Jag vill inte bli behandlad som Inger Frimansson

Idag kände jag mig som deckarförfattaren Inger Frimansson. Ni vet, det var hon som fick spel när Akademibokhandeln i Södertälje schabblade bort releasen av hennes senaste bok. Frimansson skrev ett (mycket omdiskuterat) öppet brev i tidningen Svensk Bokhandel där hon slog fast att hon inte ville bli behandlad som debutant på ett mycket litet förlag.

Men vi som nu är debutanter på mycket små förlag? Det är många som frågar mig var min bok finns att köpa och jag brukar tyvärr inte svara Akademibokhandeln. Särskilt inte Akademibokhandeln i Haninge Centrum, vilket bortsett ifrån BR Leksaker, bibliotekets En Bok För Alla-bord och Pressbyrån är kommunens enda försäljningsställe för böcker. Butiken hette förut Bildstens och var en välsorterad, om än något rörig, oberoende bokhandel. Nu är den Akademibokhandelns första koncept-butik. Det betyder att butiken har helrenoverats och är extra-snygg. Allt som finns går att hitta direkt. Det är bästsäljare och nästan-bästsäljare, vilket min bok inte är.

Jag vet i förväg att det är lönlöst. Men ändå. Jag presenterar mig. Säger bokens titel tre gånger innan biträdet uppfattar det rätt. Nej, bokhandeln får inte ta in den, berättar hon. Allt är centralstyrt. Det spelar ingen roll att boken har lokal förankring, eller att jag står där med min son som har öroninflammation och säger att han vill hem. Datorn säger nej.

Jag kan inte tvinga butiken att ta in boken, men jag undrar: är Akademibokhandeln fortfarande en bokhandel? Det är inte bara Inger Frimansson, utan det är hela konceptet: böcker upplevs av Akademibokhandeln som jobbiga. Bokkunniga kunder med. Här ska ledningen bestämma vad vi ska läsa. Vad Haninge ska läsa. Det blir böckernas snabbmat.

Jag hade lika gärna kunnat fråga efter boken på McDonalds.

Å andra hand, det kanske jag ska göra. De kanske har mer lust att samarbeta med en lokal författare.

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Är jag svenskspråkig författare?

Det var Augustin som tipsade om nyheten: ”Det ligger ute på nätet. Överallt. Är du inte upprörd?”

Min roman Numera negerkung har blivit diskad av Augustjuryn. Motiveringen? Att den inte är på svenska. Utan bara till hälften.

Priset ska, enligt Förläggareföreningen, ”uppmärksamma och årligen belöna de bästa nyutkomna böckerna av svenskspråkiga författare”. Visst är jag svenskspråkig, men boken är inte enbart på svenska, förklarar de. Men andra författare har väl gjort liknande experiment? frågar TT:s Sara Ullberg. Nej, Förläggareföreningen bedömer att jag, till skillnad från till exempel Jonas Hassen Khemiri, inte experimenterar med språket.

Vad det helvete, man? Här de även läst den boken, om ni fångar min driva?

På sätt och vis är det en ära att Förläggareföreningen inte vill befatta sig med min bok, det betyder att jag gjort något nytt som de inte vet hur de ska bemöta.

Ni som läst Numera negerkung: hur skulle jag ha annars ha gjort?

Foton från Kevins fest

Tack för igår och grattis till de fina recensionerna.
Jag tycker att din förläggare höll ett bra tal när hon sa att du hade tänjt gränserna för vad som är en svensk roman.

Du har med din roman gett röst åt ett språk som inte brukar få komma till tals.

 Knackig svenska anses vara ett handikapp. Knackig engelska anses vara ett världsspråk.

Jag hoppas att din bok kan inspirera de som inte tycker att deras röst duger till att göra sig hörda.
/Augustin

Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Framme.

I en bokaffär nära mig. De gör, liksom vi, sällskap.

Men hur många sidor är den på?

Flera har de senaste dagarna frågat hur många sidor min bok är på. ”Ja men hur ska jag veta det? Jag har väl inte läst den!” har jag velat svara. Eller rättare sagt: Jag har inte kollat så noga. Strax under tvåhundra, kanske? Såsom manuset? Handskrivet var berättelsen på ungefär hundra sidor, men slutsiffran?

Folk vill veta vad den handlar om och om den går att köpa. Ja, på nätet har jag sett att den har släppts, men inte att den finns i boklådorna än. Men å andra hand har jag inte kollat. Inte sedan förra veckan. Då fanns den inte på hyllan, men däremot hade Bokiabutiken nära mitt jobb två exemplar av Ensamhetens broar. Några veckor innan hade det funnits tre. (Det finns alltså livslevande människor därute som köper böcker!)

Augustin, har du läst din bok? Jag har ställt frågan till andra författare: Nej, brukar de svara. Och nu tror jag att jag förstår. Vi är nog rädda för att hitta korrfel, eller saker som vi skulle vilja skriva om. Det är jag. Jag har bläddrat lite i den, men det känns fortfarande absurt att min text ska stå därinne. Att helt okända människor ska köpa eller låna den – och dessa ord ska stå där. Och inte bara i skrivblocket eller datorn eller högen med korrektur-manus på hyllan under radion i köket.

Hur många sidor är den på? Strax under tvåhundra, tror jag. Men den är på två språk. Räknas det?

En bokvideo på Youtube – men varför?

Oh man, I forgot to say why I even made a video!

Hur ska vi som debuterar på mindre förlag (och alltså inte är etablerade deckarförfattare) nå ut? I USA och England har författare och förlag länge jobbat med att ge boken mervärde på nätet. Ett tag var det hemsidor som gällde, nu är det tydligen sociala nätverk som används. Jag använder inte Facebook etc. och kan inte det där med hemsidor. Film, då? Många vill att deras romaner ska nå ut via filmduken; jag bestämde mig för att inte vänta på att någon i framtiden maybe skulle göra en movie av boken.

Jag tog kameran i egna händer och anlitade några f. d. elever.  Men in i det sista var det osäkert om det ens skulle bli av. Beatsen dröjde (men kom till slut!) och dansarna hade frågor innan de tackade ja. Vi filmade i regnet och jag lyckades slarva bort an del av det jag trodde mig ha spelat in. Och hur ska en roman översättas till en musikvideo på trer minuter? Vissa scener stämmer ungefär med boken men en hel del är bara påhitt. Sedan fick jag brottas med tekniken samt mina egna bristande redigeringsförmågor.

Förhoppningsvis kan filmen åtminstone ge läsare en känsla för Jordbro.

Resultatet kan skådas på YouTube.

PS: Numera negerkung släpps den 10:e september (och inte den 27:e augusti som angavs förut)

De oändliga redigeringarna

Jag började frukta min redaktörs röda penna.

Våren 2008 var jag hos förlaget och diskuterade manuset med dem, varefter jag levererade en ny version. ”Är den färdig nu?” frågade folk.

”Nå, den ska nog korrläsas”, svarade jag.

Men ånej. Februari 2009 var hos förlaget igen och fick två sidor med frågor, förslag, önskemål. Jag tog ledigt från jobbet i en vecka, låste in mig i en stuga och återbekantade mig med en bok jag en gång läst. Allt eftersom mindes jag att jag till och med skrivit den. Jag fick agera familjerådgivare åt karaktärer jag inte pratat med på länge. Men det blev tajtare, mer sammanhållet.

Några veckor senare låg manuset åter i brevlådan, kompletterat med en hel del röda kommentarer och korrekturtecken. ‘Hur orkar hon?’ undrade jag angående min redaktör. Hon ville stryka några sidor, skriva om några meningar, och dessutom ville hon att jag skulle ta ställning i språkfrågor som jag aldrig tidigare orkat ta itu med. Skulle det heta ”Kitt, man!” eller ”Skit, man!” och när och varför? Min redaktör luskammade manuset. Jag började känna mig som huvudkaraktären i romanen, som har svårt för sin lärarinnas röda penna. Men precis som i boken visade det sig att hon var precis vad texten behövde.

Flera gånger när jag trodde att processen var avslutad fick jag återigen tillbaka manuset. Min redaktör blev nog lika frustrerad som jag, men till slut återstod endast en diskussion, om de typografiska tecknen: Skulle vi enas om en svensk eller engelsk ellipses (tre punkter)? Och citationstecknen: jag drog mig i håret. De ser annorlunda ut på engelska. Men boken är tvåspråkig. Hur skulle vi göra?

Till slut trycktes boken i Kristianstad. Min redaktör heter Anna. Jag tackar henne … och hennes röda penna.

När Kevin blev antagen, och hur det är nu

Det var i maj förra året. Vi hade precis kommit hem från valborgshelgen hos vänner i Malmö och tog ett kort besök i kolonistugan för att räfsa lite i ogräset. Kevin hade kollat brevlådan där flera gånger under våren utan resultat men när vi redan satt oss i bilen för att åka hem fick vi plötsligt se den allmänna brevlådan ute vid vägen. Brevbäraren hade rört till det förut härute, kanske låg det något där. (Varför vi väntade på svar vid kolonistugan och inte hemma får Kevin berätta en annan gång. Om han vill.).

Lådan var knökfull med gammal reklam och bortglömda brev till grannarna men oväntat nog, där låg två brev till Kevin. Det ena var ett refuseringsbrev från ett förlag där jag kände folk, det sved lite extra, men det andra var Brevet. Brevet var egentligen bara ett korrespondanskort med en hastigt nedklottrad mening men den innehöll lika mycket hopp som de blåa strecken på ett graviditetstest. Vi pratade lågmält på vägen hem om vad det kunde innebära och jag höll i brevet hela tiden som om det skulle försvinna om jag släppte det.

Dagarna efter ringdes samtal och knöts kontakter och så kom det till ett ultimatum. Om förläggaren fick som hon ville skulle det bli en bok, men först skulle det beslutas på ett utgivningsmöte dagen efter. Det var flera som skulle tycka. Hon lovade att ringa så fort hon hade besked.

Kevin hämtade på dagis och skola. Jag satt på nålar på jobbet. En minut över fem ringde Kevin mig.
”Hon har inte ringt”, sa han. ”Det är nog dåligt.”
”Hon har säkert inte hunnit, ge henne några minuter”, sa jag.

Tio över fem ringde jag Kevin. ”Jag kommer hem.” sa jag. Jag packade ihop mina saker, om jag skyndade mig kunde jag hinna med sexton-över-tåget. Kevin behövde mig därhemma.

Tolv minuter över fem ringde Kevin. ”Hon har ringt” sa han. ”De sa ja.”

Jag motstod impulsen att skrika ut beskedet till alla som var kvar på jobbet – såsom jag gjort när Kevin meddelade att han av misstag fått med sig värsta supertvättmaskinen från Coop, i stället för den halvdassiga rea-maskinen han betalat för – och så sprang jag till tåget. Skulle vi öppna den där champagnen vi haft i kylen i nästan fem år eller vad skulle vi göra? Något måste vi göra för att fira detta. Jag stannade till på Konsum på vägen från tåget och köpte flera sorters lyxglass och kakor fullsmockade med choklad och godis. Så åt vi glass och kakor till efterrätt den kvällen och firade med barnen.

Och nu har vi boken här.  Blank och ny, svart och grå och alldeles overkligt verklig. Jag vill stanna tiden lite nu och bara njuta. Som den första koppen kaffe efter en förlossning, när barnet är kollat och godkänt och man blir lämnad ifred en liten stund med fikabrickan, och bebisen ligger tätt intill och snusar och långsamt rör sina skrynkliga fingrar. När allt bara är bra, man har klarat av allting och inget ont kommer någonsin att få hända. Här vill jag vila en stund. Det blev en bok, den finns nu och inget ont kan hända den.

Hur vi läser nu

Som barn och ungdomar har vi helt enkelt större fantasi- och inlevelseförmåga än vuxna. Allt vad jag läste under de åren kommer att för alltid vara en del av min barndom; allt vad jag läser nu blir däremot endast en del av min vuxen-själv. Och den roman jag läst flera gånger än någon annan – kanske åtta – är Ursula K. LeGuins A Wizard of Earthsea, (Trollkarln från övärlden). Jag läste den första gången när jag var tio, och ingen annan bok kommer någonsin att betyda lika mycket för mig.

Förmodligen kommer inte ens min egen debutroman att betyda lika mycket. Jag kan min egen roman nästan utantill. Under en lång period var den viktigare för mig än någon annan berättelse. Men en vacker dag kommer jag att ha vuxit ur den. LeGuins roman växer jag däremot aldrig ur, därför att den så tidigt blev en del av mig. Den har förvandlats till myt och poesi inuti mig.

Hemma i Ohio köpte jag nyligen den femte romanen i LeGuins Övärlden-trilogi (inte heller hon kunde  hålla sig borta från Övärlden) och försvann in i den på ett sätt som jag sällan längre unnar mig med böcker. Numera läser jag mest för att se hur andra skrivit. Det har blivit så. Det finna väldigt få författare som fortfarande kan få mig att läsa medan jag står i köket och rör soppan. Eller cyklar hem från stationen. Nuförtiden hittar jag sällan böcker som lyckas föra mig bakom kulliserna av form och språk. Men LeGuins femte roman i Övärlden-trilogin The Other Wind var en sådan, åtminstone till en början.

Barnböcker däremot – det känns inte som om jag hinner läsa så mycket, men å andra hand blir det minst en halvtimmes barnboksläsande varje kväll. Med barnen alltså. Och där kan deras sagoglädje fortfarande dra mig in. Just nu läser vi här hemma mycket Bamse, samt Barbapappa, BeastQuest, Each Peach Pear Plum, Tintin, Ole Lund Kirkegaard och James and the Giant Peach.

Och jag ser hur sagorna blir en del av mina barn. Det vill jag unna dem, så länge jag kan. Det är så samhället skapas, av berättelser som formar vår identitet. Men det är svårt att forma om en vuxens identitet.

PS: Förresten är det någon som har tips för sommarläsning? Förutom Bamse läser jag just nu Shantaram av Gregory David Roberts och Göra gott av Trude Marstein. Vad läser ni just nu, och varför – och hur? Går det att som vuxen läsa som barn?

Att läsa korr på Kevins bok

”Mamma, vi sta gå upp å äta fusost!”

Tvååringens vädjan når mig någonstans långt bortifrån. Det blev sent igår, korret måste vara inne på onsdag. Då vi befinner oss i Ohio blev det här korrläsandet inte riktigt som jag tänkt mig. Det är det viktigaste korr jag någonsin läst och så är det alldeles, alldeles för stressat. Vi hann inte ens få det med posten innan vi åkte.

”Of course you can print it” sa svärmor. ”How many pages is it?”

”187.”

”Oh. I can print it at work on Monday.”

”But we have to turn it in Tuesday night. Sweden is six hours ahead and they need it on Wednesday. There’s no way we can read it all in two days.”

”Well. Go ahead then. Print it.”

”We’ll buy you a new ink cartridge.”

Jag tar bara de svenska delarna. Det är mest tidseffektivt så. Jag kan ändå inte läsa korr tillfredsställande på engelska, och Kevin kan det inte på svenska. Fast han läser de delarna ändå. Jag försöker lära honom korrekturtecknen, betonar vikten av att vara tydlig, ändringarna får inte kunna missförstås. Det känns helt overkligt, det här är så som texten kommer att se ut i tryck. Kevins gamla polare kommer förbi, kollar på manuset. ”Isn’t it exciting?” säger jag och tittar upp från papprena. ”It really is. What does the title mean?” Kevin vill inte, jag får förklara. Som tur är har polaren läst Pippi Långstrump för sin son. ”King of cannibals” heter det tydligen i den amerikanska översättningen. Smidig lösning.

Koncentrationen åter till texten. Jag får inte missa något. Jag som brukar kalla mig for ”Korr-satmaran” på jobbet. Som inte kan låta bli att korra ens när folk pratar. Som med lätthet korrar restaurangmenyer upp och ner. Jag får verkligen inte missa något. Hittar jag knappt några fel i en text blir jag orolig att jag missat. Hittar jag många vet jag att jag gjort det. Jag blir osäker. Ciggarett? Ballett? Innifrån? Jag vågar inte lita på min intuition men som tur är finns SAOL på nätet.

Nu sitter Kevin på verandan i den nästan tropiska värmen – sirenerna från utryckningsfordonen som rusar genom det lilla samhället på väg till den större staden en bit bort bryter tystnaden med ojämna mellanrum – och knappar in alltihop i ett mail till redaktören. Att scanna in eller faxa som vi tänkte först, det skulle de ha 1 dollar per sida för i copy shopen. Det är säkert ändringar på hundra av sidorna, vi kunde köpa en egen fax för de pengarna. Sälja den på e-bay sedan.

Snart midnatt, ett stilla regn börjar falla. Han har kommit till sid 55. Kan jag sova lugnt nu? Tvååringen kommer väcka mig tidigt i morgon igen. Fusost, mamma, fusost!

Frukost heter det.

Att döma en bok utifrån omslaget

På engelska heter det, ”The clothes make the man,” kläderna gör mannen, men det har jag aldrig velat tro på. Och så blev det ett återkommande bråk mellan mig och min mor: hon ville att jag skulle klä mig lite finare när vi skulle t. ex. till kyrkan. Men om det nu finns en gud, brukade jag svara, så tror jag att Gud ser förbi mina kläder.

På samma sätt har jag aldrig velat döma en hund efter håren eller en bok utifrån omslaget; men jag vet att alla gör så ändå. På min högstadieskola i Ohio tyckte bibliotekarien likadant — hon skar bort alla omslagen och ersatt dem med färgpapper. Bara titeln och färgen på pappret skilde The last of the Mohicans från Moby Dick. Det var 1980-talet det. Resultatet blev att mina kompisar och jag dömde ut hela skönlitteratursamlingen: Jag kan inte minnas att jag lånade en enda bok från det biblioteket.

Därför var jag minst sagt nervös inför omslagsprocessen till Numera negerkung. Men såhär gick det till: jag fick in idéer från folk på bloggen och skickade iväg dem till förlaget. Efter ett tag kom förlaget med ett omslagsutkast. Jag fick lite panik. Ska det där föreställa boken? undrade jag (men vilket omslag som helst, inlusive rent färgpapper, hade nog gett samma panikkänsla). Jag skrev ut utkastet i svartvitt, vände på det, frågade folk vad omslaget sa dem. Sedan återkom jag med  synpunkter. Förlaget hade synpunkter på mina synpunkter. Det blev en ny version som alla var nöjda med. Inte så intressant men så gick det till.

Sedan har förlaget även använt bilden till sin höstbokskatalog!

Ni andra: vad har ni haft för omslagserfarenheter?

Kevins hustru från diskbaljan

Jag diskar igen. Vår diskmaskin gick sönder för en tid sedan, och det var ett gemensamt beslut att inte köpa någon ny. Det är ju mest Kevin som diskar ändå, tänkte jag. Och att plocka ur diskmaskinen är på min tio-i-topp över trista saker jag gärna undviker.

Men nu diskar jag igen. Det är OK. Kevin jobbar med sitt manus. Stress, förlaget vill ha slutversion om ett par dagar. Det är viktigt, jätteviktigt. Sedan blir det sättning och korr. Hoppas jag får läsa korr i alla fall. Om jag hinner. Fotbollspåsar, tvätt, städning, tack-kort till dagisfröknarna, present till kusinen som tar studenten, packning till lägerskolan, knäckebröd till svärmor, mer tvätt.

För drygt ett år sedan hade jag suckat ljudligt och vänt mig mot Kevin just nu. Med tjatig ton krävt att han motiverade sina prioriteringar. ”Varför har du rätt till egen tid till skrivande när så mycket av min lediga tid går åt till pliktsysslor? Varför lägger du energi på de där manusen, vad ska det tjäna till? Varför ska jag stå ut med zombie-Kevin för att du skrivit halva natten igen?”

Det hände något hos mig när det blev klart att det skulle bli en bok. Plötsligt fick jag oändligt mycket mer tålamod. Och jag var tacksam att jag inte krävt att han gav upp. För jag kan erkänna att jag önskade det ibland, men insåg samtidigt att jag alltid vetat vad jag fick när jag bestämde mig för Kevin. Han har skrivit så länge jag känt honom. Kevin som inte skriver är otänkbart. Det har alltid funnits halvfärdiga manus, fullklottrade anteckningsböcker och diskussioner om historierna i hans huvud i vårt liv tillsammans. Det var inget som kom fram efter några månader. Nej, han kallade sig writer första gången vi någonsin pratade med varandra i telefon. Jag tyckte det var lite arrogant, jag kunde inte riktigt skillnaden mellan writer och author. Tio år senare kan jag skillnaden och börjar förstå allt vad den innebär.

Jag är oändligt tacksam för att det äntligen blir en bok. Det är något som har landat, något som äntligen har kommit fram. Det var rätt att inte ge upp.

Så skriv du, så diskar jag. Det är det minsta jag kan göra efter alla år av tvivel.

Förlåt men jag gillar papper

Hej Augustin och Kalle!

Just nu håller jag på att lägga in de sista ändringarna på manuset. Det kräver tid. Det måste bli ordentligt gjort, det är sista chansen och jag hinner egentligen inte blogga just nu.

Men ikväll ville jag ta en liten paus och skriva lite om det här med papper. Om skrivblock. Om pennor och artiklar som rivits ur tidningen. Jag skulle tro att jag just nu är inne på Numera negerkungs femtonde redigering, kanske tjugonde. Sist jag jobbade med den var i juni. Nu har jag gått tillbaka och kollat upp vissa formuleringar i det allra första utkastet, som skrevs i en röd skrivbok som min lillebror gav mig. Jag har förstått att de allra flesta numera föredrar att skriva direkt på datorn, men inte jag. Vissa kallar mig för Amish, andra säger, ”You’re a Luddite, man!” (Kitt, man, det betyder likt teknologi-fientlig). Men mitt manus är min dagbok, mitt konstverk, mitt snuttefilt.

I den röda skrivboken hittar jag dagboksanteckningr som jag skrev för två år sedan på planet hem från Ohio. Jag hittar blyertsskisser, tidningsartiklar, lustigheter som barnen sagt som jag skrivit ner i marginalerna, idéanteckningar för andra romaner, pappret från en tepåse, ett kvitto från Goodwill Thrift Store, gloslistor som jag samlat ihop under skrivandets gång. Samt alla mina första överstrykningar. Ja du, ordbehandlingsprogram i all ära, men jag vill inte bara behandla mina ord. Jag vill skriva. Samla. Teckna och antecka. I min skrivbok.

I fredags väckte en kvinna mig på pendeltåget: ”Det är slutstation!”

Jag höll den nya skrivboken i famnen som ett gosedjur. Det blir aldrig samma känsla med en dator, inte för mig.

Förlåt, men jag gillar papper.