Att älska, hata, älska, HATA! och sedan älska igen …

Jag har ett av och på förhållande med mitt manus ”Mina fräknar”. För tillfället är det mest av. Jag korrläser, är uttråkad, spyfärdig och skäms. Vissa stycken kan jag knappt förmå mig att läsa överhuvudtaget. Jo, det är sant. Inget falskt koketterande. Och inte mår jag bättre av att tänka på att förlaget förväntar sig att folk ska betala för eländet.

När jag läser andras böcker kulminerar självföraktet. Ni vet man jämför sin egen bil med grannens och så vidare. En vd kan på fullt allvar vara missnöjd med en lön på 200 000 SEK i månaden. Det är så vi människor fungerar.

Jo, jag har ett påskrivet avtal med ett förlag i byrålådan och det skulle jag kunna vara nöjd med. Det önskar jag att jag var nöjd med. Men tyvärr gör pappret inte så att jag lever i ett eget universum där mitt jag och min text är frånskilda.

Att förstå att man ska bli utgiven är inte bara roligt. Det är väldigt skrämmande också. Tankar som flyger omkring i mitt huvud:
Kanske borde jag aldrig ha stuckit ut hakan? Inte gjort anspråk på att vara förmer, större och viktigare. Inte ha skrivit en bok …

Då kommer ett mejl från min underbara redaktör Anna Lovind:

”Hej Sofia!
Jag har läst igenom nu och det är verkligen klart, har bara petat i någon enstaka stavning eller formulering. Det här har varit en förvirrande upplevelse för mig som är van vid en annan typ av manusarbete – dvs. den betydligt mer arbetskrävande varianten.

Att jobba med din text har stundvis fått mig att undra om jag missat något, jag som suttit med rödpennan i högsta hugg, beredd att min vana trogen stryka hela kapitel och stuva om bland karaktärer och intriger.

Men den är helt enkelt så bra och så färdig. Det har varit givande och lätt och roligt, och jag är så stolt över din blivande bok… ”

Och så älskar jag igen! Plockar fram texten, scrollar över sidorna. Ler, blir berörd; känner huvudpersonens oro, passion, tristess, glädje och hat. Hade jag allt det där inom mig? Var jag så stor på insidan? Kunde jag formulera mig så där? Och så här! Har jag verkligen lyckats sammanfatta, hitta uttrycksmedel för två personers liv och relation över många, många år på 290 sidor?

Och så inser jag att jag är väldigt, väldigt stolt över ”Mina fräknar”. Över hur historien jag hade inom mig gestaltar sig på papper. För nu är texten plötsligt en egen skapelse, har ett eget liv.

För några år sedan kunde jag inte släppa min nyfödde son med blicken när han låg och sov bredvid mig i en plastbalja på BB. Han var en del av mig och ändå helt egen, unik. Det gick inte att förstå livets mirakel. Det gör jag fortfarande inte. Att skriva en bok påminner väldigt mycket om att få barn. Det väcker starka känslor.

Nu känns det bra igen. Jag märker hur lugnet lägger sig och jag tänker att feghet och rädsla är äckliga känslor inom mig som ska motarbetas, portförbjudas.

Verkligheten som ska ta emot min bok är visserligen oförutsägbar och hotfull men idag struntar jag i det! Jag skev min bok för att bejaka livet. För att ord betyder något. För att jag hoppas och tror att Du ska ta emot min gåva, kunna ta den till Dig. Jag vill att Du ska veta att vartenda ord i ”Mina fräknar” kommer från mitt hjärta. Var därför aktsam med gåvan, det är det enda jag ber om.

Tycker du inte om det du får – uppför dig som om du fått en ful kofta av en avlägsen släkting: tacka och ta emot.

Det är inte lätt att debutera som författare. Det är säkert mycket enklare att krypa in under en sten. Jag är först ut med att säga ”Jag älskar dig” i en ny relation och det är skrämmande. Och jag säger det inte ”nästan hörbart”, full, en sen natt på krogen. Jag skriver ner budskapet så att orden aldrig försvinner. För ÅHHH! Vad underbart det är att älska igen!

Sofia

Att arbeta med sina sinnen och ett smakprov på ”Mina fräknar”

tranströmDu och jag har lika många sinnen som Tomas Tranströmer, Mario Vargas Llosa, Doris Lessing, Jean-Marie Gustave Le Clézio de andra Nobelpristagarna i litteratur. Det är säkert inte så att de känner mer och starkare än oss andra men de förmår förmedla upplevelserna bättre.

Vi använder våra sinnen för att registrera och tolka omgivningen och oss själva.
När vi skriver använder vi våra sinnen för att skapa närvarokänsla. Smak, hörsel, lukt, känsel och syn är vad vi arbetar med.

Om du ska beskriva en plats – åk till den! Gå in i miljön. Vad luktar det? Hur ser det ut? Vad hör du för ljud?

Om det inte är möjligt får du använda ditt vassaste vapen: fantasin. Du får helt enkelt åka till platsen i tanken! Zenmästaren kallar detta det sjätte sinnet.

Tycker du att det är svårt? För att skapa den magiska atmosfären med läsaren, få honom att tro på det du berättar, behövs tillit.

”Du kan gråta och gny över dina historier och lida tillsammans med dina personer, men jag tror att det måste göras så att läsaren inte märker det. Ju mera objektiv du är, desto starkare intryck gör du.”
Anton Tjechov

Kom ihåg att du är Gud för din skapelse. Det du iakttar, känner, tänker och slutligen skriver ner är subjektivt. Det är din sanning och värld. Just därför är den intressant!

Igår skrev litteraturkritiken Eva Johansson om ”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson i Svenska Dagbladet. Ett citat från boken handlar om när Miira gjort praktik i åttan och sedan ska skriva om hur det var och vad hon lärt sig. Men hon gör inte som läraren önskar …

”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna.”

Följ inga regler, följ dina sinnen! ”Ingenbarnsland” lockar mig för övrigt. Varför? För att den skapar en stämning som rycker med mig och känns trovärdig. Och denna tolkning gör jag trots att jag bara läst recensionen.

Pernilla skrev nyligen om problemet med att hitta tid för att skriva. Har du ingen möjlighet att sitta i ett tyst rum, se dig omkring. ”Gräv där du står” som man säger inom journalistiken. Samla intryck. Skriv ner dem och din berättelse kommer att gå mycket lättare att skriva senare, och ännu viktigare bli sann. Skrivandet börjar och slutar i ”den riktiga” världen. Det är precis därför litteraturen är så betydelsefull.

Nu ska jag försöka ha tillit till dig min kära vän. Jag ska publicera några rader ur min bok ”Mina fräknar” fast det egentligen är alldeles för tidigt eftersom den först kommer ut till hösten. Jag arbetar med sinnesintryck redan på sida ett. Jag hoppas du kommer in i stämningen. Berätta gärna vad du tycker!

Utdrag från Mina fräknar av Sofia Hallberg
”Vi har bestämda platser vid köksbordet, liksom i soffan och i sängen. I köket är min stol placerad till höger om fönstret sett från dörröppningen. Stolen rakt över bordet är tom. Den är Mats.
– Vi borde rotera dem som vinterdäck, skojade jag en dag med en röst i ett för mig ovanligt lågt register. Den lät instängd. Det var hans första kväll hemma efter en resa. Mats klev in i köket och gick förbi mig, bakom ryggen. För att fördela slitaget, la jag till när han inte svarade.
Han svarade ändå inte. Kanske förstod han inte skämtet. Eller hade jag inte sagt det tillräckligt högt?
Mats öppnade kylskåpet, tog ut en öl och lämnade köket. Jag vände mig mot fönstret när det hördes applåder och höga skratt från vardagsrummet. På andra sidan glaset låg kvällen tät och tung. Jag såg hur vinden slet i parkens träd. Drog i de nakna grenarna. Det riktigt dånade där ute. Knackade på fönsterkarmarna. Ljudet fyllde köket och konkurrerade med knivskarp operasång från tv:n. Därefter smattret från en kulspruta. Men efter en stund lyckades vinden överrösta tv:n.

– Tur att jag hann med förmiddagsflyget från London, ropade Mats dovt från andra sidan väggen. Det är visst storm på gång.

Jag satt en stund obeslutsam och lyssnade till vindens ylande. Vägde mellan att fokusera på en lastbil som dykt upp, långsamt krypande, eller hålla fast blicken vid träden. Det började myllra i mitt huvud och jag drog ett djupt andetag. Kände luften kyla mina lungor. Jag slöt ögonen, höll andan och försökte komma ihåg när jag för länge sedan gjorde något annat på kvällarna. Vad det var. Men allt förblev mörkt, tomt och stilla. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, gav jag upp, släppte ut luften som blivit varm och gjorde i ordning te. Mina tankar förlorade sitt grepp så fort jag svalt en mun.”


Sugen på en kopp te? Någon?
Sofia

Så gick det till när ”Mina fräknar” blev antagen

1 6 9 12 21 22 30 är Lottoraden som ger den ensamma vinnaren i Arboga drygt tolv miljoner kronor.
– Oj oj oj, äntligen! utbrister den lycklige när Svenska Spel ringer för att gratulera.

En kort stund var det så nära. Under bråkdelen av en sekund slutade allt annat än siffrorna framför mig existera. Inombords vaknade bortglömda drömmar till liv. Livsmedelsbutiken jag befann mig i blev alldeles suddig.
Det kändes självklart och rätt. Nu var det min tur! Därför blev jag sekunden senare förvirrad. Litade inte på mina ögon. Jag tyckte bestämt att han sa ett, sex och tio. Inte alls nio som det står på skärmen.
– DET BORDE HA VARIT JAG! Jag ligger på de kalla, smutsiga, svart- och vitrutiga stenplattorna framför kassan men bakom tidningsstället med ena handen krampaktigt kramandes kundvagnens framhjul när jag skriker det.
Tio minuter senare går jag ut från ICA med fem fullproppade matkassar, blöjor och en bräcklig men vacker vit orkidé.
Den smutsigaste bilen på parkeringsplatsen tar mig tillbaka till tisdagsverkligheten.Sofia Hallberg

Av drygt 2000 inskickade manus så var det mitt och ett till det som blev antaget. Manne (den andre på förlaget) har redan gett sin version: Del 1. Del 2.
Det här är min berättelse om när jag vann högsta vinsten, hade alla rätt i bokstävernas lotteri. För plötsligt hände det!

För några år sedan befann jag mig i en situation där jag var nyseparerad med två små barn. Jag hade köpt ett vitt, litet charmigt hus med gamla fruktträd som hukade sig mot gräsmattan knappt hundra meter från havet, strax utanför Göteborg. Här skulle mitt och barnens nya liv börja! Det blev kanske inte så mycket med det – men det var i alla fall i Onsala jag började skriva.

Hur många gånger har man inte hört talas om att konst skapas bäst ur smärta? Att de största konstnärerna var de olyckligaste? Jag tänker att livserfarenhet i alla fall är bra. Att det inte var en slump att jag började skriva just då. Att det krävs att man har något att berätta, något som kommer djupt inifrån. Det som berör kommer oftast från en allmänmänsklig sanning eller är i varje fall sant och äkta för mig här och nu. Man vet innerst inne när det stämmer.

Efter att tidigt ha valt ordet som utbildning och yrke var steget inte långt till datorn när något inuti behövde komma ut. Under två år skrev jag på min första roman vid varje tillfälle som gavs. Tio minuter här och där. Hoppsan! En kväll somnade barnen tidigt och det blev tre timmar i sträck. Underbart!
Det bara hände. Berättelsen tog form och jag kände att den bar men trots det blev den aldrig färdigskriven. Livet kom emellan. Arbete, karriär, lappa ihop förhållandet och bli gravid igen (snabbversionen).

Men tanken eller snarare känslan som väckts vägrade dö. Jag skrev färdigt manuset och skickade in det till de fem största förlagen. Under tiden som jag väntade på svar kom nästa idé som en uppenbarelse. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var bara att acceptera och ge sig hän historien som fullkomligt tog mig i besittning. Det var också då jag valde att säga upp mig för att kunna satsa helhjärtat på mitt kall. Har man tre barn, är otålig och rastlös och brinner för en berättelse så går det helt enkelt inte ihop. Jag var tvungen att göra detta. Något annat alternativ fanns aldrig. Så stark var min drift, min passion och min övertygelse. Mina fräknar skrev jag under våren 2011. Jag kan nästan säga att den skrev sig själv. Det var som att lägga ett pussel. Hittar du den biten hittar du den. Jag accepterade och försökte inte kontrollera utvecklingen. Jag förde ingen kamp. Ändå eller kanske just därför la sig ord hastigt till ord och sida blev till sida. Det kom verkligen lätt! Jag säger det fast det låter fåfängt och kan ge sken av en stark person med orubbligt självförtroende. Så är inte fallet men berättelsen var närvarande och solid redan från början, karaktärerna lämnade mig aldrig ifred och drivet i historien överrumplade mig.
Tilliten till min text fanns därför hela tiden!

–  Blir jag inte antagen nu, så ska jag aldrig skriva mer, minns jag att jag tänkte. I alla fall inte på 100 år.
Då började refuseringarna komma från första texten. Någon gav bara standardsvar, någon lite längre utvecklingar. Men ett förlag hörde av sig!! De var genuint intresserade och tyckte att jag skulle skriva om några partier.
– Det är alldeles omöjligt just nu, svarade jag full i huvudet och i fullständig flow med Mina fräknar. Jag kan inte växla, det går bara inte. Det här är en passion helt utanför min makt, omöjlig att stoppa. I bakhuvudet bestämde jag mig för att ta tag i texten när Mina fräknar var klar. Det skulle inte dröja länge, förstod jag, eftersom jag var besatt.

Jag skickade in Mina fräknar i juni månad. I juli hörde DET STORA (läs största) förlaget av sig:

”Det är utan tvekan så att Hallberg kan skriva. Hon laddar nästan varje mening med en undantryckt känsla, en tvekan eller en uppgivenhet inför livet. Här framgår vardagstristessen i sin gråaste gråhet och förhållandet har gått i stå.
Här finns dock en del att jobba med. Berättelsen är för lång och stillastående. Det händer för lite. Romanen är också på många sätt övertydlig. Karins inre resa är för utdragen för att jag riktigt ska ta den till mig.
Här finns för all del många fina bilder: Karin på Lilla Åland med en kopp te där hon stirrar ut över parken mittemot och har lämnat världen därhän. Eller besattheten av den egna kroppen (som mest uppfattas som en inre resa eller upptäckt; det kroppsliga har egentligen inte mycket med saken att göra). Om författaren vill jobba vidare med manuset är mitt råd att stryka ner och göra historien mindre övertydlig.
Det vore intressant att se något helt annat från den här skribenten, för det är uppenbart att språket och idéerna finns där.”

Eftersom jag skrivit texten på bara några månader och ännu inte skrivit om något, tog jag detta som en mycket positiv feedback! Kritiken var helt klart befogad och jag förstod att den skulle bli till en stor hjälp. Hade jag varit någon annan, haft en annorlunda, mer tålmodig personlighet borde jag naturligtvis ha gjort detta arbete innan jag skickade in manuset!

Vi kom överens om att jag skulle skriva om vissa delar och även förflytta handlingen lite mer åt spänningshållet. Sedan lovade de läsa texten snabbt igen. Jag påbörjade arbetet omedelbart.
Senare samma vecka ringde telefonen.
– Sofia Hallberg.
– Hej det här är Maria på Damm förlag. Vi har läst din text och vill gärna träffa dig så snart som möjligt.

På väg till mötet pratade jag med en mycket god vän, en underbart generös och klok välkänd författare.
– Var nu en affärskvinna! sa hon.
– Nja, sa jag. Det är väl säkert bara så att de vill träffas och prata lite. Det kommer nog inte ske något mer än att vi dricker en kopp kaffe.

Förstår ni att jag nästan dog när utgivningschefen Cina direkt la fram ett avtal på bordet! Och dessutom berättade att de sökt i sina register och hittat mitt första manus och hastigt läst om det. Nu älskade de det också (med lite justeringar)! Och precis som till Manne sa de till mig att det betyder mycket att man kan skriva flera berättelser, inte bara en.

Nej, jag betedde mig inte professionellt. Jag trodde heller inte att benen skulle bära mig ut ur byggnaden. Och shit också! Telefonen var nästan utan batteri. Jag fick ringa korta samtal till författarvännen (som nu blivit kollega!!!!) min syster, make och mina närmsta vänner i bilen hem. Vilka underbara telefonsamtal det blev! Jag var så upprymd att min egen energi laddade telefonens batteri. Det tror jag faktiskt. 😉

Fyra dagar senare åkte vi på semester till Cypern i tre veckor. Jag hade mycket att tänka på och var glad över att få ett miljöombyte. Jag hade skickat in den nya versionen av Mina fräknar med mer spänning till STORA förlaget men funderade samtidigt över avtalet med Damm och känslan i hjärtat som aldrig gav vika om att få hålla kvar berättelsen som den utvecklings- och relationsroman jag spontant skrev den som från början.

Lätt solbränd och med fler fräknar än någonsin kom jag hem till Sverige och det första jag gjorde var att skriva på avtalet med Damm. Mina fräknar finns i handeln hösten 2012. Hur boken än tas emot kan ingen ta ifrån mig den här upplevelsen. ”Never a failure always a lesson” som Rhianna har tatuerat på bröstet.

Jag låg aldrig på golvet och skrek av besvikelse inne på ICA. Jag bar frustrationen med mig och plockade fram känslan i en helt annan skepnad i boken… Det är väl så vi författare hanterar livet; besvikelser, kärlek, drömmar, sorg och förändringar. Eller hur? Allt blir till presumtivt råmaterial.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye

www.sofiahallberg.se

Huvudpersonen i dramat

Det går inte att förstå eller beskriva en människa utan att se honom eller henne i relation till andra. Ingen karaktär kan därför existera i ett vakuum. Aristoteles kallade huvudpersonen protagonisten. Runt denna och i växelspel med andra skapas dynamiken. Huvudpersonen har fått rollen som huvudperson för att du valt att fokusera på honom. Inte av något annat skäl. Han kan vara störst, bäst och vackrast eller minst, sämst och fulast. Det spelar ingen roll.james bond

Det finns andra saker som är viktiga att tänka på när du skriver. Till att börja med måste huvudpersonen väcka en viss empati eller inlevelse hos läsaren. Innan boken är slut ska han gå från noll till 100 när det gäller utveckling och dessa steg ska ta en central plats i berättelsen. Och kanske det viktigaste av allt. Dessa steg ska accepteras av läsaren. Ibland kanske huvudpersonen dör men det gör aldrig hans ideal, det han tror på och kämpar för.

Däremot är det inte alls alltid så att huvudpersonen är driven och driftig från början. Snarare är det oftast någon annan, opponenten, som tvingar fram en handling, ett ställningstagande. Sätter bollen i rullning.

I begynnelsen var ordet står det i Johannesevangeliet. Jag tror på muntlig, klar och tydlig kommunikation. Det är min passion, stora glädje och utmaning i livet. Det var det jag pluggade, arbetar med och dagligen kämpar med i mitt äktenskap och alla andra relationer. I min bok Mina fräknar har kommunikationen gått i stå för länge sedan. Växelspelet mellan huvudpersonen och hennes fästman får visas på andra sätt. Det är alltså inte så mycket genom samtal som Karin kommer till insikt, växer och utvecklas. Detta sker och förmedlas genom hur hon agerar, resonerar och samverkar med sin omgivning kring det som händer. Men även i en berättelse utan talminus på varje sida behövs samspelet med fästmannen, grannen och de andra inblandade för att vi ska förstå Karin och för att hon ska utvecklas. Samtliga karaktärer skapar berättelsens egen rytm, röst och sanning.

Personerna runt huvudpersonen behövs slutligen för att de tillhör den miljö som skildras. Genom att finnas till gör de huvudpersonens liv levande.

Att skriva en bok och arbeta med en huvudperson är som att plötsligt få veta att man har en okänd syster eller bror. Nu ska personen i fråga flytta hem till dig under några år. Det blir en både underbar och påfrestande upplevelse men en sak kan du vara säker på. Det blir en närgången relation.
”Hi! I am Plenty!”
”Of course you are”
Från Diamonds Are Forever.
Sofia