Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

Nyp mig i armen

För några veckor sedan skickade jag in mitt råmanus till Storytel och tog paus. Detta skulle egentligen bli ett inlägg om alla oslagbart bra och inspirerande böcker jag börjat läsa inför Crimetime under tiden, men den krönikan får vänta. Det har nämligen hänt något galet!

Idag var jag kallad till möte hos Storytel. Jag trodde att mötet skulle handla om allt som behöver skrivas om i mitt nya manus inför utgivningen som ljudboksserie. Jag var beredd på att de skulle säga att planerna hade ändrats på grund av svårigheten att hitta en inläsare eller i värsta fall, the horror, att mitt manus inte dög.

Med en tung känsla i bröstet smög jag iväg över riksgatan (under en fikarast givetvis) mot Riddarholmen dit Storytel nyligen flyttat, till Norstedtsborgen. Efter att helt trassligt ha gått fel några vändor hittade jag till slut min eminenta förläggare bland kullerstenarna på en innergård och steg på.

”Det här är Erika, hon kommer också med på mötet”, förklarade min förläggare och presenterade mig för en mörkhårig kvinna med glad uppsyn.

Trevligt tänkte jag men kunde knappt tro mina öron när Erika utbrast.

”Jag är förläggare på Norstedts. Jag har läst ditt manus och vi vill ge ut det. Det kommer bli en ny satsning, bok och ljudboksserie samtidigt.”

”Ehh…va?” mumlade jag och såg antagligen ut som en fågelholk (med svart nagellack då).

Jag tror att jag höll mig oväntat lugn under resten av träffen. Ett ”frysbeteende” som slår in vid stark chock i samma sekund som reptilhjärnan tar över. Tillbaka på kontoret trillade poletten ner och jag började skratta och gråta samtidigt. De vill ge ut mitt manus som bok också. Ett kontrakt även med Norstedts. Storytel Original och hårdbok på samma gång!

När jag kom hem fick jag bokstavligen nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte hade hallucinerat. (Man vet aldrig, kaffet i våra selectamaskiner har smakat oroväckande starkt idag). Jag messade min förläggare som för att få en bekräftelse på att mötet faktiskt hade ägt rum. Svaret kom snabbt.

”Om din egentliga fråga är: Har jag drömt detta så är svaret nej. Detta är i allra högsta grad riktigt.”

Med en duns satte jag mig ner och öppnade datorn. Det finns en person jag måste berätta det för, först av alla. Någon som jag vet kommer att bli glad.

”Sören, det verkar trots allt som om det blir en riktig bok att hålla i handen….”

Ps – Nästa inlägg måste handla om alla fantastiska böcker ni inte får missa denna sommar. För att inte tala om Crimetime.

Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3

 

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Marika avslöjar sitt följebrev

Sommaren då min roman blev antagen gick jag en skrivkurs på Biskops-Arnö. På den sa lärarna att man inte skulle skriva särskilt mycket i sitt följebrev. Att manuset skulle tala för sig själv och att man i princip bara skulle skriva hur gammal man var och om man hade några särskilda skriverfarenheter.

Hjälp, tänkte jag. Ekonom som jag är hade jag försökt formulera ett så säljande brev jag bara kunde. Jag hade till och med hade tagit hjälp av världens bästa Ulla för att inte bli för feg utan verkligen klämma i och framhäva det allra bästa med just mitt manus.

Så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Jag är rätt säker på att det bidrog till att förlaget ägnade mer än tre sekunder åt mitt manus – och när jag senare följt diskussioner om följebrev på nätet så har jag förstått att det uppskattas mycket av förlagen.

Hursomhelst slog det mig när jag läste ditt inlägg, Augustin, att det kanske vore intressant för blivande debutanter att se exempel på följebrev som faktiskt har fungerat. Lite pinsamt är det att dela med sig att sitt eget skrytbrev, men vad sjutton. Värre saker har väl skett. Så här såg mitt följebrev ut:

Kvinnlig Wonderboy möter Marian Keyes

Hej!

Jag skickar mitt manus till dig därför att jag har hört att det är du på Norstedts som borde läsa det.

Supernova är en relationsroman i businessmiljö. Lisa är nyutexaminerad från Handels och får det mest åtråvärda jobbet av alla. Hon kommer från landet, är den första i sin släkt som pluggat på universitet och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Lisa jobbar större delen av dygnet och tar för sig av både män och karriärmöjligheter. Hon är van vid att få det hon vill ha. Men så dyker det upp en man som hon vill ha mer än de andra. En man som verkar omöjlig att få.

Livet snurrar allt fortare och Lisa börjar långsamt förändras. Hon glömmer sina vänner och svimmar av utmattning i taxin på väg hem. Hon tappar tålamodet med kollegor medan hon stirrar på sin mobil och väntar på att HAN ska ringa.

Supernova är en roman om karriärhets i vår tid, om jakten på kärlek och om längtan efter att hitta sig själv. Romanen vänder sig framför allt till kvinnor, men också till män som vill få en inblick i en av de manligaste och hemligaste av världar. Den är underhållande, naken och kaxig på en och samma gång.

Jag heter Marika King och är trettiosex år. Jag har arbetat som managementkonsult på McKinsey & Company i sex år och senare som VD för en svensk arkitektbyrå. Det här är min första roman.

Hoppas ni gillar den.

Med vänlig hälsning

 

Sådär ja. Lycka till!
Marika