Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.
Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.
När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.
Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.
Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.
Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.
För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.
Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)
Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:
Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)
Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)
Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)
Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)
Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.
Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.
I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.
Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.
Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.
Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga ”i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:
