Att skapa sitt eget skyltfönster på nätet

Den senaste tiden har jag fått frågor om att synas på nätet. Hur ska man tänka kring att skaffa en egen hemsida? Hur går man till väga rent praktiskt och vad kan det kosta? Som vanligt tror jag inte att det finns några rätta svar, men jag ska dela med mig av hur jag har tänkt:

När jag började frilansa som skribent för ett par år sedan skapade jag en enkel hemsida med hjälp av WordPress. Där fanns en kort presentation av mig och några länkar till texter jag hade skrivit.

När jag i slutet av förra året bestämde mig för att skriva på heltid och visste att jag skulle ge ut en bok kände jag att jag behövde göra något lite mer seriöst. Steg ett var att registrera en egen domän (mitt eget namn). Jag valde en tjänst som både erbjöd domännamnet och webbhotell.

Steg två var att sätta ihop sajten. Det fanns ett antal färdiga mallar via webbhotellet. Tyvärr hittade jag ingen som tilltalade mig, så jag gjorde en egen sida med hjälp av det program som fanns i min dator. Att anlita någon som gjorde det åt mig var inte aktuellt – dels för att det hade kostat för mycket, dels för att jag bara var ute efter en mycket enkel sida.

Syftet med hemsidan är inte i första hand att skaffa nya kunder, utan att visa vem jag är för den som är nyfiken. Det kan vara uppdragsgivare, men lika gärna någon som snubblat över mitt namn någonstans eller hittat mig via Debutantbloggen.

Redan tidigare hade jag anlitat en fotograf för att ta högupplösta bilder inför boksläppet. Överenskommelsen var sådan att jag fick använda bilderna fritt och jag kunde därför ha dem på min hemsida.

Det enda som återstod var att skriva en text om mig själv, vilket inte är helt enkelt. Utöver att välja vilken information som ska vara med behöver man också ta ställning till om texten ska vara skriven i första eller tredje person. Somliga säger att det absolut ska vara i tredje person för att uppfattas som professionell. (Så är till exempel presentationerna av oss Debutantbloggare skrivna.) Jag funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra och kände till slut att jag ville skriva i första person. Jag tycker det känns mer personligt. Dessutom blir det tydligt vem som är avsändare på sidan. Men det är naturligtvis en smaksak.

Jag gjorde en undersida om min bok där jag använde en illustration av Markku Huovila, efter att ha fått klartecken från honom. Dessutom skapade jag en sida där jag beskrev några samarbeten jag varit involverad i. Denna gång valde jag  att inte lägga upp texter jag skrivit, främst för att det blir för jobbigt att hela tiden uppdatera med nya texter.

Till sist såg jag till att det var lätt att hitta min e-postadress för den som vill komma i kontakt med mig. Sedan var det bara att publicera sidan. Kostnaderna är några hundra för domännamnet och webbhotellet, samt 1600 kr (exkl. moms) för fotograferingen.

Någon gång ibland går jag in och uppdaterar informationen för att den hela tiden ska vara aktuell. Besöksstatistiken är jag inte särskilt intresserad av, men att sidan fyller sitt syfte märker jag på de mejl som droppar in då och då med förfrågningar av olika slag.

Inför nästa mässa

Jag spinner vidare på mina erfarenheter från lördagens mässa, genom att fundera på vad som fungerade bra och vad som kan förbättras till nästa mässa*.

Detta var vi bra på:

  • Vi hade ett tilltalande bord. En färgstark duk, skyltar med info, travar med böcker, papp-Adam, klistermärken och en godiskorg lockade folk.
  • Vi delade ut kort med info om boken. Alla kanske inte köper boken direkt, men är ändå intresserade. Bra att ha något att ge dem i handen. Funkar också bra att gå runt på mässområdet och dela ut för att locka folk till bordet.
  • Vi samlade in e-postadresser. Många var intresserade av den arabiska versionen av nästa bok, som kommer i höst. De kunde anmäla sig för att få info när den släpps.
  • Vi lyssnade. Många människor stannade vid bordet och pratade en stund. Jag försökte lyssna på deras tankar och idéer. Jag fick några konkreta förslag på samarbeten också. Kanske kan det bli något av det?
  • Vi hade visitkort. Nödvändigt för att kunna följa upp intressanta möten.
  • Vi var två personer. Skönt att kunna gå ut en stund ur den stimmiga mässhallen, titta på andra utställare eller bara ta mat- eller toalettpaus.
  • Vi var oss själva. Inga påklistrade säljarleenden eller gåpåig stil. Bara ärligt intresse för att möta människor och prata om boken.

Några saker att tänka på till nästa mässa:

  • Var övertydlig! Vi borde ha haft stora – nej, enorma – skyltar vid bordet med texten ”Tvåspråkig barnbok” samt de aktuella språken.
  • Kanske fler produkter? Nu var det bara en bok som skulle marknadsföras, men jag tror att folk lockas av att det finns mer att välja på. Vi hade boken och klistermärken. I framtiden hoppas jag att det blir fler kringprodukter som kan hjälpa till att skapa intresse kring Adam.
  • Har jag glömt något? Tipsa gärna om vad du lockas av på mässor.

*) Nästa mässa blir Botkyrka internationella bokmässa i maj, då mitt förlag ställer ut. Jag tänker absolut vara där. Har ni sett programmet?

Adam – barnens favorit på Kistamässan

I lördags var jag på  min första mässa i egenskap av författare. Tillsammans med min förläggare stod jag en hel dag på  Medborgarexpo som hölls på Kistamässan. Det var en chansning. Vi visste inte riktigt vilken publik som skulle komma eller vilken inriktning mässan skulle ha.

På väg dit kände jag en viss oro för att vi inte skulle sälja en enda bok. Skulle jag ha lurat iväg min förläggare på en meningslös heldagsaktivitet?  Men det visade sig att mässan var perfekt för oss. Många utställare kom från förskolor, skolor, stadens förvaltningar och föreningar. Besökarna var till stor del barnfamiljer som verkade komma ut till mässan för att ha en rolig dag tillsammans – vilket de  också fick tack vara en rad barnvänliga aktiviteter.

Min förläggare och jag.

Och visst sålde vi böcker! (Och klistermärken – en ny Adam-relaterad produkt som lanserades på mässan.) Men det roligaste var ändå att få chansen att möta så många människor och prata om boken. Jag träffade förskolechefer, rektorer, pedagoger, föreningsaktiva, informatörer, kultursekreterare och vanligt folk. Somliga kände redan till boken och kom fram för att titta närmare på den. Andra gjorde genast beställningar till den egna verksamheten. En och annan var intresserade av att veta med om förlagets utgivning, tryckning eller andra språkversioner. Vi märkte till exempel att många efterfrågade en arabisk version – vilket också kommer att bli verkligt med nästa bok om Adam som kommer i höst. Sådan direktkontakt med (potentiella) läsare är viktig för att veta i vilken riktning Adam ska gå i framtiden.

Barnens favorit.

Det var också roligt att se hur alla barn – stora som små – reagerade när de fick se Adam i naturligt storlek. Deras ansikten upp som små solar. Många småttingar tultade fram till Adam och försökte helt sonika ta med honom hem. Då fick vi springa efter och rädda vår favoritkille ur de förtjusta barnens grepp. Jag är glad att han är så poppis, men någon måtta får det vara på känsloyttringarna…

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

Är jag först i Sverige?

Jag tänker släppa Drakhornet som podcast. Helt gratis. En podcast är som ett radioprogram man kan prenumerera på. Det kan vara glada amatörer som gör sin egen radio, eller riktiga radiostationer som lägger ut sina program som podcasts. T.ex. har jag i flera år lyssnat på Lantz i P1 via Sveriges Radios podcasts.

Det smidiga är att man aldrig behöver passa en viss tid. Istället tas nästa avsnitt ner automatiskt när det blivit tillgängligt. Sedan kan man enkelt föra över avsnittet till sin iPod/iPhone/mp3spelare och lyssna i tunnelbanan, bilen eller under promenaden. Det är helt enkelt den ultimata ljudtjänsten.

Jag hänger en hel del i den svenska spelbloggosfären. Där är det många som experimenterar med olika varianter av spelpodcasts. Några nya är t.ex. Gone Gaming, en spelpodcast av tjejer, för tjejer (och killar) och Spelfokus, där man fokuserar på olika teman i varje avsnitt, t.ex. spel och könsroller, spel som konst, osv. Jag tycker det är dags att ta denna kreativa ådra in även i litteraturens värld.

I USA är det ganska vanligt att nya författare lägger ut sina böcker som podcast. Det är ett enkelt och snabbt sätt att få nya lyssnare och i förlängning nya läsare. Vad jag vet är jag först i Sverige. Det finns andra som spelat in sina böcker som ljudböcker och lagt upp dem gratis på internet. Men vad jag vet är jag först med att använda podcastingteknologi.

Jag pratade med några bibliotekarier om det här. De sa ”Tänker du verkligen lägga upp HELA boken? Och GRATIS? Ska du inte sluta efter halva, så folk måste köpa den.” Jag förstår hur de resonerar. Man tänker att om materialet finns där ute gratis så kommer ingen att vilja köpa boken. Jag tror att de har fel. Och att bara lägga upp halva vore att svika lyssnarna. Jag kommer att lägga upp ett kapitel i veckan, men boken har många kapitel. Det blir många veckor. De som har tålamodet att vänta får gärna allt gratis. Men jag tror att många kommer att vilja veta vad som händer och går och köper boken.

Den stora fördelen är att en podcast lätt blir ”viral”. Då den är så lätt att dela med sig av (det är bara en länk) sprider den sig lika lätt som ett virus. Efter första veckan, med ett enda avsnitt uppe, har jag redan haft 100 personer som tankat ner och lyssnat. Jag hoppas självklart att det sväller och blir tusentals. Om så bara 20% går och köper boken, så innebär det ändå hundratals med försäljningar jag annars aldrig hade haft. Detta tror jag är ett bra sätt att, om inte spränga genom mediabruset, så i alla fall att skapa en gerillarörelse under det.

Vill du också lyssna? De två första avsnitten av Drakhornet ligger uppe på förlagets hemsida, klicka här för att lyssna direkt i din webbläsare. Om du har iTunes kan du även klicka här, för att prenumerera.

Detta är ett litet äventyr i sig. Önska mig lycka till. 🙂

Att nå genom mediabruset

Idag har jag suttit och skrivit ett pressmeddelande om Drakhornets release. Den är förresten officiellt fastställd till den 1:a april. Då kommer man att kunna köpa boken via Adlibris, Bokus och alla andra stora internethandlare.

Det är inte det lättaste att skriva ett pressmeddelande. Först måste man kort presentera vad boken handlar om, varför den är speciell och intressant att skriva om, något om författaren, och slutligen något om vad som är på gång runt boken och att man är tillgänglig både för intervju och för att sända recensionsexemplar. För jag tänker inte skicka recensionsexemplar på måfå. Det är för dyrt. Men om någon tidning/bokblogg vill ha ett ex skickar jag ut det med glädje.

Jag har sänt pressmeddelandet till ungefär tolv tidningar. Mest lokala här runt uppsala, då det är här jag bor, samt nere i Småland, då jag kommer från Jönköping. Det är bra att ha två ”hemstäder”. Då kan man förhoppningsvis appellera till tidningar från båda orterna. Jag tänker inte ens försöka med de stora dagstidningarna. Det kommer aldrig att ske att DN skriver om en bok från ett litet nystartat, egendrivet förlag. Kan jag inte tänka mig i alla fall. Men om någon har bevis på motsatsen så blir jag gärna motbevisad.

Egentligen tror jag att det är smartare att sats på bokbloggarna. De behöver alltid nytt material och alla blogginnehavare jag haft kontakt med har varit väldigt trevliga. Detta är verkligen en ny tid. För tio år sedan hade det varit omöjligt att få publicitet för sin bok utan att gå via tidningar eller annan gammelmedia. Idag är det fullständigt görbart att bara satsa på internetbaserade medieformer. Smakprov på smakprov.se och provlas.se, förlagssida på Facebook, trailer på Youtube, recensioner på bokbloggar riktade mot målgruppen, podcast på iTunes, o.s.v.

Det är en vacker ny värld. Det är inte lätt att bemästra alla dessa plattformar, men som tur är finner jag det ganska roligt. Det svåra är, som alltid, att komma över ytan i mediabruset, och faktiskt vara så pass synlig att folk upptäcker ens existens. Men som Kennedy sa: We choose to go to the moon, not because it is easy, but because it is hard.

Boktips: Lyckas med bokutgivning

Vi har ju tidigare på bloggen tipsat om lite böcker som kan vara bra för den aspirerande författaren. I höstas tipsade Nene Ormes om ”Booklife” av Jeff Vandermeer, den perfekta guiden till att hantera allt utom just skrivandet, d.v.s. bokbranschen och författarens plats i den. I förra veckan tipsade jag om ”Att skriva” av Stephen King. En av de absolut bästa handledningar jag läst när det kommer till att hantera den kreativa processen och skrivandets hantverk.

Idag tänkte jag tipsa om något lite annorlunda. ”Lyckas med bokutgivning” av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg. Medan de två tidigare böckerna berör författarens liv och vedermödor så handlar ”Lyckas med bokutgivning” snarare om att våga ta steget och bli sin egen förläggare.

För ungefär ett år sedan fick jag tanken första gången. Om nu inget förlag vill ge ut mitt manus. Hur mycket jobb vore det att ge ut boken själv? Nu finns det många självutgivningsförlag där man kan tanka upp sitt manus och de fixar resten ..  mot en smärre summa. Men det var jag inte intresserad av. Skulle jag ge ut boken så skulle det vara professionellt skött och på samma villkor som andra förlag.

Målet var:

  • Att man skulle kunna finna min bok på AdLibris, Bokus och i utvalda boklådor.
  • Att tryck och distribution skulle kunna ordnas så pass billigt att det kom ner till ett rimligt pris (vilket är väldigt svårt med ett självutgivningsförlag.)
  • Att omslag och inlaga skulle vara professionellt gjorda.

Det var ett bitvis ganska tufft, men väldigt intressant år som följde. Jag sökte över internet. Plockade upp ledtrådar. Började sakta pussla ihop hur bokbranschen fungerar. (En process jag fortfarande befinner mig i.) Gjorde listor över allt som skulle behöva ordnas till förlaget. Det var mycket. Gjorde efterforskningar om allt från ISBN-nummer till tryckerikontakter till marknadsföringsidéer.

Ibland önskade jag att det fanns någon bok som kunde hjälpa mig. Någon som gjort detta förut som kunde vägleda mig. Jag letade. Men det fanns inget. Tills för ungefär en månad sedan då jag fick tag i ett exemplar av ”Lyckas med bokutgivning.” Den är skriven av folk som redan gjort allt det, som jag nu satt ut för att göra. Sölve Dahlgren hänger ju dessutom här på bloggen ibland, så det var extra roligt att få ta del av hans erfarenheter.

För den som vill starta eget och testa vingarna så är ”Lyckas med bokutgivning” en fantastisk bok. När jag läste den kände jag igen väldigt mycket. De tog upp precis allt det som jag under ett år av mödosam efterforskning hade lärt mig. Och sedan tog de det ett steg längre. Boken gav tips och idéer som jag inte hade tänkt på tidigare och pekade dessutom på uppmuntrande exempel.

Jag har ju tidigare skrivit en hel del om hur jag tror att förlagsbranschen är på väg in i en ny era. Hur gamla strukturer kommer att brytas sönder och hur det om några år kommer att finnas tusentals nya aktörer på marknaden. Om du, liksom jag, vill vara en av dessa aktörer, så är denna bok en god hjälp på vägen.

Kan man räkna med att bli recenserad?

Det börjar dra ihop sig för mitt boksläpp. Pressmeddelandet är skickat och böckerna kommer snart från tryckeriet. Bara att invänta samtal från journalister som vill göra hemma hos-reportage och inbjudningar från tv-soffor, eller?  Troligtvis inte. Allmänintresset för en tvåspråkig barnbok på ett litet förlag är sannolikt mycket begränsat. Man kan fråga sig om det över huvud taget kommer att uppmärksammas av någon.

Mitt svar på det är ett tveklöst ja. För jag vet att det finns många som tycker att detta är viktigt. Den tvåspråkiga barnboken är en stark symbol för viljan att stärka modersmålen och främja flerspråkighet i samhället. Det största intresset kommer från pedagogiskt håll, från modersmålslärare, förskolor och myndigheter.

Även bloggarna verkar ha nappat. De reagerade snabbt på utskicket och verkar vilja recensera boken. Där ser jag den stora möjligheten att nå ut, utan att ta vägen via gammelmedia. Hittar man bloggar med rätt inriktning, som är villiga att läsa boken och skriva något om den kan man nå exakt de grupperna som boken riktar sig till.

Den stora svårigheten ligger förstås i att nå de som talar de språk som ingen av oss som är iblandade behärskar. Hur nå polacker i Sverige? Somalier? Bosnier? Jag har ingen aning. Här står mitt hopp till förlaget och de försäljningskanaler som redan finns inarbetade.

Gång på gång har min förläggare sagt att det tar mycket längre tid att få igång försäljningen på en tvåspråkig barnbok jämfört med enspråkiga. Men den senaste tiden har jag anat en skiftning i hennes inställning. ”Det verkar som om intresset för Adam-boken är större än vid vårt förra boksläpp” sa hon nyligen och funderade på om det kanske är tack vare sociala media.

Tiden får utvisa hur det går med försäljningen av min bok, men jag känner mig tacksam att jag får ge ut en bok i precis den här tiden, när det med ganska enkla medel går att nå ut på egna villkor, utan att ”godkännas” av de stora mediajättarna. Här tror jag att Oskar och jag har mycket gemensamt och det ska bli mycket intressant att följa även hans lansering under året.

Tills det drar igång på riktigt smider jag nya planer för min lilla barnbokshjälte. Snart kanske han är överallt…

Att skapa mervärde för läsaren

Om en månad släpps min bok och tankarna på marknadsföring intensifieras. Frågan är hur man får så många som möjligt intresserade av en tvåspråkig bilderbok.

I min skalle började idéerna poppa ungefär samtidigt som kontraktet skrevs. Jag hade precis läst Jeff Vandermeers författarbibel Booklife (efter ett tips här på Debutantbloggen) och kände mig taggad. Vandermeers många exempel från verkligheten gav mig mycket att fundera vidare på. Är det någon idé att göra en video om boken och lägga ut på nätet? Vilka personer kan man samarbeta med för att bredda konceptet? Hur kan sociala media kombineras med personlig integritet?

Jag klottrade ner en massa lösa idéer och skickade till förlaget. Mycket var självklart och fanns redan i förlagets plan. Andra saker kunde utvecklas. Jag gissar att en av fördelarna med att vara på ett litet förlag är att beslutsvägarna är korta och kommunikationen direkt. Samtidigt är naturligtvis resurserna mindre än på någon av de stora förlagsjättarna. Vi snackar inte några kampanjer i tunnelbanan eller helsidesannonser i morgontidningen. (Och hade vi gjort det skulle vi troligen vara helt fel ute.)

Min huvudsakliga strävan är att skapa ett intresse hos  personer som arbetar med flerspråkiga barn. Jag vill att Adam ska tilltala förskollärare och modersmålslärare, men även föräldrar och andra intresserade. Just nu arbetar jag mer tre saker som syftar till detta:

Att skriva en sång. Jag har skrivit en sångtext. En vän som är kompositör ska tonsätta den. Nu väntar jag spänt på resultatet. Kan vi få Sveriges förskolor att sjunga vår sång?

Att skapa en sajt. Boken måste ha en plats på nätet med information och nyheter. Olika lösningar är tänkbara: Facebook, en blogg eller en egen sajt. Valet föll på det sistnämnda. Ett domännamn är registrerat och innehållet håller på att ta form. Tanken är att hitta ett tilltal som barnen gillar. (67% av alla  2-5-åringar brukar använda datorn enligt Medierådet.)

Att erbjuda extramaterial som pdf. Lätt att skriva ut och kopiera hemma, i skolan eller förskolan. Kommer att finnas på sajten.

Allt detta tar naturligtvis tid att utveckla – för mig, illustratören och andra inblandade. Ibland undrar jag om vi tänker rätt. Å ena sidan kanske det är överdrivet att lägga ner så mycket arbete på en produkt som är marginell i den störtflod av barnböcker som väller ut på marknaden varje år. Å andra sidan kanske det är just sådant som kan få vår bok att sticka ut ur mängden och locka otippade läsare.

Och om inte jag är beredd att satsa tid och energi på att ge min bok bästa tänkbara förutsättningar, hur kan jag då kräva det av förlaget?

Ett lyckat bilderboksomslag?

Hur ser ett lyckat bilderboksomslag ut? Jag ställde frågan på min egen blogg och fick blandade svar: Det ska vara färgglatt. Det ska vara action. Det ska spegla innehållet. Man ska bli glad av det. Personligen tycker jag att det är viktigt att titeln är tydlig och lätt att läsa, att bilden lockar både små och stora läsare samt att det säger något om bokens innehåll.

Idag fick jag omslaget på min bok Inte klia, Adam! som släpps den 1 mars. Boken handlar om en liten kille som heter Adam. Det börjar klia på hans mage. När han lyfter på sin tröja upptäcker han att han har blivit prickig. Läsaren får sedan följa hur Adam och hans pappa hanterar sjukdomen som drabbat Adam.

Eftersom texten är ytterst kortfattad ligger mycket av berättelsens känslomässiga dimensioner i illustrationerna. Redan när jag såg de första skisserna visste jag att jag skulle bli nöjd med illustratören Markkus arbete. Men när jag satt med honom och  vår förläggare Alexandra och skulle välja en omslagsbild kände jag mig villrådig. Jag hade en favorit, men den passade inte riktigt som omslag. Det var en mellanbild, som drar ner tempot i berättelsen och manar till en stunds stilla betraktande. På omslaget behövdes något som var mer rakt på sak – och som hade en tydlig koppling till titeln.

Efter att både Markku och jag hade tittat på bilderna utan att kunna bestämma oss plockade Alexandra upp en där Adam är alldeles förskräckligt prickig och ser minst sagt besvärad ut. Han är i badrummet och färgerna är ganska djärva. Jag tittade på den. Funderade. Jo, det skulle nog kunna funka.

Eftersom boken kommer att vara liggande och bilden var kvadratisk skulle illustratören bli tvungen att göra om den. Jag har en förkärlek för omslag som fortsätter på baksidan och föreslog därför en sådan variant. Både Markku och Alexandra verkade tycka att det var en bra idé och Alexandra kom på en fiffig lösning på hur man kunde placera baksidestexten i bilden. Markku gjorde snabbt om illustrationen och det blev precis som vi tänkt.

Det sista som återstod var att få dit all nödvändig omslagstext. Eftersom boken kommer ut i fyra versioner med två språk vardera, blir titeln dubbel. Dessutom måste språken framgå av omslaget.

Idag kom ett mejl med de fyra omslagen. Det finns fortfarande utrymme för mindre ändringar inför den tryckta versionen, men så här kommer omslaget att se ut i det marknadsföringsmaterial som används inför lanseringen. Jag är väldigt förtjust i bilden och den  oväntade färgkombinationen. Däremot funderar jag på om typsnittet och textens placering är idealiskt. Vad tycker ni? Konstruktiva kommentarer välkomnas.

Hur når man ut?

Jag funderar mer och mer hur man ska nå ut i mängden. Det blev påtagligt när jag insåg att det inte var ”så bara” att få sin bok inköpt till en bokhandel eller butik. Jag  tar min signering på Konsum som exempel. Inköpschefen öppnade för försäljning av min bok i den butik jag signerade i (efter jag personligen ringt honom). Efter signeringen, som gick så pass bra att alla böcker tog slut, kontaktade jag inköpschefen igen bara för att uppdatera honom om att den gick bra. Först då öppnade han så att alla butiker i det området kunde ta in boken. Toppen! Men sedan funderade jag om butikerna visste att boken fanns att köpa in. Det var inte alls självklart. Därför kontaktade jag personligen alla butiker via ett mejl för att kort berätta om Punkpapporna.

Självklart gör förlaget sitt för att sälja in boken, men jag har inga problem att hjälpa till på den fronten. Det här är ett av alla bakom-kulissen-jobb.

Fick en fråga om hur man marknadsför sig. Jag hade mycket att säga men lite som gav ett rakt svar på frågan. Jag kastar ut frågan till er. Hur marknadsför man sig och sin bok så man inte försvinner i mängden med alla andra?

Liz