Som Romeo och Julia fast inte

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

”Som Romeo och Julia fast i nutid, och det utspelar sig i ett somrigt Värmland istället för i Verona, och ingen dör på slutet utan de får varandra istället.”

Jag kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i min bekantes huvud när jag kortfattat försökt att ge ett svar på frågan: Vad handlad boken om?

För hur kokar man egentligen ner handlingen i ett manus som inrymmer så mycket, så många trådar och vändningar, till några få meningar? Meningar som helst ska locka till nyfikenhet och en känsla av att den boken vill jag läsa.

Hisspitch brukar det kallas.

Man ska kunna pitcha sin bok på inte mer tid än vad det tar att åka hissen i Gothia Towers.

Detta är något som jag funderat mycket på. Redan innan jag blev antagen kunde jag ligga och fundera på detta i sängen när jag skulle sova. Och särskilt när manuset började bli så färdigt att det var dags att skicka in det till förlagen. Hur skulle jag pitcha manuset i följebrevet så att de skulle vilja läsa det? Att komma fram till det var nästan svårare än att skriva själva manuset. Nästan.

Pitchen i följebrevet blev något längre än den här ovan. Mer som en baksidetext. Men tydligen gjorde den tricket som tur är 🙂

Än har jag inte hittat den perfekta hisspitchen utan jag fortsätter att klura ett tag till. Jag har ju som tur är några månader på mig innan den behöver sitta. Innan jag ska ge mig ut och förklara för folk vad den handlar om och varför de ska köpa den.

Har ni funderat på era hisspitchar? Kan ni koka ner manuset till bara några rader?
Testa och skriv dem gärna i kommentarerna 🙂

 

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2017

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Mitt skrivmål för 2017 är att, så snart slutredigering och korr av Hemligheter små är klart, sätta igång och redigera tvåan. Det är en fristående fortsättning på Hemligheter små, som har fått vila sedan september ungefär. Jag skrev det råmanuset medan Hemligheter små var ute hos förlagen och testade lyckan. Så förhoppningsvis ska jag slippa den omtalade andra boks ångesten.

Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån manuset under alla dessa månader så det ska bli väldigt spännande att ta tag i det igen då jag verkligen gillar de nya huvudkaraktärerna som man får följa. En viljestark, impulsiv konstnär som avskyr att följa regler och en gallerist som är van att få som han vill och lever ett ganska förutsägbart liv.

Planen är att tvåan ska vara redigerad och så pass färdigt att kunna skickas till förlag i början av sommaren. Och medan tvåan är ute hos förlagen ska jag ge mig i kast med att skriva trean i serien. En övergripande synopsis är redan skriven så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och sätta fart och skriva. Ett färdigt råmanus till hösten? Det borde väl gå att få ihop va?

img_6998Anna: Jag har börjat skriva på ett nytt manus i en annan genre, mer krim denna gången. Jag hade egentligen tänkt vänta lite men jag kunde inte hålla mig. Jag är en skrivarknarkare och började direkt på nästa. Om allt går bra hoppas jag bli klar till sommaren. Jag längtar hela tiden tills jag får sätta mig ned vid datorn. Så mycket att jag under våren har tagit tjänstledigt några månader för att kunna dyka in i skrivarvärlden helt och hållet. Det där var alltså skrivmålet för 2017, tjänstledig och ny bok till sommaren! Då var det sagt. Vi får väl se hur det går, som alla vet blir ju inget någonsin riktigt så som man tänker sig.        

 

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Jag tror och hoppas det blir mycket skriv i år! Mitt viktigaste skrivmål är att redigera debuten klar för utgivning. Det mesta är gjort, men lite arbete kvarstår.

När jag är klar med det ska jag ta tag i tvåan som jag skrev under NaNoWriMo 2014. ”Nationen” handlar om en fiktiv studentnation i Helsingfors. Jag har redigerat manuset två gånger och i höstas var den på testläsarrunda och nu ska jag äntligen börja jobba med texten igen.

När jag är klar med den ska jag förhoppningsvis hinna ännu med en grov redigering av mitt nyaste NaNoWriMo-manus som jag skrev i november i fjol. Det är en finlandssvensk chicklit i Bridget Jones-anda.

Utöver det här ska jag jobba med texter för antologin som vi ger ut i samband med min skrivarkurs Litterärt skapande. Ser också fram emot många roliga skrivövningar under kurshelgerna!

bildmaricakallner16Marica: Förra våren började jag på ett nytt manus. En novellsamling. I dessa noveller undersöker jag människors rädslor och berättelserna snuddar vid det övernaturliga. Hittills har jag snöat in mig på kroppslig förvandling, klaustrofobi och ensamhet. Mångbottnade ämnen som jag vrider och vänder på. Det övernaturliga är okänd mark. Spännande mark: jag går vilse och jag hittar nya stigar och kommer bort och hittar rätt och går fel igen. Mitt mål är att skriva färdigt ett utkast till manuset, och att börja en genomskrivning. Planen är att utkastet ska vara färdigt när jag är klar på Författarskolan – alltså i maj. Håll tummarna!

image001Johan: Down under kommer i augusti, så jag har ju fortfarande en del tid på mig att levla texten några steg. Jag håller på och jobbar med tre möjliga bokprojekt. Ett som nog skulle bli en vuxenbok. Ett med djur… och ett tredje… som det inte finns så mycket att säga om ännu. Jag researchar, testar karaktärer, samlar idéer och försöker fatta vilken jag ska satsa på? Jag skriver också på en barnpjäs som heter Panik på playan – för Teater Barbara. Om en pappa och hans dotter som tappar bort varandra och har olika sätt att deala med att lösa situationen. Den bygger på en bok av den fantastiska norska illustratören och författaren Mari Kanstad Johnsen. Och så jobbar jag även på en pjäs baserad på Mary Shellys Frankenstein – så jag har att göra… Jag ska turnéra en hel del under våren med Teater Barbara så jag tänker att jag ska utnyttja det att jag bor på hotell och kan sitta och skriva när jag är ledig – utan att behöva tänka på tvätten, sortera in i bokhyllan, sätta upp tavlorna, bokföra kvitton…

Att ösa sand vid behov

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Hej alla fina läsare av Debutantbloggen!

Jag har fått äran att vara den ni träffar på måndagar under 2017 och jag har precis avslutat min sista (eller näst sista, jag vet inte helt säkert) redigeringsrunda och har äntligen tagit mig upp till ytan igen efter att ha spenderat några veckor djupt där nere i redigeringsträsket, så mitt första inlägg här på bloggen kan kanske vara lite osammanhängande men jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Då kör vi 🙂

Jag älskar ord. Gör inte ni det?

Långa, korta, svåra att uttala, ja alla olika sorters ord.

De besitter en sådan makt. Att förstöra, riva ner och såra. Att bygga upp, trösta och plåstra om. Att beröra. På fler sätt än ett beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man använder dem.

Jag vill att mina ord, mina historier, ska få läsaren att gå igenom en rad av känslor; skratta och gråta, bli så där härligt varm inombords av lycka eller riktigt känna hur det bubblar av ilska under huden eller begrava ansiktet i kudden och rodna åt samma sak som karaktären. Om jag kan få en läsare att göra det, känna med karaktärerna helt enkelt, då har jag som författare lyckats med min uppgift.

Att gestalta känslor så att de berör är något jag kämpat med under skrivandet av Hemligheter små. Särskilt nu under de sista omgångarna av redigering. Min redaktör påpekade att jag gärna staplar känslouttryck på varandra, att jag blir lite för övertydlig och att det räcker med att välja en känsla som man vill förmedla. Att läsaren kommer att förstå ändå. Så det har blivit en hel del rensande in texten av dessa. Ibland har det varit jätteenkelt och andra gånger har jag verkligen fått tänka till för att hitta rätt. Jag har öst sand så att säga och testat flera olika varianter innan jag träffat rätt. Innan orden fallit på plats. Men när de äntligen gör det så känns det i hela kroppen. Ett slags lågt som sprider sig genom kroppen. Magkänsla kan man kanske också kalla det 🙂

I dag, innan jag skickade i väg manuset till redaktören, jobbade jag med just en sådan scen. Där det inte fungerade med känslorna. De var platta och skrapade bara på ytan så jag har skrivit om, testat olika varianter, och till slut klickade det. Det tar tid men när väl den där känslan infinner sig, att man hittat rätt ord i rätt sammanhang som förmedlar det man vill få fram, då är det värt all den sand man fått ösa.

 

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

  1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.
  1. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.
  1. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.
  1. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.
  1. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.
  1. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.
  1. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)
  1. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.
  1. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förlaget – my story

Felicia profil

När du läser det här har jag förmodligen redan gått vilse någonstans bland förlagsmontrarna. Förhoppningsvis fikar jag med någon ny skrivarbekant, blir intervjuad i montern och snubblar över en otippad favoritbok. Så jag har varit tvungen att för-inställa det här inlägget för att kunna lämna bloggen därhän i några dagar och fullständigt njuta av den totala författarbubbla som är Bokmässan (första dagen idag). Och förhoppningsvis vill du komma förbi och säga hej i Bladh by Bladhs monter B04:21 kl 15 på fredagen eller 15.30 på lördagen.

Oavsett – jag lovar dyrt och heligt att komma med en utförlig update om äventyren här nästa torsdag – under tiden hittar du uppdateringar från Bokmässan på min Facebook page och Instagram.

Men idag tänkte jag istället prata om de där som har sån makt över vår framtid. Som är i en stor förändring just nu och som jag personligen har stor respekt för: förlagen. Hur hittar man ett förlag till sin bok? Så här gick det till för mig:

För några år sedan blev jag kontaktad av en utländsk självpublicerings-tjänst (som jag väljer att inte nämna vid namn). De ville etablera sig i Sverige och hade läst min blogg Mitt namn i hyllan – och nu ville de bjuda på publiceringen om jag ville vara deras ”referens”. Eftersom jag så otroligt gärna ville bli publicerad så blev jag förstås väldigt smickrad och övervägde att tacka ja. Men som tur var så var det precis dags innan Bokmässan och jag bad att få fundera på saken. Efter det valde jag att tacka nej av främst 3 orsaker:

  • Deras monter och material på Bokmässan såg amatörmässig ut och kändes inte rätt.
  • Det verkade som om de inte ens hade läst mitt manus när det väl kom till kritan och jag ville ha ett förlag som trodde på mitt författarskap.
  • Självpublicering är en fantastisk möjlighet att ge ut sin bok, men jag insåg att det inte är rätt väg för mig. Jag vet andra som har lyckats kanon med det, men jag kom fram till att jag väldigt gärna ville ha ett kunnigt förlags stöd i ryggen.

Så jag tog mod till mig och tackade nej och fortsatte istället att skicka in till förlag. Först fick jag refusering på refusering, men några kom i alla fall med förbättringsförslag. Så jag bestämde mig för att gå en kurs i Manusbearbetning på Folkuniversitetet. Där insåg jag att mitt manus var långt ifrån färdigt och ägnade ytterligare ett halvår till att färdigställa det. Så skickade jag in igen till några utvalda förlag. När förlagsredaktören på Bladh by Bladh sträckte fram handen och sa ”Grattis, du har ett förlag” försökte jag låta lugn och professionell. Men sedan sprang jag ut på Hötorget och bara skrek. Med tårarna rinnande gick jag runt på Sveavägen och ringde vänner och bekanta och bara tjöt: ”Jag har ett förlag!” Folk måste verkligen trott att jag var galen. (Helt riktigt.)

När ”Kanske imorgon” nu finns i hyllan är jag så stolt att vara en av författarna på Bladh by Bladh. Förlaget har varit fantastiskt både vad gäller försäljning, korrektur, stöd osv och jag har härliga författarkollegor där (som Kajsa Ingemarsson, Sanna Lundell, Lotta Lewenhaupt, Deborah Ball, Anna Benson m fl).

Så jag tror att jag gjorde ett bra val där för några år sedan. Ett val som tillslut något år senare fick mig att glädjegråta på Sveavägen…

Vad har du för erfarenhet från kontakt med förlagen? Kommentera gärna.

 

(PS. Jepp, jag har en ny profilbild. Såg så arg ut på den förra tyckte jag…)

 

Att komma fram.

bild

De senaste dagarna har jag suttit i en liten stuga på Grinda och skrivit ­– med öppet fönster mot fåglarna som kvittrat, vattnet som legat blankt och försommaren som fullkomligt exploderat. De här tre dagarna med mitt manus känns som en otrolig lyx (okej, jag klämde in lite jobb och lite kurs också, men ändå…).

Det fick mig att tänka på att jag flyttar fram målet hela tiden. Först var målet att ge ut en bok. (Check). Sedan var det att den skulle bli omtyckt. (Check). Sedan att den skulle bli pocket. (Check – kommer i november.) Sedan att skriva bok nr 2. (Snart check…). Men oavsett vad jag uppnår så flyttar jag fram målet hela tiden. Det finns alltid nya mål att nå.

Så när jag satt där på en klipphäll i månadags kvälll och såg ut över Cinderella-båtarna som kom och gick i kvällssolen så slog det mig: jag är ju där nu. Jag kanske inte ännu kan leva helt som jag skulle vilja och har inte nått så många läsare som jag vill än med mina berättelser – men jag är ändå framme: Jag får – mitt i veckan – lägga tid på det jag älskar allra mest. Så även om jag inte vet vad som händer imorgon, nästa vecka, eller resten av mitt liv, så är jag just nu så otroligt tacksam att jag fått sitta där i kvällssolen efter en hel dags skrivande och bara andas.

I alla fall i tre minuter innan det är dags att resa sig upp och fortsätta mot nya mål.

FullSizeRender

Riktigt på låtsas 2

OmslagFelicia

Jag har tänkt rätt mycket på det här med fiktion kontra verklighet den senaste veckan. Inte bara för att jag lever i ett gränsland mellan de båda – där jag i arbetet med nästa bok dagligen rör mig i låtsasvärldar och umgås med karaktärer som inte finns. Men också för att jag ofta hör vänner klaga på att böckerna de läser just nu inte är verklighetstrogna.

”Jamen det där valet skulle man ju aldrig göra i verkligheten!”

”Men en civilklädd polis skulle aldrig gå in obeväpnad på ett tillslag.”

”Fast Drottninggatan ligger faktiskt till höger om Sveavägen om man kommer från det hållet.”

Jag är lite förundrad över denna fixering över vad som är verkligt. Trots att läsaren på något sätt redan är medveten om att en roman är på låtsas, så vill vi ändå få veta om den är helt och hållet galen (som i science ficiton), eller om den är lik den värld som vi lever i. Om det är det sistnämnda, så ska den följa alla de sanningar som finns här.

Men det är just där jag får problem. För vilka sanningar är det egentligen? Och vems?Världen ser ju helt olika ut beroende på vilka glasögon man ser genom. Till och med detaljerna.

Och hur verklighetstroget är det egentligen att en hundraåring kliver ut genom fönstret och är med om fantastiska äventyr? Eller att en liten by på Västkusten har fler mördare än hela Sverige sammantaget? Populära berättelser som rör sig i en härlig låtsasvärld. Precis som min favorit Marie Hermanssons böcker, där allt är som vanligt men där något ändå inte riktigt stämmer…

Så jag känner mig lite kluven till det här med verklighet.

Vad tycker du?

 

”Life has more imagination than our dreams”

Columbus

När det inte slutar klia.

OmslagFelicia

Du vet den där känslan när man precis håller på att somna. När man vet att klockan egentligen är alldeles för mycket och man har haft en riktigt lång dag. När huvudet ligger precis rätt på kudden och det bara är att falla in i sömnens sköna famn. Men så börjar det – någonstans långt ned på vaden där du inte når – något börjar klia.

Du försöker ignorera det en stund. Försöker fundera bort känslan. Tänker att: om jag inte bryr mig om det, så kommer det säkert gå över. Försvinna av sig självt. För du ligger ju så himla bekvämt just nu. Kudden har den perfekta vinkeln mot kinden, täcket har blivit så där lagom varmt och gosigt kring din kropp… men ändå.

Det kliar.

Du tvingar dig att ligga kvar en stund i mörkret. Envisas med att ignorera kliet – men det gör bara att det börjar klia ännu mer. Det finns ingen återvändo. Du är tvungen att lämna din sköna position, resa dig upp, släppa in kylan under täcket, sticka ut benet ut över sängkanten – och ge dig hän.

Ungefär så känns det för mig med manus nummer två. En känsla av att jag har det rätt så bekvämt där jag är just nu – med bok nr 1 ute i hyllorna. Jag ligger bra här. Men så är det den där känslan av något odefinierbart. Något som lockar på min uppmärksamhet. Något som inte går att ignorera. Tankar som inte ger mig någon ro om de inte får formuleras – och som tvingar mig att lämna min sköna bekvämlighetszon, sticka ut benen ur täcket än en gång och sätta mig vid datorn.

Och så fort jag sätter fingrarna mot tangentbordet minns jag varför jag gör det. För den är obeskrivligt skön den där känslan – att äntligen få ge sig hän åt att klia.

 

 

Ett av de jobbigaste svaren

ThomasJag tänkte avsluta min miniserie om förlagskontaker den här veckan. Som jag skrev förra veckan så får man, i min erfarenhet, väldigt ofta nej när man skickar manus till förlag. Ibland får man riktigt trevliga nej, oftast får man intetsägande nej, och det kan till och med hända att man till och med får smått otrevliga nej. Men allt som oftast ett nej lik förbaskat.

Nuförtiden kan man ge ut själv, så ”nej” behöver inte vara hela världen. Men vill man jobba ihop med ett förlag så är det trots allt så att man vill att ett, eller flera, förlag svarar ja. Eller hur?

Ett av förlagen jag verkligen gillade, och där jag kände att min bok skulle kunna passa in, ville inte ha in hela manuset utan bara max 40 sidor och synopsis. Så då skickade jag det. (Ett litet tips här från flera förläggare som jag pratat med – så det verkar vara ett vanligt problem: Läs vad förlaget skriver om hur de vill ha manus. Och följ det. Det är liksom dumt att diskvalificera sig redan där).

Efter en tid, minns inte hur länge men någon form av månad eller två var inblandad, fick jag svar. Öppnade mailet och svaret började:

Hej Thomas!

 Jag har läst din inledning och fastnade direkt. 

Det fortsatte givetvis och stod lite andra saker, men kontentan var att förlaget ville läsa resten också…

Nu tänker säkert ni: ”Vad glad han måste ha blivit!”

Och jo, det blev jag. Jätteglad. Fast samtidigt var det skitjobbigt. För det man gör för att kunna hantera refuseringarna är att man har någon form av ”Fire and forget”-inställning.* D.v.s. skicka iväg, fira ordentligt, och glöm sen bort det. Det gör minst ont på det sättet.

Men nu fick jag ett halvpositivt besked från ett förlag jag gillade. Hu. Nu blev det svårt att inte tänka på det där manuset igen. Dessutom var det ett trevligt svar. Ganska positivt till och med. Fast det var ändå ingen garanti för ett slutgiltigt ja. Alltså började det bli jobbigt på riktigt. Att få ett nej i det läget hade gjort ont. Riktigt ont. Visserligen hade jag mina glada skrivkompisar som peppade och sa saker som ”gillar de början måste de gilla hela, den blir ju bara bättre längre fram”.

Men fortfarande. Ett nej efter det skulle i mina ögon se ut som att ”du klarade inte av att skriva den där historien, trots att det var ett bra upplägg”, eller ”berättelsen håller inte hela vägen” eller ännu tråkigare saker.

Jag gick och våndades rätt länge. Försökte, men misslyckades kapitalt, att glömma igen för att kunna hantera ett nej. Som tur var blev det inte ett nej. Det fanns visserligen lite intresse från andra, men ingen som var så ”på” och som kändes så rätt.

Vad har jag lärt mig av det? Att det är jobbigt att få nej, men att det är jobbigare att få ett nästan-ja. Fast rätt vansinnigt skoj att få ett riktigt ja. Sen tycker jag i och för sig att det var jättebra att få någon form av besked så pass snabbt som jag kunde få tack vare att förlaget bara ville ha en bit till att börja med. Hade det varit ett nej direkt hade jag ju vetat det mycket tidigare och kunnat börja fundera över andra alternativ. Så på många sätt tycker jag det är ett schysst sätt, det är bara väldigt jobbigt…

* Min variant kanske borde heta Fira & Forget egentligen…

De gyllene papperskorgarna

ThomasJag hade egentligen planerat ett annat inlägg till idag. Till och med skrivit färdigt det. Men så hände ett par olika saker som gjorde att jag ville skriva något annat just nu. Dels fick jag för en liten tid sedan en uppmaning i en kommentar på min ”vanliga” blogg att skriva ett inlägg här på ett specifikt ämne. Dels fick jag under måndagen inom loppet av tre timmar två stycken mail. Två mail av den sorten man inte vill ha.

Hej Thomas! Vi har läst ditt manus och tyvärr det är totalt skräp. Inte värt pappret det är skrivet på. Vi tycker helt enkelt att du som författare är kass!

– – –

Nej, så skriver de givetvis inte! De är ofta väldigt artiga. Ibland väldigt standardmässiga. Ibland riktigt trevliga. Det har till och med hänt att jag tyckt bättre om förlaget efter en refusering än vad jag gjorde innan. Men det är inte så man läser dem. Det är inte så de känns. Inte just då. När man får mailet är det ett slag i magen. Det kändes till och med lite jobbigt när jag fick en sent inkommen refusering på Incidenten i Böhmen ett par månader efter att jag skrivit på kontraktet med mitt nuvarande förlag. Fast bara lite skall jag väl erkänna. Det var faktiskt lite roligt också. Framförallt som de skrivit att de svarar fort… Man reser sig givetvis, men just då är det lite jobbigt. Som en del kanske redan vet så har jag och ett par skrivande vänner bildat en liten skrivgrupp. Nuförtiden träffas vi en gång i månaden och ger varandra respons på texter, avrapporterar hur vi arbetat, diskuterar skrivande och dricker te, alternativt äter lunch. Vi har hållit på ett par år nu och under förra året bestämde vi oss för att instifta ett pris. Ett pris som sedermera ynglade av sig och blev två. Två vandringspriser som delas ut årligen i formen av två gyllene papperskorgar…

Två gyllene papperskorgar

Två gyllene papperskorgar

Stora korgen går till den i gruppen som under det gångna året mottagit flest refuseringar på insända skönlitterära texter. Bara refuseringar räknas. Det andra priset, aptly named Lilla korgen, går till den som förlorat flest tävlingar. Vinster, pallplaceringar och hedersomnämnanden göre sig icke besvär. Varför har vi gjort detta då? Egentligen finns det två huvudanledningar. Den ena är givetvis att det skall kännas lite mindre jobbigt att få en refusering. Man kommer trots allt ett steg närmre att få sitt namn inskrivet på den fina pokalen. Jag använder dessutom ”pokalen” som symbolisk behållare för alla refuseringar jag (och de andra) får in under året. Jag skriver en liten lapp med författarens namn, vilket manus det berör, och förlaget – skrynklar ihop denna och stoppar den i korgen. På så sätt kan vi sedan kolla vem som vann genom att ta ut alla lappar vid årets slut och räkna ihop. (Så två nya lappar till Thomas denna måndag…) Det andra, och viktigare skälet är att uppmuntra oss att våga misslyckas. Skickar man aldrig in sitt hjärta riskerar man aldrig att få det stampat på. Men man missar givetvis möjligheten att vinna också. Ju fler gånger man vågar, desto större chans att man faktiskt lyckas. Jag hade samma inställning när jag idrottade. Vågar man inte riskera att förlora kommer man aldrig att nå hela vägen. Korgarna kan tyckas fåniga. Och det är de givetvis. Men de är också roliga. De hjälper en att våga. Lite grann. Och det är aldrig fel. Och de hjälper, i alla fall pyttelite, när de där breven kommer. Och det är värt hur mycket som helst just då. Hur gör ni för att hantera smällarna? Eller är det bara jag som är mjäkig och behöver uppmuntran i motgången?

Stora Korgen på plats vid min dator - med refuseringslappar i

Stora Korgen vid min dator – med refuseringslappar i

P.s. Om någon av de som skickade ut refuseringar till mig under måndagen läser detta så kanske jag skall påpeka att de faktiskt var helt ok. No hard feelings. Sedan hade jag givetvis blivit gladare om någon hade velat ge ut mitt manus – men det är en helt annan sak.

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskars presentationsfoto prime miniOskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Piratförlaget svarar på frågor om manus

Anna Hirvi Sigurdsson, redaktör på Piratförlaget, svarar i dag på Debutantbloggarnas frågor om manus:
Piratförlaget utger främst skönlitteratur, i första hand av svenska författare men också från övriga nordiska länder. Förlagets idé är att ge författarna större inflytande och bättre ekonomiska villkor.

Genom att kombinera professionell förlagsverksamhet med nyskapande idéer ska vi vara ett av Sveriges största, oberoende skönlitterära förlag med god avkastning på lång sikt.

Piratförlaget startade 1999 och under år 2000 gav vi ut våra första böcker. Piratförlaget ersätter sina författare bättre än andra förlag. Istället för det gängse royaltysystemet använder vi oss av hälften var-principen, dvs när kostnader för produktion, marknadsföring och distribution dragits av delar förlaget och författaren lika på alla intäkter (i de fall då sedvanlig royalty är mer gynnsamt för författaren tillämpas sådan). Piratförlaget ägs av journalisterna och författarna Jan Guillou och Liza Marklund tillsammans med bokförläggaren Ann-Marie Skarp.

Var hittar man olika förlag att skicka in sitt manus till?
Ett enkelt sätt är att kolla igenom branschregistret som finns på tidningen Svensk Bokhandels hemsida, http://www.svb.se/ under fliken Branschen.

Hur vet man vilket av alla förlag man ska skicka till?
Genom att studera de olika förlagens hemsidor kan man med hjälp av utgivningen få ett grepp om inriktningen, många förlag informerar också om vad de är intresserade av på sin hemsida. Sedan kan man skicka till dem som verkar rätt för den typen av berättelse som man själv skrivit.

Hur många förlag ska man skicka till?
Det är helt upp till var och en att bedöma.

Hur vill förlagen ha texten i fontstorlek och typsnitt?
Piratförlaget har inga riktlinjer för det, men vill givetvis att texten ska vara lätt att ta till sig. Enkelt radavstånd och liten text blir jobbigt för ögat, så om man ska rekommendera något är det väl ett och ett halvt radavstånd och runt 12 punkter.

Hur lång tid tar det att få besked?
Vårt mål är att lämna besked inom tre månader. Under vissa perioder på året har vi svårt att leva upp till det.

Varför tar det så lång tid?
Det beror på hur långt manuset når i processen, men vi försöker lämna besked inom tre månader. Den långa väntetiden beror dels på att mängden manus som hanteras är enorm, och dels på att de personer som sköter detta även gör det redaktionella arbetet med förlagets utgivning som i perioder tar så mycket tid att manushanteringen blir lidande.

Läser ni alla manus som skickas in eller sållas det redan vid följebrevet och hur gör ni i så fall urvalet?
Allt som inte är romaner för vuxna sållas bort direkt, liksom de manus som har uppenbara språkliga brister. Övriga blir helt eller delvis lästa, beroende på hur långt de når i processen.

Måste man skriva ett följebrev eller räcker det att beskriva manuset i korthet?
Vi ser gärna att man skickar med ett följebrev som innehåller en presentation av manuset, några rader om författaren och hans eller hennes syn på sitt skrivande i ett längre perspektiv.

Hur ser ett bra följebrev ut?
Se föregående fråga.

Måste man skicka hela manuset eller räcker det med några kapitel? Och om man har skrivit eller påbörjat fler delar i en serie, ska man då även skicka med dessa?
För att kunna göra en rättvis bedömning av ett skönlitterärt manus krävs, tycker vi, ett komplett manus. Om det är del av en serie räcker det i ett första skede med att nämna det, eventuellt kan man bifoga en presentation av de övriga delarna. Skulle det sedan visa sig vara intressant kan manusen till övriga delar bli aktuellt att titta på.

Behöver man skriva något som liknar ett CV till en anställningsansökan?
Nej.

Behöver man skicka med en bild på sig själv eller ett förslag på omslag? Skulle det vara en fördel om man gjorde det?
Det känns inte aktuellt i ett så tidigt skede att ens diskutera omslag, men har man egna idéer om det är det givetvis intressant om manuset skulle bli antaget. Och bild på författaren är inget vi känner att vi behöver ha.

Hur får man som skribent ett positivt besked från er?
Det vanligaste är nog att vi ringer upp personen i fråga.

Hur får man som skribent ett negativt besked från er?
Antingen per mejl eller brev.

Vad krävs för att man ska få ett skrivet utlåtande och inte bara ett nej tack?
Alla manus som går vidare till läsning av lektör får ett personligt svar med ett kortare eller längre utlåtande.

Varför kan förlagen inte ge en kort ärlig förklaring till alla om varför ett manus refuseras?
Vi tar emot ungefär tusen manus på ett år och de hanteras av personer som har andra redaktionella uppgifter som tar mycket tid. Så det är av tidsbrist och behovet av en effektiv hantering som inte alla kan få personliga svar.

Tar ni emot manus via e-post? Om nej, varför inte?
I dagsläget gör vi inte det, men planen är att kunna göra det inom kort. Vi har inte riktigt hittat den optimala tekniska lösningen för just oss ännu.

Hur tänker förlagen när de kontaktar en författare om ett manus och är sådär mitt emellan ett ja och ett nej? Författaren kanske ombeds arbeta vidare eller skriva om en speciell del av boken. Hur vanligt är det att det sedan i slutänden blir ja?
Vi antar ytterst få manus och tackar därmed nej till både bra och lovande manus. Ibland känns det viktigt att uppmuntra en person som skrivit något vi gillar.

Vad händer i turordning när ett manus kommer in till förlagen? Vem läser det först och vilka läser det sedan? Hur går det till när beslut fattas och vem tar besluten?
Manusen registreras och en första gallring görs av redaktören. Sedan hamnar de hos manusgruppen som sållar fram de mest intressanta som läses av lektören. Om det visar sig vara intressant läser förläggare och andra personer på redaktionen, ibland också andra personer på förlaget. Allmänna diskussioner kan hållas, men i slutändan är det nog redaktionen som fattar beslutet.

Vad söker ni för manus just nu? Vilket skulle vara det perfekta manuset?
Vi söker nog inget specifikt, utan är alltid intresserade av originella, fräscha och välskrivna berättelser. Däremot hittar vi sällan guldkorn i den enorma mängd kriminalromanmanus som skickas till oss.

Hur går kontraktsskrivning till? Behöver man anlita en advokat?
Piratförlaget har enkla och tydliga kontrakt, som förläggaren går igenom med varje författare.

Vad kan man förvänta sig i upplaga och ersättning (pengar) som debutant?
Det går inte att förvänta sig någonting, man kan bara hoppas att en bok når ut till många. Det finns många exempel i branschen på förväntade succéer som gått obemärkt förbi liksom på oväntade succéer. Ett realistiskt synsätt är att det krävs några titlar innan ett författarskap blir etablerat.

Några andra tankar eller goda råd till alla skribenter och läsare på Debutantbloggen?
Om du tror på din historia och din egen röst, läser in dig på hur en intrig byggs upp och jobbar på gestaltning och dialog, samt vänder dig till rätt förlag för just ditt manus – då har du förutsättningar att nå ända fram.

Besök gärna Piratförlagets hemsida för ytterligare information:
www.piratforlaget.se

Sofia
www.sofiahallberg.se

Frågor och svar om manus

Har du kommit en bit med ditt manus? Börjar det till och med bli dags att skicka in det till förlagen? Stort grattis!

Du har fullföljt något som många bara påbörjar. Njut, tillåt dig att känna stolthet. Det är du verkligen värd!

Lyckan blir dessvärre tämligen kort. När det gått några dagar förstår du att fasen du befinner dig i nu är extremt jobbig. Det handlar om väntan, väntan och åter väntan.

Tre månader säger de flesta förlagen att de behöver för att kunna lämna besked. Tre månader är som tre livstider i isoleringscell med enbart vatten och bröd för en skribent!

Och vad gör man medan man väntar? Man plockar fram sitt manus och hittar tusen stavfel och andra brister. Man skäms, ångrar sig, lider ännu mer och ber till alla man kan be till att förlagen ändå ska ge texten en ärlig chans. Kanske kan man till och med hinna skicka in en nyare version?

När jag var i denna fas med ”Mina fräknar” fann jag stor tröst i Piratförlagets hemsida med frågor och svar kring hur förlagen behandlar inskickade manus.
Vad händer på förlaget när ett manus kommer in?
Vem läser det?
Hur snabbt sorteras dåliga manus bort?
Hur viktigt är följebrevet och hur bör man skriva det?
Hur går det till om texten går vidare?
Vilka personer fattar beslut?
Hur får man som skribent besked?

Vad säger du om att göra en ny fräsch lista med ännu fler frågor och ännu bättre svar här på Debutantbloggen?
Vad skulle du vilja veta? Det kan handla om vad som helst som har med manus, utgivning, böcker, författare, refusering, marknadsföring och så vidare att göra.

Låt oss hjälpas åt att göra Sveriges bästa lista med frågor och svar kring manus! Skriv dina frågor så ser jag till att rätt person besvarar dem. För vad vi kan göra som inte Piratförlaget gjort är att ha med svar från många förlag.

Kom igen nu! Något undrar du säkert eller önskar att du visste tidigare. Vad?

Sofia
www.sofiahallberg.se

Vilken genre ska jag välja?

För mig är skrivandet något gränslöst och dynamiskt. Jag vill fortsätta att utvecklas, prova nya former och idéer, bli bättre. Hittills har jag fått två böcker utgivna, båda bilderböcker. Det är jag stolt över. Men jag vill göra annat också. Ser en framtid som författare av många olika slags böcker. Under året har jag haft kontakt med ett läromedelsförlag angående en idé och fört diskussioner även med andra förlag.

En bokidé som jag burit på i många år är en fackbok. En bok som jag tycker behövs. Först nu känner jag dock att jag har tid och möjlighet att ta tag i den. Jag har börjat diskutera min idé med ett förlag och hittat en illustratör som kan tänka sig att göra ett provkapitel tillsammans med mig. Det känns jättekul.

En annan genre jag alltmer kommit att intressera mig för är fantasy. Från att knappt ha läst fantasy har jag slukat flera riktigt bra böcker. Det som slår mig är att jag själv faktiskt har ett manus som skulle kunna beskrivas som fantasy. För närvarande ligger just det manuset i träda, men min nyfunna fascination för genren har fått mig att bli lite sugen på att återuppta arbetet med det.

Dessutom vill jag givetvis skriva fler böcker för barn, både i den serie jag redan har påbörjat och helt andra böcker. I datorn finns ett manus för något större barn – en kapitelbok. Mitt mål var att redigera klart det under 2011 och få iväg det till förlag, men mycket annat har kommit i vägen och det är fortfarande en del arbete kvar. Jag tror dock starkt på min idé och dess möjligheter att erövra unga läsare, så förr eller senare måste jag ta mig tiden att faktiskt bli färdig. Det lutar åt att jag behöver komma iväg en helg och arbeta intensivt med det sista.

Liksom många andra drömmer även jag om att skriva romaner. Förra året deltog jag i NaNoWriMo och skrev en så kallad roman (dvs ett manus på 50 000 ord). Det var roligt, men jag vet inte om just den idén är den jag vill lägga ner så mycket arbete på. Romanen får gärna vänta,  ta tid. Och varför skulle jag forcera fram något sådant när det finns så många andra böcker som väntar på att bli skrivna?

Frågan är vilken genre jag ska satsa på härnäst…

Tips under skrivprocessen del två

PRODUKTION DEL TVÅ

När jag (efter mycket slit) har en färdig historia brukar jag själv läsa igenom hela manuset i pappersform för att få en helhetsbild och rätta slarvfel och logiska luckor. Efter det ber jag min mamma att titta på manuset. För mig är det värdefullt att få feedback från någon som jag vet är kunnig och ärlig, men samtidigt försiktig med sin kritik. Min mamma är väldigt bra på att peppa och samtidigt ge konstruktiv feedback som kan göra historien/språket ännu bättre. Några av de saker hon påpekade efter sin första genomläsning av Charlotte Hassel var bl.a. att vissa ord inte kändes tidsenliga (t.ex. kallade jag kalescherna för droskor och perukmakerskans salong för skönhetssalong) och att jag hade tjänat på att utveckla sexscenerna mer. När min syster sedan läste manuset påpekade hon också att det hade varit lättare att följa historien om man i början av varje kapitel fick veta när och var man befann sig.

Efter att ha omarbetat manuset ytterligare en gång kändes det så pass färdigt att jag kunde skicka in det till förlagen och i och med att manuset lämnade min hand anser jag att själva produktionen av manuset är färdig.

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Skriv ut manuset och läs igenom det. Du får en mycket bättre helhetsbild om du läser det på papper. Dessutom är det lättare att göra anteckningar om saker som behöver förändras.
  • Hitta minst en person som vill läsa igenom ditt manus innan du skickar in det till förlagen. Försök be någon som läser mycket eller som själv skriver. För mig är det viktigt att personerna som läser mina manus ger konstruktiv feedback och förstår hur viktigt det är att inte vara alltför negativ. (Ju fler som läser desto bättre, men känn inte att du måste lyssna till alla förslag du får, det är trots allt ditt manus).
  • Anteckna alla ändringar du gör så att du håller koll på om du t.ex. bytt namn på en karaktär.