Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

I väntan på julmirakel

Någon mer än jag som frossar i julfilmer? Det är så mysigt att bara låta sig svepas med, förundras över konstsnön som alltid börjar dala i precis rätt tid och låta sig imponeras av den stora mängd juldekorationer som på ett kick sätts upp, till synes helt utan ansträngning.

Vi vet ju att det är på låtsas, att även den riktiga tomten i julfilmerna är fejk. Trots det är det något som vaknar långt där inne när vi ser hur goda gärningar belönas, när hopp om mänskligheten går hand i hand om löftet om en julromans och detsamma gäller förstås julromaner. Det är något speciellt med en riktigt bra berättelse som lägger sig som bomull kring hjärtat. Frågan är om vi som människor klarar oss utan dem. Vad hade julen varit utan sina sagor?

Min dotters ögon blänker riktigt mycket såhär års. Inte bara för att hon älskar att stå framför julgranen och se hur det glittrar och lyser, men också för att hon har som tradition att bli riktigt snuvig och febrig just kring Lucia. Vi har plötsligt oändligt med tid som vi kan lägga på att berätta skrönor för varandra, sjunga julsånger, äta upp pepparkakshuset och kolla på julfilmer. Och det är just efter en sådan mycket lugn dag som jag plockar fram mitt julmanus ur byrålådan. Det som var tänkt att bli uppföljaren till sommarboken. Det som rymmer både tre vise män, julåsna, gemenskap, förlåtelse och Jesusbarn. Snön gnistrar utanför, elden sprakar i kaminen och jag hälsar återigen på i den vintriga värld som jag har skapat från ingenting. Orden jag har använt, temat, intrigen, djuren, vänskapen och samhörigheten, det är nästan så jag kan ta på den, min fiktiva värld som känns lika verklig som den overkliga verkligheten med sjukdom, krig och elände som finns där utanför. Jag behöver låtsas för att orka.

Vi tar en liten tur i snön, feberdottern och jag, till önsketrädet. Det är inte mer än hundra myrsteg dit, så man orkar även om man har korta ben och hostar så fort man anstränger sig. Vi skänker en tanke till vår sjuke granne som inte har det lätt i kylan och ber om den obligatoriska världsfreden samtidigt som vi också formulerar varsin personlig önskning. Dottern är inte mycket för hemligheter. Hon önskar sig en tomte på julafton som kommer med änglavingar man kan ha på ryggen. Och att snön ligger kvar i evighet. Själv hoppas jag i tysthet att det manus jag just har skickat iväg ska landa mjukt och tas om hand varsamt av någon som älskar att se snöflingor dala på precis rätt ställe.

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

De stora känslornas månad

Mitt motto vad gäller skrivande är att jag vill skriva så det känns. Jag är där ibland, när det känns äkta, levande, nära. Men trillar ofta dit både när det gäller gestaltning, karaktärer och intrig. Det är så lätt att skriva platt. Att stapla meningar på varandra, skriva från A till Ö utan djupare mening. Jag vill öva på att skriva med de stora penseldragen, få till det där djupet i mina texter och har ni Instagram får ni gärna öva med mig.

Mitt liv har svajat rejält de senaste veckorna. Jag har fått flera kännbara nej. Mitt självförtroende har halkat i diket och jag har funderat över om besvikelse är min nya ständiga följeslagare. Våra romankaraktärer befinner sig också på botten ibland och är så hjälplösa och sårade att de nära nog ger upp hoppet. Det är bra att våga gå in i den känslan då och då, för att kunna gestalta det bättre i manuset, ofta före en stor vändpunkt, innan det är dags att runda av. Oavsett om man medvetet följer en dramaturgisk kurva eller skriver på intuition blir det ofta sämre innan det blir bättre. För att det glädjerika ska kännas ännu mer, förstås.

Jag fryser.

Man gör gärna det i november. Men det är inte förrän jag långsamt tinar framför brasan som jag börjar fundera på hur man skulle beskriva det i text. Jag huttrar. Drar filten om kroppen och …

Bästa boken om kyla måste vara Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.
”De grät inte för att de frös, så att näsa och händer var blåklintsblå på dem och tårna så frusna att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de jämrade sig och grät av hunger.”

Boken återkommer i mitt medvetande åtminstone någon gång varje vinter. När jag och barnen pulsar fram, när vinden äter upp ansiktet och kylan gör oss genomskinliga. För mig är boken kyla. Laura Fitinghoff skrev den så att jag, tjugo, kanske rent av trettio år senare, inte kan komma på något kallare.

Frasen ”jag fryser” finns förmodligen inte med i Fitinghoffs bok. Men vad är det då som gör att berättelsen griper tag i ett frostgrepp redan på de första sidorna och sedan inte släpper taget förrän i de allra sista meningarna? När jag läser boken igen, ur ett författarperspektiv, får jag fram några hörnstenar i berättelsen. 1) Detaljrikedomen, både i den yttre miljön och barnens funderingar. Mat är inte bara mat, det är barkbröd och två fulla skedar mjölk. ”Månke sköt toppluvan, som tillhört Sven Pålssons farfar och nådde honom ner om öronen, tillbaka över huvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter allt för omanliga tårar.” 2) Yttre och inre handling matchar. Barnen är föräldralösa och ensamma uppe på fjället mitt i vintern. Kallare än så blir det inte. 3) Det finns värme. Geten Gullspira är barnens hopp och källa till värme och mättnad, och de har varandra. Genom de små glimtarna av det goda blir lidandet både tydligare och mer kännbart. ”Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas av Maglena.”

Kanske finns det i funderingarna ovan en viss vägledning i hur man skriver så det känns. Jag kommer definitivt att fortsätta leta efter fler ledtrådar. Men just när novembermörkret är som allra svartast och jag tar fram den extra tjocka filten för att värma min stackas frusna kropp och kantstötta inre, dyker det upp. Ett ja. Ett efterlängtat, välbehövligt, kanske till och med nödvändigt, dundrande, ja. Ett ja som får mig att vilja skrika så att väggarna skallrar. Ett seger-ja som får hela livet att ändra riktning.

Ni hör! November – de stora känslornas månad. Väck mig i december. För nu orkar jag inte mer.

Ps. Har du också fått ett ja under 2022. Kanske rent av ditt första ja? Med bok som kommer publiceras under 2023? Ansök då om att bli en av våra efterträdare. Maila oss på debutantbloggen [@]gmail.com och anmäl ditt intresse!

En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Mot nya projekt

Förra veckan var jag helt slut. Det berodde väl dels på en förkylning, men även på någon slags skrivit-klart-manus-och-skickat-in-det-trötthet. Och en förvirring över vad jag skulle göra nu. En tomhet. Manuset som jag hade ägnat nästan varje ledig minut åt hade fått lämna boet.

Och även om tanken på en lektör finns i bakhuvudet, känns det ändå som läge att vänta ett tag. Kanske jag har tur och får lite feedback från något av förlagen eller agenterna? Den största drömmen såklart är att någon ska se potential i manuset och genast vilja skriva kontrakt. Så kan vi sen gemensamt arbeta vidare med manuset och göra det till en fantastisk bok. 

Men istället för att bara vänta på att redigeringen av min kommande bok skulle dra igång eller att något förlag skulle svara, började jag ändå så smått skissa på ett nytt manus. Det är liksom lite jobbigt att inte ha något skrivprojekt att pyssla med. Någon liten bokbebis att gulla med. För tydligen är det så att jag numera måste skriva för att må bra. Jag får liksom en oro i kroppen annars. Så, hyfsat många barn (4 + 1 bonus), några hundar (2 st), en bok att läsa och ett pågående skrivprojekt är vad jag behöver i mitt liv. Och så en man som, trots att han inte fått läsa ett ord jag har skrivit, stöttar mig i min dröm. Eller jag tror att han kanske läste det där inlägget på Instagram som jag gick långt utanför min box och postade (med stavfel såklart). Och så läser han mina blogginlägg här på Debutantbloggen. Och förr eller (oftast) senare läser han mina sms 😉

Men hur som helst, manus 4 är så smått påbörjat och det känns jättebra. Så fort jag lyckas få en liten stund över, mellan barn, hundar, man, hem, jobb och allt vad det nu kan vara, så sätter jag mig med mitt nya lilla skrivprojekt. Ibland blir det bara några få ord skrivna, men många bäckar små… Och för varje bokstav jag trycker ner på mitt tangentbord, så blir jag förhoppningsvis lite, lite bättre. Lär mig mer och utvecklas i mitt skrivande.

Författarhundarna

Vad har jag gjort?

I januari var råmanuset till del två om Emma klart och jag funderade lite förvirrat på vad jag skulle göra. Att skicka in del två i en trilogi till förlag, när del ett inte ens hunnit komma ut, kändes inte riktigt rätt. Gissningsvis vill man gärna veta hur det har gått för den första boken innan man nappar på den andra. Så istället slängde jag mig genast över ett nytt projekt; ett helt fristående manus (även kallat manus 3). De senaste två månaderna har jag tagit i stort sett varje chans till att skriva och har varit allmänt osocial. Prioriterat bort en massa saker. Dammråttorna har frodats och tvätthögen har växt. Eftersom redigeringsfasen för mitt första manus närmar sig, ville jag hinna så långt som möjligt på mitt tredje innan dess. Och så är det ju så fantastiskt roligt att skriva!

Så för två veckor sen konstaterade jag, något förbryllat, att jag hade ännu ett färdigt råmanus. Det var förvisso ingen tegelsten (ca 70 000 ord) och behövde säkerligen en hel del arbete för att vara något att ha, men ändå – första utkastet var klart! Så vad skulle jag göra nu? Många säger att man ska låta ett manus vila. Men det hade jag tydligen ingen ro att göra. Istället började jag genast gå igenom det igen. Ändrade, justerade och fixade. Jaha, sen då? Jo, jag började om från början och gick igenom det en gång till. Korrigerade, flyttad om lite, la till och tog bort. Så där ja. Fick en släng av hybris och tyckte banne mig att det var ett riktigt trevligt litet manus. Mysigt, romantiskt, roligt och rentav lite hett. 

Det är förmodligen alldeles vansinnigt, men det kan vara så att jag skickade in manuset till ett förlag. Bara så där. Hejsan hoppsan, liksom! Ångesten är stor. Vad har jag gjort? Och när den stenen redan var i rullning så kunde jag väl lika bra skicka in det till ytterligare några förlag? Kanske rent av någon agent? Heja, heja! Bry dig inte om alla tips och råd. Strunta i testläsare och lektörer. Bara släng iväg manuset. Kör hårt! Herregud… 

Sjuka barn och dubbla skiljetecken

Dagarna går och detta är redan mitt sjunde inlägg här på Debutantbloggen. De tidigare inläggen har varit självklara och jag har haft en tydlig plan för vad jag ska skriva (det underlättade såklart att vi hade lite temaveckor i början). Men idag har jag ingen aning vad jag ska skriva. Kanske är det blogginläggs-skrivkramp? Finns det ens sån skrivkramp? Eller så beror det på den trevliga månaden vi befinner oss i – Vabruari. Månaden där väldigt många barn är sjuka och som innebär en hel del Vård Av Barn för många föräldrar. Samtidigt som de mindre barnen här hemma avlöser varandra i sjukdomsträsket (självklart kan de inte vara sjuka samtidigt), så ramlade min äldsta dotter så illa att hon fick en fotledsfraktur. Och det är klart att när ens närmaste inte är helt krya så påverkas man och tankarna far runt överallt. 

Eftersom bloggen handlar om debuterande författare, hoppar jag raskt vidare till min debutbok Emmas nya liv. Nästa steg i processen är att jag ska få tillbaka manuset från redaktören. Det ska bli så oerhört spännande att få se vad hon har för synpunkter och sen sätta tänderna i det igen. Nu är det snart ett år sedan jag jobbade med manuset senast och sedan dess har jag hunnit med att skriva råmanuset till uppföljaren, några noveller och påbörjat ett nytt manus. Kanske jag ser på manuset med helt andra ögon nu? Hoppas att jag ändå gillar det!

Uppföljaren, Emmas kändisliv, befinner sig just nu hos testläsare och jag har fått lite feedback. En kommentar var ”Tänk på att du inte behöver ha dubbla skiljetecken i repliker”. Va? Jag fattade ingenting. När jag, lite blåögd sådär, påbörjade mitt första manus kollade jag i några böcker hur det såg ut. Jag ville absolut ha citattecken runt replikerna för att det skulle vara tydligt. Det jag totalt missade, och inte hade en susning om, var att om man har utropstecken eller frågetecken inom citattecknena, så ska man inte ha kommatecken efteråt om repliken följs av sa/säger eller liknande.

Så jag har alltså skrivit: ”Jag är hungrig!”, sa Lisa när det ska vara ”Jag är hungrig!” sa Lisa. Alltså inget kommatecken eftersom det är ett utropstecken före citattecknet. Jag har även alltid haft ett skiljetecken i slutet av replikerna, men man skulle tydligen inte ha en punk när repliken följs av anföringssats. ”Jag är mätt.”, sa Pelle har jag nu förstått är fel. Det ska vara ”Jag är mätt”, sa Pelle, dvs utan punkt och med kommatecken. Bara att göra om och göra rätt! Och detta lär ju även vara något som jag kommer att få tillbaka från redaktören till Emmas nya liv.

Jag förmodar att detta är självklart för de flesta författare och skribenter, men kanske finns det ändå någon annan nybörjare som gjort som jag. Man lär så länge man lever och förhoppningsvis är inte detta något som borde få ett förlag att välja bort ett manus. 

För övrigt säger faktiskt testläsaren att boken är ”superbra hittills!”, vilket känns toppen (är det okej med dubbla skiljetecken här? Eller kommatecknet ska bort? Och är punkten efter denna parentesen okej?).

I vilket fall som helst, så verkar det ändå ha blivit ett blogginlägg även denna onsdag. Om än lite svamligare än vanligt…

När drömmen blir sann

När jag var liten älskade jag att skriva berättelser i skolan och i mellanstadiet lästes mina uppsatser allt som oftast upp inför klassen av min lärare. Jag kände mig duktig på att skriva och drömde om att bli författare. När jag sen började i högstadiet, satte jag med liv och lust tänderna i varje skrivuppgift. Men nu uteblev den positiva responsen jag hade varit van vid. Det där med att skriva fint, målande och använda svåra ord var inte riktigt min grej. Varför krångla till det när man kunde göra det lätt?, tyckte jag. Sakta men säkert gick det upp för mig att skriva, det var inget som jag skulle syssla med. Författardrömmen tryckte jag undan långt inom mig. Det var bara dumt att gå runt med sådana fantasier. 

Men trots att jag försökte släppa drömmen, försvann den aldrig helt. Den låg kvar djupt därinne och med jämna mellanrum ploppade den upp igen. I vuxen ålder vågade jag tillslut, förmodligen lite skämtsamt, yppa min dröm för min man. Och flera år senare bestämde jag mig för att åtminstone försöka mig på att skriva en bok. Vad hade jag att förlora? Skulle jag inte ångra mig om jag inte ens försökte? 

I samband med att jag var föräldraledig med mitt yngsta barn började jag så smått skriva på mitt lilla manus. Eftersom jag egentligen inte kunde skriva, kände jag inte heller att jag kunde kräva tid för att göra det. Istället tog jag tillfället i akt när det fanns en lucka. Och ja, ibland var det helt enkelt långt mellan luckorna. Tillslut, efter kanske två år, satt jag där med ett råmanus. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag läste igenom mitt manus en gång och justerade det litegrann. Ingen fick såklart läsa det. Det var ju ändå inte på riktigt. Någon gång i november 2017 började jag skicka in manuset till olika förlag. När den första refusering, med standardsvar, trillade in blev jag ändå lite glad. De tackade nämligen för att de hade fått läsa mitt manus. De kallade alltså det jag hade skrivit för ett manus!

I februari 2018 fick jag nej av ett förlag, men de kom med jättefin kritik och förslag på omarbetning. De var inte beredda att ta sig an mitt manus i dagsläget, men ville gärna läsa igen om jag skrev om det. WOW! Jag var helt lyriskt. Genast slängde jag mig över manuset. Det var fantastiskt roligt att få jobba om det efter kloka synpunkter. På sätt och vis kände jag mig nu som en riktig författare. Jag kunde till och med säga till att jag behövde skrivtid! Efter en månad var jag klar och skickade in manuset igen. Det kändes extremt nervöst. Nu hade jag ändå en förhoppning om att min dröm kanske kunde bli verklighet. Jag fick svar att de skulle läsa, men att det kunde ta tid. Sen hände… ingenting. 

Under tiden jag väntade skickade jag in mitt omarbetade manus till fler och fick erbjudande om hybridutgivning. Det var ett intressant förslag, men jag vill ändå vänta på svar från det andra förlaget. Ett lite större förlag kom med avslag, men skrev ändå att de gillade manuset. Efter sommaren kom det så äntligen ett mail från förlaget jag hade hoppats på. Tyvärr var det inte det svar jag hade önskat. Förlaget skulle helt enkelt inte ge ut fler böcker just nu. Ridå! Vad skulle jag göra nu? Jag hittade några fler förlag som lät intressanta och skickade, utan några förhoppningar, in mitt manus till dem. 

I månadsskiftet september/oktober åkte vi till Mallorca och jag lämnade datorn hemma. Min äldsta dotter hade nyligen flyttat till Uppsala för att plugga. De yngre barnen hade, sen höstterminen börjat, redan varit sjuka i flera omgångar. Ena hunden hade precis varit dålig och blivit opererade akut. Min hypotyreos hade flippat ut. Och jag var bara så trött. Nu skulle jag få vara ledig, ta det lugnt (så lugnt man nu kan ha det när man är på semester med barn 😉), slippa laga mat, sola och bada, hänga med mannen och de yngsta barnen, tanka energi och kanske även hinna läsa lite. Härligt!

När vi hade varit på Mallorca i några dagar fick jag ett mail från Nicole Publishing. Jaha, det var en snabb refusering tänkte jag. Men så började jag läsa… Men oj! Där, i ett sommarvarmt och något blåsigt Alcudia, kom alltså det där efterlängtade beskedet. Ett besked som jag fantiserat och drömt om, men aldrig trott skulle hända. Mitt manus, Emmas nya liv, skulle bli bok! 

Jennys debutantår: jag vågade!

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Sex and the City fyller 20

Förra veckan var det 20 år sen första avsnittet av Sex and the City sändes. Jag tror att få serier påverkat unga kvinnor (och en hel del unga män) så mycket eller för den delen varit så viktig i skapandet av bilden av coola New York där alla vill bo.

Sex and the City har påverkat mig på många plan, inte minst som författare och manusförfattare. I media har det ofta stått att serien handlar om vänskap mellan fyra kvinnor, men jag har aldrig tyckt att den gör det utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Under vårens tv-seriekurs på StDH, med analys av kurskamrater och den eminente läraren Alexander Skantze, kom det fram att serien handlar om att hitta kärlek i en ytlig men underbar värld.

Sex and the City bröt tabun. Minns att jag satt hemma hos mina föräldrar som hade TV3 och rodnade när jag såg några av de första avsnitten. ”The Rabbit” – bara att skriva om en sån sak!

En av alla favoritscener är den i pilotavsnittet när Charlotte ska dejta en alfahanne och hålla på sig, vilket resulterar i att han delar hennes taxi hem men åker vidare till en klubb för att han ”måste ligga inatt”. Så klart är det Samantha som senare raggar upp honom!

Jag minns min första resa till New York och hur kul det var att besöka de balla klubbarna, barerna och restaurangerna som synts i serien. Låg till och med i en säng på en bar och drack drink precis som de gjorde i serien, haha! Jag var ett dedikerat fan och köpte en Marc Jacobs-jacka inspirerad av seriens fantastiska mode skapat av ikonen Patricia Field. Sex and the City är den serie som betytt mest för mig åren runt 30 då även jag sökte kärlek i en ytlig värld, fast runt Stureplan. Och jackan hade jag på mig när jag träffade min man för första gången, men det är en annan historia…

När jag var i New York första gången var jag där som copywriter på jobbresa. Då hade jag ingen aning om att jag skulle börja drömma om att bli manusförfattare, skriva tv-serier och sitta i ett så kallat writers room. Alltså ett rum där du jobbar i grupp med andra författare. (Missa inte artikeln om SATC:s writers room i Vanity Fair, tack Amanda för tipset.) Det fanns inte på kartan.

Men. I fredags skrev jag klart mitt första tv-serieavsnitt! Efter två års heltidsstudier är jag manusförfattare på riktigt! Tjoho!! Det är en komediserie som kommer att gå på en stor kanal till våren, och med tanke på Sex and the City som handlar om att hitta kärlek i en ytlig värld kan jag hinta om att jag har inspirerats av min gamla favoritserie.

Inspireras av det du gillar och ha en härlig vecka!

Håll fast vid din idé!

Foto: Henrik Berglund

Stockholm kokar fortfarande i en sällan skådad värmebölja. På onsdag ska termometern stiga till 29 grader och jag och mina klasskamrater på StDH ska pitcha våra tv-serieidéer för dramacheferna på SVT. Nervöst som tusan, men också en härlig grand finale efter 2 års studier.

Vi har 7 minuter på oss att presentera vår serie. På den tiden ska vi fånga publiken och få dem intresserade. Då gäller det att ha självförtroende, att tro på sin idé och ha is i magen om de visar sig ha stenansikten. Vad är det värsta som kan hända? Du kanske gör bort dig inför några av de viktigaste makthavarna i film- och tv-branschen… Det bästa som kan hända? De tror på dig och din idé.

Jag har i min roll som copywriter gjort många pitcher genom åren för att sälja in nya reklamkoncept, men bara ett par i rollen som manusförfattare. Och visst har jag haft tur, en av pitcherna ledde till min författardebut och kommande ljudboksserie Kämpa tjejer.

En av mina bästa idéer som copywriter har varit kampanjen med budskapet ”Knark är bajs”. Kampanjen fick otroligt stor genomslagskraft i målgruppen unga vuxna för 10 år sen, vann flera reklambranschpriser och har blivit en del av populärkulturen. Jag är väldigt stolt över att uttrycket fortfarande används.

 

Hultsfredsfestivalen 2007 med bl a Anna Ternheim och Nina Persson. Knark är bajs!

När självförtroendet vacklar tänker jag att jag trots allt haft förmåga att sälja in en idé med ett budskap som få kommunikatörer skulle köpa. Men Anna, vår coola kund på Socialdepartementet, trodde på oss i arbetsgruppen och var beredd att testa. Det blev en succé.

Så om du har en galen idé, en som du kanske knappt vågar berätta om, håll fast i den! Det kan visa sig vara den bästa idé du haft. Hittills.

Ha en fantastisk vecka och njut av sommarvärmen!

Hej från plugghästen

Foto: Henrik Berglund

Jag har paus från mitt ljudboksmanus och inväntar feedback. Senaste veckan har jag istället jobbat med mina andra skrivprojekt. Jag sitter med i manusgruppen för en kommande tv-serie och har tagit första steget in i arbetslivet som manusförfattare.

Det är fantastiskt kul att ha fått förtroendet och en dröm att skriva komedi för tv! När jag tänker på mig själv som författare så är drömmen att fortsätta kunna kombinera skrivandet. Till exempel så som författaren och manusförfattaren Maria Nygren gör, och som gästbloggade på Debutantbloggen igår.

Jag har också haft litteraturseminarier med min klass på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH). Vi läser manusförfattargurun John Yorke och testar hans teori kring tes och antites på våra egna projekt. Jag är som en svamp och försöker suga i mig varenda slatt av kunskap jag kan få. Samtidigt är det lätt att tappa lusten inför alla teorier. ”Det är viktigt att de ger energi om ni ska använda dem”, sa vår lärare klokt. I höst kommer John York dessutom till StDH för att föreläsa, men då är jag inte student längre.

Det är dags att efter 2 års studier ta klivet från student till manusförfattare på riktigt. Japp, det är som att vara 25 igen och vara på väg ut i arbetslivet. Släppa studentidentiteten och kasta sig ut. Söka jobb. I bagaget har jag ett manusförfattardiplom och en hel hög kurslitteratur för ja, jag erkänner – jag har blivit en plugghäst efter 40.

Ha en fin vecka!

Foto: Jenny Gromark Wennberg

En bra idé kan ta dig hur långt som helst

Drömsemestern då jag fick ett drömbesked. Jag har fått jobb!

Som copywriter är det din portfolio med idéer du söker jobb med. Jag har märkt att som författare gäller samma sak. Med en bra idé kan du komma hur långt som helst!

Just nu läser min förläggare manuset till Kämpa tjejer! och jag väntar spänt på feedback. Manuset som alltså ännu inte är klart har öppnat många dörrar för mig och det beror på idén. Den är inte så märkvärdig och kan sammanfattas så här: En journaliststudent som aldrig tidigare har tränat har fått en praktikplats på ett krisdrabbat hälsomagasin.

Visst låter det simpelt? Det ska vara enkelt att presentera en idé. Så fort det blir krångligt är det svårare för andra att förstå/köpa den. Ofta refereras det till hisspitch, både i reklam- och bokbranschen. Alltså så lång tid det tar att presentera en idé för någon under en hissfärd. Det kan vara smart att tänka ut en sådan för din idé för att se om den bär.

När jag för tre år sen skrev klart mitt första romanmanus, som refuserades vänligt men bestämt av alla stora förlag i Sverige, hade jag inte någon supertydlig idé. Jag skrev på ren och skär lust från början till slut. Då visste jag knappt vilken genre jag skrev i och jag hade heller ingen vidare kunskap om dramatik. Men det hade jag när jag formulerade idén till Kämpa tjejer! ett år senare. Jag pluggade dramatik kvällstid och jobbade hårt med flera olika idéer. Kämpa tjejer! var den som stod ut mest.

Idén har hjälpt mig att komma in på två manusutbildningar, Alma och StDH. Den har vunnit tidningen Skrivas och Storytels manuspitchtävling 2017 och bidragit till att jag fått ett bokkontrakt. Och inte minst har den varit min biljett in i film- och tv-branschen. Idag ansluter jag till en manusgrupp och ska skriva ett avsnitt för en komediserie. Hurra!

Så hur gör en då för att formulera en idé som passar en roman, ljudboksserie eller tv-serie? Mitt bästa råd är att gå en skrivkurs (t ex en kvällskurs), ta fram flera idéer och lära dig mer om dramatik. En bra början för blivande författare och manusförfattare är en bok som jag har skrivit om tidigare: Into The Woods av John Yorke.

Kör så att det ryker!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.