Vadå författare? Jag har inte ens ett omslag! Help! (utökat)

Okej Augustin, min första tanke när jag läser ditt inlägg är: Är Kerstin Ekman verkligen med i Svenska Akademien? Kolla själv, säger min hustru. Ja, där satt det. Eller hon. Stol nummer femton; hon deltar inte längre står det.

Men vem som kallat mig författare? Ärligt talat är det bara du som kallat mig det. I ditt inlägg, samt när du berättade om hur ett barn en gång frågade varför jag hade en blyertspenna bakom örat:”Därför att han är författare” svarade du — jag blev jättesmickrad!. Men hos mig är ”författare” är än så länge ytterligare ett f-word. Kalle är författare, han hade för katten boken på köksbordet (Toffs bok); och du — självaste KB intyger att Augustin Erba är författare till Ensamhetens broar! Du har till och med tilldelats ISBN-nummer!

Jag har telefonnummer och … omslagsångest.

Nu är det snart februari, säljmaterialet ska skickas in till tidningen Svensk Bokhandels höstkatalog om några månader och det börjar bli omslagsdags. Jag har lovat förlaget att skicka in idéer under helgen. Vad utgör ett effektivt omslag? Jag har kunnat utröna vissa trender: närbilder på händer, ansikten och urringningar. Landskapsmålningar, konstverk, kärnkraftverk.

Min bok handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige. Innehåller även inslag av hip-hop, hybris, och funderingar kring krig och samvete. Så — för första gången i Debutanbloggens korta historia ställer vi en direkt fråga till Eder. Till läsarna! To the people who read this stuff. På förlegad svenska: Hvad tycken I? Eller på Philly-engelska: ”Hey youz guys, what d’ya think should be on the cover, eh?” Den som bidrar med ett vinnande förslag får en rundguidning i Jordbro (släkt och bekanta till anställda hos Debutantbloggen.se AB Inc. Ltd. får ej delta i tävlingen)!

Oy! Boken heter förresten Numera negerkung. Av många skäl.

PS: Kalle och Augustin, hur gick omslagsprocessen till för era böcker? Hade ni något att säga till om?

PPS: Men varför jag valde att skriva? Jag har helt enkelt aldrig lyckats bli kvitt beroendet. Och när jag var sju, var böcker det bästa jag visste, jag lovade mig själv att en dag skriva för sjuåringar. När jag blev åtta lovade jag mig själv att i stället skriva för åttaåringar. Sedan fyllde jag nio….

Kevins hustru talar ut om pliktläsning och destruktiv kritik

Nu har jag träffat er, Kalles och Augustins respektive, och jag kan inte längre hålla tillbaka den här frågan som jag har funderat på så länge. Är ni sådana här fruar/flickvänner som hela tiden har stöttat era män/pojkvänner i hans skrivande?

Det är nämligen inte jag.

Det första manus jag läste som Kevin skrivit hette Pig Iron. (Jag tycker alltid han haft en känsla för fyndiga titlar, fortsättningarna skulle heta Piggy Back och Pig Tails.) Jag satte mig med manuset på ett café på en sidogata i centrala Philadelphia. Utrustad med rödpenna och en stor kaffe gjorde jag mig beredd på att läsa vad jag trodde var en mer eller mindre färdig bok. Men en bit in i texten fick jag en panikartad känsla i magen. Det räckte inte att stuva om ett och annat ord och stryka ett onödigt adjektiv. Jag började kryssa hela stycken, skriva elaka kommentarer i marginalen. Till slut gav jag upp, tänkte att det fick räcka för idag. Jag drack ur kaffet och gick hem till Kevin med mina kommentarer. Jag var rak och hård. Trist. Överdrivet. Funkar inte. Kevin blev sur. Det hjälpte ju inte att jag sa så där. Jag skulle inte peka ut fel, jag skulle komma med konstruktiv kritik, förslag på förbättring, och alltid, alltid säga något positivt. Jag blev sur. Jag måste väl få vara ärlig? Om han ville veta vad jag tyckte måste jag väl få säga det, det måste han kunna ta. Vi slutade diskussionen som ovänner. Jag återvände aldrig till Pig Iron.

Jag har läst massor av Kevins texter, eller börjat läsa. För oftast blev det som med Pig Iron, en bit in i texten insåg jag att det här funkar inte, det är inte trovärdigt, jag avskyr karaktärerna, historien är ologisk, det kommer i alla fall inte att bli en bok. Förutom magontet blev jag då frustrerad. Varför måste jag göra det här? Måste jag det? Ingår det i de äktenskapliga plikterna? Tack-kommentarer av typen ”Tack min kära Olle/Lisa/Stumpan – du som läst allt och alltid trott på mig” ger mig förskräckligt dåligt samvete. Även så i Toffs bok. Varför kan ni men inte jag? Är de texter ni fått läsa mycket bättre från början? Är det en och samma text som harvas år efter år och kommentarerna är av typen ”Älskling, tycker du att det ska vara ’och’ eller ’men’ längst ner på sid 37?” Eller har även er författaraspirant producerat fler manus än ni minns under åren ni känt honom? I så fall: Hur gör ni? Hur hinner ni? Hur orkar ni? Vill ni inte läsa riktiga böcker? Måste ni inte kolla annonsen för grannhuset? Får ni inte Ellos-katalogen?

Många var de halvlästa manus som  brände i väskan tills de började fransa i kanterna. Jag försökte allt, tvinga mig att läsa genom att inte ha med något annat läsbart (plötsligt blev Metro väldigt intressant), läsa på väg till jobbet och sedan unna mig att läsa något annat på vägen hem (alltför lätt att fuska med). Men det blev inte gjort och kritiken jag kom med blev inte bra. Vi blev alltid ovänner. Så Kevin slutade be mig att läsa, han vände sig till gamla kompisar, elever, flyktiga bekanta. Mitt dåliga samvete växte varje gång han diskuterade någon ny aspirant han tänkte fråga. Vad borde han betala den där tjejen i SO-trean för att hon läste hans manus? Trodde jag att hon skulle klara att läsa korr inför utskick till förlag?

Ja ni fattar hur man känner sig.

Som tur är bad han mig läsa Numera Negerkung och för första gången längtade jag efter läsningen och kunde faktiskt ge konstruktiv kritik. Kanske var det bara det jag behövde, ett tillräckligt bra manus. Men vägen dit var verkligen inte min förtjänst. Tio år av skrivande har gått mellan Pig Iron och Numera Negerkung. Och jag har inte varit något stöd på den resan. Snarare har den klarats av trots mig.

In order to become successful, one must project an image of success

Precis som Augustin säger, Kevin: du har skrivit förr. Du kommer att göra det igen. Och igen. Och igen. Annars skulle du inte ha skrivit ”Numera negerkung”. Alla som skriver något så vansinnigt tidskrävande, ansträngande och hopplöst som en roman har det i sig. Det där smått maniska behovet av att bara få det ur sig. Vad det än är.

Jag har många gånger pratat med journalistvänner om att man borde sätta sig ner och skriva en riktig horroman. En riktigt spekulativ jävla deckare, kanske i skärgårdsmiljö. Komplett med en alkoholiserad kriminalkommisarie som älskar jazz och har ett havererat äktenskap bakom sig. Som ibland tar långa promenader på stranden ”för att bena ut det här fallet”. Men grejen är den att det inte funkar så. Man kan inte suggerera sig själv till att älska skit.

För visst är det så: man måste älska det man skriver, eftersom man älskar att skriva. Annars skriver man inte en bok. Och att skriva något man hatar bara för att tjäna en hacka, det går inte. Dels skulle man känna en lust att tvaga sig med stålborste efter varje avslutat bajskapitel. Dels skulle det inte bli bra. 

Det blir inte alltid bra ändå, det är sant. Mången författare därute har älskat sin text, som sedan sågats, glömts bort och försvunnit. Men jag är övertygad om att de böcker som hyllats, älskats och köpts har älskats av sina författare. Åtminstone i något stadium av tillblivelsen.

Vart vill jag komma? Jo: du älskar att skriva, Kevin. Annars hade du inte suttit här. Och älskar man att skriva, så skriver man.  Ibland mer, ibland mindre. Ibland för sig själv, ibland för en allmänhet. Så deppa inte – skriv.

/Kalle