tid som flytt. 1994 var en helt fantastisk varm fotbolls-VM-sommar, Lisa Ekdahl toppade listorna och och våra författar- och skådespelardrömmar kom till liv på scenen på ett Marstrand som på den tiden bågnade av partysugna seglare från hela västkusten.

Varje föreställningskväll satt jag längst bak på ett podium vid baren och skötte ljuset, bästa platsen för en som skrivit manus. Där kunde jag lyssna på skådespelarna, men också på publiken och ta emot deras reaktioner. Många kom tillbaka flera gånger och tittade den sommaren, det var något magiskt över alltihop. Jag älskade att lyssna och känna att publiken var med oss. Catharina, Kristina, Håkan, Niklas och bandet. Det går inte att få nog av den sortens bekräftelse.

Förra veckan fick jag höra ett första röstprov till min ljudboksserie. Känslan var minst lika häftig som att få en demokassett i handen! Som ljudboksförfattare är du beroende av skådespelaren som läser in texten. Rösten och inläsningen är enormt viktig för upplevelsen.

Det som är mest nervöst just nu med att debutera som författare är reaktionerna. Kommer det komma några alls? Och om de kommer, hur blir de? Som copywriter är jag van vid tyckande. Från kollegor, kunder, fokusgrupper och kundernas kunder. Men som blivande författare är jag betydligt skörare. Jag vill att de som lyssnar ska älska min bok Kämpa tjejer. Den handlar om en ung tjej som har en dröm om att skriva. Ungefär som jag när jag var ung och teaterkapten på Marstrand.

Ha en fortsatt fin påsk!

Säg inte att min lästeknik inte räknas!

bildmaricakallner16Tjo!

I hela mitt läsliv har jag fått höra att jag inte läser. Att mitt sätt att läsa inte räknas. Att det inte är på riktigt. Detta för att jag använder öronen och inte ögonen. Om jag säger att jag har läst exempelvis Harry Potter och de vises sten och det kommer fram att jag använt en ljudbok är det inte ovanligt att svaret blir: “Då har du ju inte alls läst den!”

Ofta upplever jag att personer kan bli provocerade när jag säger att jag läst en bok. Som om jag inte får säga läst, som om jag måste säga lyssnat. Som om det är av yttersta vikt att klargöra hur jag tagit in boken. Som om det är avgörande för min läsupplevelse. Men: Vi läser med hjärnan, inte med ögonen.

Det finns en snobbism i ögonläsning. Som om det vore en större bedrift att ta in en text genom ögonen är genom öronen. Det är fjantigt. Hur imponerande är det att sammanfoga bokstäver till ord? Det svåra, eller komplexa, med läsningen sker inuti. I medvetandet, i känslolivet. I tanken. Det är där själva läsningen händer. Hur texten kommer in, genom ögon eller öron eller fingrar, är inte viktigt. Det viktiga är vad som händer inuti oss när vi tar in texten.

Varför spelar det någon roll vad andra tycker om min läsning? Jag kan väl bara skita i vad folk säger? Ja, det kan jag väl göra. Men det är svårt att som en läsande och skrivande person får veta att mitt lässätt inte räknas. Inte är på riktigt. Det tär på självförtroendet. Det gör ont. Skapar en känsla av utanförskap. Att jag inte är normal. Ofta berättar jag inte att jag använder talböcker – ordet talbok kan förstöra ett helt samtal om litteratur. Det är absurt! Jag är en bra läsare. Om du pratar med mig om en bok skulle du inte märka att jag använt en talbok och inte en textbok.

Jag är född med en synnedsättning. Har försökt anpassa mig. Kämpat mig igenom textböcker för att vara normal, bli accepterad och för att jag ibland inte haft något alternativ. I skolan fick jag inte läsa ljudböcker eller talböcker. Jag skulle bara läsa textböcker och jag klarade det inte. Det blev dåliga betyg och dåligt självförtroende och jag hatade att jag inte klarade att läsa. Jag ljög för min svenskalärare när vi skulle läsa skönlitteratur. Jag tog emot boken hon delade ut sedan gick jag till biblioteket och lånade den som ljudbok. Läste den i smyg. Var livrädd att någon skulle komma på mig och tvinga mig att läsa den som textbok.

Ljud- och talböcker är ingenting nytt. Det har funnits länge. Nyligen läste jag en bok som var inläst på 40-talet.

Talböcker är en tjänst för personer som behöver alternativa medier för läsning. Talböckerna köper jag inte utan lånar digitalt från biblioteket Legimus. När jag var liten och började läsa fanns bara talböcker som kassettböcker. Kassetterna låg i stora orangea emballage och de bara skrek: ”ANNORLUNDA” och ”MOBBOFFER!” Därför tog jag aldrig med mig hela boken till skolbussen, bara en kassett och hoppades att den skulle räcka för resan till skolan och resan hem. I skolan läste jag aldrig talböcker. Under lektionstid var det inget alternativ och på rasterna vågade jag inte.

Ljudböcker är en kommersiell produkt. Alla som vill kan köpa och låna dem. Ofta är de inlästa av kända och omtyckta skådespelare. Även de var på kassett när jag var liten, men emballagen var betydligt finare, nättare och med bokens omslagsbild på framsidan. Men även ljudböckerna lämnade jag hemma. Det var pinsamt med kassettböcker. Pinsamt och barnsligt. Det var onormalt och udda.

Jag vill inte att talböcker ska vara något udda. Vill inte att någon ska behöva känna sig onormal och läsa ljudböcker i smyg och tvinga sig igenom textböcker trots att det inte går. Jag vill inte det. Det är funkofobi.

Även om det inte handlar om en funktionsvariation är det fånigt att ljudböcker inte räknas. Öronläsning är läsning även utan en funktionsvariation. Idag oroar vi oss för att färre och färre läser. Är det då nödvändigt att också kategorisera läsning i riktig och inte riktig? Nej, det är det inte. Det är onödigt. Motarbetar läsfrämjande. Läsning är härligt och roligt och givande. Ska få vara det oavsett lästeknik.

I hela mitt läsliv har jag fått höra att mitt lässätt inte är på riktigt. Jag har tvingat mig igenom skola och läroböcker för att öronläsning inte är accepterat. Det har gjort ont. Idag är jag författare och för att skriva Det som får plats har jag läst oerhört många böcker och texter. Fler än de jag nämner i boken. Min älskade lilla bok är ett stort plåster på såren. För om mitt sätt att läsa inte skulle vara på riktigt, då skulle inte jag ha kunnat skriva en bok. Och det har jag gjort.

p.s I samtal om ljud- och talböcker används ofta ordet öronläsning. Ett bra ord och ett svårt ord. Jag använder det själv men känner mig inte alltid bekväm med det. Ett bra ord som markerar läsning. Ett svårt ord som markerar öron. Säger att lässättet inte är det normala, att det är viktigt att förklara hur vi läser. Ett ord som jag tror är viktigt för att ge upprättelse till talböcker, men som i fel sammanhang kan bekräfta att det är konstigt och udda. Vad tycker du om ordet öronläsning? ds

 

Temavecka: Annas antagningshistoria – ”the feeling”

Jag hade skrivit på Stockholm psycho i nästan två år och kommit ungefär åttio procent av råmanus när jag fick höra att Storytel letade efter skribenter till en ny satsning som de skulle lansera under våren 2016. Ljudboksserier i tio avsnitt. Det fick gärna vara skruvat, hålla ett högt tempo och ha ett fåtal tydliga perspektiv att följa. Jag tänkte att min text skulle passa perfekt. Under sportlovet skrev jag ihop ett pilotavsnitt och skickade in.

Sen satt jag på helspänn och väntade. Är de intresserade svarar de direkt, sa någon till mig. Själv är jag en person som springer mellan platser när jag transporterar mig och blir irriterad på folk som går alldeles för sakta i rulltrappans vänsterfil på väg upp från tunnelbanan. Mess och mejl besvarar jag inom loppet av någon sekund, om jag inte är sur. När två veckor hade gått hade jag både krackelerat och gett upp. I min värld motsvarar fjorton dagar ett ljusår.

Jag försökte trösta mig med att inspelet bara var en kul impulsgrej och att jag faktiskt inte var klar med mitt manus. Jag hade ju egentligen inte ens satt mig in i vilka förlag som fanns eller hur det går till när man skickar in. Mentalt hade jag skjutit allt sånt på framtiden som ett högtidligt projekt jag skulle ta tag i när allt var färdigt.

Då plingade det till i inkorgen.

”Hej Anna, vi gillar det. Det som händer nu är att du får komma hit på ett möte”, löd mejlet.

Att känslorna var lite ”all over the place” när jag läste meningen är en underdrift. Jag ringde min man men började lipa och fick inte fram ett enda begripligt ord. Trots att jag ville skrika ut detta till hela världen bestämde jag mig för att bara berätta om mötet för särskilt utvalda. Det kändes helt enkelt för bra för att vara sant.

Från juristvärlden kom förmaningar från anförtrodda kring vad som gäller vid avtalsskrivning och aktuella klausuler. ”Tänk rationellt, skriv absolut inte på något kontrakt vid första mötet och blanda inte in några känslor. Är de intresserade låter du någon annan sköta förhandlingen”, var ett av råden.

Jag var nervös men väldigt glad när jag tryckte på hissknappen.

Vid bordet satt två förläggare, ansvariga för Storytel Original. Jag gillade dem omedelbart, ropade ja och gick därifrån med lyckokänslorna bubblande. Raka motsatsen till de kloka advokattipsen.

Faktum är att jag fattar alla stora och viktiga beslut på sekunden och med hjärtat. Giftemål, husköp och getfamiljer (tänkte inledningsvis hyra ett marsvin över sommaren tills jag fick syn på en get. En blev fem, det händer så lätt). Får jag ”the feeling”, går jag på det. Storytel Original, formatet som presenterades för mig, kändes spännande och rätt. Processen beskrevs. En pilot skulle spelas in för att bedömas av fler inom företaget. Först därefter togs beslut om manuset blev accepterat och en hel serie kunde produceras. Inget var alltså klart.

För oss som suckande tränger oss förbi sega förvirrade typer på T-centralen kändes det som att genomlida en medeltida form av tortyr. Efter ytterligare några veckor kom ett nytt mejl.

”Piloten blev inte helt accepterad, kan du tänka dig att skriva om?” Hela världen sjönk. Jag läste feedbacken från förlaget om och om igen. Vissa gillade inte mitt manus alls. En del kunde inte placera historien. Några tyckte språket var dåligt och andra förstod ingenting. Jag fick träffa en otroligt bra redaktör som tyckte att jag skulle skruva upp den ena karaktären och tona ner den andra. Mitt manus var också alldeles för långt och jag behövde kapa hälften (alltså på riktigt ca 280 sidor) och skriva om inledningen.

Min känsla började svikta. Aldrig har jag varit så villrådig.

Jag vände mig till min skrivcoach som jag har haft under hela arbetet med Stockholm psycho. Jag tror jag kan ha nämnt honom i ungefär varannan krönika. Han är speciell. Han har kroppen full med ärr, har smugglat flyktingar och hållit på med utförsåkning på elitnivå. Kort och gott en kämpe som man inte jiddrar med. Han har också skrivit en hel drös romaner, blivit Augustprisnominerad och läxat upp författare som Jens Lapidus, Åsa Larsson och många många fler. Han är en guru och någon jag litar på. Kanske mest av allt för att han en gång i förbifarten slängde ur sig: ”Skrivande handlar om en enda sak – att fly.”

Det tog inte heller lång stund innan det kom ett svar från honom (han precis som jag uppskattar snabb respons). Mejlet han skrev till mig inleddes med orden: ”Då får jag ta dig åt sidan för att berätta…”

Jag kommer inte återge innehållet men det han skrev berörde mig väldigt starkt. Kanske för att skrivande betyder allt för mig. Det handlar inte bara om att berätta en historia eller få bekräftelse som vissa tror. För mig är det ett sätt att skapa en egen värld där jag får vara precis den jag är. Och när jag väl gläntat på den dörren vill jag aldrig mer stänga den.

Mejlet ligger i en plastficka på mitt kontor men orden har jag sparat nära hjärtat. Kontentan var: ha is i magen och skicka in manuset till ett av de ansedda förlagen. Du har något eget, det kommer bli en bok.

Detta gjorde förstås inte mitt beslut enklare.

Jag försökte sova på saken, jag försökte springa på saken. Jag försökte till och med dricka på saken. Sen åkte jag på en resa. När jag kom tillbaka hade jag bestämt mig. Jag valde att fortsätta med Storytel Original, trots allt arbete och alla förändringar det skulle innebära. För att jag gillade konceptet, min förläggare och stilen. ”The feeling” helt enkelt. (En fantastiskt sak är dessutom att processen är förhållandevis snabb. Måste man äta betablockerare när folk degar i kollektivtrafiken framstår tiden det verkar ta hos ett vanligt förlag från antagning till utgivning som fullständigt outhärdlig.)

Jag jobbade som en galning resten av våren och hela semestern. Skrev om och kapade. Dygnet runt i månader. När jag får göra det jag älskar saknar jag broms och jag och kom på mig själv med att irriteras över att behöva ta paus för att äta. Jag störde mig på att vi skulle åka till landet (det var sommar och barnen var lediga) eftersom jag missade skrivtid under bilresan och jag tyckte det var förödande när jag tvingades delta i normala sociala aktiviteter.

Men jag blev till slut nöjd med resultatet (minus magsår, sömnbrist, högt blodtryck och raserade järnvärden).

Och när jag hörde Emma Peters inläsning fick jag gåshud.

Min coach var däremot inte överförtjust varken i mitt beslut eller konceptet och en del som läst manuset i sin helhet tycker att det slaktades lite väl hårt för att passa formatet. När jag inledningsvis möttes av negativa kommentarer över att det är en ljudbok, något som inte räknas i alla kretsar, kom den där paralyserande känslan över mig. ”Herregud, gjorde jag rätt?!”

Sen inträffade något avgörande. Tidigt en morgon väcktes jag av ett meddelande från en person som inspirerar mig. Han är smart, driven och modig och har förändrat sitt eget liv flera gånger. Kanske är det därför han också valt att jobba med att utveckla andras. Han har emellertid absolut inte tillräckligt med ro i kroppen för att läsa en bok och jag misstänker att även han undviker tunnelbanan om han kan (folk går för sakta, står man i princip still håller man till höger!). Messet löd:

”Karolina (en karaktär i boken) är en elak fucking bitch. Jag känner med Erik! Jag vill vara Erik. Kan inte sluta lyssna. Är på avsnitt 6. Fy fan vad jävla asbra det är! Tur för mig att det är en ljudbok, annars hade inte ett chipsmongo som jag kunnat ta del av den.”

Detta är eventuellt den bästa komplimangen man kan få.

När den lyste på skärmen förstod jag att jag valt rätt.

”God morgon, jag har roliga nyheter…”

Jag hade börjat göra research inför dagens blogginlägg i ett helt annat ämne när jag fick det här sms:et från min förläggare: ”God morgon, jag har roliga nyheter, gå in i din mejl och kolla”.

Och där låg ett meddelande från Books & Dreams.

Min bok Stockholm psycho har blivit nominerad till Årets Deckardebut av Crimetime Specsavers Award 2017.

Jag tappade kaffekoppen jag höll i handen rakt ner i köksgolvet. Sen sprang jag fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och gjorde hopsasteg (i efterhand ångrar man att man bor i ett hus med mycket insyn från gatan). Jag fick order om att hålla det hemligt men min pulsklocka måste ha fattat i alla fall. ”Beats per minutes” steg till ett ohälsosamt läge och den röda ”upp och hoppa”-gubben som annars påminner om när jag är alldeles för stillasittande slocknade.

Om jag berättar att jag har skrivit en ljudbok får jag väldigt blandade reaktioner. En del tycker det är kul medan andra verkligen inte gillar konceptet. Några anser att det är mindre litterärt och vissa hävdar att ljudböcker inte är lika krävande. Av tradition har ljudböcker inte heller haft samma status som annan litteratur och ibland undrar jag om det inte har funnits klassaspekter i uppfattningen om ljudboken.

Själv har jag svårt att koncentrera mig och knäckte läskoden sent. Det betyder inte, som många tror, att man har ett klenare intellekt. När jag erbjöds ett kontrakt med Storytel tvekade jag inte många sekunder och jag är stolt över att vara del av deras nya satsning Storytel Original. Som lyssnare kan jag fokusera och jag tänker att ljudböcker är ett fenomenalt sätt att göra litteratur tillgänglig för fler eller under stunder då det inte finns utrymme att sitta ner och läsa. Det hade helt enkelt berikat mitt liv tidigare om ljudböcker funnits när jag var tonåring på samma sätt som idag.

Normalt är mitt problem att begränsa mina blogginlägg men detta kanske blir det kortaste någonsin för jag saknar faktiskt ord för att beskriva glädjen jag känner just nu. Inte bara för Stockholm psychos eller min egen skull (det känns fortfarande ofattbart att vara nominerad i en samling av urduktiga och imponerande författare) utan för ställningstagandet det innebär att en bok skriven exklusivt för ljud är utnämnd tillsammans med de traditionella böckerna.

Allt handlar om att berätta en spännande och bra historia, oavsett form.

Här kan du se vilka mer som är nominerade.

 

Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

Gästblogg: Jesper Ersgård

jesperersgard_0083

Att debutera för fjärde gången

Jag debuterade i USA som manusförfattare när jag var 27 år, vilket nu börjar bli väldigt länge sedan. 2009 debuterade jag som deckarförfattare och några år senare debuterade jag som fackboksförfattare. Det känns som att jag inte gör annat än debuterar.

Och förra året var det dags igen. Jag hade just skrivit kontrakt med Natur och Kultur om att skriva en akademisk bok om forskning när Storytel hörde av sig och undrade om jag inte ville skriva en ljudboksserie för dem. Jag hade visserligen inte en aning om vad en ljudboksserie var för något men det hindrade mig inte från att glatt tacka ja.

Storytel är fantastiska att jobba med. De gav mig i princip fria händer att skriva vilken historia jag ville och vid det laget var jag erbarmligt trött på att skriva deckare och thrillers och längtade bort mot något annat. Något helt annat. Men vad?

Min storebror, som är regissör i USA, hade just skrivit början på ett filmmanus, Svart stjärna, en spännande science fiction, och jag gillade början.

Om jag bad snällt så kanske jag kunde ta hans idé, modifiera den något och voilà, en ljudboksserie färdig för Storytel! Enkelt, smidigt, roligt och något jag kan göra samtidigt som jag skrev för Natur och Kultur. Solen sken plötsligt över mitt författarskap.

Och visst var det glada dagar ett tag. Kanske till och med en hel vecka av glädje. Veckan innan jag skulle börja skriva. I detta glädjerus talade jag nämligen med en av mina vänner. Alla har minst en sån vän, ni vet, den där vännen som inte alltid delar ens glädje utan hellre lyfter upp eventuella svårigheter.

– Ska du skriva en ljudboksserie? undrade min vän skeptiskt. Har du tänkt på att det inte är som att bara skriva en vanlig bok? Du ska skriva en första säsong med tio olika avsnitt där varje avsnitt måste ha sin egen dramaturgi. Den första säsongen ska avslutas men ändå vara öppen för två säsonger till. Det är ruggigt svårt. Fattar du vad du gett dig in på?

– Ja, det låter ju lite komplicerat, sade jag, plötsligt inte alls lika glad och säker längre.

Min vän skakade medlidsamt på huvudet.

– Du har verkligen ställt till det för dig, sade han. Vad ska din fantastiska ”ljudboksserie” handla om då?

– Eh… det är en science fiction som…

Min vän spärrade upp ögonen och avbröt mig:

– Science fiction? Ska du skriva science fiction? Kan du verkligen det?

– Vadå ”kan”? invände jag förtretat. Jag har skrivit massor med thrillermanus, tre deckarromaner och…

– Science fiction är något helt annorlunda, skrattade min vän. Du kan inget om science fiction! Du gillar ju inte ens science fiction!

– Jag gillade Star Wars när jag var liten, sade jag osäkert.

– Star Wars? fräste min vän föraktfullt. Star Wars är inte science fiction. Riktig science fiction bygger på vetenskapliga teorier som författaren prövar i romanens form. Och inte bara vetenskap för den delen, filosofi också! Riktiga science fiction böcker har alltid en filosofisk ådra där de ställer existentiella frågor.

– Men det är min brors idé, sade jag hoppfullt. Han kan hjälpa mig med innehållet. Han gillar science fiction.

– Din bror! utbrast min vän föraktfullt. Ska du jobba med din bror?

– Alltså, jag skriver men han kan kommentera vad jag skrivit och komma med förslag på…

Detta ledde till ett skrattanfall hos min vän. En god tid passerade medan jag tålmodigt väntade på att han skulle skratta färdigt. Till slut torkade han tårarna och vände sig på nytt till mig.

– Din storebror ska alltså kommentera vad du, hans lillebror, skriver? Lycka till med det scenariot!

Fruktan svepte över mig. Min vän hade rätt! Jag hade försökt jobba med min bror förut när vi skrev manus tillsammans och det hade slutat illa, riktigt illa. Så pass illa att jag slutade skriva manus och skrev deckarromaner istället bara för att slippa samarbetet och nu skulle jag in i det igen. Jag hade dessutom aldrig skrivit en ljudboksserie förut, jag hade ingen aning om hur man gjorde. Jag hade definitivt inte skrivit science fiction förut! Jag skulle debutera på nytt men denna gång på tre olika sätt!

Hur kunde jag vara en sådan jubelidiot att jag kom på denna idé? Var det för sent att ringa Storytel och dra sig ur? Jag kanske bara kunde fly landet? Hoppa på ett plan till Sydamerika och aldrig komma tillbaka. Men jag hade ju barn och familj. Jag måste stanna kvar.

Dags för krishantering. I panik tittade jag på samtliga serier på Netflix för att få ett hum om serieskrivandet och säsongstänket. Vet ni att det finns 11 säsonger av ”Bones”? 11 säsonger? 23 avsnitt i varje säsong? Jag såg alla. Lärde mig en massa om lik och döda människor men inget som kunde hjälpa mig i skrivandet.

Jag loggade in på Adlibris och köpte två böcker – ”Writing Science Fiction – How to create out-of-this-world novels” och ”Science Fiction and Philosophy – From ”Time Travel to Superintelligence”. Visst låter titlarna bra? Jag har ännu inte haft tid att läsa dem.

Jag försökte sätta upp samarbetsregler med min bror för att hindra risken för spontana slagsmål. Det fungerade så där.

Uppgiven och övertygad om att ingen skulle vilja lyssna på min ljudboksserie ”Svart stjärna” satte jag mig ändå ner och började skriva för nästan precis ett år sedan. Jag förbannade min vän som sått tvivel i mitt inre och försökte förtränga hans skeptiska ord.

Jag försökte hitta tillbaka till nyckeln bakom allt mitt skrivande. Önskan att berätta en historia. Ni vet den där känslan som alla människor får ibland när de kommer hem från jobbet eller skolan och till sin familj eller vänner entusiastiskt säger: ”Alltså, jag bara måste berätta vad som hände idag…”

Jag bara skrev. Och skrev.

”Svart stjärna” hade premiär förra sommaren. Den blev Storytels mest lyssnade ljudboksserie någonsin. I julas kom den ut i Danmark och Holland och hamnade på första plats på topplistorna i båda länderna. Säsong två kom ut på Lucia förra året och är den högst betygsatta serien någonsin. Ingen kunde vara mer förvånad än jag över ”Svart stjärnas” framgång. Och ingen vet mindre än jag om varför den gick så bra.

Min skeptiske vän har inte heller några förklaringar. Jag frågar honom varje gång vi ses, vilket är ganska ofta. Den jäveln verkar bo i min badrumsspegel.

svartstjarna_s2

Jesper Ersgård debuterade 1997 som filmmanusförfattare i USA med Living in Peril med Rob Lowe och Jim Belushi. 2009 debuterade han som romanförfattare med Ut kom vargarna. 2011 debuterade han som fackboksförfattare med Hedebyborna – En berättelse on en TV-serie. 2016 debuterade han som populärvetenskaplig författare med De fem stora. 2016 debuterade han som ljudboksförfattare med Svart stjärna. Han funderar nu intensivt på vad han ska debutera med härnäst. Kom gärna med förslag direkt till honom på hans FaceBook-sida.

Keep calm and carry on

img_6998

Hej alla läsare av debutantbloggen! Jag heter Anna och har fått den stora äran att blogga på tisdagar vilket känns mycket spännande. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, pepp och framförallt dela med mig av alla mina erfarenheter och misstag (som är många) så kanske ni slipper göra dem.

Jag har skrivit en bok. När jag hör mig själv säga det känns det overkligt. Jag har alltid tänkt att en författare är en person som älskar att läsa. Som har svarta kläder, jättelång halsduk och som sitter uppkrupen i en sammetsfåtölj på ett kafé och slukar böcker som Förvandlingen eller Glaskupan som om de vore smågodis. En sådan som helt random säger saker som ”det där får mig att tänka på Infernot” eller ”precis som Det går an, den fångar verkligen tidsandan”. Det är inte min avsikt att raljera nu, jag hade önskat att jag var beläst, men det är jag inte. Framförallt hade jag önskat att jag tidigare fick möjlighet att ta del av alla fantastiska berättelser som finns. Jag knäckte läskoden först som ung vuxen. Under hela min tonårstid hade jag väldigt mycket spring i benen och väldigt lite läsro. Att sätta mig ned och försöka traggla mig igenom en hel roman på gammalsvenska om två personer som är ihop utan att vara gifta, var omöjligt. Läxförhöret på svensklektionerna i åttan fixade jag enbart för att min bästa kompis gick igenom handlingen i Barnens ö i detalj med mig över en cigarett bakom busshållplatsen på väg till skolan. Uppsatsen ”Mor gifter sig” var ett plagiat av min storasysters skolarbete om Moa Martinsson. Jag målade hennes snedperspektiv till bildlektionerna och hon gav mig sina bokrecensioner (det är preskriberat nu så jag antar att det är okej att outa högstadiefusket men förlåt Ingela-Svenskalärare). Om någon skulle ha sagt till mig då att jag tjugo år senare skulle skriva en bok skulle jag ha skrattat.

Tills jag upptäckte skriftspråket. Från sekunden jag gjorde det skrev jag. Jag älskar att skriva, det är mitt uttryckssätt. Alla som känner mig vet det och har i princip dagligen utsatts för mejlspammande i form av kåserier över tillvarons små fuck-ups eller fått milslånga känslofyllda sms. Den som sitter bredvid mig i kontorslandskapet märker snart att mitt tangentbord alltid smattrar. I och med skrivandet öppnades mina ögon också för en helt ny värld, jag lärde mig att betrakta tillvaron på ett nytt vis.

Stockholm Psycho som min bok heter, bygger på samtidsreflektioner och driver med det perfekta livet. Planen från början var aldrig att det skulle bli en lång sammanhängande berättelse. Det började som ett kåserande över statusmarkörer som alla vi ängsliga bekräftelsetörstande övre medelklassmänniskor i storstaden ägnar oss åt (inklusive undertecknad). Som en liten tankelek i min fantasi. Vore det inte helt bisarrt om man plötsligt fick in en splatterstyckning mitt i det perfekta badrummet med det noga utvalda mosaikkaklet? Skulle det inte vara absurt om man satt vid parmiddagen och som bäst pratade om lägenhetsförsäljningar, semestrar och 5:2-dieter och samtidigt ovetandes blev serverad ett lik som man dessutom just råkat smygskrytinstagramma med undertexten  ”Pata negra i Sjöstan – älskart!”? Den där obligatoriska planschen i lavendel på äggskal med inskriptionen ”Keep calm and carry on” som hänger i hallen, skulle den inte få en roligare innebörd om den fanns med i blickfånget när man i panik drog en död manskropp i röda framgångsbyxor över parketten?

Så föddes alltså idén till Stockholm Psycho. Framtvingad under en skrivarkurs jag gick under våren 2014. Det var då jag upptäckte nyttan jag hade av all omedveten träning på att betrakta och att skriva. Mejlspammandet och de milslånga sms:en har för min boks existens betytt mer än själva läsandet. Om jag skulle ge ett tips till den som vill skriva en roman är det inte läs, läs, läs utan betrakta din omgivning noga och skriv, skriv, skriv.

Det betyder inte att det är enkelt, tvärtom. Det är det tuffaste jag har varit med om och jag gjorde oerhört många fel på vägen. Men det som sporrade mig mest under processen var något min kursledare sa inledningsvis: ”Klarar man av att skriva femtio sidor, klarar man av att skriva en roman”. Jag tror att det stämmer. Det gäller bara att hålla ut. Man kommer få göra om och göra om och göra om. Men det går. Det viktiga är att aldrig sluta skriva. Precis som budskapet i sober lavendel på den där äggskalsvita planschen mycket riktigt lyder: Keep calm and carry on! (Den är inte så dum ändå, kanske ska jag hänga upp den i hallen i alla fall).

 

Alla kapitel, inlästa och uppladdade

För bara någon minut sedan tankade jag upp det sista kapitlet av Drakhornets podcast. Det känns både väldigt skönt, men också märkligt tomt. Varje vecka i över tio månaders tid har jag spelat in ett kapitel av Drakhornet, och lagt upp gratis på internet. Varje fredag kl 01.00 på natten har de publicerats. Sista delen publiceras nu på fredag den 30:e.

Vad jag vet är jag först i Sverige med att lägga upp min bok som gratis podradio. Det finns andra som lagt upp ljudböcker gratis på nätet, men då är det ofta som mp3er som man måste gå in på en viss hemsida för att tanka ner. Det fantastiska med podradio är att vem som helst som har en podcastclient, som t.ex. iTunes superenkelt kan prenumerera på en podcast och få ner den i sin iPod, iPhone, mp3-spelare, etc.

Det började som ett experiment. Jag ville dela med mig av den värld och de karaktärer som doldes inuti Drakhornet. Jag ville se om det gick att få spridning genom podradioformatet. Förhoppningen var självklart också att folk skulle tycka att det var så spännande att de sedan gick och köpte böckerna.

Hittills har de 44 avsnitten haft ungefär 15 000 nedladdningar. Det innebär i snitt 360 personer per avsnitt. Men siffrorna är inte säkra. För det första kan det vara samma person som har tankat ner flera gånger, och för det andra är det inte säkert att folk verkligen lyssnar, bara för att de prenumererar. Enligt mer sansade beräkningar tror jag mig har ungefär 200 trofasta lyssnare som tankar ner det nya avsnittet varje vecka.

Detta inlägg är egentligen ett stort tack till ni 200. Tack för att ni vecka efter vecka följt med på äventyr till Kilsbergen, till dimhöljda skogar och trollens grottor. Det är för er jag regelbundet läst in ett nytt kapitel. En del av er har hört av sig med feedback. Det är jag oändligt glad över, för det har hjälpt mig att göra podcasten bättre. Men även ni som inte syns på något annat vis än att statistikmätaren tickar på ytterligare ett nummer har betytt mycket.

Det är flera som frågat om jag även kommer att läsa in Skogens hjärta som podradio. Svaret på det blir nog tyvärr nej. Jag har varken tid eller ork att läsa in en bok till. I alla fall inte för tillfället. Det är ett enormt arbete, många fler arbetstimmar än jag först anade. Och även om det samtidigt är roligt, så finns det för tillfället inte energi till det.

Men för de lyssnare som har lässvårigheter finns det en annan möjlighet. I förra veckan fick jag mail från TPB att de kommer att göra både talbok och punktskriftsbok även av Skogens hjärta. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men det kommer antagligen vara klart någon gång under vårterminen.

Även om jag själv nu ska ta en liten paus så tror jag stenhårt på podradio som format. Jag hoppas verkligen att det kommer släppas många fler böcker som podradio. Det är ett väldigt smidigt format att arbeta med, och det vore jättekul om vi kunde få en explosion av gratis ljudböcker  i det här landet. Om du är nyfiken på hur du gör din egen podcast så har jag skrivit om det här.

Lycka till! Och allt gott.

Drakhornet blir talbok

I förra veckan fick jag besked om att Drakhornet kommer att läsas in som talbok. Enligt talboks- och punktskriftsbiblioteket kommer det att vara klart någon gång i oktober.

Detta är mycket goda nyheter. Jag har en vän som är gravt synskadad som länge velat läsa boken. Och senast igår frågade en bekant mig om Drakhornet fanns som talbok då hennes son är dyslektiker. Jag visade henne Drakhornets podcast, men den kommer inte att vara helt inläst förrän till jul. Istället kan snart kan vem som helst som är synskadad eller har lässvårigheter låna Drakhornet på sitt lokala bibliotek.

En talbok skiljer sig från en ljudbok på flera sätt. En ljudbok säljs bl.a. i bokaffärer, på bensinmackar och över internet. Ljudboken är producerad av förlaget och ofta läses texten in av någon känd (eller halvkänd) skådespelare. Vem som helst kan köpa den och avnjuta boken i sin bilstereo eller mp3-spelare.

DAISY-spelare med CD

En talbok däremot är inte till salu. Den produceras inte av förlaget utan av talboks- och punktskriftsbiblioteket. Det är en statlig myndighet som har till uppgift att se till att även människor med synskador och lässvårigheter kan tillgodogöra sig litteratur på svenska. En talbok kan du inte finna i en butik eller på en bensinmack. Den finns bara på biblioteket. Inte vem som helst får låna dem, man måste ha någon form av läshinder.

Förr låg talböckerna på kassettband. Idag är de en speciell typ av indexerade ljudfiler som spelas upp i en så kallad DAISY-spelare. Med en sådan spelare kan man smidigt hoppa mellan kapitel eller justera läshastigheten. Till och med menyerna kan läsas upp med hjälp av talsyntes.

Men redan nu kan vem som helst få lyssna till Drakhornet. I alla fall den första halvan. Jag håller ju som sagt på och läser in den som podcast. (Klicka här för att komma till Drakhornets iTunessida.) Hittills har jag hunnit med 24 kapitel. Då jag släpper ett nytt kapitel varje vecka så beräknar jag att allt ligger uppe på nätet lagom till jul, vilket blir perfekt, för då har andra boken i serien precis släppts.

Det ska bli intressant att jämföra talboken med min egen podcast. De använder ju ändå professionella inläsare, medan jag bara är en kille med mikrofon. 😉

Elektrubadur – gratis noveller i en podradio nära dig

Äntligen har det skett. Jag har länge väntat på att det litterära Sverige ska ta steget ut och helt fullt börja använda den nya tekniken. Tyvärr känns det ändå som att vi släpar efter. Men ett stort steg togs i rätt riktning den 14:e juni. Då lades nämligen det första avsnittet av Elektrubadur upp.

Elektrubadur är, som det står på hemsidan: ett nätradioprogram, eller ”podcast”, som sänder noveller – fantastiska, rysliga, mystiska, förunderliga. Varje söndag får du en ny berättelse, eller två. Det är som en liten (gratis!) ljudbok att lyssna på hemma i länstolen, på konditionsspåret, eller på väg till fabriken.

Egentligen är det lite märkligt att vi är så fastlåsta vid det tryckta ordet. Att kunna masskonsumera böcker är när allt kommer omkring en företeelse som inte är äldre än kanske hundra år. Innan dess var det bara de rika och de lärde som hade råd och bildning nog. Under tusentals år var det istället det talade ordet som trollband lyssnarna runt lägereldar, i stugorna och under himlens stjärnor. Men något håller på och händer. Allt fler upptäcker hur smidigt det är med en ljudbok.

Själv lägger jag ju ut Drakhornet som podcast. Jag spelar in och lägger upp ett nytt kapitel varje vecka. Det är mycket jobb. 20 min tar minst 2 timmar att spela in och redigera. Men det är också väldigt kul. Att författare spelar in sina böcker som podradio är väldigt vanligt i t.ex. USA, men vad jag vet är jag först i Sverige.

Jag hoppas att detta bara är början. Jag hoppas att fler tar Elektrubadors initiativ till hjärtat och startar fler podcasts. Jag hoppas också att fler författare läser in sina egna böcker, så att vi kan få en litterär podexplosion i Sverige. Det skulle ge en ny plattform att röra sig på och öka mångfalden av historier och uttryckssätt.

Länk till Elektrubadurs hemsida.

Länk till Elektrubadur på iTunes.

Länk till Drakhornet på iTunes.

Länk till artikel jag skrev för ett tag sedan om hur man gör sin egen podcast.