Jennys debutantår: jag vågade!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOK

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Kämpa tjejer!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOKFör 5 år sen fick jag en skrivarkurs i 40-årspresent av min älskade Erik. Han visste att jag hade en gammal skrivardröm. Sen dess har jag skrivit. Den gamla drömmen har vuxit sig starkare. Så stark att jag för 2 år sen sa upp mig från jobbet för att satsa på den fullt ut.

Jag hade en galen bucket list som jag klistrade upp på insidan av min garderob. Komma in på en manusutbildning, skriva en bok och skriva på en tv-serie.

Jag sökte Alma manusutbildning 2016. Ett av arbetsproverna var en idé till en tv-serie. En komedi om en journalistpraktikant på ett hälsomagasin i kris. Jag kom in! Hela mitt liv vändes upp och ner. Jag började på något helt nytt. Ett äventyr!

På chans skickade jag in min pitch till tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Jag vann! 2017 fick jag ett bokkontrakt med Storytel och började skriva på komedin Kämpa tjejer. En sån lycka!

Förra veckan fick se några klipp ur kommande säsong 3 av Finaste familjen, en tv-serie där jag varit med i manusgruppen och skrivit ett avsnitt. Glädjen av att se en av mina absoluta favoritskådespelare spela en karaktär jag hittat på var enorm!

Imorgon kommer ljudboksserien Kämpa tjejer ut i Storytel-appen och som E-bok i Storytel-readern. Jag verkar kunna bocka av hela den där galna listan jag satte upp i garderoben. Stora drömmar kan gå i uppfyllelse! KÄMPA TJEJER!

Men idag går jag en helt annan kamp till mötes. Jag har precis fått veta att jag har cancer, leukemi, och påbörjat en cellgiftsbehandling. Jag är i chock. Jag fattar inte riktigt ännu. Och när allt precis skulle börja med skrivandet går jag istället i närkamp med den där Sjunde inseglet-snubben. Det blir inget glas champagne på förlaget imorgon. Det blir ingen releasefest för boken. Det blir inga intervjuer.

Jag lägger istället all kraft jag har på att slå ner elaka celler. Fuck cancer. Jag ska kämpa!

PS. Jag blir jätteglad om du lyssnar på boken. Om du skriver en kommentar vad du tyckte blir jag också jätteglad. Jag kanske inte orkar svara, men jag kommer att läsa. Tack och kram.

Skriva författarpresentation

03_JennyGromarkWennberg_Foto_Henrik_Berglund

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

grotesco2

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Vad är din författarbensin?

jenny

Foto: Henrik Berglund

Om en dryg vecka är jag tillbaka i arbetslivet igen. Det har varit en minikort ledighet, men jag ska inte klaga. De flesta ”månskens-författare” skriver jämt på sin lediga tid. Själv klarar jag inte det. Jag måste pausa och återhämta mig. Hänga med min familj.

Men en sak slutar jag aldrig jobba med och det är intrycken som lagras i min hjärna. De är min författarbensin. Det som blir nya idéer. De är mitt guld.

Som kreatör och copywriter har jag samlat intryck professionellt i 20 år. Jag ser nåt i ett sammanhang och kopplar ihop det med något annat. Och så blir det trendspaningar och kampanjer. Jag har märkt att samma arbetsmetod fungerar bra även som författare och manusförfattare. Det ger mig story.

Just nu har jag en spaning från en bardisk i våras som jag vill göra något av. En för mig främmande person berättade en detalj ur sitt liv. Den lilla grejen sa så mycket om vår tid. Då skulle jag också för första gången ha en man i huvudrollen, en medelålders. Bara en sån sak känns spännande! Och jag skulle vilja skriva berättelsen ur ett feministiskt perspektiv.

Jag gör även intervjuer när jag hittat ett ämne som jag vill dyka ner i. Och så skapar jag mappar på Pinterest, Instagram och på datorn med bilder och artiklar som inspirerar eller rör ämnet. För ljudboksserien Kämpa tjejer! har jag hur mycket som helst och det kommer hela tiden mera. De teman jag tar upp är hyperaktuella. Jag skriver om utmattning, framgångshets, hälsotrender och vår tids journalistik. Men också om vänskap, stora drömmar och längtan efter tillhörighet.

Nu kör jag snart sista rycket med Kämpa tjejer. Redaktören har sagt sitt: ”Funkar utmärkt!” och ”Underhållande!” (Hurra!) Inspirationsmapparna fortsätter att fyllas på, men i så fall till en eventuell säsong 2. Nu ska jag släppa den här serien. Ska bara dubbelkolla… Ska bara putsa lite på dialogen… Ska bara…

Lycka till med ditt skrivprojekt i sommar och hoppas du tankar massor med författarbensin!

Komiska förebilder

Kristen-Wiig-in-Bridesmaids

Kristen Wiig spelar Annie i Bridesmaids.

Jag har pyttelite redigering kvar av ljudboksserien Kämpa tjejer! Ska bara rensa i favorituttryck jag kan ha använt några gånger för mycket och kolla flytet i dialogerna. I början av augusti ska allt vara klart och en suverän skådespelare och komiker ska läsa in manuset. Min serie är en komedi, jag vet inte vad jag ska kalla den för annars, men det är förstås en genre som används mer inom dramatik än litteratur.

En humorförebild inom litteraturen är Bridget Jones’s Diary av Helen Fielding som kom ut redan 1996. Bridget Jones blev en serie om fyra romaner och två långfilmer om en annorlunda ”never seen before” hjältinna eftersom hon var en kedjerökande och ständigt bantande singel. Bara att Renée Zellweger var tvungen att gå upp i vikt för rollen säger ju en hel del om våra ideal.

Det är annars i film och tv-serier jag hittar mina förebilder inom komedi. Bridesmaids (2011) med antihjältinnan Annie, både spelad och skriven av Kristen Wiig, är den främsta. En människa vars drömmar gått i kras och som förnedras gång på gång när hon försöker göra ”rätt” och som när hon träffar polisen Rohdes för första gången uppmanas att ta tag i sitt liv. Han som senare visar sig vara den rätte. Filmen vann en Oscar för bästa manus och är en stor inspiration.

Min hjältinna heter Jossan och är en 23-årig journaliststudent med telefonskräck. Hon har fått praktikplats på hälsomagasinet Fit, men har aldrig tränat i hela sitt liv. Hon vill också bara göra rätt och då förstår du hur det kommer att gå…

Hur är mitt manus då? De som har läst tycker att det är roligt. Flera har skrattat högt, och inget gör mig gladare. Är väldigt spänd på att få fler reaktioner! Samtidigt är det så många proffs i film- och tv-branschen som säger att inget är svårare än humor…

Vi får väl se om det blir tjära och fjädrar i kommentarsfältet i Storytel-appen i oktober. För då släpps den!

Glad sommar!

 

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

JennyGWaugusti17_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

”Skriv en roman på 30 dagar!” ”Skriv en bok under semestern!” ”Skriv en roman på fem veckor.” Rubrikerna är tagna ur dagstidningar som Dagens Nyheter och The Guardian.

Det är lätt att falla för snabba lösningar, att tro att det går fort att rassla fram en bok bara du sätter dig ner och skriver. För ett år sen cirkulerade en artikel om Nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, i mina kretsar. Det stod att han under endast fyra veckor hade skrivit romanen Återstoden av dagen. Han satt ett antal timmar per dag, rakt upp och ner (och måste ha fått en släng av dead butt syndrome, det kan du googla) medan hans fru tog hela markservicen och serverade honom måltider. Han behövde inte tänka på något annat än sitt manus. Sen var boken i princip klar. Men är det ens möjligt om du lever ett normalt liv?

Jag vet att jag är en snabb skribent. Jag har övat i 20 år på att skriva i mitt yrke som copywriter. Men jag skriver inte en bok på en månad, inte en chans! Och jag tycker att det är synd att den typen av framgångsrecept a la Ishiguros skickas runt och läses som en sanning av typen ”du kan bara du vill.”

När jag började skriva min ljudboksserie fick jag höra att det skulle ta tre månader. Det är hyfsat snabbt marscherat för det är en halv miljon tecken som ska skrivas förutom det tuffa arbetet att hitta på själva berättelsen. Jag tror att det för min del kommer ta uppåt sex månader allt som allt innan den är klar. Så om du som läser det här har skrivardrömmar, låt dig inte luras av de som är snabba och skriver satan. Det tillhör undantagen.

Men har du fyra veckor över i sommar och vill skriva? Grattis! Du kan få ihop ett riktigt bra grovmanus om du jobbar hårt! Se bara upp med att sitta för länge, du vet om du googlar…

Ha en fin vecka!

Ps. Apropå snabb. Paul Auster berättade i tv-programmet Babel förra året att senaste romanen 4 3 2 1 är skriven i ett snabbt tempo. Författaren trodde att det skulle ta mer än fem år att skriva boken, men det tog ”bara” tre och ett halvt år.

En färdig manusförfattarstudent!

IMG_1919

Så skrev vännen i min studentmössa.

Att skriva och vilja bli författare är en bergochdalbana. Jag har under våren kastats mellan hopp och förtvivlan, jobbat satan och haft min beskärda del av det som min regissörsvän kallar konstnärsångest. Men veckan som gått har varit proppen ur!

Min grymma tv-serie-klass på StDH och jag har ”firat studenten” – ja, det har känts så. Det är exakt 25 år sen jag sprang ut på Samskolans skolgård i Göteborg och festade hela natten på Marstrand, och det här har varit samma känsla. Vi har velat åka flak och skriva i varandras mössor!

StDH_2018

Class of ´18! Från vänster längst upp: Jenny Gromark Wennberg, Jonas Felixon, Olivier Guerpillon, Karin Ernerot, Erik Liss, Yasmine Garbi, Björn Schagerström, Sofie Forsman, Tone Andersen och Alexandra Dahlström. Ett sånt gäng!

Sommaren efter min student var dock den sämsta i mannaminne vädermässigt, mitt hjärta krossades och jag jobbade i en deppig fiskaffär så ja, jo den här ”studenten” 25 år senare toppar den… Sommaren är vädermässigt den bästa sen typ 1750, jag är så jävra glad och jag jobbar som författare, det jag allra helst ville då!

Skolpitchen för SVT förra veckan gick jättebra, tv-serieavsnittet som jag skriver har passerat flera nålsögon och inte minst… jag har fått feedback från min förläggare! HURRA! Jodiladihiho! Och hon kallar mig stilist. Hur härligt är inte det? Vältrar mig i bekräftelse.

Jag har nu 10 avsnitt i Google Docs med massa peppiga kommentarer i kanten och input för att få berättelsen om journaliststudenten Jossan att bli ännu bättre. Det som återstår nu är en mindre redigering och sedan går manuset till en redaktör. Enligt min förläggare ska jag räkna med en veckas jobb efter att redaktören gått igenom manuset.

Det svindlar, det pirrar, det är med jordens största leende som jag skriver de här raderna: SEN ÄR DET KLART! Berusningen är total! Och jag vet också vem som kommer att läsa in Kämpa tjejer! En skådespelare som jag beundrar och som jag tror kommer att göra detta på ett helt fantastiskt sätt.

Full av tillförsikt och med ”studentens lyckliga dar” i öronen önskar jag er en fin, fin vecka och massor av skrivpepp! Att plugga, kämpa och jobba satan ger utdelning. Kör så att det ryker!

Ps. Kunde inte låta bli, rotade fram min gamla studentmössa med alla fina hälsningar. Får tår i ögat när jag läser vännerna som trodde att jag skulle fortsätta skriva och regissera och ”Vi ses i Hollywood!”

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Jag hämtade på förskolan och tog en bild för att det skulle se ut som jag varit ute i det vackra vädret... 😆Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Att skriva en Storytel Original

Det är snart ett år sen jag fick mitt ljudbokskontrakt, och tidningen Skriva avslöjade att det blir en Storytel Original ljudboksserie av vinsten i pitchtävlingen, som de anordnat tillsammans med Storytel. Piloten till Kämpa tjejer! blev godkänd med ett enhälligt ja från redaktionen. Jag fick en enorm boost. Det är nu det händer! Jag ska bli författare.Ur tidningen Skriva för ett år sen!

Under året har jag haft en handfull möten med min förläggare, fått feedback ett par gånger under vägen och många peppande kommentarer i manuset. I höstas fick jag en preliminär releasedag och jag var eld och lågor. Nu var det bara den där lilla grejen att skriva klart resten. Jag hade kommit drygt hälften.

Stundtals har jag velat kräkas av prestationsångest. Stundtals har jag varit hög på bekräftelse från de som har läst mitt manus.

Jag har pluggat heltid till manusförfattare under tiden som jag har skrivit ljudboksserien. Alltså skrivit på andra projekt, läst och haft föreläsningar. Lärt mig ett helt nytt yrke, att skriva för film och tv. För att inte gå sönder har jag haft ”sommarlov” fyra veckor, pausat arbetet när jag praktiserat etc och tackat nej till nästan alla frilansuppdrag som copywriter.

Under julen skrev jag om ett avsnitt till två nya. Det var tungt att skriva om när resten av Sverige var lediga och familjen åkte skidor utan mig. Men som aspirerande författare gör du allt och lite till. Manuset var nummer ett och jag hade en deadline.

I januari och februari fick jag låna en skrivbordsplats på ett produktionsbolag (tack bästa!) för att skriva klart boken. Där fanns en maffig kaffemaskin och trevliga människor som frågade hur det gick. Så himla fint! Jag grymtade något obegripligt till svar, orolig att jag var en bluff och att manuset var skit. Skrev som en iller, satt som en märla vid datorn för att kunna dunka in texten i slutet av februari. Pang!

Min man fyllde 40 och vi åkte på semester med barnen ett par veckor. En toppenresa! Återhämtning de luxe. Sen sprang jag rakt in i studier på StDH och mitt första jobb som manusförfattare. Fram till siste maj rejsar jag med studier och mitt tv-avsnitt.

Men. Jag har sett att min förläggare har börjat läsa i manuset igen! Det händer grejer i vårt gemensamma Google Docs-dokument. Jag är nyfiken och skräckslagen på samma gång. Vad är det jag har skrivit, håller det alls?

Men mest av allt är jag nog otålig. Nu vill jag skriva klart, nu vill jag att den här bokbebisen ska födas! Jag hoppas att redigeringen av Kämpa tjejer! kommer igång i juni och att en skådespelare läser in manuset när sommaren går mot sitt slut.

Serien kommer att landa i Storytel-appen lagom till… datumet är inte spikat, men gissa om jag kommer skrika när jag får det! Äntligen ska du få höra om den otränade journalistpraktikanten Jossan och vad som hände henne på det nedbantade hälsomagasinet Fit.

Ps. Något du är nyfiken på och vill veta om processen att skriva ljudboksserie? Hojta!

Lyssna på publiken

img_1116

Ett av alla gulnande klipp från sommaren på Marstrand.

När jag var 20 satte jag upp en pjäs på Marstrand tillsammans med mina vänner i teatergruppen Pirayaklubben. En grupp vi bildade under gymnasieåren på Samskolan i Göteborg. Jag skrev, regisserade och producerade. Stod vid biljettbordet i entrén och skötte ljuset. Bästa sommarjobbet jag haft alla kategorier.

Mina vänner stod på scenen och spelade ett drama i tre akter om olycklig kärlek – mitt tonårsdrama. Eftersom det var föreställningar på en sommarkrog var musik ett måste. Håkan som spelade rollen Rockpojken skrev musiken till föreställningen. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att få lyssna på demokassetten. Håkan hade skrivit en kärlekslåt baserad på mitt manus.

Kassetten ligger någonstans i källaren, ett rart minne från en tid som flytt. 1994 var en helt fantastisk varm fotbolls-VM-sommar, Lisa Ekdahl toppade listorna och och våra författar- och skådespelardrömmar kom till liv på scenen på ett Marstrand som på den tiden bågnade av partysugna seglare från hela västkusten.

Varje föreställningskväll satt jag längst bak på ett podium vid baren och skötte ljuset, bästa platsen för en som skrivit manus. Där kunde jag lyssna på skådespelarna, men också på publiken och ta emot deras reaktioner. Många kom tillbaka flera gånger och tittade den sommaren, det var något magiskt över alltihop. Jag älskade att lyssna och känna att publiken var med oss. Catharina, Kristina, Håkan, Niklas och bandet. Det går inte att få nog av den sortens bekräftelse.

Förra veckan fick jag höra ett första röstprov till min ljudboksserie. Känslan var minst lika häftig som att få en demokassett i handen! Som ljudboksförfattare är du beroende av skådespelaren som läser in texten. Rösten och inläsningen är enormt viktig för upplevelsen.

Det som är mest nervöst just nu med att debutera som författare är reaktionerna. Kommer det komma några alls? Och om de kommer, hur blir de? Som copywriter är jag van vid tyckande. Från kollegor, kunder, fokusgrupper och kundernas kunder. Men som blivande författare är jag betydligt skörare. Jag vill att de som lyssnar ska älska min bok Kämpa tjejer. Den handlar om en ung tjej som har en dröm om att skriva. Ungefär som jag när jag var ung och teaterkapten på Marstrand.

Ha en fortsatt fin påsk!

Sjukt nära deadline

JENNY_DEADLINE

Jag fick ett roligt mejl från min förläggare förra veckan. Hon är i USA och hade just besökt platsen som sägs vara ursprunget till uttrycket deadline. Alltså gränsen för när något måste vara klart.

Under amerikanska inbördeskriget var Andersonville ett fängelse för tillfångatagna nordstatare. Innanför fängelsemuren löpte ett trästaket. Den som rörde sig mellan muren och staketet sköts, alltså en dead line.

Och det är vid den gränsen som jag befunnit mig sista tiden. Imorgon trycker jag på ”send” för då ska min ljudboksserie vara klar. Hjälp! Istället för gevärskolvar riktade mot mig har jag en fet släng av bluffsyndromet. Ett väl dokumenterat tillstånd som många i yrkeslivet kan känna igen sig i.

Bluffsyndromet betyder att du inte tror på den egna talangen eller kompetensen, att det är tur och tillfälligheter som ligger bakom eventuella framgångar. Ofta drabbas högpresterande kvinnor och inte sällan leder det till stressreaktioner och i värsta fall utbrändhet.

Jag vet, jag är ju en av dem. Som tänker att det nog bara var tur att jag vann den där pitchtävlingen. Och en tillfällighet att de som läst piloten har skrattat. Att jag på något vis måste ha lurat alla som tror på mig som författare. Så nu när jag skickar in hela manuset kommer bluffen att synas. Jag kommer att lämna förlaget i tjära och fjädrar!

Men som tur är finns det något ännu värre än att avslöjas som en bluff. Och det är att missa en deadline. Press send!

Jag kan skriva, jag är inte rädd

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Hej!

Jag heter Jenny och kommer att blogga på måndagar. Om skrivande och om att våga gå sin egen väg.

Redan innan jag lärde mig alfabetet ville jag bli författare. Som 17-åring skrev jag en novell, uppmuntrad av min lärare i svenska på Göteborgs Högre Samskola. Ett par år senare skickade jag in den till Vecko-Revyns stora novellpristävling. Och jag vann!

Sen gjorde jag det sämsta valet någonsin. Jag trodde inte på mig själv tillräckligt mycket för att fortsätta drömma om att bli författare. Efter ett par år slutade jag helt att skriva dikter och noveller. Trots att en förläggare i juryn ringt blev det aldrig en roman.

Jag ville ändå skriva. Så jag sökte och kom in på journalistutbildningen i Göteborg. Direkt efter det copylinjen på Berghs i Stockholm. Copylinjen var och är en drömutbildning. Fast jag var rädd att inte få jobb, att inte duga. Självkänslan var på avgrundslåg nivå. Det räckte inte att jag fick jobb innan utbildningen var klar.

Mina 20 år i reklambranschen har varit fyllda av kreativa utmaningar. Jag har gjort mitt bästa. Jobbat som en gam. Snuddat vid den berömda väggen. Jag är tacksam för allt jag har fått vara med om. Spelat in reklamfilm i London strax före IT-bubblan och bott på mytomspunna The Groucho Club. Jobbat med några av Sveriges (världens!) bästa regissörer, fotografer och konstnärer. Myntat uttrycket Knark är bajs. Jag har till och med hälsat på Kanye West under arbetstid.

Samtidigt har det skavt. Värst var tillfället när en vän från tonåren, en mycket framgångsrik konstnär som vågat gå sin egen väg, frågade hur det gick med skrivandet. Ingen hade frågat på flera år. Men vännen kom ihåg mina drömmar och uppmuntrade mig att börja skriva igen. Det var så fint och det gjorde så ont. Jag vågade inte. Hellre hyfsad copywriter än misslyckad författare.

Så gick det några år till och jag fyllde 40. Då fick jag den finaste present jag någonsin fått. En skrivarkurs! Min man Erik visste att det skavde. Trots att jag aldrig pratade om det. Och när dörren till det andra skrivandet öppnades igen efter 20 år gick den inte att stänga. Sedan dess har jag skrivit så fort det funnits tid. Skrivit så mycket att jag till och med sagt upp mig från jobbet för att bli manusförfattarstudent på heltid.

Jag har börjat en ny resa. Eller snarare fortsatt där jag hoppade av – i ren och skär skräck. Nu är jag Stig-Helmer från Sällskapsresan. Han som botade sin flygrädsla med en kurs och positiva affirmationer. Nu ska jag också ut och flyga. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

För snart ett år sen vann jag ännu en skrivtävling. Tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Ändå vågade jag inte riktigt tro när förläggaren på Storytel berättade att redaktionen skrattat högt åt min pilot. Jag var tvungen att dubbelkolla att de verkligen menade det och att det betydde att det skulle bli en hel serie.

Jag kommer att debutera som författare med komedin Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie 2018. Jag är sjukt stolt och glad. Det vore fantastiskt roligt om du vill lyssna på boken när den är klar!

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

 

Gotlandssommar

Bokchocken från förra veckan har fortfarande inte lagt sig och livet känns som en del av en dröm. Just nu befinner jag mig dessutom på Fårö. Detta inlägg författas från övervåningen på Elsies kafé, Slowtrain B&B. Det kanske är någon av er som varit här? Om inte, är det värt ett besök. Första gången jag kom hit var för åtta år sedan och jag blev blixtförälskad.

Och den här sommaren kommer lyxigt nog bli en Gotlandssommar, om drygt en månad åker jag tillbaka igen för Crimetime. Även det känns som en dröm. Jag är så otroligt glad för Stockholm psychos skull. På något förvirrat sätt känns Karin, Viktoria och Erik, huvudkaraktärerna, fortfarande levande för mig. För Karin och Erik skulle jag vilja berätta att de blivit nominerade till ett jättefint pris. De är inte bortskämda med att folk gillar dem, de hade behövt få höra. Viktoria däremot måste inte veta. Hon är pure evil.

På Crimetime kommer jag och min förläggare Emma Danielsson och skådespelerskan Emma Peters som har läst in Stockholm psycho att prata lite (jag vet, jag borde byta namn till Emma så vi alla heter lika, det hade varit mycket smidigare). Om du är där, kom och lyssna och hälsa vetja! Du träffar mig och Emma D under skrivarskolan på Almedalsbiblioteket där vi pratar om att skriva för ljud. Vid halv sex-tiden på fredagen är vi på Clarion Trädgården och pratar om ljudboksrevolutionen. Jens Lapidus, aktuell med ljudboksdramat Darknet som du kanske sett i TV-reklamen kommer säkerligen också vara där och många många fler. Under lördagen vid kvart i två är Emma Peters på Donners Eventhall och pratar om hur en berättelse bäst får liv hos lyssnaren.

Det kommer blir urkul men allt detta gör mig också asnervös. Redan nu har jag anammat ett väldigt handfast tips som en lärare på en av alla tusen kurser jag har gått gav mig. ”Planera din klädsel noga och ta på dig något du trivs med. Du vill inte att någon sådan detalj ska störa ut ditt fokus.” Först tyckte jag det lät fånigt men när jag rannsakar mig själv vet jag precis vad hon syftar på. Jag glömmer till exempel aldrig min första muntliga förhandling. Jag var nyutexaminerad jurist och hade precis börjat arbeta på domstol. Kostymen var inköpt och det enda som snurrade i mitt huvud var: ”Jag måste göra bra ifrån mig, allt jag gör måste vara perfekt.” (Om ni inte visste det så fortsätter AB-hetsen från juristlinjen även under notarietiden. Vuxna människor i en väldigt trång värld sätter alltså betyg på varandra). Rådmannen och nämndemännen hade tagit plats som en panel längst ner i rättssalen och jag reste mig försiktigt för att gå ut och hämta parterna som verkade ha missat inropet. Med två stressade personer och deras advokater i följe skred jag högtidligt genom rummet. Jag visade dem till sina platser och försökte se ut som om detta var något jag gjorde varje dag. När jag tittade upp såg jag att hela rätten hade ett brett leende på läpparna. Väl tillbaka vid min plats lutade sig rådmannen obemärkt mot mig och viskade vänligt men försiktigt: ”Notarien borde se över sin klädsel.” Mitt hjärta stannade och jag slog nervöst ner blicken. Hade jag gjort fel? Var det något som inte var perfekt? Jag hade lagt halva min lön på att köpa nya neutrala arbetskläder på Tiger, svart kostym och damblus. Då såg jag att gylfen på mina kostymbyxor hade gått upp och flärparna från min nya vita blus stack ut som en fredsflagga. Och så hade jag gått genom rättssalen. Hela förhandlingen satt jag med blossande kinder och kunde inte tänka på något annat.

För att försäkra mig om att det aldrig mer ska hända ligger det därför redan nu en skön sommarklänning framlagd på min säng och bara väntar på att få bäras under Crimetime. Och jag längtar.

Fårö har börjat vakna och strax ska jag gå ner för den knarrande trätrappan. Valeriane, som äger stället, dukar nämligen fram världens godaste frukost bland de hemtrevligt rosamålade väggarna och sammetssofforna.

Men innan dess vill jag passa på att önska er alla en riktigt glad skrivsommar. Jag hoppas vi ses!

The End

Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.

Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.

När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.

Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.

Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.

Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.

För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.

Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)

Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:

Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)

Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)

Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)

Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)

Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.

Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.

I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.

Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.

Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.