Exklusivt! Refuserad dikt!

Det går fort nu. Igår klämtade klockan för manus till En käftsmäll är också beröring. Den slutliga versionen av diktsamlingen – som många gånger har uppdaterats både till innehåll och disposition – är förhoppningsvis den bästa hittills. Det som från början bara var tänkt att bli en samling av det jag skrivit under åren, blev istället en konceptsamling med ett tema och till allra största delen nyskrivet material.

Den här texten var en av mina riktiga darlings. Men ni vet vad man ska göra med darlings…

Får jag lov att presentera, exklusivt för Debutantbloggen: en av de bästa dikter som inte kom med i En käftsmäll är också beröring!

 

KLUBBLAND

Det glittrar i djungeln i natt
av mareld och dansande demoner
ljuset och skuggorna
och värmen från längtande kroppar

Vackra gipsansikten festar
hämningslöst på gränsen till förintelse
Dansgolvspumpat hjärtflimmer och
tomteblossförälskelser

Vi brinner som vi bränner våra pengar
Vi kastar oss och dom på nattens eld
Dom guldglänsande dropparna bär drömmarna
längs spången mellan längtan och förtvivlan

Alla är för snygga
för att vi ska kunna se
Allt låter för mycket
för att vi ska kunna höra

Blickar glider runt
Är du lovande ikväll
Hela natten lovar nåt som inte blir
Viskningar och rop
dekadent och desperat
Det som skiner allra mest är kontrast och kontrafakt

Innerstaden är ett kinderägg
söt choklad på ytan och ett tomrum inuti
överraskningen lever aldrig upp till hypen

Vi låter gipset smälta
vi raglar, vi faller, närmare Gud till dig
vargtimme, gryning, gå hem eller gå utan
utlösning, tårar, whatever

Och det hade varit vackert
om det inte vore så hemskt

 

/Marcus

 

PS. Tog ni alla popreferenserna?

Göteborg var värt en mässa

Sådär ja, nu kan jag pricka av en av punkterna på min lista. Den är inte så anspråksfull, listan, både min mamma och min syster har klarat av det mesta på den utan att ens ha skrivit någon bok, men det är i alla fall en lista, med punkter på, och nu har jag prickat av en.

Jag har varit på bokmässan. Och det var… utmattande. På ett bra sätt. (Och för säkerhets skull följde jag upp mässan med en ”slatt-fest” hemma hos en kompis, ni vet, man tar med alla gamla slattar man har och… you get it.)

Göteborg var värt en mässa, som Henrik IV skulle ha sagt. Det var ett liv och ett kiv, och allt som hände utom möjligen moset på min korv har väl livetwittrats redan och kommenterats av alla möjliga. (Peter Englund, till exempel.) Själv var jag ju inte där som författare utan som en slags hybrid mellan allmänhet och mingelpartycrasher, och jag har säkert missat en hel del. Så jag nöjer mig med en enkel lista, i bästa kvällstidningsjournaliststil fast ur mitt grodperspektiv:

Bokmässans…

…beröm: ”Det här är förlagets bästa författare, Marcus Priftis”

…besvikelse: Var var Björn Ranelid?

…besvikelse II: Total frånvaro av Gå på djupet på mässan. Var inte ens nån kändis som hade hört talas om den.

…bokköp: ”Vad för jävla pack är ni?” och det sista numret nånsin av Kapten Stofil.

…citat: ”Gör din grej eller… sug min kuk!”

…duracellkanin: Tveklöst Leif Pagrotsky. Han var överallt!

…foliehatt: Snubben i militäruniform som hade en egen monter där han stod och pratade om finanskrisen.

…gratiskäk: Kyrkkaffet! Och fairtrade-cashewnötterna borta på utrikesavdelningen.

…göteborgare: En korvtallrik med namnet Gött mos.

…I am not that starstruck: Jan Guillou snubblade nästan på min syster.

…konspiration: Jag och min nya feedbackgrupp: Jenny och Christin!

…montermingel: Det franska, hos Sekwa (som jag äntligen förstått hur det ska uttalas!)

…omaka par: Boris Benulic och Ralph Nader.

…uppskörtning: Femtiotvå spänn för en trettiotrea mellanöl = kulturhatare!

…staty: Den enorma Leninbysten som gjorde reklam för ett hotell i Varberg.

…taliban chic: Kamrat Gustav, med ett skägg så imposant att det fick en dikt tillägnat sig.

Japp, det var väl ungefär sådan mässan såg ut från min horisont. Kanske inte den mest kulturella vinkeln någonsin, men vafan, jag tänkte vara svinkulturell om ett par veckor när jag diss(eker)ar värderelativism, så det är okej ändå, tänker jag. Men hur såg spektaklet ut från er sida? Vad var mässans grej? Skriv i kommentarfältet och berätta om vad jag missade!

/Marcus

Snart svinner svendomen

Det har varit svårt att skriva ett par dagar nu, efter det totala debaclet. Debutantbloggen är inte och ska inte vara politisk, men jag sitter med statistik framför mig som visar att manlig rösträtt borde avskaffas i humanismens tjänst, och det känns ju inte så kul. En kulturminister som tycker illa om kultur kan jag ta – det är ändå inte hon som ska skapa kulturen – men ett rasistparti? Hur tänker folk?

Debutantbloggen ska inte vara politisk. Läs det här istället. Eller det här, det är inte lika bra men det är jag som har gjort det så jag gillar det ändå.

Nej, en sån här vecka (glömde jag att säga att Bajen sumpade sin sista chans också?) är det tur att det finns annat att distrahera sig med. Som Bokmässan. Jag vet inte om jag är lika spänd som Nene, men jag har inte lika mycket att oroa mig för heller eftersom jag inte har några ”officiella” uppgifter där. Och kanske eftersom jag inte riktigt vet vad det handlar om.

Jag har nämligen aldrig varit på Bokmässan.

Jag vet. Det är lite pinsamt. Jag är trots allt trettio, och litteraturintresserad, och har till och med en egen bok i handeln och en i bakfickan! Hur kan jag ha missat Bokmässan år efter år!? Alltså, till och med min mamma har varit där flera gånger!

Det är väl sent att gottgöra det jag har missat. Men från och med nu är det i alla fall dags. Första gången. Känns inte alls nervöst, och visst är väl Göteborg en rackarns trevlig stad?

Jag har gått vilse på Bokmässans webbsida så många gånger att jag gett upp alla förhoppningar om en strukturerad mässa. (På Roskildefestivalen 2003 såg jag sjutton band och var ändå inte nykter. Så strukturerat blir det inte nu i helgen!) Jag har inga måstesen, inga fårintemissor. Istället ska jag köra en slags happy-go-lucky-stil. Gå runt och insupa stämningen. Smaka på min nya bransch, försöka känna mig delaktig. Utbyta visitkort, smutta rödvin ur plastglas och ge ifrån mig små uppmuntrande tillrop. Försöka uppleva något nytt varje dag, något som skiljer min Bokmässa från de ganska beiga yrkesrelaterade mässor jag varit på hittills i mina dagar.

Det här blir också mitt första organiserade försök att leka författare. Mina kompisar är redan övertygade om att jag har blivit författare. Men dom är ju välvilligt inställda. Nu är det dags för ett lackmustest: kommer mina nya likar, och mina med- och motparter i branschen, att köpa min nya identitet? Även om jag kör med Bajentröjan istället för en svart polo?

Det ska bli spännande. Och så hoppas jag att jag får se några gamla bekantingar igen. Ni vet vilka ni är, men kommer ni?

Och till er som läser bloggen men som jag inte har träffat, har jag också en hälsning: Ser ni en storvuxen snubbe med en frisyr som en statsminister, en svart hammarbypolo (nå, jag har inte bestämt mig på den punkten än) och ett fåraktigt vart-ska-jag-ta-vägen-nu-flin på läpparna, pröva med att gå fram och säga hej. Det kan vara jag. Och då kan vi väl ta en fika?

/Marcus

Halvtomma glas

Jag prenumererar på ett veckobrev från en amerikansk optimistkonsult. Varje måndag (av alla dagar!) kommer feltolkade Konfuciuscitat, konfusoriska Ayn Rand-citat och långrandiga managmentkonsultpredikningar ner i min mailbox. Nej, jag har inte blivit besatt av dansande demoner. Ja, det är frivilligt, och ja, det är naturligtvis i researchsyfte. För ett kommande projekt som jag vid det här laget inte ens vet om det blir av.

Är det bara jag som blir deprimerad av ohämmad optimism? Bara jag som blir innerligt trött – med en krydda av prestations- och existentiell ångest – på alla predikningar om att välja glädje, att lyckan kommer till den som är tillräckligt enveten och att universum liksom likriktar sig för ens skull om man bara själv tror tillräckligt mycket på sin sak? Bara jag som cyniskt muttrar dagismantrat ”Tänk på barnen i Afrika” eller syrligt anmärker att det är märkligt att Sakineh inte är mer engagerad i sitt liv?

Man ska vara Optimist. Annars är man en Dålig Människa, och då får man skylla sig själv. Och det är mycket enkelt att på två sekunder avgöra om någon är en Optimist eller en Dålig Människa: man frågar bara om glaset är halvtomt eller halvfullt.

Testet anses illustrera att det finns flera sätt att se på en situation. Men när Optimisterna får bestämma, finns det bara ett svar som är ”rätt”. Vilket poeten i mig inte kan acceptera. För fastän jag känner till det ”rätta” svaret, kan jag inte låta bli att komma på nya, litterärt intressantare varianter:

  • Det beror på om man håller på att fylla eller tömma det (”Har du inte läst differentialkalkyl!?”)
  • Det beror på om det är ditt eget glas eller grannens
  • Glaset är felbyggt och överdimensionerat
  • Det är innehållet i ett halvpintglas som har hällts över i ett pintglas
  • Den ena halvan är full av en vätska, den andra halvan av en gas (luft)
  • Det kan inte vara halvtomt, för hälften av ingenting är fortfarande ingenting, alltså är det tomt
  • Det spelar för fan ingen roll, det viktiga är om det är ÖL i glaset! (Och inte t.ex. diskvatten)

Alla dessa varianter har direkt bäring på verkligheten. Alla kan handla om mitt författande och hur jag ser på det ”på flera olika sätt”. Men det triviala, ”rätta”  svaret har ingenting med en komplex verklighet att göra. Det är en fyrkantig kloss, en tom klyscha – eller i värsta fall en vissen härskarteknik. Eller ett patetiskt självrättfärdigande av ett privilegium.

Rätt har blivit halvfel. Fel har blivit halvt rätt. The first will be last, och så vidare. Och däri finns väl också en slags visdom.

/Marcus

One step forward, two steps back

Det är då själve fan att man ska vara så klyschig.

Jodå, det är ”andra-boken-skrivkrampen” som har kickat in. Precis som för Nene, och jag undrar om jag inte ligger ännu sämre till än hon. (Eller också har jag bara en större talang för självömkan. Det är också plausibelt.)

Låt mig förklara: Jag kickstartade arbetet med Femton minuter till. Det gick svinbra. Jag skrev ungefär hundra boksidor råtext (vilket efter råtextcentrifugering borde landa ungefär på sjuttio-åttio sidor färdig bok). Det gick fort, det flöt på, det blev bra. Jag tog en vecka off för att göra annat…

…och när jag återvände till texten insåg jag katastrofen: det jag hade skrivit var näst intill identiskt med Gå på djupet. Skådebanan är inte längre en fotbollsplan utan en musikscen, men i övrigt är det ta mig fan samma bok. Samma personlighet, samma typ av händelser, samma reaktionsmönster inför händelserna. Vad har jag egentligen hållit på med?

Jag har försökt fler gånger. Men det är som om det har gått troll: så fort jag börjar skriva på Femton minuter till blir det Gå på djupet istället. Missförstå mig inte nu – jag gillar förstås min debutroman skarpt… men jag hade liksom hoppats på att det skulle bli nåt nytt den här gången. Men det blir nittiofem procent upprepning så fort jag sätter mig ner.

Har jag bara en historia i huvudet?
Skyndar jag mig för mycket?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag vet inte. Allt jag vet är att hundra boksidor råtext antagligen måste kastas bort. Kanske måste hela manusplaneringen åka ner i komposten. Hur många veckors arbete? Tja… rätt många.

Bara att börja om från ruta ett. Och väl där, pockar ytterligare en fråga på uppmärksamhet: borde jag alls försöka berätta den här historien?

Ni vet var ni ska posta de uppmuntrande tillropen. Fortsättning följer.

/Marcus

 

PS. Tack för svaren på efterlysningen! Nu behöver jag bara en person till i gruppen. Helst en man, eftersom jag ju skriver om ”manliga” saker. Finns det nån sån därute?

EFTERLYSNING

Ursäkta versalerna. Det är så svårt ibland, det där med att sticka ut i bruset.

Jag har efter moget övervägande kommit fram till att min kära sambo förtjänar bättre än att behöva bli inblandad i, och avkrävd en åsikt om, varenda text jag producerar. Jag har också insett att arbetet som författare inte riktigt är det ensamjobb som romantikerna får en att tro, och att allt jag skriver faktiskt blir bättre om någon får tycka till om det.

Ett tag trodde jag att en mentor var lösningen. Men jag känner ingen som skulle vara lämpad för det jobbet. Och mentorer man inte känner tenderar, som Christin påpekade, att ta betalt. Det ska dom naturligtvis göra – alla andra konsulter tar ju betalt för sin erfarenhet, så varför skulle inte författarna göra det? – men kanske inte av mig. Min ekonomiska situation – jag saknar inkomst, eftersom jag skriver istället för att jobba, och nej, jag tar inte A-kassa eller nåt, så ingen idé att moralisera – gör att jag gärna vänder lite på de slantar som inte går till kaffe.

DÄRFÖR EFTERLYSER JAG EN SKRIV- OCH FEEDBACKGRUPP.

Principen är enkel: vi ger helt enkelt feedback på varandras texter. Tjänster och gentjänster – inga pengar och inget sånt, utan bara seriös läsning och tyckande om det vi producerar. Du får betalt genom att läsa och ge av dina tankar, och du betalar genom att få dina texter lästa och betyckta.

Du som är med i gruppen bör uppfylla följande villkor:

  1. Du ska skriva skönlitteratur (prosa, poesi eller dramatik) på ett seriöst sätt.
  2. Du ska antingen vara utgiven/antagen eller varit nära att bli det (minst +2 på Nenes skala)
  3. Du ska vara van vid att ge och få kritik på det du skriver.

Irrelevanta egenskaper som kön, ålder, geografi och allt det där spelar självfallet ingen roll. Men det är alltid positivt för gruppen om dess medlemmar har lite olika bakgrund, skriver i olika genrer osv.

Låter det bra? Vill du vara med? Känner du någon som vill vara med? Droppa en kommentar här under, eller maila mig på kontakt [”a”] marcuspriftis [punkt] se!

/Marcus

Att tjäna två herrar

Bibeln är ganska bestämd på den här punkten: Det går inte. ”I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon”, fastslår Matteus 6:24 – och för den moderne författaren är detta en högst levande konflikt: ska man tjäna konsten eller ska man tjäna pengar?

Man hade ju hoppats på att det gick att svara både och. Men det har öppnat sig ett bråddjup mellan grupperna ”säljande författare” och ”litterära författare” och så snart man öppnar käften i en närliggande fråga blir man avkrävd ett sidval eller – vilket är värre – ofrivilligt enrollerad på fel sida. (Om man inte är typ John Ajvide Lindqvist, som båda sidor vill ha. Eller Ranelid/Birro, som desperat kämpar för att byta. Men det är man inte.)

Och det är svårt nog att tillhöra endera sidan. Hur många av alla som försöker tjäna pengar på sitt författarskap kan faktiskt leva på det på en någotsånär hygglig medelklass-Svensson-nivå? Ja, jag vet att du kan namnge tio stycken. Det kan jag också. Men om man plockar upp alla landets författare och författarwannabes till jämförelse, inser man att det är ungefär som att vinna storpotten på travet, rent sannolikhetsmässigt.

Vi kan också konstatera att det inte är det lättaste att få en förstadagsrecension i DN – eller en vilkensomhelstdagsrecension var som helst för den delen. Therese Bohman fick snälla förstadagsrecensioner överallt i måndags, men skriver man själv litterär kritik i Axess och Expressen har man antagligen förtur till kritikernas läsplattor. För att inte tala om hur svårt det är att bli upptagen på parnassen, att få priser och stipendier och vad det nu är.

Vägvalet är alltså i grund och botten en chimär. Eller kanske en pose, betingad av vem man helst identifierar sig med. För oavsett om man vill tjäna Gud eller Mammon, lär man aldrig ens nå tunnelbanebutlerns rang i tjänarnas hierarkier. Gå på djupet lär inte bli vare sig någon ny Snabba Cash eller en ny Edelcrantz förbindelser. Istället lär jag bemötas efter vad jag försöker vara – en pappfigur på Bokia eller ett hyllningsobjekt i Axess?

Hittills verkar alla vilja placera mig i det ”säljande” facket. Förse mig med någon slags konstfrämmande ”entreprenörsattityd”, eller en vilja att bli Jan Guillou. Jag vill inte spekulera i varför, men jag gissar att miljön för min debutroman åtminstone bidragit till det. (De läsare som räknas var alltid sämst på jumpan, och nu är hämndens timme inne. Sport? Fy fan!)

Och på ett sätt är det väl riktigt. När jag blev antagen nämndes ”säljande” och ”synas” specifikt som ett skäl till detta, och jag är mycket engagerad i sådant som väl hör till marknadsföringssidan av bokbranschen. (Till exempel den här bloggen.) Det är viktigt att få ut boken till folk. För vad vore jag för en slags författare om jag inte ville att människor skulle läsa det jag hade skrivit?

Men det är inte det viktiga. (Är man ute efter pengar finns det bättre karriärval. Rörmokare, t.ex.) Det viktiga är, och har alltid varit, att skriva berättelser. Att berätta något som jag finner fascinerande och värt att delas med mig av – till exempel interiörer från den absurda proffsfotbollen och hur en känslig kille reagerar på den. Det är ett liv som rymmer massor av berättelser, och jag vill berätta några av dem.

Jag vet inte vad för slags liknelse jag ska avsluta med. Ett tag tänkte jag på dubbelagenten: jag tjänar Konsten och Mammon oberoende och spelar ut dem mot varandra, som Mata Hari. Men det kanske snarare är så att Mammon är försäljningschef och Den Goda Berättelsen VD. (Och Narcissus PR-chef, för man får inte glömma honom i sammanhanget.)

Men det viktiga är att de hör ihop. Att berätta är huvudsaken, men man ska helst ha någon att berätta för också. I vårt ”kommunikationssamhälle”, som betyder att alla pratar i munnen på varandra och lyssnarna lyser med sin frånvaro, kan det vara en nog så besvärlig nöt att knäcka.

/Marcus

I smärta skall du föda dina barn

Apropå den nyliga diskussionen om yrkesidentitet osv. skrev jag ju – vilket den minnesgode kanske kan erinra sig – ett inlägg om saken redan i mars. Jag kan rapportera att jag inte kommit mycket längre än så. Det står förvisso ”författare” på mitt visitkort, dessutom med tillägget ”och spokenwordartist” vilket i somliga kretsar är ännu mer provocerande. Men det kommer nog dröja bra länge innan jag klarar av att presentera mig med yrkestiteln författare i sociala sammanhang. I teorin håller jag helt och hållet med Liz, men ni vet ju hur det är med teori och praktik… I mitt fall är det pinsamheten som kommer emellan. Jag tycker helt enkelt inte själv att en enda publicerad roman räcker för att ändra min yrkesidentitet.

Nu till något helt annat.

Jag fick tillbaka mitt poesimanus från betaläsarna i helgen. Med kommentarer. Och det, mina vänner, var jävlar i min lilla låda ingen munter läsning! Om ni tycker att det här inlägget är sådär uppskruvat pratigt, beror det på att det är ett bra vapen mot att sjunka ner i total hopplöshet, självömkan och annan sån skit som jag för tillfället vill reservera åt huvudpersonen i romanuset Femton minuter till.

Det var nämligen inget särskilt snälla kommentarer de kom med. Jo, jag vet, i all välmening och de vill såklart att mitt manus ska bli så bra som möjligt och var det inte så att jag närmast bad om negativa synpunkter? Dessutom har jag ju själv varit både betaläsare och ännu värre grejer, jag har också kritiserat ett och annat manus med ord som säkert kan ha uppfattats som nog så hårda. Så jag vet hur det ser ut från andra sidan.

Med den brasklappen levererad – tillåt mig gnälla!

Mitt manus är – uppenbarligen – platt och klichéartat, dessutom är det tjatigt i sitt tema och spretigt till sin form. Ett antal dikter är grabbiga på gränsen till haveri, och ord som jävla och kukhuvud passar helt enkelt inte i skrift. Jag skriver läsaren på näsan, det är för många transportsträckor och för lite som verkligen väcker tankar och känslor. Det är fullt av färdigtuggade åsikter och övertydliga bilder som inte lämnar något åt läsaren. Och så vidare.

Efter den spontana reaktionen (tänk Edvard Munchs mest berömda målning) och det påföljande jag-lyssnar-på-Morrissey-i-min-ensamhet-känsloläget, börjar jag fundera: går det här att rädda? Var det ett misstag att göra en konceptdiktsamling om manlighet? Eller gick arbetet för snabbt för att bli riktigt bra? Är jag över huvud taget en textpoet? (Som scenpoet vet jag att jag rockar, men scenen är en sak och vitt papper en helt annan.) Och… om de välvilliga säger så här, vad kommer då de illvilliga att säga?

Det är inte så jävla kul. Men det ingår i yrkesbeskrivningen (häpp!), i författarens öde. I smärta skall du föda dina barn. Poetjävel.

Och visst är det väl ändå så att någon som döper sitt diktsamlingsmanus till En käftsmäll är också beröring måste vara tuff nog att tåla en del kritik. Annars skulle man drunkna i sin egen ironi, och jag kan inte tänka mig många värre öden än detta. (Ett par tre stycken kommer jag allt på på rak arm, men sen är det stopp.)

Just nu har tre idéer till vad jag kan göra av det här. Två är mer eller mindre konstruktiva, den tredje är helt klart destruktiv – och alla är tämligen drastiska. Någon som har några andra idéer?

Imorgon träffar jag min förläggare och redaktör för att diskutera diktsamlingen. Det kommer säkert att kännas bättre då. Men just nu är det tvivel som präglar mina blickar på En käftsmäll är också beröring.

/Marcus

 

Fotnot för ickenörden: En betaläsare är någon som mot en öl och en pizza eller liknande läser och kommer med konstruktiva förbättringsförslag på ett manus. Ska inte förväxlas med förlagets lektörer, eller för den delen med betal-läsarna som ju betalar för att läsa den färdiga boken…

OFF #6: När kommer nästa bok?

(Här svarar jag på frågor jag ofta får och som jag helst bara besvarar en gång. En förklaring finns här . De tidigare frågorna kan läsas här.

 

Den sjätte och kanske sista frågan i Ofta Frågade Frågor-serien är en modern klassiker, tillika en som jag är säker på att alla debutanter har fått höra alldeles för tidigt. Jag har medvetet sparat den till sist, eftersom det är först nu som jag har något som liknar ett svar.

”Jaha, nu är din bok ute. Men när kommer nästa?”

Första gången jag fick den frågan hade Gå på djupet inte ens kommit ut, och jag hade inte en tanke på nästa berättelse. Jag minns att jag blev oerhört förvånad: komma här och fråga om bok två när bok ett fortfarande är varm från tryckpressen? Är det inte att gå händelserna i förväg något alldeles kolossalt?

Den gången var jag mållös. De närmast påföljande gångerna hade jag två svar förberedda: ett om yxskaft och en mångordig variant på ”Ingen aning, och bilen går bra?”.

Man vill ju inte lova för mycket. För även om man kan räkna bakåt, är det som ni vet ganska många steg från idé till publicerad bok – och vad kan inte gå fel på vart och ett av dessa steg? Uppslag kan spricka och pengar kan ta slut. En kändis kan skriva en likadan bok med maximalt dålig tajming. Förlaget kan refusera – nej, att du har gett ut en bok är ingen garanti för att du får ge ut en till. Skrivkramp, dåliga tider och ett rågat mått av vidskepelse ovanpå det… nej, frågan är inte enkel att besvara.

Men nu har jag börjat jobba med nästa projekt. Arbetet med Femton minuter till, som är arbetstiteln på underverket in spe, tjuvstartade i våras. Research- och planeringsfasen är just avslutad, och det är dags att börja skriva. Så nu vågar jag mig på en gissning.

Det tog mig ett år att skriva Gå på djupet. Därefter ett halvår innan manuset träffade rätt förlag, och så ytterligare ett år av redigeringstid, liggtid och annan tid som jag sammantaget kallar liggtid på förlaget. Två och ett halvt år, alltså. Har man redan ett välvilligt förlag* och erfarenhet av tajmingen kanske man kan stryka på sin höjd ett år. Jahapp. Då har vi ett och ett halvt år kvar. (Som absolut minimum, okej? Och förutsatt att man kan ägna åtminstone sex heltidsmånader åt fanskapet. Det kan ta åtta år också, glöm aldrig det!)

Så om allt går som smort. Om ingenting kommer i vägen. Om Gud vill, skorna och uppslagen håller, pengar kommer in, inspirationen flödar oavbrutet, storyn landar exakt där den ska, förläggaren ger tummen upp direkt utan alltför stora ändringar och allt annat går min väg. Då kommer Femton minuter till ut i november 2011. Minsta försening, och den kommer våren 2012 istället. Inshallah.

(Oddsen på det? Som att Bajen går upp i allsvenskan i år.)

Nu börjar jag skriva på den. Önska mig lycka till.

/Marcus

 

* Mitt förlag är välvilligt, men kontraktet omfattar bara Gå på djupet, och det finns aldrig några garantier för att en förläggare gillar ”tvåan” bara för att han gillade ”ettan”…

Fritidsintressen? Eeh…

Jag är fortfarande på semester, det här inlägget är skrivet i förväg precis som det förra, så det kan tas med valfri mängd salt. Eftersom det innehåller ett erkännande som åtminstone jag tycker är en smula smutsigt, rekommenderas mer salt (och citronpeppar) än brukligt.

Rakt på sak: Jag har inte längre några fritidsintressen. Det är i princip första gången i livet, i alla fall i det medvetna livet, och jag skäms över det.

Rätt svar skulle vara ”skriva”. Det borde vara ”skriva”, men jag har ju sagt upp mig från mitt jobb (två gånger, till och med) för att skriva och göra allt det där som hör till skrivandet. Och eftersom jag inte har något jobb utanför skrivandet, är skrivandet mitt jobb. Men… vad gör jag då på fritiden?

Japp. Jag har blivit en av Dom Där. Ni vet, dom som tycker att dom har så inspirerande och fantastiska jobb att dom inte tycker att dom behöver några fritidsintressen. Ja, förutom ”eh… träffa kompisar och sånt, och träna kanske…” – som om kompisar var ett särskilt intresse. Dom där som jag har ägnat flera år åt att förakta, för att jag har tänkt att en människa som inte har några intressen vid sidan av jobbet inte kan vara intressanta.

Och så sitter man där själv. Som nån jävla konsultkonsult, fullständigt uppslukad av sitt jobb och triviala vardagssysslor. Eller som en sån där middagsbjudningsingenjörsgubbe, oförmögen att prata om annat än sitt arbete.

Mitt förra yrke då, kan det ha blivit ett fritidsintresse? En rockad går ju åt två håll. Men nej – ”Fritidsintresse: kemist” låter helt enkelt inget vidare. Typ som att man kokar knark i badrummet. Och det är inte sant heller. Kemin försvinner ur mitt medvetande med en oroande hastighet.

(Precis som saker som uppfyllt mitt liv brukar göra. En gång i tiden la jag nästan hela min vakna fritid på att simma. Idag tittar jag aldrig åt bassängens håll. Har inte ens nån vanlig sportfånekoll på min före detta besatthet.)

I imperfekt, som tempuset ”förr” hette förr, har jag en massa fritidsintressen. Teater, sport, politik, diverse nörderier… och skrivandet förstås. I presens är det mest öl och mörk choklad. Och fotboll… om det nu inte räknas som en del av jobbet för en lirare som just gett ut en fotbollsroman.

Jag är alltså på semester nu, och så här långt in i semestern borde min sysslolöshet ha resulterat i rastlöshet. Alla fina böckerna i det förra inlägget till trots. Till nästa semester måste jag ha ett nytt fritidsintresse. Som inte kräver händighet eller finmotorik.

Har du lust att föreslå ett åt mig?

/Marcus

PS. Vill du läsa nåt mer inspirerat? Här är en käck intervju med mig! Notera särskilt hur fint jag glider förbi fritidsintressefrågan.

Som Ingmar Bergman sa

Känsliga läsare varnas. Nedanstående text innehåller fula ord. Inte fula som i oestetiska, utan fula i ”betecknar nåt vi skäms för, till exempel sexualitet, och bör därför inte användas”-bemärkelsen.

En kompis till mig (ja, jag vet, men han intygar att det är sant) träffade en gång en snubbe i en bar. Han var klädd som en städare och såg trött och härjad ut, och berättade att han precis hade städat färdigt på Dramaten och att det hade varit ett riktigt hundpass. Han behövde en bärs, helt enkelt, innan han gick och la sig. Min kompis bjöd, det var IT-tider och pengarna flödade, och frågade om det var nåt speciellt som hade hänt.

Den där jävla Fårögubben, muttrade städaren.

Jo, det hade varit sen repetition på Dramaten. Ingmar Bergman hade försökt regissera den mer egensinniga delen av den svenska skådespelareliten (ryktet säger att Börje A. var inblandad, men ryktet är inte tillförlitligt på den punkten), och det hade lyckats mindre bra. Premiären skulle vara snart, men Bergman tyckte inte att han fick till det riktigt. Ni gör ju för fan inte som jag säger! Det ska vara mer ångest för helvete!

Det blev ett liv och ett kiv. Städaren hade varit med förr och tog inte mycken notis till det hela, utan avverkade lokalen i rask takt i hopp om att få komma hem strax. Snart var det bara själva scenen kvar, där Bergman och hans skådespelare stod. Städaren stod i ett hörn av scenkanten, blick stilla, och väntade på att det skulle bli klart.

Då flippar regissörsgeniet.

”Nej, jag orkar fan inte längre! Nu skiter jag i det här! Kuk, fitta, balle, bajs! Nu går jag hem!”

Så vände Ingmar på klacken, med en snärt värdig en exercisofficer, och måttade en klockren spark mot städhinken som naturligtvis välte. Liter efter liter av smutsigt vatten rann ut, ner från scenen och ut över golvet där nedanför. Skådespelareliten stod där med tefatsögon, och vår vän städaren var tvungen att börja om.

Så gör man en rejäl sorti.

Med det sagt: Det är mitt i sommaren. För första gången på länge har jag förmånen att ha en tre veckor lång semester då jag inte behöver ägna en tanke åt skrivande. (Tidigare har semester betytt just skrivande.) Jag ska bara koppla bort allt, ta det lugnt och vara som vilken semesterflane som helst. För första gången på länge, och kanske också för sista gången på länge. Det måste helt enkelt utnyttjas.

Tre veckor utan skrivande. Tre veckor utan internet. Ni förstår vad det betyder för min verksamhet på bloggen. I början av augusti börjar jag svara på kommentarer och sånt igen. Till dess får ni ha en fin sommar!

Kuk, fitta, balle, bajs. Nu går jag på semester. Som Ingmar sa.

/Marcus

Det sociala arvet

En fotbollsspelare i superettalaget Assyriska blev brutalt mördad i slutet av förra veckan. Dom kallade det först för ”en uppgörelse i den undre världen”, men det var lögn. Eddie Moussa var oskyldig. Och ostraffad. Det var hans bror Dany som var en gangster, och det var honom mördarna ville åt. Blodshämnd. Kan vi inte ta dig så tar vi din brorsa.

Dany och jag är jämngamla och uppväxta på samma plats. Jag ska inte säga att jag kände honom, för det gjorde jag inte. Jag var livrädd för honom. Han var en sån man skulle vara rädd för, och jag var en sån som var rädd. Men vi är uppväxta på samma plats, och det slår mig att vem som helst som var där då hade kunnat berätta vad som skulle hända. Att Dany skulle bli gangster, och att jag skulle skriva en bok.

Vi var redan på väg. Jag hade mina taffligt barncharmiga små böcker (som jag tillverkat genom att vika ett A4 tre gånger, klippa och häfta). Hans utpressningskarriär började mycket tidigt.

Ingen är det minsta förvånad idag. Alla visste. Ingen gjorde nåt.

Vila i frid, Eddie Moussa. Du var en farlig jävel på plan, men i verkliga livet var du oskyldig.

/Marcus

Deadlinekoman kickar in

De här äckligt ljusa midsommarnätterna gör det hart när omöjligt att sova. Nu har visserligen nattljuset peakat och vi går mot normalare dag/natt-rytmer, men det är fortfarande inte i närheten av mörkt när man går och lägger sig – oavsett när på dygnet man gör det.

Säsongsbunden sömnlöshet – den har säkert en tuff förkortning på engelska också – är förstås årligen återkommande. Men i år är den mer vältajmad än vad den brukar vara. En deadline hänger nämligen över mig som ett Damoklessvärd. (Ursäkta den ostiga metaforen. Den beror på att jag jobbar med ett poesimanus.) På måndag ska En käftsmäll är också beröring in till förlaget, och jag är inte färdig med den. Jag har till och med dikter kvar att skriva.

Hur skriver man dikter på beställning?

I Poetry Slam-kretsar är det ett välkänt faktum att det skrivs flest nya dikter i april. Det beror inte på vårförälskelse eller andra hormonella omständigheter utan på att SM går av stapeln i maj, vilket får de flesta deltagare att tänka: ”Fan, jag behöver fler texter om jag ska komma nån vart!” Sen fixar dom det. Uppenbarligen går det alltså att skriva dikter om inte på beställning, så åtminstone under tidspress. Om man är tävlingsmänniska.

Jag brukade vara en tävlingsmänniska. Men nu vete katten (och jag vågar inte fråga den; en allergichock är det sista jag behöver just nu). Jag skulle verkligen behöva en riktigt bra dikt om att inte få vara en kärring. Och kanske en om våld. Jag har några fragment och ett utkast – alla med den gemensamma egenskapen att dom är skitdåliga. Om jag inte får till det, vad gör jag då? Struntar i temat? Hur trogen måste man förresten vara sitt tema? Och när vi ändå är inne på frågor utan svar, bankar klassikern ”Den där dikten rockar ju på scen, men hur funkar allt det där talspråkliga i skrift?” på balkongfönstret.

Jag försöker ignorera den. Då gör sig ordningen påmind istället. Måste man ha en tanke bakom i vilken ordning dikterna kommer eller kan man typ köra bokstavsordning eller längdordning? Ska dikterna höra ihop på nåt särskilt sätt? Ska de dikter som inte hör till temat sticka ut, eller ska man försöka gömma undan dem? Och så vidare…

I gymnasiet brukade jag skriva ”Päronglass” eller ”Zimbabwe” varje gång jag inte hade svaret på en provfråga. Det funkade inte då heller, men nu är det inte ens kul längre. Jag håller på att bli gammal, och jag behöver tips. Hvad fan skall jag taga mig till?

Nu kickar deadlinekoman in. Synfältet smalnar av, mina blogginlägg blir oläsliga, till och med fotbolls-VM – ja, rentav Superettan! – blir en stressfaktor snarare än en underhållande distraktion. Nu är det blint fokus, skygglappar och slutspelsskägg som gäller. Ring mig inte, jag ringer dig. Sen.

Vi ses på andra sidan.

/Marcus

PS. Vi lovade en gång i tiden att inte gå i clinch med recensenter. Marika King gjorde det ändå, förra året. Ska jag följa hennes exempel och berätta om en viss recensent som inte fattat nånting?

Kråka på ett papper

Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.

Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.

Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.

Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)

Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.

Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.

Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!

Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?

Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?

Hit me!

/Marcus

 

PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)

 

Smakprov?

Om knappt tre veckor går deadline ut för manuset till En käftsmäll är också beröring. Här kommer kanske ett smakprov. ”Kanske” för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Ska den vara med eller inte? Lämnar över frågan till er expertis!

 

Ingenting

Inget i min mage
Inget i mitt kylskåp
Inget i min plånbok
Ingenting

Ingenting på teve
Ingenting på radio
Ingenting på datorn
Ingenting

Inget på min facebook
Inget i min mailbox
Inget på mobilen
Ingenting

Inget värt att höra
Inget värt att göra
Inget värt att tro på
Ingenting

Ingenting som händer
Ingenting som fötter
Ingenting i skallen
Ingenting

Inget värt att tänka
Inget värt att känna
Inget värt att veta
Ingenting

Ingenting i dåtid
Ingenting i framtid
Ingenting i nutid
Ingenting

Dom kallar det
mindfulness

 

Bra eller Bromma? Poesi eller idioti? Något som kan tryckas och kontempleras, eller en välslagen drill på de gamla mästarnas gravar? Jag lämnar ordet till er – kommentarfältet är fritt! (Emellertid kommer alla svar på temat ”Ingenting att tycka” att IP-loggas och bespottas.)

Hit me!

/Marcus