Music is the key

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu inspireras jag mycket från musik.

Jag älskar all sorts musik och i hemlighet önskar jag att jag skulle vara lite mer musikalisk än vad jag är. Men jag kan varken sjunga eller spela instrument så jag får helt enkelt uppskatta andra människors musikalitet istället 🙂 Man kan ju inte vara bra på allt här i världen 🙂

Framför allt imponeras jag av låtskrivare. De måste lyckas förmedla en känsla på bara några få minuter. Så jag lyssnar på musik. Funderar på hur jag ska gestalta och förmedla känslorna jag vill få fram. Så där så att de riktigt bränner i varje ord. Ordval, gester, kroppsspråk och mimik blir avgörande för att få till det där.

Det var samma sak under redigeringen med Hemligheter små. Jag kommer till en punkt där musiken får en betydande roll i redigeringen, där den hjälper till att sätta stämningen för scenen och gör det lättare att få ner känslorna i ord.

Jag skapar spellistor med musik som stämmer överens med känslorna och stämningen jag vill skapa i just den scenen. Det kan vara allt från klassisk musik, till hårdrocks ballader från 80-talet till rapp. Bara de förmedlar det jag är ute efter så får de vara med på listan 🙂

Två av låtarna som finns med på spellistan för Brutna små regler är dessa:

Har ni spellistor för era manus?

 

Ibland har jag känt att jag duger

Raden är från Tidvis, av Lars Winnerbäck. En av de mest sorgsna låtar jag känner till. Dessutom passar den oerhört bra på hur det är att vara debuterande författare. På något sätt, trots att man bevisligen har lyckats med något, är de svarta stunderna fler och starkare än de ljusa. Och debutantåret tar ju slut snart. När man inte är debutant längre. Vad är man då?

Jag säger inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Inte ens för att varna andra. Men det kanske man borde göra. Ge dig inte in på det här om du inte _verkligen_ vill! Fast det kan jag ju inte heller göra. För trots att tvivlen är så starka, även nu, och jag inte vet med säkerhet om jag någonsin kommer få en bok till publicerad, så ångrar jag mig inte ett dyft. De bra stunderna är få, ”varannan dag geni, varannan dag jättekass” brukar många säga om sin syn på sitt skrivande. Det är nog mer en önskedröm att det skulle vara så jämnt fördelat tror jag. Men det är ändå så värt det. Lovar!

Tidvis är också med på en spellista som heter ”Mimmi”.

Det är den jag använder när jag skriver – fel, skrev – på mitt senaste manus. För att bibehålla samma stämningsläge och känsla genom hela boken. Och vid revideringsarbetet. (Mimmi är inte manusets egentliga huvudperson, men det är på något sätt hennes lista, och det var hon som fick låna sitt namn till filen med manuset. )

Jag gjorde likadant när jag skrev på Incidenten. Lyssnade på i princip samma musik om och om igen. Jag hade ingen dedikerad spellista den gången men det blev ändå allt tydligare efterhand att jag plockade fram samma saker om och om igen. Filmmusiken till ”Bram Stoker’s Dracula” var väl det som spelades mest faktiskt. (Nej, jag skriver inte om vampyrer – men det är grymt bra filmmusik, och en helt ok film dessutom. Framförallt har den en klang som jag ville ha med.)

Det kanske är så att jag har ett udda förhållande till musik men jag använder den aktivt i det jag gör. Jag kan fortfarande än idag känna känslan från en fäkthall i Uppsala våren 2007 när jag hör ”Kom ihåg mig” spelas. Jag körde den på repeat i mina lurar mellan matcherna hela dagen. Så jag gör så när jag skriver också. Pumpar samma saker om och om igen. Till min familjs förtret tror jag. Ett romanprojekt blir ju ganska långt. Fast jag tröttnar inte. Tvärtom, musiken hjälper mig på något konstigt sätt att inte tröttna på manuset. Den tar mig tillbaka in i det. Hjälper mig att skriva. Så att jag ibland kan känna att jag duger.

Hur funkar det för er andra? Använder ni också musik? Hur?

För den nyfikne skall jag försöka klistra in en länk till Mimmis spellista. Kanske funkar det till och med…  (Annars får ni skrika så ska jag se om jag kan få till den på något smart sätt).

(Och nej, låterna mappar inte mot kapitel i boken, oftast kör jag dem i slumpmässig ordning – ifall någon undrade).

Att synas eller icke synas

Idag bjuder vi på ett gästinlägg av vår permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk. Hon debuterade tidigare i år med Jacks rockiga resa och nu är även uppföljaren släppt, Jack och den magiska tatueringen.

Andra boken är ute, några recensioner har rullat in och de ser glädjande nog mycket positiva ut. Det är intressant hur tankegångarna går och hur drömmar hela tiden förnyas. För vad är en människa som uppnått alla sina drömmar?

Mina nya funderingar är drömska och cirkulerar kring barnprogram, böckerna som undervisningsmaterial i skolorna och översättningar. Senast idag började jag fundera på om det skulle finnas en möjlighet att vinna ett litteraturpris för en ”hårdrocksbarnbok.” Trots att det kanske i mångas ögon just bara är det, en bok om skränig musik.

Det finns de som tror att hela hårdrocksgenren är genomsyrad av ett slags mörker. Riskerar min bakomliggande tanke att drunkna i den föreställningen? Låt mig då förklara vad jag vill. För det ligger oerhört mycket mer bakom. Jag vill på ett pedagogiskt sätt lära barn om hörsel och hur viktigt det är att skydda den för att kunna njuta av musik, oavsett genre. Samtidigt ska det vara roligt att lära sig om det, så roligt att man knappt ens märker det.

Jag ville skapa en tuff miljö som barnen kan ta till sig, men även drömma sig bort till. Många barn finner idag styrka och självförtroende genom musik. Jag anser personligen att texter om sammanhållning, styrka, mod och vänskap ger mer än texter om nätter på klubbar och vikten av att vara populär. Alla barn kanske inte förstår texterna men då tar de förhoppningsvis till sig tongångarna istället.

Böckerna är skrivna på två olika språk i samma historia, ett med äventyret för barn och ett med roliga referenser till de vuxna. Det för att jag ser hela familjen framför mig, i vilken konstellation den nu än må vara, sitta och läsa böckerna tillsammans i myshörnan full av fluffiga kuddar. En slags dröm om en modern kärnfamilj som inte är uppbyggd av mamma, pappa, barn utan av kärlek och gemenskap hur många mammor eller pappor man än har.

Som en parentes måste jag säga att flera har tolkat Jacks föräldrar som skiljda, något jag aldrig påstår i boken. De är vänner, de bor inte med varandra, de ses och umgås men har aldrig varit gifta eller ens kära. Ibland kommer ett barn ändå och med det föds kärlek så stor att den är omöjlig att föreställa sig.

För att återgå till min fundering. Borde jag ge samhället en chans? Kan det tro på böcker som tar tag i ett problem som är på tok för osynligt ute i skolorna? Det finns eldsjälar i hörselpedagoger som jobbar för att få bukt på detta. Ändå vill få ta tag i problemet och hävdar att skolan har för lite resurser och att de måste gå till viktigare saker som förebyggande av mobbing. Men ett barns skadade hörsel kan också ge men för livet. Vem bestämmer att något får ta all plats och något annat ingen alls? Jag vill slå ett slag för detta också samtidigt som jag tycker det är oerhört viktigt att förebygga mobbing i skolorna. Men syns det igenom hårdrockstemat i böckerna? Eller måste jag skriva en svår barnbok med en konstig titel för att synas?

 

Som en dans?

Jag brukar ha musik i hörlurar när jag skriver ute bland folk. Oftast spelar det ingen roll vad jag använder får något, bara det blockerar allas caféprat och den muzak som fikaställen har om de har någon musik alls. Det fungerar som en ljudmatta jag kan dra över huvudet och få ro att vara i min egen värld bakom.

Jag har nog inte funderat närmare över vad det gör med mitt skrivande förrän jag skulle skriva slutscenerna i Udda verklighet och blev helt störd av en snäll och trevlig låt. Så jag gjorde en spellista som jag körde hela den sista sträckan, och när jag skulle arbeta om den också, och det hjälpte. Men något som tar en halvtimme att läsa tog naturligtvis veckor att skriva och de låtarna har nu fått en liten etikett i mitt huvud som gör att de är märkta och reserverade för just den här typen av scen eller den här karaktären.

Nu är det dags för nästa bok och jag har satt podden på blanda spår och hoppas att något ska slå an en matchande ton. Det vore ännu bättre om jag hittade en låt som känns som signaturmelodin så jag kan börja bygga en spellista för den här delen av boken och kanske få den där sparken i baken som jag verkar behöva. Helst något snabbt, med driv och disciplin. Och vacker text och fängslande melodi. Helst inte en dagslända. Något som jag inte behöver avstå i framtida musiklyssnande för att den blivit uttjatad eller öronmärkt. Man kanske skulle snegla på instrumental musik?

Hur gör ni? Musik på eller av? Samma eller vadsomhelst?

/Nene

Musik till texten?

Jag fick frågan häromsistens hur jag ställer mig till musik medan jag skriver. Jag ställer mig ytterst positivt till musik medan jag skriver. Det är praktiskt att ha lurar när man befinner sig bland andra människor så att man har sin egen bakgrundsljudmatta istället för vad de kan tänkas prata om. Eftersom jag skriver på kaféer känns det ännu mer väsentligt, även om det kan bli oväntade och intressanta samtalsämnen i texten efter vad man associerat till tjuvlyssnandet. Jag tycker också att det hjälper mig att stanna kvar i ett humör eller en stil ifall jag blir påhejjad av musiken under tiden.

Jag har gjort låtlistor för vissa delar av boken. En med snabbare musik för actionscener, en som heter Arg & Smärtsam och i övrigt har jag ett gäng spår som blandas. Det varierar ifall jag tycker det är bra eller dåligt att veta vilket spår som kommer sen och det varierar mellan projekten ifall jag vill ha min musik förutsägbar eller inte.

Men viss musik blir laddad av projektet jag jobbar på. Jag har inte spelat listorna jag gjorde till Udda verklighet sen boken blev klar. Jag har inte saknat dem heller. Jag har ju nya låtlistor till det nya projektet.

Hur gör ni med musik?

På tal om något helt annat så har förlaget godkänt provtrycket och nu går jag och väntar på den faktiska fysiska boken.  En månad och elva dagar kvar till släpp. Men vem räknar?