Mot nya projekt

Anna Alemo

Förra veckan var jag helt slut. Det berodde väl dels på en förkylning, men även på någon slags skrivit-klart-manus-och-skickat-in-det-trötthet. Och en förvirring över vad jag skulle göra nu. En tomhet. Manuset som jag hade ägnat nästan varje ledig minut åt hade fått lämna boet.

Och även om tanken på en lektör finns i bakhuvudet, känns det ändå som läge att vänta ett tag. Kanske jag har tur och får lite feedback från något av förlagen eller agenterna? Den största drömmen såklart är att någon ska se potential i manuset och genast vilja skriva kontrakt. Så kan vi sen gemensamt arbeta vidare med manuset och göra det till en fantastisk bok. 

Men istället för att bara vänta på att redigeringen av min kommande bok skulle dra igång eller att något förlag skulle svara, började jag ändå så smått skissa på ett nytt manus. Det är liksom lite jobbigt att inte ha något skrivprojekt att pyssla med. Någon liten bokbebis att gulla med. För tydligen är det så att jag numera måste skriva för att må bra. Jag får liksom en oro i kroppen annars. Så, hyfsat många barn (4 + 1 bonus), några hundar (2 st), en bok att läsa och ett pågående skrivprojekt är vad jag behöver i mitt liv. Och så en man som, trots att han inte fått läsa ett ord jag har skrivit, stöttar mig i min dröm. Eller jag tror att han kanske läste det där inlägget på Instagram som jag gick långt utanför min box och postade (med stavfel såklart). Och så läser han mina blogginlägg här på Debutantbloggen. Och förr eller (oftast) senare läser han mina sms 😉

Men hur som helst, manus 4 är så smått påbörjat och det känns jättebra. Så fort jag lyckas få en liten stund över, mellan barn, hundar, man, hem, jobb och allt vad det nu kan vara, så sätter jag mig med mitt nya lilla skrivprojekt. Ibland blir det bara några få ord skrivna, men många bäckar små… Och för varje bokstav jag trycker ner på mitt tangentbord, så blir jag förhoppningsvis lite, lite bättre. Lär mig mer och utvecklas i mitt skrivande.

Författarhundarna

Vad har jag gjort?

I januari var råmanuset till del två om Emma klart och jag funderade lite förvirrat på vad jag skulle göra. Att skicka in del två i en trilogi till förlag, när del ett inte ens hunnit komma ut, kändes inte riktigt rätt. Gissningsvis vill man gärna veta hur det har gått för den första boken innan man nappar på den andra. Så istället slängde jag mig genast över ett nytt projekt; ett helt fristående manus (även kallat manus 3). De senaste två månaderna har jag tagit i stort sett varje chans till att skriva och har varit allmänt osocial. Prioriterat bort en massa saker. Dammråttorna har frodats och tvätthögen har växt. Eftersom redigeringsfasen för mitt första manus närmar sig, ville jag hinna så långt som möjligt på mitt tredje innan dess. Och så är det ju så fantastiskt roligt att skriva!

Så för två veckor sen konstaterade jag, något förbryllat, att jag hade ännu ett färdigt råmanus. Det var förvisso ingen tegelsten (ca 70 000 ord) och behövde säkerligen en hel del arbete för att vara något att ha, men ändå – första utkastet var klart! Så vad skulle jag göra nu? Många säger att man ska låta ett manus vila. Men det hade jag tydligen ingen ro att göra. Istället började jag genast gå igenom det igen. Ändrade, justerade och fixade. Jaha, sen då? Jo, jag började om från början och gick igenom det en gång till. Korrigerade, flyttad om lite, la till och tog bort. Så där ja. Fick en släng av hybris och tyckte banne mig att det var ett riktigt trevligt litet manus. Mysigt, romantiskt, roligt och rentav lite hett. 

Det är förmodligen alldeles vansinnigt, men det kan vara så att jag skickade in manuset till ett förlag. Bara så där. Hejsan hoppsan, liksom! Ångesten är stor. Vad har jag gjort? Och när den stenen redan var i rullning så kunde jag väl lika bra skicka in det till ytterligare några förlag? Kanske rent av någon agent? Heja, heja! Bry dig inte om alla tips och råd. Strunta i testläsare och lektörer. Bara släng iväg manuset. Kör hårt! Herregud… 

Sjuka barn och dubbla skiljetecken

Dagarna går och detta är redan mitt sjunde inlägg här på Debutantbloggen. De tidigare inläggen har varit självklara och jag har haft en tydlig plan för vad jag ska skriva (det underlättade såklart att vi hade lite temaveckor i början). Men idag har jag ingen aning vad jag ska skriva. Kanske är det blogginläggs-skrivkramp? Finns det ens sån skrivkramp? Eller så beror det på den trevliga månaden vi befinner oss i – Vabruari. Månaden där väldigt många barn är sjuka och som innebär en hel del Vård Av Barn för många föräldrar. Samtidigt som de mindre barnen här hemma avlöser varandra i sjukdomsträsket (självklart kan de inte vara sjuka samtidigt), så ramlade min äldsta dotter så illa att hon fick en fotledsfraktur. Och det är klart att när ens närmaste inte är helt krya så påverkas man och tankarna far runt överallt. 

Eftersom bloggen handlar om debuterande författare, hoppar jag raskt vidare till min debutbok Emmas nya liv. Nästa steg i processen är att jag ska få tillbaka manuset från redaktören. Det ska bli så oerhört spännande att få se vad hon har för synpunkter och sen sätta tänderna i det igen. Nu är det snart ett år sedan jag jobbade med manuset senast och sedan dess har jag hunnit med att skriva råmanuset till uppföljaren, några noveller och påbörjat ett nytt manus. Kanske jag ser på manuset med helt andra ögon nu? Hoppas att jag ändå gillar det!

Uppföljaren, Emmas kändisliv, befinner sig just nu hos testläsare och jag har fått lite feedback. En kommentar var ”Tänk på att du inte behöver ha dubbla skiljetecken i repliker”. Va? Jag fattade ingenting. När jag, lite blåögd sådär, påbörjade mitt första manus kollade jag i några böcker hur det såg ut. Jag ville absolut ha citattecken runt replikerna för att det skulle vara tydligt. Det jag totalt missade, och inte hade en susning om, var att om man har utropstecken eller frågetecken inom citattecknena, så ska man inte ha kommatecken efteråt om repliken följs av sa/säger eller liknande.

Så jag har alltså skrivit: ”Jag är hungrig!”, sa Lisa när det ska vara ”Jag är hungrig!” sa Lisa. Alltså inget kommatecken eftersom det är ett utropstecken före citattecknet. Jag har även alltid haft ett skiljetecken i slutet av replikerna, men man skulle tydligen inte ha en punk när repliken följs av anföringssats. ”Jag är mätt.”, sa Pelle har jag nu förstått är fel. Det ska vara ”Jag är mätt”, sa Pelle, dvs utan punkt och med kommatecken. Bara att göra om och göra rätt! Och detta lär ju även vara något som jag kommer att få tillbaka från redaktören till Emmas nya liv.

Jag förmodar att detta är självklart för de flesta författare och skribenter, men kanske finns det ändå någon annan nybörjare som gjort som jag. Man lär så länge man lever och förhoppningsvis är inte detta något som borde få ett förlag att välja bort ett manus. 

För övrigt säger faktiskt testläsaren att boken är ”superbra hittills!”, vilket känns toppen (är det okej med dubbla skiljetecken här? Eller kommatecknet ska bort? Och är punkten efter denna parentesen okej?).

I vilket fall som helst, så verkar det ändå ha blivit ett blogginlägg även denna onsdag. Om än lite svamligare än vanligt…

När drömmen blir sann

Anna Alemo

När jag var liten älskade jag att skriva berättelser i skolan och i mellanstadiet lästes mina uppsatser allt som oftast upp inför klassen av min lärare. Jag kände mig duktig på att skriva och drömde om att bli författare. När jag sen började i högstadiet, satte jag med liv och lust tänderna i varje skrivuppgift. Men nu uteblev den positiva responsen jag hade varit van vid. Det där med att skriva fint, målande och använda svåra ord var inte riktigt min grej. Varför krångla till det när man kunde göra det lätt?, tyckte jag. Sakta men säkert gick det upp för mig att skriva, det var inget som jag skulle syssla med. Författardrömmen tryckte jag undan långt inom mig. Det var bara dumt att gå runt med sådana fantasier. 

Men trots att jag försökte släppa drömmen, försvann den aldrig helt. Den låg kvar djupt därinne och med jämna mellanrum ploppade den upp igen. I vuxen ålder vågade jag tillslut, förmodligen lite skämtsamt, yppa min dröm för min man. Och flera år senare bestämde jag mig för att åtminstone försöka mig på att skriva en bok. Vad hade jag att förlora? Skulle jag inte ångra mig om jag inte ens försökte? 

I samband med att jag var föräldraledig med mitt yngsta barn började jag så smått skriva på mitt lilla manus. Eftersom jag egentligen inte kunde skriva, kände jag inte heller att jag kunde kräva tid för att göra det. Istället tog jag tillfället i akt när det fanns en lucka. Och ja, ibland var det helt enkelt långt mellan luckorna. Tillslut, efter kanske två år, satt jag där med ett råmanus. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag läste igenom mitt manus en gång och justerade det litegrann. Ingen fick såklart läsa det. Det var ju ändå inte på riktigt. Någon gång i november 2017 började jag skicka in manuset till olika förlag. När den första refusering, med standardsvar, trillade in blev jag ändå lite glad. De tackade nämligen för att de hade fått läsa mitt manus. De kallade alltså det jag hade skrivit för ett manus!

I februari 2018 fick jag nej av ett förlag, men de kom med jättefin kritik och förslag på omarbetning. De var inte beredda att ta sig an mitt manus i dagsläget, men ville gärna läsa igen om jag skrev om det. WOW! Jag var helt lyriskt. Genast slängde jag mig över manuset. Det var fantastiskt roligt att få jobba om det efter kloka synpunkter. På sätt och vis kände jag mig nu som en riktig författare. Jag kunde till och med säga till att jag behövde skrivtid! Efter en månad var jag klar och skickade in manuset igen. Det kändes extremt nervöst. Nu hade jag ändå en förhoppning om att min dröm kanske kunde bli verklighet. Jag fick svar att de skulle läsa, men att det kunde ta tid. Sen hände… ingenting. 

Under tiden jag väntade skickade jag in mitt omarbetade manus till fler och fick erbjudande om hybridutgivning. Det var ett intressant förslag, men jag vill ändå vänta på svar från det andra förlaget. Ett lite större förlag kom med avslag, men skrev ändå att de gillade manuset. Efter sommaren kom det så äntligen ett mail från förlaget jag hade hoppats på. Tyvärr var det inte det svar jag hade önskat. Förlaget skulle helt enkelt inte ge ut fler böcker just nu. Ridå! Vad skulle jag göra nu? Jag hittade några fler förlag som lät intressanta och skickade, utan några förhoppningar, in mitt manus till dem. 

I månadsskiftet september/oktober åkte vi till Mallorca och jag lämnade datorn hemma. Min äldsta dotter hade nyligen flyttat till Uppsala för att plugga. De yngre barnen hade, sen höstterminen börjat, redan varit sjuka i flera omgångar. Ena hunden hade precis varit dålig och blivit opererade akut. Min hypotyreos hade flippat ut. Och jag var bara så trött. Nu skulle jag få vara ledig, ta det lugnt (så lugnt man nu kan ha det när man är på semester med barn 😉), slippa laga mat, sola och bada, hänga med mannen och de yngsta barnen, tanka energi och kanske även hinna läsa lite. Härligt!

När vi hade varit på Mallorca i några dagar fick jag ett mail från Nicole Publishing. Jaha, det var en snabb refusering tänkte jag. Men så började jag läsa… Men oj! Där, i ett sommarvarmt och något blåsigt Alcudia, kom alltså det där efterlängtade beskedet. Ett besked som jag fantiserat och drömt om, men aldrig trott skulle hända. Mitt manus, Emmas nya liv, skulle bli bok! 

Jennys debutantår: jag vågade!

JENNY_GROMARK_WENNBERG_BOK

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Sex and the City fyller 20

Förra veckan var det 20 år sen första avsnittet av Sex and the City sändes. Jag tror att få serier påverkat unga kvinnor (och en hel del unga män) så mycket eller för den delen varit så viktig i skapandet av bilden av coola New York där alla vill bo.image

Sex and the City har påverkat mig på många plan, inte minst som författare och manusförfattare. I media har det ofta stått att serien handlar om vänskap mellan fyra kvinnor, men jag har aldrig tyckt att den gör det utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Under vårens tv-seriekurs på StDH, med analys av kurskamrater och den eminente läraren Alexander Skantze, kom det fram att serien handlar om att hitta kärlek i en ytlig men underbar värld.

Sex and the City bröt tabun. Minns att jag satt hemma hos mina föräldrar som hade TV3 och rodnade när jag såg några av de första avsnitten. ”The Rabbit” – bara att skriva om en sån sak!

En av alla favoritscener är den i pilotavsnittet när Charlotte ska dejta en alfahanne och hålla på sig, vilket resulterar i att han delar hennes taxi hem men åker vidare till en klubb för att han ”måste ligga inatt”. Så klart är det Samantha som senare raggar upp honom!

Jag minns min första resa till New York och hur kul det var att besöka de balla klubbarna, barerna och restaurangerna som synts i serien. Låg till och med i en säng på en bar och drack drink precis som de gjorde i serien, haha! Jag var ett dedikerat fan och köpte en Marc Jacobs-jacka inspirerad av seriens fantastiska mode skapat av ikonen Patricia Field. Sex and the City är den serie som betytt mest för mig åren runt 30 då även jag sökte kärlek i en ytlig värld, fast runt Stureplan. Och jackan hade jag på mig när jag träffade min man för första gången, men det är en annan historia…

När jag var i New York första gången var jag där som copywriter på jobbresa. Då hade jag ingen aning om att jag skulle börja drömma om att bli manusförfattare, skriva tv-serier och sitta i ett så kallat writers room. Alltså ett rum där du jobbar i grupp med andra författare. (Missa inte artikeln om SATC:s writers room i Vanity Fair, tack Amanda för tipset.) Det fanns inte på kartan.

Men. I fredags skrev jag klart mitt första tv-serieavsnitt! Efter två års heltidsstudier är jag manusförfattare på riktigt! Tjoho!! Det är en komediserie som kommer att gå på en stor kanal till våren, och med tanke på Sex and the City som handlar om att hitta kärlek i en ytlig värld kan jag hinta om att jag har inspirerats av min gamla favoritserie.

Inspireras av det du gillar och ha en härlig vecka!

Håll fast vid din idé!

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Stockholm kokar fortfarande i en sällan skådad värmebölja. På onsdag ska termometern stiga till 29 grader och jag och mina klasskamrater på StDH ska pitcha våra tv-serieidéer för dramacheferna på SVT. Nervöst som tusan, men också en härlig grand finale efter 2 års studier.

Vi har 7 minuter på oss att presentera vår serie. På den tiden ska vi fånga publiken och få dem intresserade. Då gäller det att ha självförtroende, att tro på sin idé och ha is i magen om de visar sig ha stenansikten. Vad är det värsta som kan hända? Du kanske gör bort dig inför några av de viktigaste makthavarna i film- och tv-branschen… Det bästa som kan hända? De tror på dig och din idé.

Jag har i min roll som copywriter gjort många pitcher genom åren för att sälja in nya reklamkoncept, men bara ett par i rollen som manusförfattare. Och visst har jag haft tur, en av pitcherna ledde till min författardebut och kommande ljudboksserie Kämpa tjejer.

En av mina bästa idéer som copywriter har varit kampanjen med budskapet ”Knark är bajs”. Kampanjen fick otroligt stor genomslagskraft i målgruppen unga vuxna för 10 år sen, vann flera reklambranschpriser och har blivit en del av populärkulturen. Jag är väldigt stolt över att uttrycket fortfarande används.

 

Hultsfred_Anna_Nina

Hultsfredsfestivalen 2007 med bl a Anna Ternheim och Nina Persson. Knark är bajs!

När självförtroendet vacklar tänker jag att jag trots allt haft förmåga att sälja in en idé med ett budskap som få kommunikatörer skulle köpa. Men Anna, vår coola kund på Socialdepartementet, trodde på oss i arbetsgruppen och var beredd att testa. Det blev en succé.

Så om du har en galen idé, en som du kanske knappt vågar berätta om, håll fast i den! Det kan visa sig vara den bästa idé du haft. Hittills.

Ha en fantastisk vecka och njut av sommarvärmen!

Hej från plugghästen

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag har paus från mitt ljudboksmanus och inväntar feedback. Senaste veckan har jag istället jobbat med mina andra skrivprojekt. Jag sitter med i manusgruppen för en kommande tv-serie och har tagit första steget in i arbetslivet som manusförfattare.

Det är fantastiskt kul att ha fått förtroendet och en dröm att skriva komedi för tv! När jag tänker på mig själv som författare så är drömmen att fortsätta kunna kombinera skrivandet. Till exempel så som författaren och manusförfattaren Maria Nygren gör, och som gästbloggade på Debutantbloggen igår.

Jag har också haft litteraturseminarier med min klass på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH). Vi läser manusförfattargurun John Yorke och testar hans teori kring tes och antites på våra egna projekt. Jag är som en svamp och försöker suga i mig varenda slatt av kunskap jag kan få. Samtidigt är det lätt att tappa lusten inför alla teorier. ”Det är viktigt att de ger energi om ni ska använda dem”, sa vår lärare klokt. I höst kommer John York dessutom till StDH för att föreläsa, men då är jag inte student längre.

Det är dags att efter 2 års studier ta klivet från student till manusförfattare på riktigt. Japp, det är som att vara 25 igen och vara på väg ut i arbetslivet. Släppa studentidentiteten och kasta sig ut. Söka jobb. I bagaget har jag ett manusförfattardiplom och en hel hög kurslitteratur för ja, jag erkänner – jag har blivit en plugghäst efter 40.

Ha en fin vecka!

bokhög_foto_jennygw

Foto: Jenny Gromark Wennberg

En bra idé kan ta dig hur långt som helst

img_8014

Drömsemestern då jag fick ett drömbesked. Jag har fått jobb!

Som copywriter är det din portfolio med idéer du söker jobb med. Jag har märkt att som författare gäller samma sak. Med en bra idé kan du komma hur långt som helst!

Just nu läser min förläggare manuset till Kämpa tjejer! och jag väntar spänt på feedback. Manuset som alltså ännu inte är klart har öppnat många dörrar för mig och det beror på idén. Den är inte så märkvärdig och kan sammanfattas så här: En journaliststudent som aldrig tidigare har tränat har fått en praktikplats på ett krisdrabbat hälsomagasin.

Visst låter det simpelt? Det ska vara enkelt att presentera en idé. Så fort det blir krångligt är det svårare för andra att förstå/köpa den. Ofta refereras det till hisspitch, både i reklam- och bokbranschen. Alltså så lång tid det tar att presentera en idé för någon under en hissfärd. Det kan vara smart att tänka ut en sådan för din idé för att se om den bär.

När jag för tre år sen skrev klart mitt första romanmanus, som refuserades vänligt men bestämt av alla stora förlag i Sverige, hade jag inte någon supertydlig idé. Jag skrev på ren och skär lust från början till slut. Då visste jag knappt vilken genre jag skrev i och jag hade heller ingen vidare kunskap om dramatik. Men det hade jag när jag formulerade idén till Kämpa tjejer! ett år senare. Jag pluggade dramatik kvällstid och jobbade hårt med flera olika idéer. Kämpa tjejer! var den som stod ut mest.

Idén har hjälpt mig att komma in på två manusutbildningar, Alma och StDH. Den har vunnit tidningen Skrivas och Storytels manuspitchtävling 2017 och bidragit till att jag fått ett bokkontrakt. Och inte minst har den varit min biljett in i film- och tv-branschen. Idag ansluter jag till en manusgrupp och ska skriva ett avsnitt för en komediserie. Hurra!

Så hur gör en då för att formulera en idé som passar en roman, ljudboksserie eller tv-serie? Mitt bästa råd är att gå en skrivkurs (t ex en kvällskurs), ta fram flera idéer och lära dig mer om dramatik. En bra början för blivande författare och manusförfattare är en bok som jag har skrivit om tidigare: Into The Woods av John Yorke.

Kör så att det ryker!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

I´m a writer

I veckan var jag och författaren Karin Jansson (upphovskvinna till succéserien Byvalla, Storytel Original) på komedifilmfestival. En hel dag satt vi inbäddade i mörkret på Skandiabiografen i Stockholm och lyssnade på kloka människor som pratade om vart film- och TV-världen är på väg när det gäller humor. Alla vill tydligen ägna sig åt smal svart satir (finkomedi) medan filmer som ”En gång i Phuket” och ”Sommaren med Göran” är vad den stora massan motsatsvis verkligen ser.

Åhå, tänkte jag som när en dröm om att skriva komedi. Den drömmen krossades faktiskt inte trots att chefen för Svenska Filminstitutet gång på gång poängterade att det svåraste man ge sig in i är skrattbranschen (finns det något mer tragiskt än folk som försöker skämta men inte är roliga?) Och att vara manusförfattare är som att konstant leva i vargtimmen. Ni vet, den där stunden som inträffar någonstans mellan klockan 03:22 och 04:46 då man plötsligt vaknar, sätter sig upp i sängen genomsvettig och hyperventilerar med luftrör smala som sugrör medan tankarna rusar runt i huvudet. Vad fan håller jag på med? Är jag en dålig förälder? Har jag egentligen råd med lägenheten jag nyss budade till mig? Tycker chefen att jag borde prestera mer och kostar en tandreglerande bettskena verkligen 11 000 kr?

Dessutom nämnde filmmannen att det inte längre räcker med att skicka in ett traditionellt manusförslag till honom. Han vill bli kreativt överraskad, påhälsad och fullständigt blown away på ett sätt han aldrig varit med om. Och då har redan etablerade humorgrupper varit där och gjort ”propellern” för honom i konferensrummet. Ni fattar. Lätt omöjliga förväntningar att överträffa.

Men det stoppar givetvis inte en drömmare. Jag har redan bettskena och jag vill fortfarande skriva komedi. Jag vet det.

Hur som helst var det paus efter några timmars paneldebatt och jag och Karin vimlade ut i foajén för att försöka få tag på en kopp kaffe. Mest jag, Karin är mer karaktärsstark. Undertecknads konsumtion närmar sig numera sex koppar per dag och om jag inte får i mig mina droppar runt lunch förvandlas jag till en darrande knarkare.

Det visade sig vara snålt med kaffet (förvånande, kaffe och film är ju som yin och yang – hälsningar David Lynch) men festivalen gästades av den amerikanska filmproducenten Kathryn Sermak istället. Under uppehållet passade hon på att signera sin bok Miss D & Me. Inte riktigt samma sak som koffein men ändå en väldigt uppfriskande effekt. Jag blev genast nyfiken och efter att också ha snappat upp att det låg ett par örhängen och ett armband som tillhört Bette Davis i potten för den som köpte ett ex stegade jag glatt fram. (Willy Wonka-tricket).

I det ögonblicket inträffade något för allra första gången för mig.

”Är du en skådespelerska?” frågade Kathryn Sermak och synade mig från topp till tå. Inget konstigt antagande alls eftersom vi befann oss på en filmfestival.

Jag skakade på huvudet och hörde mig själv blixtsnabbt svara:

”No, Im a writer.”

Orden flög ur munnen på mig innan hjärnan hann hänga efter. I vanliga fall brukar jag alltid dra någon halvengagerad harang om min utbildningsbakgrund och vad vi egentligen gör inom den obegripliga statliga organisationen där jag arbetar som alla alltid blandar ihop med regeringen. Men inte nu. Det kan ha varit den frisinnade stämningen i lokalen, filmmannens prat om kreativitet och wow-ande eller den totala bristen på kaffe. Antagligen såg jag förvånad ut själv för Kathryn Sermak stannade upp mitt i en pennrörelse och betraktade mig.

”Oh”, utbrast hon.

”It´s true. I´m a writer”, fortsatte jag. Mest för att upprepa orden för mig själv. Aldrig förut har jag titulerat mig så.

Hela den följande eftermiddagen hoppades jag att någon mer skulle fråga vad jag jobbade med. Ni vet, lite som när man precis har gift sig och medvetet tappar bort varandra i frysdisken på Ica Maxi bara för att få gå till kassan och be dem ropa ut typ: ”Kan Johan Ryltenius komma till kassa sju, din fru väntar.” I vårt fall ofta tätt följt av: ”Din fru gick visst vidare till plockgodiset men hon hälsar att du kan hämta en trea gräddfil, gul lök, schampo och allt annat jättetråkigt ni behöver på vägen.”

Jag ska ärligt säga att när jag väl smakat på frasen ”I am a writer” (det var en delvis amerikansk panel, därav engelskan) övervägde jag att ställa mig upp under frågestunden, vifta till mig micken och helt ovidkommande fråga något bara för att få presentera mig som författare. Men det var så oerhört många personer i lokalen som behövde micktiden för att angripa Filminstitutet med budgetförslag eller ifrågasätta varför Johan Rheborg, Robert Gustafsson och Rolf Lassgård castas till ungefär alla humorserier som någonsin producerats i den här änden av galaxen så jag hann helt enkelt inte. Och deras synpunkter kändes mer angelägna.

Men meningen fortsatte studsa runt i mitt huvud långt efteråt. Det har liksom inte slagit mig på allvar förrän nu.

I am a writer.

Ps – och nu ska den här statligt anställda juristen och författaren (med bettskena) naivt och helt vettlöst ge sig på det svåraste som finns – Wow:a filmmannen och försöka få honom att skratta. Vi får väl se om det kommer att lyckas.

 

 

Gästblogg: Caroline Degerfeldt

CarolineDegerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Varför skulle jag njuta när jag kan oroa mig?

bildmaricakallner16Tjo!

Någon sa: ”Slappna av!” Jag ljög och sa att jag försökte.
Sedan låg jag på golvet och vred mig. Jag sa till min snubbe: ”Jag klarar inte det här. Jag kan inte skriva längre. Jag hatar mina nya texter. Vad är det som är fel?!”

 

Han knäckte nöten. Jag är på tre platser i skrivandet: 1. Ett manus som snart ska bli en bok. 2. Ett manus som snart är färdigt för att skickas ut till förlag. 3. Ett manus som växer fram. Jag: Förvirrad.

Att vara på de här tre platserna skapar en oro i skrivandet. Utgivningen och manuset som snart ska skickas ut får mig att tänka produktivt. Jag måste producera text. Men i det nya manuset vill jag söka mig fram. Leta. Gå fel. Hitta rätt. Det produktiva förstör sökandet.

Under hösten skrev jag med motvilja och magknip. Stress. Bli färdig, bli färdig! Egentligen befinner jag mig i ett skönt läge. Jag kan ta det lugnt. Ett manus håller på att bli bok, ett manus väntar på att skickas. Alltså borde jag slappna av, njuta av det nya som kan växa fram. Som kan ta sin tid. Njuta av skrivandet.

Fast varför njuta när jag kan stressa? När jag kan oroa mig. När jag kan vanka av och an och slita mitt hår och gnissla tänder och göra utfall mot mina texter och säga att det är skit. Skit det jag skriver. Skit det jag skapar. Skit det jag gör. Ja varför byta stress mot njutning?

Hur är det att njuta av skrivandet? Det är roligt. Inte svårare än så: det är roligt att skriva och jag tycker om det. Det är orden som jag tycker om, berättelsen och personerna jag tycker om. Det är texten jag tycker om. Den är i mig när jag skriver och när jag inte skriver. Den är i mig när jag lagar mat, åker buss, borstar tänderna. Den är mig när jag läser eller ser på teve eller när jag försöker ha ett vettigt samtal med någon. Jag längtar efter texten och längtar efter att skriva den. Då njuter jag. Då har jag roligt. Det är kul att skriva.

Är det roligt att stressa? Nej. Hur bryter jag mönstret? Det hjälpte att säga det högt: ”Jag känner oro för att jag är på flera platser samtidigt.” Sedan skrev jag en novell och jag bara skrev och skrev och skrev och skrev. Orden flög ur mig. Bra! Fortsätter jag såhär borde manuset vara färdigt om …

Varför, varför, varför, varför är det så svårt att slappna av?

Vad har dina karaktärer för bagage?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är våra erfarenheter, våra upplevelser, våra med-och motgångar som formar oss. Som ligger till grund för besluten vi tar och hur vi agerar i olika situationer.

Hemligheter små är en karaktärsdriven bok men den har inte alltid varit det. I början, de första 4–5 utkasten, så var det händelserna som drev boken framåt och Alexandra och Daniel fanns liksom bara där. De var ganska platta och inte det minsta konsekventa i sitt agerande. De var helt enkelt bara två namn med ganska vaga karaktärsdrag.

Jag insåg att även om jag skapat dem så kände jag dem inte. Jag visste inte vad deras rädslor var, vad deras drömmar var, hur deras vänskap sett ut medan de växte upp, vart de hängde efter skolan, vem som hade tagit första kontakten den där dagen i första klass. Jag visste inte hur deras liv sett ut sedan de skildes åt eller om de tänkt på varandra under den tiden.

Jag behövde helt enkelt lära känna mina karaktärer. Jag behövde veta allt om dem. Det var lättare sagt än gjort då de visade sig vara ovilliga att släppa in mig och dela med sig av sina hemligheter.

Men för varje redigeringsrunda lärde jag mig något nytt om dem. Saker som fick dem att bli mer verkliga, mer mänskliga och mer sårbara. De började ta plats. Och bestämma. De fick en egen vilja och använde den både bestämt och ljudligt ibland.

”Det där är fel.”

”Vad då?”

”Jag skulle aldrig göra så, det borde du veta vid det här laget.”

”Är du säker? Jag tycker att det här blev ganska bra.”

”Så vi nöjer oss med ganska bra? Glöm det. Skriv om!”

”Okej, hur agerar du då?”

”Så här … ”

Nu i efter hand kan jag önska att jag lagt mer tid på detta i början, redan innan jag började skriva första utkastet. Kanske inte att jag lärt mig allt om dem, för jag gillar fortfarande att luska ut deras hemligheter allt eftersom jag skriver, men att jag i alla fall haft deras bakgrunds historia (deras bagage) och vad deras drivkrafter och mål är. Jag tror att det hade gjort min skrivprocess mycket enklare.
I sista redigeringsomgången innan manuset skulle tillbaka till förlaget så upptäckte jag nämligen ett ticks som Alexandra gjorde men som jag inte registrerat tidigare. Det var ganska vagt men det finns en anledning till att hon gör som hon gör och jag valde att förstärka det ytterligare i den där sista redigeringsomgången, vilket jag upplevde lyfte manuset ytterligare ett snäpp och gav Alexandra mer personlighet. Om jag hade varit medveten om det tidigare hade jag kanske kunnat bygga vidare på det ytterligare men jag är nöjd med hur det blev med tanke på hur sent jag såg det.

Arbetet med Hemligheter små är över (i alla fall arbetet med texten, sen finns det så mycket annat som ska fixas med efter att boken tryckts men det återkommer jag till i ett annat inlägg) och det har blivit dags att lägga Alexandra, Daniel och de andra bakom sig och lära känna ett gäng nya karaktärer. Jag ser faktiskt fram emot det och i dagarna har jag precis börjat läsa igenom råmanuset till bok två och det här med karaktärernas bakgrund (deras bagage), drivkrafter och mål är något jag funderar mycket på medan jag läser. I kommentarerna skriver jag ofta: varför gör hen så? Och: Det behöver förankras.
Denna gång har jag gjort ett formulär som jag fyller i för varje karaktär (som är viktig för handlingen) där de viktigaste sakerna finns med. Förutom de grundläggande sakerna som namn, hårfärg osv så finns även punkter som familj och hur relationen till familjemedlemmarna ser ut, kort bakgrundshistoria, yrke, senaste relation och varför den tog slut, vänner och relationen till dem, hobby, husdjur mm.

Vi får se om det fungerar för mig eller om jag helt enkelt gör som förra gången. Ösa sand och ser vad jag hittar för guldkorn i högarna när det är dags att börja bygga.

Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

s7zkefueaay-cynthia-del-rio

Bild från Unsplash.com Fotograf: Cynthia Del Rio

Bara skriv

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!