Ordens tröst

Foto: Jini Sofia Lee

Trots att romanmanuset jag skriver på är en feelgoodroman så inspireras jag av livets sorger och svårigheter. De flesta av oss går runt och visar upp ett glatt yttre. Vi går till jobbet, vi hämtar och lämnar barn, vi går och handlar. Möter vi någon som frågar hur det är så svarar vi att det är bra. När en mår dåligt är det då lätt att tro att en är ensam om att må dåligt eller vara ledsen och att det är något en ska dölja. I vart fall ska en inte prata om det för en vill ju inte göra andra människor ledsna eller besvära dem med ens problem.

Men det finns ingen människa som går igenom livet utan motgångar och sorger. Skrapar vi lite på ytan på var och en av oss så finns där djupa sår, sorger och smärtor. Väl dolda familjehemligheter, mörker i ens parförhållande, dödsfall eller annat.

Det är just de där sorgerna som människor bär på som många gånger inspirerar mig i mitt skrivande. Allt det där som människor i vanliga fall inte pratar om, det vill jag skriva om. För det är precis lika mänskligt och naturligt att vara ledsen som att vara glad. Det är bara det att vi inte pratar om det.

När jag några efter gymnasiet skulle välja högskoleutbildning ville jag bli psykolog. Jag tyckte att jag var bra på att lyssna och jag ville hjälpa människor. Min mamma tyckte inte att det var ett bra val utan tyckte att jag skulle läsa på juristlinjen. Och på den vägen blev det. Men eftersom jag inte valde den utbildningen utifrån mitt hjärta avslutade jag sedermera aldrig utbildningen, så idag är jag varken jurist eller psykolog.

Utan att vara psykolog är det ändå många människor som anförtror sig till mig och berättar om just sina sorger. I förra veckan var det en person som jobbar på en annan avdelning än jag som frågade om jag ville komma över och äta lunch med henne. Vi har träffats genom jobbet några gånger och jobbar med liknande arbetsuppgifter. Jag blev verkligen jätteglad för initiativet och ännu gladare blev jag för det förtroende hon kände för mig när hon under lunchen började öppna upp sig och berätta om en djupt tragisk händelse i sitt liv. När jag efter någon dag hade hunnit smälta allt det hon hade berättat för mig började känna att jag skulle vilja skriva om det hon har varit med om.

Alla mina publicerade noveller innehåller en dos av sorg och smärta av något slag. Även min feelgoodroman innehåller en rejäl dos av mörker. Det är nog först när vi har upplevt sorg som vi verkligen kan uppskatta glädje och kanske vänskap, kärlek och livet fullt ut. Ingen kan skydda sig eller värja sig från sorger. Inga pengar eller titlar i världen kan skydda oss från sorg eller död. Det är av dessa jobbiga händelser som vi utvecklas och lär oss. Det är därför jag tycker att det är intressant att skriva om dessa saker. Och jag tycker att vi ska börja våga prata om våra svårigheter. Istället för att ständigt gå runt med en mask eller visa upp en polerad yta på sociala medier så kan vi faktiskt ta hjälp av varandra. Och om någon kan finna ett uns av tröst eller hopp i mina noveller eller i min roman (som förhoppningsvis blir bok en dag) skulle det göra mig så oerhört rörd och tacksam. Jag tror att ord kan skänka tröst. Det skrivna ordet likväl som de som sägs.
Så lyssna, prata och skriv!

Ett nytt manus prövar sina vingar

Foto: Jini Sofia Lee

För två veckor sedan fick jag ett lektörsutlåtande på mitt senaste bilderboksmanus. Det var det bästa och finaste utlåtandet jag någonsin fått av en lektör. Jag blev rörd till tårar när jag läste det. Lektören hade förstått precis vad jag ville säga med min berättelse och återgav den med så vackra ord att de nästan var en berättelse i sig. Och hon skrev att hon kommer bära berättelsen med sig och längtar tills hon får hålla boken i sin hand.

Personligen tycker jag att det här barnboksmanuset är annorlunda från allt det jag har skrivit tidigare. Det är en berättelse som jag känner väldigt starkt för och har ett annat djup än mina tidigare manus. En hel del står skrivet mellan raderna och det är ett sådant här manus jag alltid har önskat att jag skulle kunna skriva.

Nu återstår det att se vad förlagen tycker. Jag har redigerat manuset utifrån lektörens kommentarer och igår och i förrgår började jag skicka ut manuset till de första förlagen.

Jag har sett att många brukar fråga på författarforum om hur andra gör sina manusutskick. En vanlig fråga är om en ska skicka till flera förlag samtidigt och i så fall om en ska skicka till alla förlag på en gång.

Det finns förstås inga regler för detta, men jag tycker definitivt att en ska skicka till flera förlag samtidigt eftersom det oftast tar låång tid att få svar. Och tyvärr är majoriteten av svaren som till slut droppar in refuseringar. Men, jag brukar inte skicka till alla tänkbara förlag på en gång. För det första skickar jag förstås bara till de förlag som ger ut den typen av böcker som mitt manus är. Jag börjar med att skicka till de förlag jag allra helst skulle vilja att min bok kom ut på. Så i första vändan skickar jag manuset till omkring 3-5 förlag. När jag har fått svar från samtliga dem och om alla är refuseringar skickar jag sedan till ett antal andra förlag och så vidare.

Jag vet av erfarenhet från författarkompisar som i ren iver skickat till många förlag samtidigt att de då har hunnit få ja från ett förlag innan de har hunnit få svar från sitt drömförlag. Då uppstår en enorm stress och vånda och en jakt på att snabbt försöka få besked från drömförlaget (vilket inte alltid går). Så lite tålamod och is i magen är inte fel även om det kanske innebär ännu längre tids väntan.

Efter varje manusutskick blir jag alltid lite rädd. Tänk om jag inte kommer på några fler idéer till böcker. Det här kanske var allt jag hade. Då tycker jag att det är rätt skönt att skriva på en text inom en annan genre. Nu tänker jag återgå till att redigera min roman och inte försöka pressa fram någon ny barnboksidé. Förhoppningsvis kommer det en ny idé när jag minst anar det. Och mitt i alltihop fick jag igår besked om att jag har fått ytterligare en novell antagen till en novellantologi. Den heter #Älskanoveller – 30 nyanser av passion och kommer ut i november på Ordberoende förlag. Ja, så nu ska det bli redigering och slutkorr av den novellen också.

En bok är född

Foto: Jini Sofia Lee

Den senaste novellantologin som jag medverkar i släpptes på långfredagen och jag fick hem mina böcker på skärtorsdagen. Killen på paketutlämningsstället var måttligt road när jag förvarnade att paketet jag just skulle hämta ut vägde över 18 kg.

Det första jag gjorde när jag packade upp lådan med böckerna var att titta och känna på omslaget. Boken är inbunden vilket de novellantologier jag har medverkat i tidigare inte har varit, så den här kändes extra fin. Sedan tittade jag på innehållsförteckningen för att se var min novell fanns. Den fanns i mitten av boken och jag bläddrade fram till min novell. Sedan kommer det lite läskiga. Att läsa igenom sin egen novell. Det är nästan så att jag vill göra det med ena ögat stängt för jag är så rädd att hitta några fel i texten. Eller att jag själv ska tycka att den är dålig. Att jag av någon annan anledning ska skämmas för den. Den här gången kunde jag andas ut. Jag upptäckte inga fel vid första genomläsningen i alla fall och jag skäms inte för texten heller.

Det är något väldigt speciellt med att se sin text och sitt namn i tryckt form. Det är ju precis samma text som jag har i min dator, men det blir något helt annat när den hamnar i en bok. Det känns verkligt och overkligt på samma gång. Det blir något som jag kan lämna efter mig till mina barn. Förhoppningsvis finns jag med dem länge, länge till, men genom mina texter kan de ändå lära känna en annan del av mig. En del av mig som lever vidare. Inte för att mina texter är självbiografiska, men de är ändå skapade någonstans inom mig. På så sätt känns det fint att veta att texterna finns kvar även när jag är borta.

Texten i novellen har nu lämnat mig och det är fritt fram för andra att tycka till om den. Det är både roligt och läskigt. Jag vet att alla inte kommer att gilla min text. Så är det ju. Alla har olika tycke och smak. I den här antologin medverkar en del kända namn och det kan hända att novellantologin därför läses och recenseras av fler. Det är jätteroligt för jag vill såklart att så många som möjligt ska läsa min text. Och det innebär samtidigt att fler kan tycka till om min text också.

Den 20 april kl 17.00 på Kungsgatan 15, i Adlibris nya lokaler, i Stockholm är det releasefest för novellantologin. Den som vill komma får gärna komma dit! Det vore roligt att träffa er som läser bloggen! Anmäl gärna på förlagets event på Facebook att ni kommer för Adlibris behöver veta ungefär hur många vi blir.
Varmt välkomna!

Så här beskriver förlaget novellantologin:
”Vi har låtit etablerade såväl som debuterande författare skriva fritt kring ämnet mamma. Resultatet är ett trettiotal berättelser som utforskar mammor, moderskap och relationen mellan mamma och barn; älskade, hatade eller saknade.”

Dags att vakna!

Tjo!

Jag har varit i en sommardvala och nu är hösten här och det är dags att vakna. Jag har haft terminens första workshop, jag har läst text på scen, det trillar in manus som jag ska lektörsläsa, höstterminen på Författarskolan är igång och jag dyker ned i mitt forskningsprojekt om flickor i texter. Snart blir det fler workshops och fler scenframträdanden och kurser jag ska leda. Och skrivandet? Får det plats? Ja, jag ger det plats, Hittar tid till det. Tyvärr inte lika långa skrivpass som jag önskar.

I lördags var det kulturnatt i Lund. Ett gäng studenter från Författarskolan läste text på scen. Jag läste ett utdrag ur novellen Och jag sa ja. Vi var i foajén till Språk- och litteraturcentrum och vi fick en stor publik och det var många människor i rörelse. Att läsa på en plats där människor kommer och går är kul och svårt. Det är kul för att många stannar och lyssnar en stund eller kanske spontant sätter sig. Det svåra är att människor i rörelse pratar högt och skrattar och låter mycket. Svårt att fokusera, Svårt att inte störa sig på ljuden och hålla reda på sin egen text. Jag har inget bra råd. Bara att lyssna på sig själv och acceptera ljuden runt omkring. Sköta sig själv och strunta i de andra. När jag blir irriterad på ljuden tappar jag bort mig.

Efter läsningen gick jag och några vänner till Domkyrkoforums kafé där det var öppen scen. Jag åt en dammsugare och sedan läste jag igen. Tänkte att jag redan hade gjort det en gång så varför inte en gång till? Det blev en härlig kväll. Jag tycker om uppläsningar. Tycker om att vara på scenen och i publiken. Tycker om text.

Den senaste veckan har alltså varit händelserik och jag stiger upp ur sommardvalan och är nyvaken och glad. Jag tycker om hösten. Tycker om när allt startar. Hösten är här och jag är i hösten.

 

p.s Vad händer i ditt skrivliv? d.s

Tankar om att skriva essä

Tjo!

Text är eller kan vara ett verktyg för att förstå världen. Jag skriver ofta reflekterande texter där jag undersöker någonting. Vrider och vänder på någonting. Ställer frågor, letar olika svar och förhoppningsvis fler frågor.

I min bok Det som får plats möts reflektion och berättelser genom essäer och noveller. Flera läsare har sagt till mig att de blir sugna på att skriva essäer när de läst boke. Men ofta finns ett motstånd. Tvivel, krav, press. En känsla av: Jag vet inte hur jag gör för att skriva en essä!

Ja samlar mina tankar om essäskrivande och hoppas att det kan vara till hjälp och inspiration.

Glöm kraven
Ofta beror motståndet på krav och regler som formen ställer. Jag tror inte på de här reglerna helt och hållet. Tror inte att de finns i den utsträckning som vi intalar oss.

De kan finnas i en kontext, typ en akademisk essä, men exakta regler finns inte för hela formen. Om du läser essäsamlingar kommer du se att olika författare jobbar på olika sätt. Exempelvis går Melissa Broders bok So sad today utanför ramarna för vad vi vanligtvis tänker att en essä är.

Hitta in i formen genom att läsa olika essäer av olika författare. Då märker du att de skiljer sig från varandra!

Tänk reflektion
När jag skriver en essä kallar jag inte texten för essä. Jag kallar den för en reflektion eller en reflekterande text. För mig är det lättare för det binder inte texten till en särskild form. Texten kan sluta som en essä, men den kan också sluta som en debattartikel eller ett kåseri eller en fiktiv berättelse. Att inte formbestämma texten från början kan vara en ingång.

Använd källor
Om du ska lyssna på något av kraven eller reglerna är det att använda dig av källor. Men källor kan vara många olika saker och kan användas på många olika sätt. Ett samtal du hör på bussen kan vara en källa. En insändare kan också vara en källa. Du behöver inte bara vända dig till andra essäer, akademiska texter eller facklitteratur. Att ha en källa att utgå ifrån hjälper skrivprocessen och du kommer hitta nya vägar in i essän.

Undersök och ställ frågor
I en essä finns ett undersökande av någonting. Det kan vara vad som helst. Exempelvis: Matkulturen i Sverige.

För att reflektera och undersöka matkulturen i Sverige behöver vi ställa frågor. Vad betyder mat i den svenska kulturen? När är maten viktig? Vad har fikat för betydelse i vår vardag? Vad är egentligen ett julbord? Frågorna kan vi använda i reflektionen. Inte nödvändigtvis besvara, men reflektera kring. Kanske utgå från en själv och sina egna erfarenheter, kanske utgå från vad andra har sagt eller skrivit om ämnet. Här är källor till hjälp.

Luta dig mot ditt vanliga uttryck
Du behöver inte känna någon press att skriva på ett särskilt sätt. En essä är en litterär form och behöver inte ha et uttryck som liknar en uppsats. Skriv som du vanligtvis skriver.

Själv har jag arbetat fram ett uttryck i essäer som skiljer sig något från mina linjära/episka noveller, men uttrycket i mina essäer påminner om det i mina fragmentariska/prosalyriska noveller. Nedan följer ett utdrag ur en essä och ett ur en novell:

Det finns platser som jag återvänder till. Platser som klistrar sig fast vid mig och mitt skrivande. Det är spårvagnshållplatserna, parkerna, Strykjärnet, Drottning- gatan, Norrtull, Rådhuset, Västgötabacken, Skvallertorget, Industriområdet, Stadsbiblioteket och Strömmen. Jag går tillbaka till staden.
Ur essän Platserna, Det som får plats s. 30. Marica Källner Winai Books 2017.

Det är tomt i huset och i kylen. Hon går ut på altanen och sätter sig i solstolen. Vinden i vindspelet och regnet mot plåttaket och regnet mot grusplanen och regnet mot stentrappan.
Ur novellen Hör du mig, Det som får plats s. 71 Marica Källner Winai Books 2017.

I de här två texterna upplever jag att det finns någonting som liknar varandra. En ton. Någonting i uttrycket. Men det första är en essä, det andra en prosalyrisk novell.

Vi behöver inte tänka att en essä måste ha ett särskilt uttryck. Det är en text som kan skrivas på många olika sätt.

Släpp prestationerna
En sammanfattning: Släpp prestationerna och föreställningarna du har om essäformen. Reflektera, undersök och skriv!

 

Jag hoppas att dessa tankar kan hjälpa dig in i skrivandet av essäer – för det är härligt och roligt och givande att skriva reflekterande texter.

p.s Jag rekommenderar verkligen essäsamlingen jag nämnde So sad today av Melissa Broder. Den är urbra! d.s

 

Rätt och fel?

Tjo!

I skrivsammanhang sägs det ofta att det inte finns några rätt och fel. Att allt bara handlar om smak. Jag håller inte med.

Jag gillar inte orden rätt och fel. Det är laddade ord. Ord som säger att någon kan bestämma vilket som är rätt sätt att skriva och vilket som är fel. Orden är dömande. Hårda. I det här inlägget använder jag dem ändå. Av praktiska skäl – jag vill inte krångla till det.

Rätt och fel. Jag tänker att allt handlar om texten. Tror inte att det går att kategorisera, inte att göra en lista på saker som är rätt och en lista på saker som är fel. Det är inte generellt utan specifikt för den enskilda texten.

”Felet” blir när någonting går emot textens villkor. När någonting skaver i berättelsen. Jag tror inte att det handlar om smak. Inte om vad vi tycker om. Det handlar om textens sätt att bli berättad och när något bryter mot berättandet.

Jag känner att det är orättvist mot texthantverket att säga att det inte finns några rätt och fel. I andra konstformer kan en säga att det har blivit fel – litteraturen ska vara skyddad. Som om text är något ömtåligt. Såklart kan det vara ömtåligt. Men jag upplever att vi ibland tenderar att dalta med litteraturen.

Jag jobbar också med fotokonst, främst självporträtt. Här upplever jag inte att människor är lika försiktiga. Ofta får jag hjälp att hitta felen i fotografier: ”Bilden är för mörk.” ”Bilden är sned.” ”Blixten är för skarp.”

Men jag får också hårda kommentarer som: ”Den här bilden var hemsk” eller ”Du ser jättekonstig ut” eller ”Det här är töntigt.” Detta är intressant. Att en konstform anses vara mer ömtålig än en annan. I ett självporträtt kan jag känna mig oerhört sårbar. Jag visar inte bara någonting jag skapat, ett foto, utan också mig själv. Jag är inte lika säker med mitt fotande som med mitt skrivande. Ändå är det text som människor är försiktiga med.

Kanske är det lättare att prata om bildkonst. Det är något konkret. Text är abstrakt. Det bara finns där. Men jag vill inte att text ska vara något ömtåligt. Jag vill att text ska kunna stå på sina egna ben. Självklart är det ömtåligt i skapandet. I skrivandets stund. I processen. Men för att komma vidare i skapandet bör vi kunna fånga upp det som blivit fel. Det är inte farligt när något blir fel. Det är inte farligt när något skaver i texten. Att visa ett fel är inte samma sak som att säga att texten är dålig eller att författaren inte kan skriva. Ett fel är bara ett fel och när vi hittar det kan vi gå vidare med skrivandet.

I Det som får plats resonerar jag mer kring fel. I essän Hon som inte finns diskuterar jag en av mina noveller. De båda texterna blir gemensamt en reflektion kring vad som händer när det blir fel och hur jag hanterar det. De här texterna är de jag är mest stolt över i boken, för jag vågar lyfta den obekväma frågan och jag vågar blotta det som blivit fel i mitt eget skrivande.

p.s Vad tänker du om rätt och fel? d.s

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

1. Vad är ditt bästa skrivtips?
2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.

Att börja skriva

Tjo!

 

Förra veckan skrev Michaela von Kügelgen om en texts första mening. Jag tänkte haka på! Första meningen är viktig för mig. Det betyder inte att jag slutar att läsa en bok om jag inte gillar första meningen. Det betyder inte att jag lägger ned all min kraft och energi för att skriva den perfekta meningen.

Den första meningen är viktig för att det är den som avgör om jag kommer att fortsätta skriva eller inte. Det handlar inte om att gripa tag i läsaren, det handlar om att gripa tag i mig själv.

Skrivandet börjar inuti, i tanken, i huvudet. Jag formulerar en mening. En texts första mening. Är den intressant fortsätter jag att bära den inom mig. Omformulerar den. Vrider och vänder på den. Antecknar den aldrig. Då blir den förstörd och jag tappar intresset.

Efter den första meningen fortsätter jag att formulera texten inuti. Skriver en hel scen i tanken. När jag sätter mig vid datorn är början av texten redan skriven – redan formulerad. Ju längre jag väntar med att skriva in texten i dokumentet, ju längre jag bär den inuti och jobbar med den i tanken, desto mer intresserad blir jag av den. Desto större blir chansen att jag skriver färdigt texten. Har jag för bråttom faller det. Jag tappar bort texten och tappar bort det jag vill berätta.

Ofta har jag idéer om vad jag vill skriva. Ofta ser jag det i bilder. Jag ville skriva om ett gräl. Ett riktigt jobbigt bråk. Det första jag tänkte på var ett kök. En vardaglig miljö med mycket att bråka om: disk, stök, matlagning. Jag tänkte på två personer i köket. Där en bråkar och en står tyst. Sedan tänkte jag: ”Bråk igen”, och det blev inledningen till novellen Fredrika, som finns med i Det som får plats. Jag fortsatte att tänka på scenen i köket. Fortsatte att formulera meningar.

Om det blir någon novell beror på den där första meningen, och om jag har tillräckligt med tålamod för att vänta med själva skrivandet. Jag behöver tid att komma in i texten, in i berättelsen. Det är långsamt, och jag låter det vara långsamt. Skyndar jag fungerar inte skrivandet.

 

p.s Hur börjar du skriva? d.s

Text på scen

Tjo!

Jag tycker om att läsa text på scen. På gymnasiet började jag hitta dit och ägnade mig åt poetry slam men jag tröttnade på tävlingen. För mycket stress och prestation. Nu tävlar jag inte, läser bara.

Förra veckan skrev jag om att jag behöver vara i rörelse, och rörelsen hittar jag när jag fotograferar. Även i framförandet av text hittar jag rörelsen – men i läsningen får jag vara i rörelse tillsammans med texten. Jag har texten i kroppen, inte framför mig på datorn. I rörelsen kommer jag närmare mitt eget skapande.

Jag läser både poesi och prosa. Trivs bäst med att läsa prosa. För jag skriver främst prosa, men det finns också en stark berättarglädje i att framföra berättelser på scen. Jag lär mig texterna utantill. Papper eller dator eller mobil stör mig.

Många frågar hur jag lär mig texterna utantill och svaret är att jag repeterar och repeterar och repeterar. Läser och läser och läser. Gör andra saker samtidigt som jag rabblar texten. Jag diskar och läser den högt. Jag tvättar håret och läser den högt. Jag hackar lök och läser den högt. Jag väntar på bussen och läser den tyst i huvudet. Sedan, på scenen, är jag inte sträng. Blir det fel blir det fel. Det är inte ett skådespel, inte en pjäs. Det är en text och jag är en författare som läser min text. Självklart strävar jag efter att inte läsa fel och inte staka mig, men händer det så händer det. Inte mer med det.

Många frågar om jag inte är nervös och svaret är jo. Jag är galet nervös. Så nervös att jag inte kan sitta stilla och inte kan äta och inte kan fokusera och måste kissa hela tiden. Jag är lika nervös oavsett om jag ska stå på en stor scen på en festival, eller en liten scen på ett bibliotek.

Men nervositet är en energi som går att använda. Jag tar vara på nervositeten. Blir sprallig och uppspelt och för det mesta skitjobbig att försöka prata med. Om jag tar vara på nervositeten och använder den blir jag pirrig och förväntansfull och glad och då gör jag en bra läsning. Då blir jag närvarande.

Några gånger har jag varit så nervös att jag knappt klarat av att genomföra framträdandet. En gång läste jag före en konsert av Emil Jensen. Konsertsalen var fylld av människor som längtade efter Emil Jensen och när jag kom upp på scenen tänkte jag att de blev besvikna. De väntade på honom, inte på mig. Det låg instrument på scenen och jag såg framför mig hur jag snubblade och hade sönder allt och förstörde hela kvällen. En vän fick följa med mig till scenkanten och kramade mig jättehårt och när jag klev upp sprang jag ned igen och kastade mig i hennes famn. Publiken fattade ingenting. En knäpp tjej sprang upp på scenen och ned igen.

När väl jag stod med mikrofonen i handen blev jag lugn. Jag visste vad jag höll på med och visste att jag kunde klara det och det var härligt att läsa text på scen.

I sommar kommer jag att vara med på festivalen Tranås at the fringe. 1 juli är det spokenword-lördag och jag ska läsa. Ser fram emot det och hoppas på att läsa några nya texter.

På min Youtube-kanal finns filmklipp från olika läsningar. Här ett från Litteraturrundan 2016 då jag för första gången läste ur Det som får plats. Jag läste inledningen av novellen Och jag sa ja. Det andra klippet är från en kväll på Hemgården i Lund då det var öppen scen.

 

 

 

p.s Har du erfarenhet av att läsa text på scen? d.s

Novellen och folkhögskolan

Tjo!

Jag satt i mitt lilla rum. Ett fyrkantigt rum. Vita tapeter. Fotografier på väggarna. Jag hade satt upp dem med häftmassa – fast det fick en inte. Inte tejp, inte nålar, inte häftmassa. Det satt en list vid taket och från den skulle en hänga upp bilder och tavlor men jag fattade inte hur. Jag frågade vaktmästaren men fattade ändå inte.

Jag satt vid skrivbordet i mitt lilla, fyrkantiga, vita rum. Datorn, lampan, kaffekoppen, ölflaskan med en ros i, värmeljuset. Jag skrev. Jag tänkte att mina klasskamrater också satt i sina rum och skrev. Vi skrev samma uppgift men olika texter. Våra texter blev alltid olika.

Året på folkhögskolan var rörigt. Det var kaos. Det var kollisioner och det var sorg och det var glädje och det var oro och det var ensamhet och samhörighet. Det var glädje till skrivandet och hat till skrivandet. I allt kaos och i all röra hittade jag ändå in i mitt eget skrivande. Hittade jag till novellistiken.

Som så många andra tänkte jag att novellformen var en lekskola. När jag började på skrivarlinjen arbetade jag med en novellsamling. En samling som skulle vara träning inför det stora och riktiga: Romanen. Någonstans började novellformen bränna till i mig. Växa i mig. Bli mer en bara en lekskola. Jag vet inte när det började men jag vet när det verkligen tog fäste.

Två dagar ledigt från skolan. Jag åkte tåg, buss, båt. En kryssning. Vi:s Litteraturbåt 2013. Jag var yngst. Försökte smälta in. Försökte klä mig som en litteraturintresserad: stor kofta, svarta byxor och svart ögonsmink, rött läppstift, röd handväska. Ingen tittade på mig. Kanske för att jag smälte in i massan. Det var skönt att smälta in. På scenen stod Lina Wolff. Hon släpade upp en stor resväska. Sa att den var full av böcker. Om hon tappade bort sig kunde hon sticka handen i väskan, ta upp en bok och läsa högt.

Lina Wolff berättade om sin roman Brett Easton Ellis och de andra hundarna. Men hon berättade också om sin debut: novellsamlingen Många människor dör som du. Hon pratade med en värme och kärlek om novellkonsten som brände i mig. Allt jag kände och allt jag tänkte var: Jag vill också skriva noveller.

Hemma på folkhögskolan igen. Jag läste Många människor dör som du. Skrivandet drog igång i mig. Jag skrev med ny energi. Kaoset och röran i mig hittade sin plats i novellerna jag skrev. De handlade inte om mig, inte alltid, men de tog hand om kaoset.

I Det som får plats finns en novell som utspelar sig på folkhögskolan. I novellen skriver jag inte ut vilken skola det är för jag har förändrat miljön. Förändrat den för att den ska fungera med berättelsen. Men jag tror att de som pluggat där kan känna igen sig. Novellen heter Bullerbyn finns inte och när jag ser tillbaka på skrivandet av den känner jag att kaoset finns i den. Inte på det sättet som jag upplevde det – för den handlar inte om mig. Men jag har fångat min känsla av kaos.

Livet på folkhögskolan. Jag saknar det och är glad att det är över. Jag saknar fredagskvällarna då min snubbe kom och hälsade på och vi drack rödvin ur kaffekoppar och jag saknar att gå till frukosten och äta med mina vänner och jag saknar att få skrivuppgifter och jag saknar lördagskvällen då min snubbe tog på sig min morgonrock och smög ut till pentryt för att hämta mer öl och jag saknar att vara omgiven av mina vänner. Men jag saknar inte kaoset. Rastlösheten. Oron. Jag trivs bättre med alkoholfritt öl ur stora glas från IKEA. Skrivandet är mer stabilt nu. Jag vet mer vad jag vill. Även om jag ofta är vilsen och velar. Nu har jag skrivit en bok och det är härligt att min debut blev en bok om novellistik. En annan av bokens noveller, Lövet, skrev jag på skolan. Uppgiften var att skriva om ett träd.

Häromdagen träffade jag en person som läst min bok och hon sa att hon inte ville att den skulle ta slut. Det gjorde mig glad. Varm och pirrig och stolt. Tack!

p.s Har du bott på en Folkhögskola? Hur var det? d.s

Fiktion och reflektion

Tjo!

Kommer tillbaka från påskledigheten full av godis men tom på skrivande. Sitter vid datorn och sysslar med annat: planerar kurser och workshops, skriver mejl till min förläggare, skriver mejl till min snubbe, till vänner, till tidningar, till bibliotek och till studieförbund, skriver på Twitter och på Facebook. Skriver mycket men skjuter upp det som ska skrivas. Jag går till köket och gör kaffe. Går tillbaka till datorn. Tänker: Nu sitter jag här och dricker kaffe och ser ut som en riktig författare.

Jag tar det kallt. Känner ingen press, ingen stress. Oron jag kände i vintras har bytts ut mot ett lugn. Känner mig luddig i huvudet. Tänker: Det löser sig!

Jag jobbar med min essä om Harry Potter. Märker att det inte blir en essä om Harry Potter utan om hur en text blir till. Så blir det när jag skriver essäer: Jag börjar i en tanke och hamnar i en annan. Det är associationer. Det är rörelser. Det är en text som växer.

I Det som får plats blandar jag essäer och noveller. Reflektion och fiktion. Boken är en undersökning – både i novellerna och essäerna. Texterna samarbetar. Rör vid varandra.  Men de är olika texter. Novellerna är inte med som exempel för att styrka det som står i essäerna. Essäerna finns inte med för att förklara novellerna. Men de hör ihop. Blandningen skapar helheten.

Efter Det som får plats har jag fortsatt att undersöka blandningen av reflektion och fiktion. Jag testar mig fram. Söker mig fram. Skriver en text om min tonårstid. Om hur jag satt under ett köksbord och rökte. Jag skriver en berättelse om mig själv, om mitt tonårs-jag, men jag skriver också om mitt skrivande. Bryter upp berättelsen med reflektioner om att skriva texter för unga och om att skriva biografiskt.

Lämnade texten till ett textsamtal. Fick bra respons. Kommentarer som gav skrivandet kraft och energi. Fick också ett boktips: So sad today, Melissa Broder. Enligt tipsgiverskan ska denna samling också blanda reflektion och fiktion. Den ligger överst på min läslista.

I essän om Harry Potter, som inte handlar om Harry Potter, blandar jag också berättelse med reflektion. Just nu är texten en enda röra. Den är uppdelad i två dokument. Innan jag börjar skriva öppnar jag båda dokumenten. Skriver i det ena, fortsätter skriva i det andra. Går fram och tillbaka. Ser inte fram emot att sy ihop allt.

p.s Har du några tips på bra essäer? d.s

p.p.s Jag kan ju faktiskt också ge ett tips. Det är natten av Karolina Ramqvist. Mycket bra essä d.d.s

Författarframträdande och nervositet. Ny essä och om att skriva om skrivande

Tjo!

Jag har haft mitt första framträdande som författare. I lördags satt jag och min förläggare Peter Winai på en scen i Malmö och pratade om utanförskap. Vårt samtal var på Poeten på hörnet.

Vi utgick från vårt eget skrivande. Jag lyfte den svåra tiden före utgivning, då en på ett sätt är författare men samtidigt inte är det. Jag lyfte novellen som ofta hamnar utanför och i skym undan då romanen är norm och tar plats. Peter lyfte frågan om normbrytande karaktärer, känslan av att stå utanför, att vara en betraktare. Det är litteraturfestival i Malmö och temat är just utanförskap.

Jag var skitnervös.

Jag brukar vara nervös innan ett framträdande men jag brukar kunna använda nervositeten. Ta kraft ur den. Få mod ur den. Den här gången tog nervositeten över och gjorde mig till en darrande liten flicka som gömde sig i köket och åt godis.

När vi satt på scenen och inledde samtalet slappnade jag av. Jag hittade rätt. Det blev några misstag: jag sa fel, jag stakade mig, jag glömde viktiga punkter och när jag läste högt ur min bok tappade jag bort mig. Men det gick bra. Väldigt skönt att jag inte var ensam på mitt första författarframträdande. Peter var med mig och vi är ett stabilt team.

***

Essän om Harry Potter. Den har börjat nu. Äntligen. Det var bara en massa snurriga tankar. Ett fragment här, ett fragment där. Ett citat och en mening och en bild. Jag hittade inte in. Nu har jag börjat hitta in.

Att börja skriva.  Att öppna ett tomt dokument. Att skriva och att radera. Att spara en fil för att ha något att göra. Att koka te. Att äta en macka. Att bita på ett nagelband och sedan hämta ett plåster. Att börja skriva.

Tiden är alltid ett problem: att inte ha tid, att inte ha ro, att ha en massa andra saker som kräver tiden: att avsätta tiden och då få ångest över den dyrbara tiden och texten som inte blir skriven och sekundvisaren som tickar på väggen och ord som raderas och jag har ju avsatt tid nu och då måste jag skriva då måste jag producera.

Tid. Tid. Tid. Jag låser mig vid det. Skyller på det. När jag inte känner något sug att skriva säger jag att jag inte har tid. Varför är det så fel att säga att jag inte vill skriva? Jag vill inte alltid skriva.

 

Att börja skriva.

Essän om Harry Potter. Långsamheten. Svårigheten. Nu har jag börjat och det känns som om jag skriver åt rätt håll. Jag litar på texten. Litar på mitt skrivande. Det kommer att gå och jag kommer lämna in essän i tid.

Det är lättare att skriva om att inte skriva än om att skriva. Varför? Tänker att nu ska jag berätta om hur jag kom igång med texten och hur jag längtar efter att fortsätta med den. Det känns bara fel. Klyschigt. Vill inte skriva om fingrar som flyger över tangenter. Vill inte skriva om världen som försvinner. Vill inte skriva om flow. Jag har inte flow. Eller det kanske jag har men jag vill inte kalla det för flow. Jag vill vara medveten. Jag vill vara i skrivandet. Vara med mig själv i skrivandet. Inte tappa bort det andra. Inte sluta höra fåglarna som sjunger och kvittrar och skriker. Inte sluta höra trafiken och kylskåpet som brummar. Inte sluta känna spänningarna i axlarna. Inte sluta känna doften av schampo. Jag vill vara medveten. Vill vara närvarande.

Jag är med skrivandet. När jag skriver det här inlägget och när jag snart går in i essän. Då är jag med skrivandet. Jag tycker om det.

 

p.s Har du flow? Tycker du om det? d.s

p.p.s Det går att se en inspelning av lördagens författarsamtal d.d.s

 

 

 

Det som får plats

Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds