Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. 😉 Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

S O S

Det börjar bli dags nu. Eller börjar och börjar förresten, det ÄR dags. Det är så helvetes dags. På lördag går startskottet, och sen… sen kan vi börja springa.

Har varit lite svårt att sova på senaste tiden. Lite svårt att fokusera tankarna. Det kryper lite för mycket i kroppen, en torr röst i nackloben säger att det är nu det ska avgöras – och sådant kan ju stressa även en mer rutinerad författare än mig.

Och det är nu jag börjar tänka på shampoo.

Under ett och ett halvt år arbetade jag åt en av världens största hårproduktstillverkare. Jag var med om en och annan shampoolansering, och även om jag är mycket långt från att vara expert på hur man lanserar hygienprodukter tror jag mig ändå veta ett och annat om det.

Så här är det: en shampoolansering går ungefär så bra som man förtjänar.

Om produkten håller tillräckligt god kvalitet, och svarar tillräckligt väl mot konsumenternas behov, beror mottagandet av produkten bara på hur väl man gjort hemläxan. Lägger man ner mycket tid, kraft och pengar blir lanseringen en succé. Gör man det inte, uteblir succén.

Naturligtvis finns det en massa undantag. (Särskilt om man har mycket tid och kraft, men lite pengar. Då blir slumpfaktorn dessutom större.) Men så funkar det i det typiska fallet.

Nu är en roman inte ett shampoo. Förhoppningsvis ska den tillfredsställa lite mer komplexa behov än det av ett rent och trasselfritt hår. Eftersom det handlar om Kultur™ kan en enskild stjärntyckare enkelt boosta eller förinta vilket välarbetat projekt som helst. Och ingen författare värd namnet börjar sitt romanarbete med en marknadsanalys.

Så det är lite si och så med analogin. Det är jag den förste att medge, långt innan någon hinner ondgöra sig om moderna författare som inte förstår skilja på böcker och Litteratur™.

Men en hel del stämmer säkert, tänker jag: alldeles för mycket handlar om hur man har gjort sin hemläxa.

Har vi verkligen förberett det här tillräckligt? Visst håller storyn ihop, utan bortklippta lösa trådar? Visst kommer boken verkligen att finnas i handeln? Har vi gjort PR- och säljarbetet tillräckligt bra för att någon ska veta att bokjäveln finns?

Och så vidare. Jag får en impuls att ringa min förläggare och gråta ut, men min mer rationella hjärnhalva talar om för mig att det inte är det optimala sättet att agera. Nu gäller det bara att ta det lugnt. Andas. Meditera. Ta en kopp whisky and rye. Vänta ut.

Shampootillverkaren kallade en lansering för Start of Shipment. Det förkortades S O S, och med mindre än en vecka kvar till release är det inte det minsta svårt att föreställa sig varför.

/Marcus

PS. Kan någon vänlig själ kolla min hemsida och se om den är någorlunda presentabel nu när folk kanske verkligen besöker den? Tack på förhand!

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Den hemliga litterära polisen III: Bokbårhuset

Det var dags att skicka in ny version på manuset igen. Det var ont i magen och delar av manuset var borta. Jag ringde den hemliga litterära polisen.

Du får leta i annexet, på biblioteket i gamla polishuset, sa en röst.

Jag cyklade dit. Bakom informationsdisken höll bibliotekarien på att sticka en garnfjäril samtidigt som hon läste Sommarens Böcker. Annexet? sa hon. Tittade bort. Tuggade på läppen. Vem har berättat om annexet? Du får inte ta med dig något därifrån.

Nej, sa jag.

Jag fick nyckeln – en gammal söndertuggad blyertspenna. Gick nerför trappan till en branddörr. Bibliotekarien ropade efter mig: Nyckeln ska du ha bakom örat! Jag satte pennan bakom örat. Dörren gick upp. Jag klev in i ett bergrum upplyst av knastrande ljusrör. Luften var sval och luktade torkade äpplen och tryckfärg. Folk i labb-rockar höll på att skära upp böcker på ett sjukhusbord.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

En gråhårig kvinna tittade upp. Kanske är det du som har slarvat bort dem, sa hon. Här kan vi i alla fall inte hjälpa dig, här obducerar vi mordoffer.

Vem skulle vilja mörda en bok?

Jadu, ibland är det svartsjuka eller prestige, andra gånger är det fördomar eller missförstånd. Men om det handlar om ett manus, prova darlings-avdelningen längre bort. Men du får inte ta med dig något.

Jag vet, sa jag och fortsatte vidare.

Längre bort hängde nattfjärilar i taket. En fladdrade ner och landade på min hand, vingarna var täckta med pyttesmå rader av ord på världens alla språk. Golvet var inte längre golv utan skogsmull. Böcker och lösa blad låg utspridda på marken. De förmultnade samtidigt som mal åt på dem. Framför ögonen på mig vävde malarna kokonger runt sig själva, kläcktes ur dem, flög iväg. En man höll på att räfsa löv.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

Det är det många som har. Men jag kan inte hjälpa dig, här återupplivar vi böcker, sa han.

Det ser ut som ni låter dem försvinna.

Böcker försvinner aldrig, de blir bara till nya böcker. Här samlar vi alla böcker som ingen längre minns. Ni tror att ni skriver nya men det är bara en halvsanning. Du ska nog leta vidare du, sa han.

Ännu längre bort kom jag till en bokskog. Marken var tjock av vitsippor och blåsippor. Barn sprang omkring och satte sig på huk och pratade med blommorna: Älsklingar, det är inte ert fel, var inte ledsna, sa barnen. De älskade er men förstod inte att konst även är kärlek.

Vem pratar ni med? frågade jag.

Med författarnas älsklingar. Som de dödat, sa barnen.

Det är banne mig bara blommor, sa jag. Dessutom ska man stryka sina litterära älsklingar.

Nej, sa barnen, det finns ett annat sätt. Odla dem. Plantera flera. Se hur fint det blir såhär!

Jag vill ha tillbaks mina, sa jag.

Du får prata med dem. Med det är förbjudet att plocka dem.

Jag pratade med mina darlings. Bad om ursäkt. Lovade att ta bättre hand om dem nästa gång. Sedan gick jag hem.

Blyertspennan har jag fortfarande kvar bakom örat. Jag tuggar på den och funderar.

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.

En månad i kris

Hej Kalle och Kevin,

När flygplanet gungade till blev jag svettig i handflatorna. Jag har inte varit flygrädd på åratal, men i söndags kom allt tillbaka. Det skramlande ljudet från motorerna dämpades av de hörselskydd jag har på mig när jag flyger.

Flygvärdinnorna serverade te med leenden.

Vi tre har bloggat tillsammans vår första månad av tolv, och jag märker hur mina tankar upptas av hur ni har det och vad ni har skrivit. Det är inte länge sedan vi med trevande steg klev in i 2009. Vårt debutantår.

Jag trodde att det skulle bli bra att vi tog sällskap på färden, men det som nu har inträffat kunde jag inte föreställa mig.

Jag anade inte att Kalles bok skulle dominera blogosfären.

Jag anade inte att jag skulle bli så stärkt av att läsa om Kevins väg till publicering.

Jag anade inte att så många skulle höra av sig till mig om den text jag skrev om min pappa.

Och jag kunde inte ana att min fru och din fru, Kevin, skulle finna varandra, inte bara på Kalles releasefest, utan också här på bloggen.

Tre debutanter i ett ensamt yrke har blivit ett sällskap, och denna månad, den månad då en författare intog världens viktigaste arbete, har vi rest tillsammans och vi har rest väl.

Flygplanet landade tryggt.

/Augustin

Augustins hustru talar ut om att läsa manus

Hej!

Jag måste erkänna att jag känner igen mig. Att lära mig läsa Augustins manus har varit som att gå i skola – för oss båda. Med noggranna instruktioner om vad han förväntade sig och att jag förklarat vad jag kan bidra med så tror jag att jag under åren har lyckats bli en bra läsare åt A – men vägen dit har inte varit enkel.

Det första manuset jag läste fick jag kort efter att vi träffades. Jag läste, jag fick ont i magen, jag vågade inte säga något. Manusen därefter följer ungefär samma mönster som det du beskriver – de slutade i osämja och att jag hävdade min rätt och min skyldighet att vara sanningsenlig.

Men de sista åren så har det hänt något. A har varit tydlig med vad han behöver och i vilket skede jag får läsa. Jag uppfattar det som att han ger texten till mig när han själv tvivlar på den – vilket gör att jag uppfattar mitt uppdrag som är att ingjuta mod och självförtroende.

Sen har jag också insett att min styrka är att vara läsare, att bli engagerad i berättelsen och karaktärerna. Jag kommer ihåg att jag under flera veckor var sur på A för att han utsatte huvudpersonen för allt för stora prövningar. Jag försökte på alla sätt övertyga A om att en läsare behöver belöningar, att han måste vara lite snällare och till sist sa jag att att jag inte orkar läsa mer om huvudperson inte får det bättre…

Den lärdom jag försöker ha med mig som ett mantra när jag läser är att aldrig glömma bort vem jag läser för och varför jag läser. Kritik javisst, men sparsamt och kombinerat med tio gånger så många positiva kommentarer. Men all denna teroibyggnad kanske bara är en efterkonstruktion – den kan ju vara så enkelt, precis som du skriver, att A´s texter helt enkelt har blivit bättre och därmed mer läsvärda.

Kalle, varför har jag magont inför DIN releasefest?

Yo Kalle,

Man, what the hell? Varför har jag magont inför Din releasfest på torsdag? I och för sig har jag fått ordning på magen på sistone (brorsan i Buenos Aires tipsade om avocado, kokt ägg, bruna bananer och mandel och det funkar), men oron finns där ändå. Nervositeten. Som om magen försöker gå bakom ryggen på mig.

Ärligt talat, vad är det värsta som kan hända på torsdag? Jo, att du Kalle börjar uppföra dig som Diddy i Toffs bok och kräver att Augustin och jag tar av oss tröjorna och hip-hop-dansar för dig. Eller att jag blir portad: ”Du? Ha, du skriver ju till hälften på engelska, här kommer du inte in, din lilla pissmyra!” Eller att den Ståkkålmska litterära insatsstyrkan dyker upp med hundar och handbojor och börjar leta folk som kommer ut på Göteborgsförlag. Eller att någon säger att de känner igen mig från bloggen. Eller att INGEN (mycket troligare) säger att de gör det. Eller att Augustin introducerar mig till några av hans alla häftiga kulturvänner som — när de hör att jag bryter — byter till engelska (den största festförolämpningen; varför är jag så känslig för mitt modersmål?).

Releasefest, vaddå, released from what? En gång som gymnasiejournalist skrev jag en krönika som fick rektorn att beslagta hela upplagan av skoltidningen; när han äntligen släppte dem, ja då borde vi ha ordnat releasefest.

I sydstaterna ordnas det fortfarande debutante balls, en bal där rika brudar formellt träder in i sällskapslivet. Kalle, jag tror att det här är mer en slags litterär debutante ball! Ska inte vi tre slita av oss tröjorna och dansa?

Hej Kevin, …om din depression…

Du har skrivit förr, du skriver nu och jag hoppas du kommer att skriva framöver. Här är uppmuntrande ord från Emerson: 

 

                             Some of your hurts you have cured

                             And the sharpest you still have survived

                             But what torments of grief you endured

                             From the evil which never arrived


/Augustin

Ångest, magont, och den hemliga litterära polisen, man

Okay, man, det tar dubbelt så lång tid för mig att skriva på svenska vilket är en av anledningarna till att jag känner ångest inför allt ifrån myndighetskontakter, mejl, romanskrivandet, till och med det här inlägget. Min romans framtid är förstås en ångestkälla: men, Kalle, jag är kanske mer rädd för att boken skulle totalt missförstås och råka bli en… otrolig succé. Och öka trycket på mig.

Varför? Man, därför att det var på sätt och viss enklare förut, när förlagen fullkomligt ignorerade mig. Jag hade utvecklat ett system för att hantera besvikelsen: varje gång jag skickade iväg ett manus satte jag genast igång med att glömma bort att jag någonsin skrivit det. Om jag tvingades tänka på manuset föraktade jag det, såg jag ner på det! — i väntan på de obligatoriska refuseringsbreven. Det gällde att klippa banden och gå vidare, skriva någonting annat (helst på modersmålet engelska) emellanåt. Allt för att försöka undvika den oundvikliga depressionen. Jag hade blivit van, jag gjorde vad som krävdes för att bespara min hustru och mina barn zombie-Kevin.

Men debutantrollen – den är ganska så ny.  Jag har inte hunnit orientera mig.

Fortfarande väntar jag på att bli avslöjad som en litterär skälm, en språkförfalskare, en fuskförfattare. Till exempel: jag var på efterfest på Bokmässan (Augustin), jag stod där bland journalister, poeter, kuturchefer, förläggare, och riktiga författare (min hustru hade sagt åt mig att inte dricka vin, Din svenska blir… sämre då, Kevin) och jag fick svara på ”Vad gör du?” Jadu. ”Eh, jag är typ lärare — nej, vänta, gå inte! Alltså, jag kommer med en, uh, en roman om ungefär ett år, tror jag”. Festen ägde rum tio våningar ovanför Avenyn. Jag gick och väntade på att den Hemliga litterära polisen, typ Inälvsrealisterna från Roberto Bolaños De vilda detektiverna, skulle avslöja mig och slänga ut mig genom fönstret.

Nej, det är inte okomplicerat att plötsligt behöva stoltsera med någonting som jag i åratal gått och smusslat med. Döljt. Undangömd. Förstår ni, vid trettio har det blivit pinsamt med släktingar och bekanter som frågar, ”Yo how’s the writing, dude? Any bestsellers yet, man?” Och när fyrtio väl syns vid horisonten, har det blivit olidligt. Därför smög jag in i författardrömmarsgarderoben för åratal sedan. Slutade prata om mina vilda romanidéer. Slutade be hustrun läsa utkast.

Inte gissade jag att när ett förlag väl knackade på garderobsdörren för att släppa ut mig, skulle de även släppa in debutantångesten. Vad har jag för symtom? Dagen efter att jag stoppade ner manuset i brevlådan utanför snabbköpet för snart ett år sedan, fick jag magsmärtor som återkommit regelbundit sedan dess. Folk som säljer produkter innehållande probiotiska bakterier har börjat tjäna pengar på mig, jag har bekantat mig med tidigare helt okända hyllor i mejeriavdelningen. Jag är trött men har ibland svårt att sova (åtminstone de kvällarna när jag inte använder skrivblocket som huvudkudde). Vid middagsbordet är jag närvarande men ibland ändå frånvarande.

Ångest — jag har fortfarande inte kommit ut på jobbet. Som blivande författare, alltså. What the freak are you waiting for, man? Men det har bara inte känts rätt. Jag vill inte att folk se annorlunda på mig. Eller kanske vill jag det?

Jag har även ångest över andra ofärdiga skrivprojekt, som jag påbörjade innan jag blev antagen — en D-uppsats som jag lämnade in för ett halvår sedan men fortfarande inte fått något betyg för. En roman som jag skriver ihop med en gymnasiekompis i Ohio. En annan roman som jag skriver ihop med min lillebror i Buenos Aires. Ytterliggare en roman som jag går och skriver på själv, som måste avslutas innan jag kan gå tillbaks till de andra två.

Ångest: men ångesten lindras genom att skriva om det. Och genom att gå månljuspromenader när hela familjen sover — när hjärnan behöver varvas ner, man.