Fiktion och reflektion

bildmaricakallner16Tjo!

Kommer tillbaka från påskledigheten full av godis men tom på skrivande. Sitter vid datorn och sysslar med annat: planerar kurser och workshops, skriver mejl till min förläggare, skriver mejl till min snubbe, till vänner, till tidningar, till bibliotek och till studieförbund, skriver på Twitter och på Facebook. Skriver mycket men skjuter upp det som ska skrivas. Jag går till köket och gör kaffe. Går tillbaka till datorn. Tänker: Nu sitter jag här och dricker kaffe och ser ut som en riktig författare.

Jag tar det kallt. Känner ingen press, ingen stress. Oron jag kände i vintras har bytts ut mot ett lugn. Känner mig luddig i huvudet. Tänker: Det löser sig!

Jag jobbar med min essä om Harry Potter. Märker att det inte blir en essä om Harry Potter utan om hur en text blir till. Så blir det när jag skriver essäer: Jag börjar i en tanke och hamnar i en annan. Det är associationer. Det är rörelser. Det är en text som växer.

I Det som får plats blandar jag essäer och noveller. Reflektion och fiktion. Boken är en undersökning – både i novellerna och essäerna. Texterna samarbetar. Rör vid varandra.  Men de är olika texter. Novellerna är inte med som exempel för att styrka det som står i essäerna. Essäerna finns inte med för att förklara novellerna. Men de hör ihop. Blandningen skapar helheten.

Efter Det som får plats har jag fortsatt att undersöka blandningen av reflektion och fiktion. Jag testar mig fram. Söker mig fram. Skriver en text om min tonårstid. Om hur jag satt under ett köksbord och rökte. Jag skriver en berättelse om mig själv, om mitt tonårs-jag, men jag skriver också om mitt skrivande. Bryter upp berättelsen med reflektioner om att skriva texter för unga och om att skriva biografiskt.

Lämnade texten till ett textsamtal. Fick bra respons. Kommentarer som gav skrivandet kraft och energi. Fick också ett boktips: So sad today, Melissa Broder. Enligt tipsgiverskan ska denna samling också blanda reflektion och fiktion. Den ligger överst på min läslista.

I essän om Harry Potter, som inte handlar om Harry Potter, blandar jag också berättelse med reflektion. Just nu är texten en enda röra. Den är uppdelad i två dokument. Innan jag börjar skriva öppnar jag båda dokumenten. Skriver i det ena, fortsätter skriva i det andra. Går fram och tillbaka. Ser inte fram emot att sy ihop allt.

p.s Har du några tips på bra essäer? d.s

p.p.s Jag kan ju faktiskt också ge ett tips. Det är natten av Karolina Ramqvist. Mycket bra essä d.d.s

Reaktioner

bildmaricakallner16Tjo!

Nu har jag haft min bok i några veckor och jag har börjat få reaktioner: personer som tycker om den, personer som blir inspirerade och själva vill skriva, personer som tror att boken handlar om dem och personer som vill att den ska handla om dem.

 

I veckan läste jag den första recensionen. Den är skriven av Gabrielle Hult och finns på bloggen Läsa och skriva. Det var en fin och bra recension. Känner att Hult har förstått boken. Men när jag läste recensionen … Magen sved och hjärtat dundrade och jag svettades och borrade naglarna i handflatorna.

Allt är väl. Recensionen är bra och jag är oerhört glad att Hult skrev om Det som får plats.

Att få reaktioner. Det är märkligt. Lite jobbigt men mest roligt. Det svåra är när någon vill se boken och jag räcker över den till henne och hon börjar bläddra i den. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag bara är där och väntar. Är så mycket – som om jag sväller. Och hon bläddrar i boken och läser här och läser där och läser något högt och jag vet inte vad jag ska säga.

Nästa vecka har jag mitt andra författarframträdande. Den här gången kommer jag att vara ensam och prata. Jag försöker skriva ned mina tankar. Mina snurriga tankar. Vad är egentligen intressant att säga om boken och om skrivandet av den? Svårt att veta. Försöker gå tillbaka i tankarna till andra författares framträdanden, då jag suttit i publiken och lyssnat. Jag vet inte vad det är som gör ett författarsamtal intressant. Kan inte sätta fingret på det. Ibland är det bara väldigt bra och ibland är det långtråkigt. Men varför?

Jag försöker sätta mina snurriga tankar i en kontext. Framträdandet kommer att vara i St. Staffans församling (Svenska kyrkan i Staffanstorp). Försöker sätta mina tankar i den kontexten. I det sammanhanget. Väljer novellen Fredrika som till viss del utspelar sig i en kyrkomiljö och som handlar om en troende person. Utgår från den novellen.

På lördag åker jag till Perstorp och håller en workshop i självbiografiskt skrivande. Om du har vägarna förbi så kom till biblioteket och skriv med mig! Workshopen börjar klockan 10 och det är gratis att vara med.

Mitt nästa inlägg blir på skärtorsdagen. Då fortsätter jag med spåret om kyrkomiljö. Det blir kul!

 

p.s Vad tycker du gör ett författarframträdande intressant eller tråkigt? d.s

En utgiven författare

bildmaricakallner16Tjo!
Boken är ute i verkligheten. Nu är jag en utgiven författare och den stora chocken kom när jag såg boken på Bokus.

Releasefesten blev lyckad och mina fräcka dojjor levde upp till förväntningarna. Jag signerade böcker och jag läste högt och jag blev intervjuad av Caroline Degerfeldt och jag åt godis och min förläggare Peter Winai talade varmt om mig och boken så att jag blev tårögd och på bussen hem kunde jag inte sitta stilla eller hålla tyst och jag och mina vänner köpte pizza och sjöng och dansade och flamsade och när alla åkt hem sov jag i typ tio timmar.

Puh …

Vad händer nu? Jag kavlar upp ärmarna och fortsätter framåt!

I helgen börjar Malmös Litteraturfestival. Temat är utanförskap. Jag och Peter Winai ska hålla ett samtal den 25:e mars, om det som faller bort. Läs mer här.

Den 8:e april åker jag till Perstorps bibliotek och håller en workshop i självbiografiskt skrivande. Det blir terminens första workshop på ett bibliotek.

Jag är glad. Jag är lugn. Nu när boken är ute i verkligheten känns det som om jag kan andas. För första gången på flera månader kan jag andas! Det går att köpa den på Bokus eller direkt från förlaget klicka här så kommer du till beställningssidan.

Tidigare, innan utgivningen och innan jag fick svar från förlaget befann jag mig i ett ingenting. I ett tomrum. Jag räknades inte som författare eftersom jag inte hade någon bok. Jag var inte författare trots att jag skrev hela tiden och trots min utbildning. Nu har jag min bok och boken ger mig rätten att kalla för författare.

 

p.s Det blir en väldig massa länkar hela tiden. Är jag beroende? d.s

 

 

Nu!

bildmaricakallner16Tjo!
Tjoho!
Tjohej!

På lördag smäller det! Releasefesten!

Vad är det som händer i mitt skrivande nu?

 

skrivarpodden
Kerstin Önnebo kom hem till mig och jag bjöd på kaffe och hon hade med sig massa sladdar och prylar. Jag var nervös. Hela kroppen darrade och jag tappade bort orden och jag tappade bort fakta och tungan klickade mot gommen och jag svettades och jag skrattade och fnittrade. Kerstin tog det lugnt. Ställde frågor. Lyssnade. Googlade grejer när jag fick hjärnsläpp.

Jag sitter på bussen och lyssnar på avsnittet. Får ont i magen. Får panik. Jag sa pesten! PESTEN! Men det borde vara digerdöden! Vänta lite nu … Andas. Andas. Andas. Allt okej. Allt är bra. Det är bra. Det är knepigt. Knepigt att höra mig själv babbla. Jag sitter på bussen och lyssnar på mig själv! En kille sätter sig bredvid mig och han får bara inte fatta att jag sitter och lyssnar på mig själv! Kan han höra det? Ja sänker volymen. Vänta lite …

Det blev ett fint avsnitt. När chocken över att höra min egen röst lagt sig känns allt bra. Det känns jättebra! Tack Kerstin Önnebo för att jag fick vara med i skrivarpodden och tack för att du är en lugn och stabil intervjuare!

Lyssna på avsnittet här.

Ny essä
I dagarna ska jag börja skriva en ny essä. Nu letar jag. Letar litteratur. Letar i mig själv. Letar minnen. Essän är en del av examinationen på Författarskolans Litterär gestaltning och den ska vara färdig i … maj?

Vårterminen
Terminen har dragit igång och med den kommer alla kurser och workshops. Det är skitkul! Känns bra att vara tillbaka vid vitatavlan.

Läsning
Kurslitteratur, texter för lektörsutlåtande, texter från kurskamrater och kursdeltagare. Texter överallt och jag tycker om det. På kvällarna slappnar jag av och läser Harry potter och de vises sten ännu en gång. Jag kommer att skriva om Harry Potter i min nya essä – kanske mest för att få en ursäkt att läsa om böckerna på studie/arbetstid.

Releasefesten
Lördag den 18 mars, kl. 17.00. Garaget Lönngatan 30 Malmö!

Jag letar efter texter att läsa högt. Letar i min älskade lilla bok. Försöker bestämma vilken text som funkar på scenen.

Min älskade lilla bok finns i denna stund hos Caroline Degerfeldt som läser den inför festen. Hon ska leda ett samtal med mig. På scenen. Jag är inte nervös. Värmde upp med skrivarpodden!

Det blir en novelltävling: Skriv novellen på festen och förstapris är en gratis plats på en av mina distanskurser i sommar. Andra pris är romanen Levande Döda av Peter Winai.

Många vänner kommer för att fira boken med mig och jag har köpt ett par fräcka dojor till festen!!!!

Det finns ett såntdär Facebook-event för festen. Klicka här så kommer du till det.

Sammanfattning
Det är känslor och det är text och det är massor av saker som händer och det är massor av saker att fixa och jag kan bara säga att jag älskar det.

p.s Det går att provläsa min bok nu! Kolla här!

Skrivande, feminism, 8:emars

bildmaricakallner16Tjo!

Igår var det 8:e mars. Internationella kvinnodagen. Vi uppmärksammade ojämlikhet och destruktiva strukturer, vi firade framgång och frigörelse. För mig är 8:e mars en dag full av glädje lika mycket som en dag full av kamp. Under den här dagen finns mina tankar hos de kvinnor som gått före mig. Som banat väg för mig och mina medsystrar. Jag kan skriva i mitt eget namn, jag kan studera, jag kan rösta, jag kan leva det liv som jag lever. Utan dem hade jag inte kunnat det. Utan dem hade jag kanske inte ens kunnat skriva här på Debutantbloggen.

Varje år vill jag skriva en text till de här kvinnorna. En text som uppmärksammar dem och som visar min tacksamhet. Det går aldrig. Jag har försökt med prosa och jag har försökt med essä och jag har försökt med poesi. Det står still. Texten står still. Trampar på samma ställe. Varför?

Tacksamheten jag känner stoppar orden. Det går inte att skriva. Jag kan inte visa genom texten vad jag känner. Tacksamheten sitter i min kropp. I mitt liv. Jag tvingar mig att skriva men tacksamheten verkar inte sippra in i texterna.

Jag byter vinkel. Försöker fråga vad jag vill blottlägga. Vilka orättvisor och destruktiva strukturer jag vill belysa. Blir en kvinna som skriver. Blir en feminist som skriver.

Att skriva som kvinna och att skriva som feminist? Jag vet inte ens om jag är en feministisk författare. Blir jag automatisk en feministisk författare för att jag är feminist? Vill jag vara det? Vet inte.

Kanske känner jag mig liten. Obetydlig. Vad kan mina texter göra? Vilka berg skulle de kunna flytta? Får de plats i det stora feministiska rummet? Faller de bort bland alla de andra?

I förra inlägget skrev jag om att vara oinspirerad. Om att tappa orden. Om att glömma det viktiga: utforskandet. Här gör jag det igen, glömmer det igen. Jag vill inte belysa eller redovisa. Jag vill reflektera och vrida och vända. Jag vill ställa frågor, inte ge några svar.

Tar jag mig själv på för stort allvar nu? Tror jag att mina texter ställer frågor till läsaren? Tror jag det? Tror jag att någon kommer att läsa och bry sig? Vad tror jag egentligen?

Jag måste stanna i skrivandet. Stanna i utforskandet. Det gör mig lugn. Det gör mig skrivande. Etiketter spelar ingen roll. Kalla mig för en feministisk författare eller kalla mig för något annat. Jag är inte viktig. Texten är viktig. Kanske flyttar den inte några berg, kanske flyttar den inte ens småsten men jag är i skrivandet.

Men vad är utforskandet som jag tjatar om? Det är berättarhantverket: vad händer med texten om det är en förstapersonsberättare som inte delger sina tankar eller känslor? Det är rummet: Vad händer om hela berättelsen utspelar sig i en buss? Det är i situationen: Vad händer om offret och förövaren har en stark vänskapsrelation? Det är formen: Vad händer om novellen är twitterkort och inte överskrider 140 tecken? Det är att kliva ut ur min uppfattning om hur en text ska vara och hur en situation bör vara och titta på vad som kan hända om …?

Jag har för höga prestationer vad gäller mina 8:e marstexter. Jag vill att alla ska läsa och jag vill att texterna ska tala till den andra sidan och berätta för Elin Wägner & co hur glad och tacksam jag är. Tanke: Vad skulle hända med texten om den var en fiktiv självbiografi om mitt författarskap – där jag inte skulle kunna skriva i mitt eget namn utan gå under ett manligt pseudonym, där jag inte skulle kunna studera eller rösta eller leva det liv som jag lever. Vad skulle hände med texten?

***

Kvinnodagen 2017. Hela dagen var jag på universitetet och pratade om text och skrivande med mina kurskamrater och lärare. På kvällen var jag ledare för en skrivarworkshop för kvinnor. En dag av samtal, skrivande, universitet och folkbildning. Det här blogginlägget blev årets text till 8:e mars – hittills har det varit det svårast inlägget att skriva.

p.s Hur var din 8:e mars? d.s

 

Lära sig att skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag gick en kvällskurs i kroki – ingen frågade mig: ”Går det att lära sig att teckna?” Jag gick en kvällskurs i fotografi, ingen frågade: ”Går det att lära sig att fota?” Jag blev antagen till Författarskolan, många frågade: ”Går det verkligen att lära sig att skriva?”

Jag tror att det är en stor portion hantverk som måste läras för den som vill utrycka sig skriftligt.Bente Clod, Skriv – en bok om att skriva, s 9. Alfabeta 1989

Vad är hantverket? Jag tänker att det är textens uppbyggnad: strukturen, berättaren, personerna, platserna, situationerna, objekten, språket, mellanrummen, tystnaden och ljuden och oljuden. Allt det som gör texten. Som formar den.

I en utbildning får vi möjligheten att utveckla vårt textutryck. Vårt sätt att använda hantverket. Det skapar ett rum för att utforska skrivprocessen. Det skapar tid för skrivandet – det går inte att skjuta upp när texten ska vara inne senast ….

Jag har pluggat skrivande på både universitet och folkhögskola. Utbildningen har varit grundläggande för mitt författarskap. Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade studerat. Samtidigt vill jag inte utbrista HURRA bara sådär. Det finns alltid baksidor: responssamtal som inte fungerar, handledare som inte engagerar sig, författare som underkastar sig lärarrollen och då ska studenterna vara tacksamma och glada för att författaren är där och ger av sin dyrbara tid och sin dyrbara kunskap. (OBS! Nu hänger jag inte ut någon, känner du dig träffad så var det inte dig jag tänkte på när jag skrev detta.)

Om jag tittar på mina texter som jag skrev innan utbildningen tycker jag att de är bra. Inte mer. De är bra. När jag tittar på texterna jag skrivit efter utbildningen ser jag något annat. Någonting har hänt i mitt utryck. Det känns säkrare, stabilare. Som om jag vet vad jag håller på med. Även om skrivandet är sökande och prövande och ibland resulterar i urusla texter.

Jag sitter både i skolbänken och står framme vid tavlan. Ibland är jag student, ibland är jag pedagog. Ibland byter jag roll på en och samma dag. Från klockan 9-15: författarstudent. Från klockan 17.30 – 19.45: Skrivpedagog. Kanske låter det stressigt (för det är det) men det är kul, och givande. Att bli undervisad och att undervisa går ihop: jag får prata om text, andas text, vara med text. Samvaron i skrivandet. Samtalen, läsningarna, texterna. Jag lär mig lika mycket vid tavlan som i bänken.

Går det då att lära sig att skriva? Jag tycker att diskussionen är tjatig, men den verkar inte vilja gå ur tiden. Går det att lära sig att skriva när vi skriver hela tiden. Vi skriver sms och inköpslistor och önskelistor och Facebookinlägg och vi skriver affirmationer på små lappar och lägger i varandras jackfickor. Vi skriver hela tiden. Men det finns ett hantverk att lära sig för den som vill utrycka sig i text. Det går att lära sig att skriva – precis som det går att lära sig att teckna och fota och sticka och pilla och pyssla.

p.s. På internationella kvinnodagen leder jag en workshop i självbiografiskt skrivande – för alla som identifierar sig som kvinna. Det blir en kväll med skrivande, samtal och gemenskap. Vi lyfter frågor om kvinnliga författare, etik och moral, skrivande och feminism. Det kommer att bli hur kul som helst! Hoppas att vi ses då. 8 mars, Folkuniversitetet i Malmö. Läs mer om workshopen här.

Kollage

bildmaricakallner16Tjo!

Jag är här, jag är där. Jag är uppe och jag är nere. Trådar hänger och slänger. Det händer mycket i livet och i skrivandet. Jag försöker knyta ihop allt med ett textkollage.

Jag bestämmer att den här veckan ska vara en skrivarvecka. Jag ska skriva och skriva.

Förra veckan fick jag Lina Wolffs autograf! Hon gjorde ett författarbesök på Skrivpedagoglinjen (Skurups folkhögskola) och jag höll andan för att inte skrika: DU ÄR MIN IDOL!!!!

De här böckerna läser jag nu:
De polyglotta älskarna, Lina Wolff.
Förr eller senare exploderar jag – John Green.
Skriv – en bok om att skriva, Bente Clod

Jag åker in till stan för att skriva på en ny plats. I ett rum. Ett rum som jag gillar och har längtat efter att skriva i. Jag tar bussen in till stan. Promenad till rummet och en hund och hens husse går in i mig. Först husse sedan hund. I rummet köper jag te och chokladboll och jag sätter mig och när jag öppnar ordbehandlaren startar en elektrisk såg. Jag vet inte vad en sådan såg heter men det låter skithögt och det luktar trä. Det luktar gott. Ljudet kommer ovanifrån. Över mitt huvud. Jag vill inte ha sågspån i håret.

Sitter fast i det nya manuset. Hittar inte energin. Hur hittar jag den igen? Umgås med texten i tankarna. Söker mig tillbaka till den. Jag längtar tillbaka till den och längtar tillbaka till energin.

Jag har börjat sjunga i en kör. En gospelkör och jag älskar det.

Övar upp min kreativitet. På Författarskolans fördjupningskurs tränar vi på att vara kreativa. Genom övningar och uppgifter och utmaningar. Vi ska ge oss själva utmaningar. Jag säger åt mig själv att röra mer på mig. Att sätta kroppen i rörelse.

Skriver det som får plats i berättelsen i skrivandet i livet i tiden. När jag säger ”Mitt nya manus” menar jag inte ett nytt manus utan tre nya manus som alla går under namnet Mitt nya manus.

Jag har skrivit ett prosafragment som heter Du måste förstå det. Läs den här om du vill: http://maricakallner.se/index.php/skrivboken/407-du-maste-foersta-det

Tid för releasefesten är bestämd. Det blir kl. 17. Alltså: 18 mars kl 17 på Garaget, Lönngatan 30 i Malmö. Hoppas att vi ses där!

p.s Hur mår du och ditt skrivande? d.s

 

 

Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

bildmaricakallner16Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds

Boken och jag

 

bildmaricakallner16

Tjo!

Mitt första inlägg på Debutantbloggen! Jag: förvirrad, osäker, nervös. Var ska jag börja?

Maria Küchen har skrivit en bok som heter Att skriva börjar här. Det anammar jag. Mitt skrivår på Debutantbloggen börjar här.

Jag är här. Ett nytt år har börjat. Våren ligger framför mig med studier och jobb. Jag läser två utbildningar: Författarskolans fördjupningskurs på Lunds universitet och skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola. Alltså är jag mitt uppe i kurslitteratur. Det är inte tråkigt, det är bra litteratur. Böcker som gör mig säkrare i mitt skapande. Läsning ger mig självförtroende. Gör att jag vågar testa skrivandet. Vågar ta ut svängarna. Vågar vara författare.

Debuten närmar sig. Lördagen den 18 mars släpps min bok. Jag läser om författarna som jag älskar och beundrar. Det är kvinnorna under det tidiga 1900-talet, de som kämpade för kvinnors rätt att skriva, att uttrycka sig, att författa under sina egna namn och inte under manligt pseudonym. Det är novellisterna under 90-talet som öppnade upp för en ny form av novellkonst, som skapade en genre som jag hittat hem i. Författarna finns här för mig. När förlossningsångesten kommer över mig för att min lilla bok ska ut i stora världen. När jag blir rädd. När jag vaknar på natten och ångrar mig och vill ringa min förläggare och skrika: ”Stoppa pressarna!” Då vänder jag mig till dem. Till författarna.

Debuten. Boken. Alla författare har varit här – i början. Att läsa deras debutböcker, att läsa om deras våndor och deras glädje tröstar mig. Jag är inte ensam. Och på Debutantbloggen får jag dela debutantåret med fyra andra författare. Vi är här tillsammans.  Det kommer att gå bra, även om jag är rädd.

Varför är jag rädd? För att jag är här. Jag har kämpat, jag har slitit mitt hår, jag har älskat och hatat manuset, jag har skrivit och skrivit om och strukit och skrivit nytt. Plötsligt är jag här. Är vi här. Boken och jag. Framme vid utgivningen. När manuset bara var en text i en ordbehandlare var det inte farligt. Jag hade kontroll. Ingenting skulle hända med det. Det kunde bara ligga där i datorn. Ett manus under arbete. Inte farligt.

Nu räknar jag dagarna till den 18 mars. Jag ser boken växa: inlagan, omslaget, paratexterna. Ett manus i ett Word-dokument som blivit en bok. Här är jag nu. I den överväldigande känslan av att vara framme.  Det är bara att tuta och köra och skriva

 

p.s Om du redan nu vill ta del av mina texter kan du gå in på min hemsida maricakallner.se där har jag publicerat noveller och prosadikter d.s

.