Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3