Releasefest för Ögonvittnet

En av de bästa grejerna med att skriva är att få skrivarvänner som delar drömmen om att debutera, och som efter debuten fortsätter kämpa med nästa manus. Och extra kul att bli bjuden på releasefest!

img_1446

Johan Ehn läser ur Ögonvittnet som Anna Bågstam bredvid har skrivit.

I tisdags hade en av förra årets Debutantbloggare och min skrivarvän Anna Bågstam releasefest för sin nya thriller Ögonvittnet, som är första delen i serien Morden i Lerviken. Det var en mycket trevlig tillställning med läsning ur boken av skådespelaren och författaren Johan Ehn (också en av förra årets Debutantbloggare) samt en intervju med Anna på scenen av förläggarna Erika Degard på Norstedts och Emma Danielsson på Storytel.

Anna och jag delar inte bara förläggare utan också skrivarvänner. För tre år sen satt vi i samma källare och läste varandras manus under ledning av författaren och skrivläraren Sören Bondeson. Jag läste alltså Annas Stockholm Psycho innan den blev en Storytel Original ljudboksserie.

Glada skrivarvänner! Karin Drangel, jag och Sandra Degsell.

Det var därför extra roligt att fira Annas framgångar i tisdags, men också fint att träffa de andra gamla skrivarvännerna från källaren som hon hade bjudit in. Till exempel Karin Drangel som debuterade i höstas med Den älskvärda. Och de nya! För det finns ju ett nytt gäng som följs åt i källaren. Både redan utgivna författare och blivande.

Det jag kom att tänka på mest denna glädjefyllda kväll var hur härligt det är att dela sin hobby och passion med andra. Skrivandets glädje, källan till allt. Och att få frågan från Sören: ”Hur gick det med ditt manus, det du skrev om Stockholm i början av 2000-talet?”

Tänk, någon som minns det du har skrivit! Som kommer ihåg din ton, ditt språk och dina teman. Att ha läsare som peppar dig att kämpa vidare är makalöst häftigt. Men även en lärare som tror på dig som författare och på ditt manus. Tack Sören! Tack vännerna i källaren! Och särskilt tack till Anna för en suverän releasefest.

Ha en härlig valborg!

Ps. Det där manuset ligger i en byrålåda. Vad som hände med det har jag skrivit om här.

Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

Nyp mig i armen

För några veckor sedan skickade jag in mitt råmanus till Storytel och tog paus. Detta skulle egentligen bli ett inlägg om alla oslagbart bra och inspirerande böcker jag börjat läsa inför Crimetime under tiden, men den krönikan får vänta. Det har nämligen hänt något galet!

Idag var jag kallad till möte hos Storytel. Jag trodde att mötet skulle handla om allt som behöver skrivas om i mitt nya manus inför utgivningen som ljudboksserie. Jag var beredd på att de skulle säga att planerna hade ändrats på grund av svårigheten att hitta en inläsare eller i värsta fall, the horror, att mitt manus inte dög.

Med en tung känsla i bröstet smög jag iväg över riksgatan (under en fikarast givetvis) mot Riddarholmen dit Storytel nyligen flyttat, till Norstedtsborgen. Efter att helt trassligt ha gått fel några vändor hittade jag till slut min eminenta förläggare bland kullerstenarna på en innergård och steg på.

”Det här är Erika, hon kommer också med på mötet”, förklarade min förläggare och presenterade mig för en mörkhårig kvinna med glad uppsyn.

Trevligt tänkte jag men kunde knappt tro mina öron när Erika utbrast.

”Jag är förläggare på Norstedts. Jag har läst ditt manus och vi vill ge ut det. Det kommer bli en ny satsning, bok och ljudboksserie samtidigt.”

”Ehh…va?” mumlade jag och såg antagligen ut som en fågelholk (med svart nagellack då).

Jag tror att jag höll mig oväntat lugn under resten av träffen. Ett ”frysbeteende” som slår in vid stark chock i samma sekund som reptilhjärnan tar över. Tillbaka på kontoret trillade poletten ner och jag började skratta och gråta samtidigt. De vill ge ut mitt manus som bok också. Ett kontrakt även med Norstedts. Storytel Original och hårdbok på samma gång!

När jag kom hem fick jag bokstavligen nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte hade hallucinerat. (Man vet aldrig, kaffet i våra selectamaskiner har smakat oroväckande starkt idag). Jag messade min förläggare som för att få en bekräftelse på att mötet faktiskt hade ägt rum. Svaret kom snabbt.

”Om din egentliga fråga är: Har jag drömt detta så är svaret nej. Detta är i allra högsta grad riktigt.”

Med en duns satte jag mig ner och öppnade datorn. Det finns en person jag måste berätta det för, först av alla. Någon som jag vet kommer att bli glad.

”Sören, det verkar trots allt som om det blir en riktig bok att hålla i handen….”

Ps – Nästa inlägg måste handla om alla fantastiska böcker ni inte får missa denna sommar. För att inte tala om Crimetime.

Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3

 

Gästdebutant från ’08: Erik Helmerson

Hej kära debutanter,
Här kommer några tankar från en debutant ’08 till er som är debutanter ’09:

För ett år sedan debuterade jag med ‘Blixthalka’, en roman om Erik, Lotta och Island. Om två människor som försöker hitta var sitt sätt att inte vara ung längre och om ett land som förhäxade mig omedelbart från den stund då det tog emot mig med en käftsmäll i form av en snöstorm som hämtat sin styrka ur Atlantens alla drunknade sjömän.

En bokdebut är förstås inte en isolerad händelse, det är en samling av många ögonblick som håller varandra i handen i en vindlande ringdans. Jag skickade in mitt manus, mitt sjätte eller kanske sjunde under en period av tjugo år. Inget nytt där. Allt som sedan hände var däremot helt unikt, och varje enskild detalj sitter runristad i mitt minne:

En förläggare ringde och sa att det fanns chans till utgivning men att han måste höra med ytterligare en person. Förläggaren ringde igen och sa att Norstedts ville ge ut min bok. Förläggaren och jag satt ner och diskuterade min text (det var sannerligen unikt, den diskussion förlagen tidigare haft om mina texter brukade förmodligen handla om huruvida de skulle elda upp dem direkt eller först kollektivt skratta ut dem.) Min bok blev beställningsbar på nätet, den dök upp i förlagets vårkatalog. Jag fick korrektur på texten. Jag fick min färdiga bok i handen – och den var fin. Den var som jag ville ha den. Jag grät på Riddarholmen med min bok i handen, solen sken på mig och ‘Blixthalka’, min bok om två själar på en taggig vulkanö.

Varenda en av dessa händelser kvalar var för sig in på min lista av det bästa som någonsin hänt mig. Inte tiobästalistan, kanske. Men definitivt hundra.

Nu var det recensioner. Jag jobbar själv med att skriva vad jag tycker om skapade verk, så jag vet vad som utmärker en kritiker: Hon är sällan orättvis, men får hon minsta chans att vara elak är hon det gärna med frisk entusiasm. Men jag hittade ett förhållningssätt som var fruktbart för mig och som jag gärna delar med mig av:

Jag såg mig som en fotbollsspelare som fick debutera i landslaget. Han kommer in på Råsunda, Nationalarenan, och han har Sveriges gula tröja på sig. Det kanske inte är VM-final, och kanske han blir utbytt i 63:e minuten – men han är där, på gräset, i tröjan.

Dagen efter läser han tidningen. Där har en äldre, alkoholiserad man tänkt nu jävlar och vässat sin penna: ”Helmersons debut gjorde ingen åskådare glad. Han passade mest i sidled och höll flera gånger på att ställa till det för det egna försvaret.”

Jaha. So what? Jag blev uttagen. Jag spelade för fucking Sverige. Varför ska jag låta min parad regnas av ett Råsundafetto med ischias och villaamorteringar?

Det visade sig att min parad höll sig torr. Jag fick fina recensioner. Nu lutade jag mig tillbaka och inväntade världsdominansen. Förlaget försökte svalka av mig: ”Räkna inte med intervjuförfrågningar, boksigneringar, pocketutgåvor och litterära priser, det är ytterst få ickekända bokdebutanter som bryter igenom” – så det är klart att jag blev förvånad till chockgränsen när varken intervjuförfrågningar, signeringar, pocket eller priser dök upp.

I alla fall inte i besvärande mängd. Jag har gett intervjuer – men inte fler än en handfull. Jag har signerat böcker, flera gånger till och med (ärligt talat två gånger, den ena på min releasefest). Jag har fått… nej, jag har inte fått någon pocketutgåva eller några litterära priser. Det blev inte så den här gången.

 

Det blev inte så att ‘Blixthalka’ blev den nya ‘Ett öga rött‘. Jag har inte kunnat lägga några massiva royalties på en skrivarlya i Antibes – faktiskt inte ens i Akureyri. Svenska Akademien har inte försynt hört sig för om hur mina torsdagar ser ut. Men damn att jag ska känna någon besvikelse. Damn it to hell!

Jag är utgiven författare. På ett av de två stora förlagen. Jag har en förläggare som stöttar mig och diskuterar min nya text med mig. Jag kan se min bok på bibliotek, i boklådor och på nätet. Jag kan säga till människor att jag är författare och berätta om min bok när de frågar vad jag gett ut. Under tjugo år som opublicerad såg jag allt detta som privilegier av en ofattbar dignitet, som en burfågel ser på flyttsträcken utanför fönstret.

Nu reviderar jag min andra roman och minns med varmt hjärta den tid för ett år sedan då ‘Blixthalka‘ var uppe och dansade på scenen. Det blev en kort dans, men en intensiv och en vacker. Jag gläder mig åt det lilla – som sannerligen inte är så lite.

Jag är författare nu.

/Erik Helmerson

 

Fest ovan molnen

Hej Marika,

Du vände dig till din man Tim och till din vän Ulla. Du hade en mörk klänning med tunna, svarta axelband och dina ögon glimrade i kapp med de glittriga bokstäverna på omslaget av ”Supernova” denna ljumma vårkväll som gav försmak av sommaren.
Först var ditt tal roligt och handlade om hur du börjat skriva, och sen, när du skulle tacka Tim och Ulla och du sa att du inte visste hur du skulle återgälda det du fått av dem, då blev det en paus och under den pausen stretade du med orden och din mun förvreds; jag tror att alla som var där, även de som inte skriver, förstod hur beroende vi är av de som står oss nära. Du sa något om att det inte hade blivit någon bok utan det stöd du hade fått.

Ulla var klädd i en vinröd jumperklänning med mjukt veckad polokrage och jag såg hur berörd hon blev av vad du sa. Tim log sitt soliga solbrända leende och jag tänkte att det är en skandalöst snygg man du har; när du beskrev hur han hade reagerat när du sa att du nog måste skriva ett år till, så log han bara ännu mer och utstrålade den där sortens förtröstan som gör att jag förstår hur ni vågat flytta till Afrika ihop.

Jag vet inte varför de står ut med oss; de som valt oss för att de vill vara oss nära och det vi ger dem tillbaka är att vi använder all tid vi kan få till att vara ensamma med vår text och sedan, när vi återkommer från texten, så är det texten vi vill prata med dem om och de lyssnar och de stöttar och de uppmuntrar.

Det är som du sa: Jag vet inte hur vi någonsin ska kunna återgälda dem.
/Augustin

Gästdebutant Marika King: Om att skriva bok nummer två

Hej KAK,

Jag har levt med Lisa och mina övriga karaktärer i snart fyra år. Innan dess levde jag med memos och presentationer i affärsvärlden. Och innan dess levde jag med kurslitteratur om efterfrågekurvor och marknadsföringens fyra P (eller om det nu var fem).

Jag har aldrig skrivit förut. Jag har inga manus i byrålådan förutom ångestdrypande dikter från när jag var sjutton och svartklädd – och innan jag provade att skriva Supernova hade jag bara skrivit de övningar vi hade fått tilldelade oss på Folkuniversitetets skrivkurs och visste knappt vad ett manus var.

Det jag vill säga är:

Jag är livrädd för att skriva något annat. Eller snarare, jag är livrädd för att inte kunna skriva något annat. Jag håller mig fast vid Lisa så hårt jag bara kan – och tur är väl kanske det eftersom jag just nu skriver på tvåan och tänker att det ska bli en bok nummer tre.

Kanske är det annorlunda om man är journalist eller på andra sätt alltid har skrivit som sitt levebröd. Då är man nog van vid att hålla på med olika sorters skrivprojekt. Men jag vet ju egentligen inte hur man gör. Jag bara… provar.

Och håller mig fast.

/Marika

PS. Skickade ut inbjudningar till releasefesten häromdagen. Det var första gången det kändes som att det är på riktigt.

Gästdebutant: Marika King

Hej Kalle, Augustin och Kevin,

Jag sitter i Tanzania och skriver på bok nummer två. Det betyder att det finns en bok nummer ett. Det är otroligt. Inte bara för att det tog så förbaskat lång tid att få ihop den, eller för det osannolika faktum att det fanns ett förlag som faktiskt ville ge ut den, utan för att det känns helt overkligt här. I Afrika.

Det finns knappt några böcker på Swahili, i alla fall inte skönlitteratur. De läser inte. De har inte råd.

Jag har bott i Afrika förut. Den gången volontärade jag som konsult åt småföretag som exporterade ananas eller framställde shiasmör. Mina kunskaper som ekonom var ovärderliga och jag kände att det jag gjorde hade betydelse. I Sverige kände jag aldrig det. Det finns så många ekonomer i Sverige. Att skriva böcker däremot, som talade till ekonomer eller andra människor, kändes meningsfullt. Så då gav jag det ett försök.

Och sedan flyttade vi tillbaka till Afrika.

Hm.

Missförstå mig inte. Jag är stolt och tacksam över min bok. Att den ska komma ut och att jag kan fortsätta skriva. Men utanför mitt fönster ser jag kvinnor som bär ved på vackra huvuden och barn som hämtar vatten från sprickan i röret utanför vår granne. Och jag tänker: vilket märkligt jobb jag har.

/Marika King

Vem kallade dig f*rf*!#are?

Hej Kalle och Kevin,

jag har bekanta som antecknar tankar i svarta anteckningsblock av djurhud som tydligen nedlades av Hemingway.

Andra ruvar en refuserad novell som de skickar till nya tidskrifter varje månad.

Någon har tänkt ut en roman i huvudet, säger han, men har inte haft tid att skriva ner den.

Några har en hel bok i byrålådan.

Sen har jag bekanta som själva ger ut sina böcker på förlag som Vulkan.

Sen är det Linda Rosing och Ricky Bruch som inte bara är publicerade utan fått uppmärksamhet för sina böcker.

Sen är det Erik Hörstadius som debuterade 1995 på prestigeförlaget Norstedts med ”Hjärtats djur”.

Sen är det Mari Jungstedt som har skrivit sex, snart sju deckare som lästs av varenda svensk.

Sen är det ikonen Jonas Hassen Khemiri som har skrivit pjäser och två romaner.

Det är Kerstin Ekman som har skrivit fler än 25 böcker, vunnit August-priset och sitter i Svenska Akademien.

Och så är det vi.

Ja, jag vet att du svettas nu, Kevin, när jag kallar dig författare innan du kommit ut, men i mina ögon är du författare.

Författaryrket kan du inte välja. Det väljer dig.
/Augustin