Författarframträdande och nervositet. Ny essä och om att skriva om skrivande

bildmaricakallner16Tjo!

Jag har haft mitt första framträdande som författare. I lördags satt jag och min förläggare Peter Winai på en scen i Malmö och pratade om utanförskap. Vårt samtal var på Poeten på hörnet.

Vi utgick från vårt eget skrivande. Jag lyfte den svåra tiden före utgivning, då en på ett sätt är författare men samtidigt inte är det. Jag lyfte novellen som ofta hamnar utanför och i skym undan då romanen är norm och tar plats. Peter lyfte frågan om normbrytande karaktärer, känslan av att stå utanför, att vara en betraktare. Det är litteraturfestival i Malmö och temat är just utanförskap.

Jag var skitnervös.

Jag brukar vara nervös innan ett framträdande men jag brukar kunna använda nervositeten. Ta kraft ur den. Få mod ur den. Den här gången tog nervositeten över och gjorde mig till en darrande liten flicka som gömde sig i köket och åt godis.

När vi satt på scenen och inledde samtalet slappnade jag av. Jag hittade rätt. Det blev några misstag: jag sa fel, jag stakade mig, jag glömde viktiga punkter och när jag läste högt ur min bok tappade jag bort mig. Men det gick bra. Väldigt skönt att jag inte var ensam på mitt första författarframträdande. Peter var med mig och vi är ett stabilt team.

***

Essän om Harry Potter. Den har börjat nu. Äntligen. Det var bara en massa snurriga tankar. Ett fragment här, ett fragment där. Ett citat och en mening och en bild. Jag hittade inte in. Nu har jag börjat hitta in.

Att börja skriva.  Att öppna ett tomt dokument. Att skriva och att radera. Att spara en fil för att ha något att göra. Att koka te. Att äta en macka. Att bita på ett nagelband och sedan hämta ett plåster. Att börja skriva.

Tiden är alltid ett problem: att inte ha tid, att inte ha ro, att ha en massa andra saker som kräver tiden: att avsätta tiden och då få ångest över den dyrbara tiden och texten som inte blir skriven och sekundvisaren som tickar på väggen och ord som raderas och jag har ju avsatt tid nu och då måste jag skriva då måste jag producera.

Tid. Tid. Tid. Jag låser mig vid det. Skyller på det. När jag inte känner något sug att skriva säger jag att jag inte har tid. Varför är det så fel att säga att jag inte vill skriva? Jag vill inte alltid skriva.

 

Att börja skriva.

Essän om Harry Potter. Långsamheten. Svårigheten. Nu har jag börjat och det känns som om jag skriver åt rätt håll. Jag litar på texten. Litar på mitt skrivande. Det kommer att gå och jag kommer lämna in essän i tid.

Det är lättare att skriva om att inte skriva än om att skriva. Varför? Tänker att nu ska jag berätta om hur jag kom igång med texten och hur jag längtar efter att fortsätta med den. Det känns bara fel. Klyschigt. Vill inte skriva om fingrar som flyger över tangenter. Vill inte skriva om världen som försvinner. Vill inte skriva om flow. Jag har inte flow. Eller det kanske jag har men jag vill inte kalla det för flow. Jag vill vara medveten. Jag vill vara i skrivandet. Vara med mig själv i skrivandet. Inte tappa bort det andra. Inte sluta höra fåglarna som sjunger och kvittrar och skriker. Inte sluta höra trafiken och kylskåpet som brummar. Inte sluta känna spänningarna i axlarna. Inte sluta känna doften av schampo. Jag vill vara medveten. Vill vara närvarande.

Jag är med skrivandet. När jag skriver det här inlägget och när jag snart går in i essän. Då är jag med skrivandet. Jag tycker om det.

 

p.s Har du flow? Tycker du om det? d.s

p.p.s Det går att se en inspelning av lördagens författarsamtal d.d.s

 

 

 

De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.