Plötsligt händer det!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Ni vet att jag har kämpat. Ni vet att jag har gnällt. Ni vet att jag har skrivit men inte kommit vidare med mitt/mina nya manus. Nu har något hänt.

För typ ett och ett halvt år sedan började jag skriva på en ny novellsamling. Det blev aldrig mycket med det. Det rann ut i sanden. Jag hittade andra texter att skriva eller andra grejer att ägna mig åt. Det skulle inte bli något av det manuset. Trodde jag. Utkastet är nästan färdigt. Behöver bara lite mer text.

Vad hände? Då och då har jag plockat upp manuset. Skrivit på det. Jobbat med det. Tänkt på det. Reflekterat och funderat och processat. Under sommaren har det varit orört. Jag har inte velat eller orkat med det. Men i början av höstterminen plockade jag upp manuset. Dammade av det. Berättade om det för min snubbe. Beskrev de texter jag hade skrivit och vilka jag tänkte skriva. Då insåg jag det: ”Första utkastet till manuset är ju typ klart!”

Samlingen är en del av min konstnärliga forskning. Det var därför jag plockade upp manuset och dammade av det i början av hösten. Vid terminsstart av Författarskolans magisterkurs steg 2. Nu har det växt och kommer att vara mer än en novellsamling. När jag började jobba med manuset igen upptäckte jag dessutom att det kändes genomtänkt och strukturerat och inte alls kaosartat. Det känns som om jag vet vad jag håller på med. Vilket jag antagligen också gör – måste bara lita på det.

 

p.s Vad händer hos dig i det här trista höstvädret? d.s

Kan du skriva manuset åt mig?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det här med att skriva igen. På någonting nytt. Jag skriver mycket. Skriver korta texter, texter som jag inte vet vad jag ska göra med eller var de hör hemma. Det är härligt och befriande. Men att skriva på någonting nytt. Ja, det gör jag också. Skriver på ett nytt manus. Det är svårt. Jag är förvirrad och vilsen och tappar självförtroendet och vet inte vad jag ska göra. Allt jag vill är att någon ska sparka in dörren och skriva manuset åt mig. Skriva ett första utkast.

I en av essäerna i Det som får plats erkänner jag att jag har svårt att skriva fram en berättelse. När jag skriver har jag svårt att veta vad texten egentligen handlar om. Jag skriver ett händelseförlopp och skriver fram en person som gör och tänker en massa saker. Ofta har jag en idé om ett tema som jag vill undersöka. Typ våld i nära relationer, mobbning, gruppdynamik osv. Jag utsätter mina personer för det här temat. Men jag tänker att tema och handling inte är samma sak. Tänker att handlingen är händelseförloppet, dramaturgin. Om texten inte har handling, bara ett tema, faller den.

I mitt nya manus vet jag vad jag vill undersöka och problematisera. Men jag har svårt att hitta handlingen. En berättelse. Just nu är det en mängd scener staplade på varandra – och det är okej. Det är det första steget i min skrivprocess. Men jag längtar efter att scenerna ska ta slut och jag får börja rota i texten och hitta berättelsen. Därför: Kan någon skriva färdigt det första utkastet åt mig?

p.s Mitt forskningsprojekt om flickor i mina och andras texter går framåt. Jag börjar hitta en struktur och plan. Hoppas på att kunna dela med mig av mina tankar och idéer i ett inlägg snart d.s

Att skriva igen

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Nu har jag haft min älskade lilla bok i fyra månader. Den ligger bredvid mig på skrivbordet och jag tittar på den när jag tappar självförtroendet. Bläddrar i den och tänker att har jag skrivit en bok klarar jag att skriva en till.

Jag har börjat skriva igen. Skrivit på en och samma text i flera veckor. Inte skrivit någon sida och sedan kastat mig in i något annat. Jag har stannat i samma berättelse. Vet inte vad som kommer hända eller hur det kommer att bli men jag har kul. Det som får plats ligger bredvid datorn och peppar mig till att fortsätta skriva.

Att skriva på någonting nytt. Att vara i ett annat manus. I våras hade jag ingen ro. Skrev på tre olika manus samtidigt och en massa andra texter som inte blev något av. Sedan sa jag åt mig själv att pausa. Inte skriva. Jag jobbade med texter till skolan: examensessän och andra uppgifter. Ingenting annat.

Att vila var rätt beslut. Att lägga undan tankarna på att färdigställa ett manus och ge ut en andra bok. Mitt primära mål nu är att skriva och att få ihop ett manus som jag kan jobba med.

Jag längtar efter skrivandet. När jag avslutar skrivpasset vill jag fortsätta. Jag hatar uttrycket ”En ska sluta när det är som roligast”, men med skrivandet gäller det för mig. Jag vill sluta när jag fortfarande är inne i det. När jag längtar efter att fortsätta. Skriver jag för länge känner jag mig tömd och jag vill inte skriva nästa dag. Då är jag trött på manuset och sur på det och tycker att det är skitdåligt. Längtar jag efter det, längtar in i skrivandet och berättelsen, bryr jag mig inte om det är skitdåligt.
Jag skriver på morgonen. Från klockan 07.00-09.30. Då börjar Ring P1 och jag tar kaffepaus. Ring P1 är det bästa sättet att vakna ur mitt eget skapande och kliva ut ur mitt eget huvud. Sedan jobbar jag med kursverksamhet och läser manus för lektörsutlåtanden och förbereder framträdanden eller workshops. Skrivlivet rullar på helt enkelt.

p.s Hur har du med skrivandet? d.s

Varför skulle jag njuta när jag kan oroa mig?

bildmaricakallner16Tjo!

Någon sa: ”Slappna av!” Jag ljög och sa att jag försökte.
Sedan låg jag på golvet och vred mig. Jag sa till min snubbe: ”Jag klarar inte det här. Jag kan inte skriva längre. Jag hatar mina nya texter. Vad är det som är fel?!”

 

Han knäckte nöten. Jag är på tre platser i skrivandet: 1. Ett manus som snart ska bli en bok. 2. Ett manus som snart är färdigt för att skickas ut till förlag. 3. Ett manus som växer fram. Jag: Förvirrad.

Att vara på de här tre platserna skapar en oro i skrivandet. Utgivningen och manuset som snart ska skickas ut får mig att tänka produktivt. Jag måste producera text. Men i det nya manuset vill jag söka mig fram. Leta. Gå fel. Hitta rätt. Det produktiva förstör sökandet.

Under hösten skrev jag med motvilja och magknip. Stress. Bli färdig, bli färdig! Egentligen befinner jag mig i ett skönt läge. Jag kan ta det lugnt. Ett manus håller på att bli bok, ett manus väntar på att skickas. Alltså borde jag slappna av, njuta av det nya som kan växa fram. Som kan ta sin tid. Njuta av skrivandet.

Fast varför njuta när jag kan stressa? När jag kan oroa mig. När jag kan vanka av och an och slita mitt hår och gnissla tänder och göra utfall mot mina texter och säga att det är skit. Skit det jag skriver. Skit det jag skapar. Skit det jag gör. Ja varför byta stress mot njutning?

Hur är det att njuta av skrivandet? Det är roligt. Inte svårare än så: det är roligt att skriva och jag tycker om det. Det är orden som jag tycker om, berättelsen och personerna jag tycker om. Det är texten jag tycker om. Den är i mig när jag skriver och när jag inte skriver. Den är i mig när jag lagar mat, åker buss, borstar tänderna. Den är mig när jag läser eller ser på teve eller när jag försöker ha ett vettigt samtal med någon. Jag längtar efter texten och längtar efter att skriva den. Då njuter jag. Då har jag roligt. Det är kul att skriva.

Är det roligt att stressa? Nej. Hur bryter jag mönstret? Det hjälpte att säga det högt: ”Jag känner oro för att jag är på flera platser samtidigt.” Sedan skrev jag en novell och jag bara skrev och skrev och skrev och skrev. Orden flög ur mig. Bra! Fortsätter jag såhär borde manuset vara färdigt om …

Varför, varför, varför, varför är det så svårt att slappna av?

Kollage

bildmaricakallner16Tjo!

Jag är här, jag är där. Jag är uppe och jag är nere. Trådar hänger och slänger. Det händer mycket i livet och i skrivandet. Jag försöker knyta ihop allt med ett textkollage.

Jag bestämmer att den här veckan ska vara en skrivarvecka. Jag ska skriva och skriva.

Förra veckan fick jag Lina Wolffs autograf! Hon gjorde ett författarbesök på Skrivpedagoglinjen (Skurups folkhögskola) och jag höll andan för att inte skrika: DU ÄR MIN IDOL!!!!

De här böckerna läser jag nu:
De polyglotta älskarna, Lina Wolff.
Förr eller senare exploderar jag – John Green.
Skriv – en bok om att skriva, Bente Clod

Jag åker in till stan för att skriva på en ny plats. I ett rum. Ett rum som jag gillar och har längtat efter att skriva i. Jag tar bussen in till stan. Promenad till rummet och en hund och hens husse går in i mig. Först husse sedan hund. I rummet köper jag te och chokladboll och jag sätter mig och när jag öppnar ordbehandlaren startar en elektrisk såg. Jag vet inte vad en sådan såg heter men det låter skithögt och det luktar trä. Det luktar gott. Ljudet kommer ovanifrån. Över mitt huvud. Jag vill inte ha sågspån i håret.

Sitter fast i det nya manuset. Hittar inte energin. Hur hittar jag den igen? Umgås med texten i tankarna. Söker mig tillbaka till den. Jag längtar tillbaka till den och längtar tillbaka till energin.

Jag har börjat sjunga i en kör. En gospelkör och jag älskar det.

Övar upp min kreativitet. På Författarskolans fördjupningskurs tränar vi på att vara kreativa. Genom övningar och uppgifter och utmaningar. Vi ska ge oss själva utmaningar. Jag säger åt mig själv att röra mer på mig. Att sätta kroppen i rörelse.

Skriver det som får plats i berättelsen i skrivandet i livet i tiden. När jag säger ”Mitt nya manus” menar jag inte ett nytt manus utan tre nya manus som alla går under namnet Mitt nya manus.

Jag har skrivit ett prosafragment som heter Du måste förstå det. Läs den här om du vill: http://maricakallner.se/index.php/skrivboken/407-du-maste-foersta-det

Tid för releasefesten är bestämd. Det blir kl. 17. Alltså: 18 mars kl 17 på Garaget, Lönngatan 30 i Malmö. Hoppas att vi ses där!

p.s Hur mår du och ditt skrivande? d.s