Hur lång tid tar det att skriva en bok?

ThomasSå här några veckor efter att min bok kommit ut konstaterar jag att det finns en fråga som jag får mycket oftare än någon annan. Alltså, om boken – jag får en hel del andra frågor också. En väldigt vanlig jag får är exempelvis ”vad blir det för mat?”.

Nej, frågan jag får oftast, om boken då, är: ”Hur lång tid tog det att skriva den?”

Det är inget fel på frågan. Den vittnar om en nyfikenhet hos den som frågar. Hur sjutton blir en bok till liksom?

Jag förstår varför man ställer den, jag har själv ställt den – och vi har haft den som enkätfråga här på bloggen. Men det är en väldigt klurig fråga. Faktiskt.

På ett sätt kan jag svara väldigt enkelt. Jag fick idén och började skriva i maj, skrev till nyår, redigerade sedan till nästa maj då jag skickade in till förlag, och någon gång under hösten skrev vi kontrakt och därefter tog en ny redigeringsvända vid, följd av en korrvända och sedan provtryck, tryck och release i maj ytterligare ett år senare. Så 7 månader, 1 år eller 2 år beroende på hur man ser på det.

Det är det enkla svaret.

Ett helt annat sätt att svara skulle kunna vara: ”Typ 28 år.”

För det är så lång tid det tog, ungefär för jag minns inte riktigt, från det att jag kom på hur kul det var med skrivande till dess att min första roman, också känd som ”boken”, kom ut. Fast det är ju oerhört lång tid. Det skulle innebära att jag max hinner med en till roman under min livstid. Eller två om jag slår medelåldern hyfsat rejält och dessutom fortfarande kan skriva…

Eller så svarar jag 3-4 år sissådär. Då inkluderar vi tiden för att varva upp skrivandet. Den perioden när jag gick kurser, skrev noveller ”på beställning”, kritiserade vänners texter och fick mina texter kritiserade. När jag gick från att skriva ”på måfå, vid inspiration” till att skriva något jag bestämt mig för att göra, och att göra det oavsett vilket motstånd jag utsattes för, inre eller yttre.

Men ok, om vi skiter i det filosofiska, hur lång tid tar det nu då? Nu när jag har övat upp mig till en viss basnivå? Nu när jag vet att jag kan producera en romanlång text som når någon form av mål? Det är trots allt en fråga som är högst relevant för mig själv. För vet jag det kan jag planera kring mitt skrivande lite realistiskt.

Ord per dag är ett vanligt mätetal. Stephen King säger 2500 om jag inte minns fel. Nu skriver han på engelska (fler ord) på heltid (fler minuter att skriva) och helt utan att redigera medan han skriver (fler ord igen) – så det känns ju bara delvis relevant. Framförallt för min planering.

Dessutom, vad är ”ord per dag”?

Jag har därför, av ren nyfikenhet, bestämt mig för att mäta hur mycket jag skriver per dag. Inte hur många ord jag plitar ner de dagar jag skriver. Utan: Hur många ord i mitt senaste projekt blir det per dag över tid? Med hänsyn tagen till att livet händer runtomkring, att jag debutantbloggar, går på releasefester, lyssnar på barnens konserter, och har jobb som gör att jag inte alltid orkar/hinner skriva något.

300 ord per dag.

Eller precis därunder.

Det är vad jag presterar i snitt. På mitt manus. Nu har jag bara mätt sedan februari, men det är ändå hyfsat mycket mätdata.

Med den takten når jag mitt mål för det manus jag håller på med i månadsskiftet september/oktober. Jag skulle vilja bli klar tidigare, men jag ser också att skall jag kunna klara det krävs en insats av något slag. En fokuserad skrivperiod för att höja snittet avsevärt.

Så utifrån detta kan jag säga att jag kan producera en 70000-ordsroman på knappt 8 månader, och en 50000-ordsroman på fem och en halv.

Är det viktig kunskap? Nej, inte alls. Men det gör att jag vet, och att jag inte behöver misströsta de dagar det känns som att det inte rör sig framåt. I snitt gör det det, och jag vet när jag kan förvänta mig att kunna spåna på nästa projekt…

Är det någon annan som roat sig med liknande övningar? Om så, vad kom ni fram till? Eller är jag helt enkelt tokig som gör sånt här?

OFF #6: När kommer nästa bok?

(Här svarar jag på frågor jag ofta får och som jag helst bara besvarar en gång. En förklaring finns här . De tidigare frågorna kan läsas här.

 

Den sjätte och kanske sista frågan i Ofta Frågade Frågor-serien är en modern klassiker, tillika en som jag är säker på att alla debutanter har fått höra alldeles för tidigt. Jag har medvetet sparat den till sist, eftersom det är först nu som jag har något som liknar ett svar.

”Jaha, nu är din bok ute. Men när kommer nästa?”

Första gången jag fick den frågan hade Gå på djupet inte ens kommit ut, och jag hade inte en tanke på nästa berättelse. Jag minns att jag blev oerhört förvånad: komma här och fråga om bok två när bok ett fortfarande är varm från tryckpressen? Är det inte att gå händelserna i förväg något alldeles kolossalt?

Den gången var jag mållös. De närmast påföljande gångerna hade jag två svar förberedda: ett om yxskaft och en mångordig variant på ”Ingen aning, och bilen går bra?”.

Man vill ju inte lova för mycket. För även om man kan räkna bakåt, är det som ni vet ganska många steg från idé till publicerad bok – och vad kan inte gå fel på vart och ett av dessa steg? Uppslag kan spricka och pengar kan ta slut. En kändis kan skriva en likadan bok med maximalt dålig tajming. Förlaget kan refusera – nej, att du har gett ut en bok är ingen garanti för att du får ge ut en till. Skrivkramp, dåliga tider och ett rågat mått av vidskepelse ovanpå det… nej, frågan är inte enkel att besvara.

Men nu har jag börjat jobba med nästa projekt. Arbetet med Femton minuter till, som är arbetstiteln på underverket in spe, tjuvstartade i våras. Research- och planeringsfasen är just avslutad, och det är dags att börja skriva. Så nu vågar jag mig på en gissning.

Det tog mig ett år att skriva Gå på djupet. Därefter ett halvår innan manuset träffade rätt förlag, och så ytterligare ett år av redigeringstid, liggtid och annan tid som jag sammantaget kallar liggtid på förlaget. Två och ett halvt år, alltså. Har man redan ett välvilligt förlag* och erfarenhet av tajmingen kanske man kan stryka på sin höjd ett år. Jahapp. Då har vi ett och ett halvt år kvar. (Som absolut minimum, okej? Och förutsatt att man kan ägna åtminstone sex heltidsmånader åt fanskapet. Det kan ta åtta år också, glöm aldrig det!)

Så om allt går som smort. Om ingenting kommer i vägen. Om Gud vill, skorna och uppslagen håller, pengar kommer in, inspirationen flödar oavbrutet, storyn landar exakt där den ska, förläggaren ger tummen upp direkt utan alltför stora ändringar och allt annat går min väg. Då kommer Femton minuter till ut i november 2011. Minsta försening, och den kommer våren 2012 istället. Inshallah.

(Oddsen på det? Som att Bajen går upp i allsvenskan i år.)

Nu börjar jag skriva på den. Önska mig lycka till.

/Marcus

 

* Mitt förlag är välvilligt, men kontraktet omfattar bara Gå på djupet, och det finns aldrig några garantier för att en förläggare gillar ”tvåan” bara för att han gillade ”ettan”…

OFF #5: Hur känns det?

Den här var inte med i den ursprungliga uppsättningen OFF. (För den nytillkomne: OFF = ofta frågade frågor, som jag svarar på här i bloggen med ojämna mellanrum.) Men denna sportjournalistiska superklyschfråga har snabbt seglat upp även på min topplista över frågor jag ofta får.

Alltså: hur känns det nu då? En och en halv vecka efter release, efter att den värsta Sören Cratz-förkylningen gått över och boken faktiskt finns på hyllorna därute i handeln?


Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
Den bästa skyltningen jag sett hittills.

För det första: en enorm glädje över att det är på riktigt. För fastän jag vetat i över ett år att jag ska bli publicerad, fastän jag har kunnat fingra på den fysiska boken i en och en halv månad, är det inte förrän nu det känns att det faktiskt är på riktigt. Jag är författare nu. Både Akademibokhandeln och Bokia har tagit in Gå på djupet. Och jag får stå bredvid Ranelid! Även om det sistnämnda kanske mest bör skyllas på bokstavsordning, är det en mäktig känsla. På nyhetsbordet ligger Susanna Alakoskis nya, John Ajvide Lindqvists nya, Johan Theorins nya, Suzanne Brøggers nya… och så jag då. Nästan surrealistiskt häftigt.

För det andra: en oro för vad som ska hända härnäst. Hur i hela fridens namn ska jag lyckas locka intet ont anande bokköpare att köpa Gå på djupet i den konkurrensen? Hur länge får boken ligga på nyhetsbordet innan de bestämmer centralt att ”Näe, den här säljer nog inte, dom har lurat oss”? Kommer media att nappa på utskicken förlaget har gjort, att här finns en ny debutroman att exploatera?

För det tredje: en slags rastlöshet inför framtiden. Nu vill jag gå ut och slå på stora trumman för Gå på djupet, försöka få varenda tidning att skriva om mig och recensera boken (hittills går det väl sådär, kan man säga), försöka få varenda bloggare och twittrare att blogga och twittra om min debut. Men jag har också börjat bli rastlös inför kommande projekt. Borde jag inte ta tag i dem ordentligt redan nu?

Ungefär så känns det. Vilken känsla som överväger beror nog på tillfällig form och tillgång till kaffe och glukos.

Sådär, nu vet ni. Dags att bege sig ut och ragga media!

/Marcus

 

Fotnot: Marcus är huvudarrangör för årets SM i Poetry Slam, som börjar idag och håller på helgen ut. Han kommer därför inte att kunna hänga på bloggen så mycket under tiden. Har du vägarna förbi Reginateatern i Uppsala är du välkommen att hänga med honom där istället.

OFF #4: Vilket förlag är bäst?

Här svarar jag på frågor jag ofta får. En förklaring finns här. De tidigare frågorna kan läsas här, här och här.

Fjärde frågan i min OFF-serie kan väl sägas vara författarbranschens motsvarighet till sandlådans ”Vems pappa är starkast?” Vi som har barnasinnet kvar vet att den senare frågan givetvis bara kan besvaras med ett rungande ”Min pappa!” – såvitt inte pappan ifråga betett sig sjusärdeles illa.

Det finns så många sätt att besvara den frågan att jag brukar bli svarslös. Det är dumt, eftersom det är en fråga jag fått förvånande ofta. Det finns ett par varianter, där ”Hade du inte varit mycket gladare om du blivit antagen av Bonniers eller Norstedts?” nog är den vanligaste.  Jag kan tänka mig att den som ställer frågan ser förlagsvärlden ungefär som ett seriesystem i fotboll: ”Klart att man hellre blir signad av Manchester United än av typ Wolverhampton!”

Det är en rolig jämförelse, särskilt i mitt debutsammanhang, så jag ska uppehålla mig en stund vid den. För visst är det fett att spela i Manchester United. Men hur mycket speltid får man egentligen, om man ideligen måste konkurrera med Wayne Rooney och Ranel… eh… Ronaldo? Hade det kanske inte varit bättre att vara tränarens förstahandsval i Wolves, spela mot samma motstånd och göra fler mål?

För att återgå till förlagen: jodå, visst kan det vara en prestige och en stor ära att bli utgiven av giganterna Bonniers och Norstedts. (Aspirerar man på att bli Augustnominerad, vilket jag är mycket långt från att göra, kan det rentav vara en förutsättning.) Men i slutändan spelar förlagsnamnet mindre roll.

Det här gör ett förlag till bra i mina ögon:

  1. De håller vad de lovar.
  2. De gillar vad de har signat, och jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för alla parter.
  3. De har bra distribution (så att boken finns att få tag på).
  4. De har tillräckligt bra PR och marknadsföring (så att folk vet att boken finns).
  5. Kontakten mellan förlag och författare funkar bra.

De enda punkter på den listan som kräver någon slags storlek är distributionen och marknadsföringen – därför att med storlek kommer oftast ekonomiska resurser. Men här kommer fotbollsjämförelsen in igen: konkurrensen om resurserna är större på ett större förlag, och det är inte alls säkert att man får mer utrymme i Bonniers B-lag än i Kalla Kulors A-lag. Och som bland andra Piratförlaget har visat, är det ibland häpnadsväckande hur väl man kan väga upp mindre resurser med smarta affärer.

I allt annat handlar det om andra saker. Som vilken typ av författare man är, och hur man vill jobba. Som vilken redaktör man får, och hur personkemin funkar med redaktören. Det är sånt som är viktigt i slutändan – och det har ingenting med förlagets storlek att göra.

För mig, som gärna tar tag i saker själv, gillar korta beslutsvägar och snabba puckar och desstom har en lättare (odiagnosticerad) vuxen-adhd, har det hittills varit utmärkt att bli signad av just Kalla Kulor. Hade jag varit någon annan, hade kanske något annat varit bättre. Eller lika bra.

Nu får det vara nog med OFF för ett tag. Nästa gång jag skriver blir det nåt helt annat. Vad sägs till exempel om modellfotografering?

/Marcus

OFF#3: Hur mycket tjänar du?

Här svarar jag på frågor jag ofta får. En förklaring finns här. De tidigare frågorna kan läsas här och här.

 

Tredje frågan ut i min OFF-serie handlar om pengar. Människor, kanske särskilt i Stockholm där jag bor numera, tenderar att bry sig mycket om pengar. Framför allt andras pengar.

Det finns några varianter på den här frågan: ”Blir du rik nu?” ”Hur mycket tjänar man per bok?” ”Vad motsvarar det i månadslön?” ”Hur många böcker måste man sälja för att det ska gå runt?” Ibland är frågorna mer direkta och ibland snarast diskreta, men de syftar alla till samma sak: att ta reda på hur fet man blir på sitt författarskap.

Den korta versionen (favorit i repris): Vet inte. Jag är bara författare. Fråga förlagets räknenissedivision.

Den dryga versionen: ”Inte så mycket som du gör på ditt jobb, så om det är pengarna du är ute efter kan du lugnt stanna kvar på Kontorsslav AB.”

Båda versionerna är någorlunda sanna. En tredje version är att finansiella data tenderar att vara konfidentiella på alla företag, och att det gäller även i förlagsnäringen. En Mattias Boström på Piratförlaget har gjort följande genomgång av förlagsekonomin för den som är specialintresserad – observera dock att den varken gäller Piratförlaget självt eller Kalla Kulor Förlag.

På Kalla Kulor (och Piratförlaget, för den delen) kör man med en avtalsmodell som blir allt vanligare: när alla kostnader för produktion, tryck, inlaga, omslag, marknadsföring, försäljning m.m. är betalade, delar förlaget och författaren på vinsten. (Och så ska staten förstås ha sin del av kakan också. Det är häftigt att betala skatt, som Mona sa.) Går boken inte runt blir det ingenting alls. Går man tvåhundra spänn plus blir det en hundring var innan skatt. Går man en miljon plus blir man lite rikare än så.

Förskott? Nej.

Hur mycket jag tjänar på Gå på djupet beror alltså helt och hållet på hur många böcker vi lyckas sälja. Enkelt, inte sant?

/Marcus

Ofta Frågade Frågor #2: Är det en ungdomsbok?

När man berättar att man ska ge ut en bok – vilket jag gör allt oftare – får man ofta intresserade följdfrågor. Väldigt ofta påminner frågorna om de frågor man fick förra gången man berättade för någon att man ska ge ut en bok. Efter ett tag kan frågorna upplevas som lite tröttsamma – ehuru långt från ”Är det inte tråkigt att fylla år på julafton”-nivån – och jag passar därmed på att stämma i bäcken. Nästa gång någon frågar kanske jag hänvisar hit, om jag ids vara dryg nog för det.

Förra inlägget, om varför jag skriver om fotboll, finns här.

Fråga två: ”Är det en ungdomsbok?”

Frågan uppträder i regel antingen så fort jag har nämnt ordet ”fotboll”, eller som följdfråga på fråga ett. (Det var till och med ett förlag som ställde den på manusstadiet, genom att skicka manuset till sin ungdomsredaktion vilken naturligtvis refuserade.) Det tycks vara närmast självklart för folk att en bok om fotboll är en ungdomsbok à la Åshöjdens BK, trots att den absoluta majoriteten av världens fotbollssupportrar inte är ”ungdomar”.  Och som vanligt finns det en lång och en kort version på svaret.

Den korta versionen lyder: Nej.

Den långa versionen är lite mer komplicerad, men betyder nej den också. För naturligtvis är det så att läs- eller fotbollsintresserade ungdomar kan läsa Gå på djupet med stor behållning – läsintresse är inte åldersberoende ens när boken handlar om fotboll. Men boken är inte skriven specifikt för ungdomar. Fotbollsböcker för ungdomar brukar handla om femtonåriga killar som spelar Gothia Cup, försöker slå sig in i junior- eller division 5-laget och cyklar till träningen. Eventuellt skaffar de en tjej under tiden, tjafsar lite med någon förälder och oroar sig över högstadiebetygen.

Gå på djupet handlar inte om den fotbollen. Den handlar om den fotbollen där man tjänar miljoner, tar Porschen till träningen, knullar runt och får panikångest. Den fotbollen där man super och slåss, där man blir kallad fitta tio gånger per träning och biter ihop. Också. (När man inte stänker in en perfekt volley i bortre krysset och blir unisont hyllad av en oxtokig supporterklack, förstås.)

Det finns en viss skillnad där.

Gå på djupet beskriver verkligheten bakom sportsidorna och idolreportagen. Det är en bok för alla som bryr sig om fotboll eller om människorna bakom kändisfasaderna. Ungdomar också.

Men inte är det någon ”ungdomsbok” för det.

/Marcus

Ofta Frågade Frågor #1: Varför fotboll?

Det händer mig ibland att jag i sociala sammanhang råkar berätta att jag ska ge ut en bok. Allt oftare, därför att jag långsamt börjat förstå, och tro på, att det faktiskt kommer att bli en riktig bok och att den faktiskt kommer att finnas i en riktig bokhandel. (Till exempel här. Eller här.)

Det är oftast trevligt, eftersom folk är glada för min skull, tycker att det är häftigt att jag har skrivit en roman och så vidare. (Ibland är det nästan lite pinsamt trevligt. Jag är inte så bra på att ta emot beröm. Men hallå, lilla jag liksom…)

Men det finns ett antal frågor, som man till och med hinner tröttna på innan boken ens kommer ut. Än så länge är de inte i närheten av ”Är det inte hemskt tråkigt att fylla år på julafton?” eller ”Hur känns det att Hammarby spelar i superettan i år?”, men de tar sig. Så för att stämma i bäcken tänkte jag passa på att svara på dem här. Så att jag kan svara med en webbadress nästa gång jag får frågan.

Först ut: ”Varför skriver du om fotboll?”

Jo. Jag skriver om fotboll för att ingen annan gör det. Åtminstone inte på det här sättet.

Det finns en lång version också, och den börjar på Söderstadions norra läktare. Det har nog inte undgått så många att jag är mycket fotbollsintresserad och därtill Hammarbysupporter, och som sådan sitter man (eller står) emellanåt på en läktare för att titta på Hammarby. En av alla dessa matchdagar satt jag och tittade på spelarna som värmde upp där nedanför mig, och så slog det mig:

Fan. Dom är ju skitsmå! Jag är äldre än nästan varenda en av dom!

Det finns många sätt att märka att man är gammal.

Alltnog. Från insikten att allsvenska herrfotbollsspelare oftast är betydligt mer pojkar än de herrar de utger sig för att vara, var det inte långt till nästa tanke: tanken på utlandsproffsen. De lovande talangerna. De som ger sig iväg i unga år, till ett främmande land med en främmande kultur och för det mesta ett helt annat språk. Helt vanliga, mellanmjölkssvenska pojkar som plötsligt befinner sig i en tillvaro där de tjänar absurda pengar, där de kan läsa sitt namn i tidningsrubrikerna varje söndag, där alla känner igen dem och älskar dem – och där en hel stads förhoppningar vilar tungt över hans axlar.

Är inte det ett miljöombyte som förtjänar att beskrivas i skönlitteraturen? Jo, det gör det verkligen. Och känslorna! Tankarna! Relationerna! Livet utanför fotbollsplanen!

Är det en situation som har skildrats då? Nej, det är det inte. Den situationen har lämnats till skandalböcker och idolreportage – och taffligt spökskrivna självbiografier.

Världen behöver helt enkelt min bok. Svårare än så är det inte.

/Marcus