411 gram bok

Tada! Nu är omslaget till Vi går varvet officiellt! Formgivare är Emelie Crispin Ekström, och jag tycker så mycket om det. Gillar att det sker en rörelse i bilden för det är ett så centralt tema i berättelsen. Gillar också att man inte ser om personen är en kille eller tjej. Men det bästa är: klottret på skåpet. Be kind always. Temat som Emelie har fångat så klurigt.

Vi går varvet

Förlaget frågade mig innan om jag hade några tankar krig hur omslaget skulle se ut men jag gav dem fria händer. Får erkänna att det var med viss nervositet jag öppnade mailet med tre ganska snarlika förslag som jag skulle tycka till om. Tur att jag gillade det! Det var precis som jag hade tänkte mig. Men ganska overkligt att se sitt eget namn i tryck så där, ska det vara så stort? Jag fick vara med och finlira i sluttampen och önskade mer färg i bilden, vilket det sedan blev.

På Rabén & Sjögrens sida kan man läsa mer om boken och om mig. Vi går varvet går nu också att förboka hos Adlibris och Bokus. Det finns ett datum för när den släpps, 10 juni. Det är mycket på en gång nu!

På Adlibris kan man se bokens vikt: 411 gram. Hur de nu kan veta det, den finns ju inte fysiskt ännu. Undrar hur det kommer att kännas att hålla boken i min hand? Fram tills nu har jag tänkt tusen gånger att det bara är ett skämt, att någon skojar med mig. Så kanske, kanske, när jag känner vikten av den kommer också att kännas på riktigt. Jag längtar till dess.

En bajskorv på omslaget!

Omslaget till ljudboksserien Kämpa tjejer! Design: Emma Graves

Tre veckor kvar till släpp och jag har fått omslaget till Kämpa tjejer! Hurra! Det är min grymma förläggare Emma Danielsson som har hittat på att emojin med glad bajskorv ska vara med på omslaget. Jag älskar den!

Och det är superkul att erfarna Emma Graves har formgivit omslaget. Det ska ge en känsla av tjejigt hälsomagasin, praktikanten Jossan på omöjligt uppdrag och en viff av komedi. Omslaget kommer att synas som en liten ruta i Storytel-appen och i Storytel Reader-läsplattan. Det är alltså inget vanligt bokomslag – men det är mitt bokomslag! Jag tycker att det sticker ut och det måste vara en bra sak. ”Hallå! Här är jag, en kul grej du måste lyssna på!”

Emojisarna glad bajskorv och högklackad sko representerar verkligen min humor och anger tonen i Kämpa tjejer! De har också betydelse för berättelsen från start. Jossan hamnar så att säga i skiten direkt.

Jag är glad att min förläggare plockade upp detta ”spår” och att emojisarna blivit en del av omslaget. Samtidigt är jag rånervös. Nu är författardrömmen här. Nu debuterar jag. Hjälp! Och kan jag verkligen ha en bajskorv på omslaget? Haha!

Ha en fin vecka! 💩

Boken har gått till tryck

Foto: Jini Sofia Lee

Tillbaka i vardagen med jobb och barn som ska till förskola och skola. Första veckan på jobbet efter semestern blev minst sagt intensiv. Väldigt mycket på jobbet samtidigt som min bok skulle gå till tryck. Det blev en hel del småjusteringar sista veckan både för mig och illustratören. Så blev det fredag och sista korrvändan. Även då hittade jag en del småfel som hade smugit sig in. Fredag eftermiddag precis innan jag skulle gå från jobbet och hämta barnen fick jag så den absolut sista versionen. Jag kollade jag igenom de saker jag hade bett om skulle rättas till, men hann inte läsa igenom allt en sista gång, utan jag valde att godkänna den ändå. Och boken gick iväg till tryck!

Vilken känsla! Arbetet med skrivandet av boken är klart! Jag har satt min sista punkt.
I fredags var jag alldeles för trött för att riktigt kunna ta in det hela, och än mindre att fira. Men det var många vänner som hörde av sig och gladdes för min skull och jag kände att det var äkta, genuin glädje och det kommer att finnas gott om tillfällen att fira med var och en så småningom.

Det börjar kännas mer verkligt för mig och även för mina vänner nu när boken är klar och det finns ett omslag att visa upp. Kollegor engagerar sig och det känns nästan som de tycker att det är minst lika spännande som jag.

Titeln ja, den blev ändrad under sista veckan. ”Kluriga ordens ABC” kommer den heta. Och så här ser omslaget se ut, framsida och baksida:

Jag har lagt den dyra Champagnen på kylning i väntan på att boken kommer. Nu börjar arbetet med att skriva pressrelease, planera releasefest och planera inför bokmässan. Precis efter att boken gick till tryck dök tusen frågor upp i mitt huvud som jag måste fråga min förläggare. Allt det här ju nytt för mig. Det är första gången jag är med om allt detta och för mig är det som att vandra på en gata med nyfallen snö. En gata som så många har gått längs före mig, men jag lämnar för första gången mina avtryck i snön.

När detta inlägg publiceras är mig på konferens med jobbet. Jag befinner mig då i helt annan värld än skrivarvärlden. Dessa två världar är fundamentalt olika, men jag är så tacksam att jag får uppleva båda. Jag har också medvetet försökt skilja dem åt, knappt pratat om min bok på jobbet, men sakta men säkert börjar de två världarna glida in i varandra. En del av författarrollen börjar även uppenbara sig på mitt vanliga jobb och det kändes jobbigt i början, att mina kollegor skulle få veta att jag skrev, men nu börjar jag vänja mig vid att jag även kan ses som författare på jobbet. Mitt skrivande jag är en väldigt stor del av vem jag är. Och den delen får nu också komma fram på mitt vanliga jobb och det känns faktiskt bra.

 

 

 

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.

När orden försvinner

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂

På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Vilket är ditt absoluta favoritomslag?

Don’t judge a book by it’s cover – heter det visst. Men i bokbranschen är det ju precis det man gör. Det är via omslaget vi får det första intrycket, blir sugen på att läsa (eller inte läsa) och det är där vi tar vårt köp- eller lånebeslut. Några av de vackraste omslagen jag vet, är till exempel The human factor av Graham Greene, Travels in the scriptorium av Paul Auster och Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson:

 

Så när förlaget, formgivaren och jag började arbeta med omslaget till Kanske imorgon, så kände jag vilket viktigt beslut det var. Och jag hade redan då en ganska klar bild i huvudet: Eftersom huvudkaraktärerna Monikas och Evas, till en början ofrivilliga, vänskap börjar på Roslagsbanan så tänkte jag mig ett tomt tågsäte på framsidan. Melankoliskt, så där. Kanske med några bortglömda lurar på.

En riktigt, usel idé skulle det visa sig.

Briefen jag lämnade till formgivaren var inte heller särskilt enkel att tyda: Omslaget ska utstråla den värme och humor som finns i boken – men samtidigt tragiken. Locka – men inte vara påträngande. Skapa nyfikenhet – utan att avslöja för mycket. Kommunicera vilken genre boken rör sig inom – utan att skriva på näsan. Sticka ut i butikshyllan _ utan att skryta… 

Den stackars omslagsformgivaren försökte tyda mina instruktioner och det blev… Tja. Det blev väl ungefär som man kan vänta sig när en ordperson lägger sig i vad en formperson gör.

Så vi strök det och jag bad henne (Karolina Furtenbach) att istället utgå från sin egen känsla av boken och skapa något utifrån det. Och den här gången blev resultatet fantastiskt! Det blev till och med flera varianter av fungerande omslag – och när vi tillslut enades om den som jag, förlaget och formgivaren tyckte var bäst, så kändes det helt rätt i magen. Så den 19 mars är det… *trumvirvel*… den här som landar i butik:

Nu är jag väldigt nyfiken på vad du tycker om resultatet – och vilka omslag som är dina favoriter?

Omslag … igen.

Jag vet inte vad det är, jag är nog aningens fixerad vid omslag. Men häromkvällen råkade jag få syn på hur böckerna på mitt nattduksbord såg ut, egentligen:

Till vänster Marian Keyes, till höger Bodil Sjöström (som jag med stor behållning håller på och läser just nu). Keyes står näst på tur. Men de har alltså legat på varandra där på bordet och när jag häromdagen flyttade på dem såg jag hur lika de är. Jag tycker att det är fascinerande att två helt olika formgivare har ansett att författarnas namn skulle stå i vitt, att titlarna skulle ha gult, att det behövdes en bil och att vägens färg skulle vara rödaktig. Och så är det den blå bakgrunden hos båda också.

Trots alla likheter på omslaget är de båda böckerna ändå rätt olika på utsidan, de ger olika känslor, hos mig i alla fall. Typsnitten jobbar på olika sätt, även bilderna. Mercy Close ger en mer stilla känsla (duh, bilen är parkerad och personen står utanför och tittar stilla på havet). Route 66 är igång, det är glädje, värme och fart.

Det är spännande hur lika men ändå olika två omslag kan vara.

Hur lika är de invändigt då? Jag vet inte, jag har bara läst halva Sjöströms (som är fantastisk!) och inget ur Keyes. Adlibris skriver: 

Hemligheten på Mercy Close:

Marian Keyes efterlängtade nya roman med familjen Walsh är äntligen här! 34 år gammal har Helen Walsh liv inte blivit som hon tänkt sig. Sin lägenhet har hon blivit av med, arbetet som privatdetektiv går inget vidare och hennes underbara pojkvän insisterar på att vara väldigt godvän med sin exfru.

Så när Helens ex Jay Parker hör av sig med ett fall för henne, blir hon nyfiken. När det visar sig att det gäller försvinnandet av Wayne Diffney, en fjärdedel av Irlands största pojkband någonsin, då är hon minst sagt fast.

Bandet har en återföreningsturné på gång och Helen dras in i en värld av märkliga frisyrer, stora herrgårdar och ännu större egon, där alla har en baktanke. Men det finns fortfarande inga tecken av Wayne och tiden håller på att rinna ut.

Kommer hon att kunna knäcka fallet och ge sin karriär en ny start? Kommer Jay lyckas ta sig tillbaka in i hennes liv? Ska de mörka tankarna som alltid förföljer henne komma ikapp igen?

Route 66 går till Trollhättan:

Lena och Maggan kör route 66 mellan Chicago och Los Angeles. Medan Maggan letar sevärdheter borrar sig Lena allt djupare in i sitt förflutna och till de händelser i Trollhättan för ett år sedan som förändrade hela hennes familj. Både Lena och hennes syskon är vuxna och lever välordnade liv men när deras mamma fick Alzheimers förändrades syskonrelationerna i grunden och framför allt ändrades Lenas relation med sin pappa.

Längs vägen får Lena och Maggan tid att prata om sitt förhållande och om passionen som försvunnit. Men också om vad det är som gör att de fungerar så bra tillsammans. Men allra mest är Lena i konfrontation med sig själv och hon funderar mycket på vem hon är, vem hon varit och hur allt kommer att bli.

Längs vägen passerar de cowboydans i Tucumacari, möter Las Vegas öronbedövande spelhallar och känner tystnaden i Grand Canyon. Och de möter människor så udda att de tror att de har hamnat mitt i en film.

Hmm. Helt olika är de kanske inte invändigt heller …

Omslaget till Skogens hjärta

Illustrationen till Skogens hjärta av Sergey Shikin

För ungefär tre veckor sedan presenterade jag en första glimt av omslaget till Skogens hjärta. Men bara några timmar efter publicering så tog jag ner det inlägget.  Läs mer om orsakerna bakom det beslutet. Nu kan jag äntligen visa hur omslaget ser ut. De korrekta filerna har anlänt från Morten Ravnbö och är nu upptankade på tryckeriets server. Om en vecka kommer jag hålla provtrycket i handen, och sedan är det bara dagar innan den släpps.

Få saker är så viktigt för en bok som omslaget. Alla vet att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det är precis det vi gör, hela tiden. Omslaget är bokens affischpelare. Lyckas den locka åskådarens fantasi så är chansen mycket större att man också köper boken. Till Drakhornet valde jag att göra en mangabauer. Tanken var nog att fortsätta i den stilen genom hela serien. Men så var jag på Eurocon i somras och plötsligt förändrades allt.

På Eurocon träffade jag bl.a. en massa sköna ryssar. I Ryssland publiceras det över 500 böcker med inhemsk fantasy och science fiction varje år. Ryssarna sa skämtsamt att de är ”självförsörjande” inom dessa genrer.

I foajén på konferensen fanns det några bord. Där kunde vem som helst lägga infoblad om allt mellan himmel och jord. Men när jag stod där och tittade så var det en specifik broschyr som fångade mig. På framsidan stod en ensam kvinna och blickade ner i en dal fylld med gamla tempelruiner. Det var ett fantastisk ljus i bilden, och trots att den helt uppenbart var tecknad så kändes den nästan fotografisk.

Inuti broschyren fanns det ena makalösa omslaget efter det andra. De var alla fantasifulla och vackra, med titlarna i stiliserade kyrilliska bokstäver. Jag måste erkänna att jag blev lite förälskad. Längst bak stod det information om konstnären. Han hette Sergey Shikin, var en av veteranerna inom den ryska SF&F branschen och hade vunnit ett antal priser för sina illustrationer. Där fanns också en e-mailadress.

Så jag mailade.

Framsidan av Skogens hjärta. Klicka för en större bild

Han svarade snart och det visade sig att han var intresserad. Det fanns en scen i Skogens hjärta som jag tyckte skulle passa bra till omslaget, så jag översatte den till engelska och skickade. En tid senare mailade han tillbaka en sketch. Vi skickade mail fram och tillbaka, och han lade till och drog ifrån tills vi var nöjda med resultatet.

Omslaget är en full jacket cover, d.v.s. att bilden sträcker sig runt hela boken. Det kostade lite mer än att bara göra framsidan men jag tycker det är så grymt läckert. Förhoppningen är ju att boken ska kännas lite lyxig när man håller den i handen.

Vi har använt samma fonter och snirklingar som till Drakhornet. På så sätt blir det förhoppningsvis en bra grafisk kontinuitet mellan böckerna, trots att tecknarstilen är ganska radikalt annorlunda.

Annars måste jag säga att jag är supernöjd med Sergeys arbete. Överallt i bilden finns det spännande små detaljer och ljuskontraster. Kan knappt vänta på att få se hur det tar sig ut på provtrycket.

Jag spritter av glädje!

Igår fick jag mitt provexemplar från tryckeriet. Det är egentligen det andra provtrycket, vi upptäckte några fel i det första och var tvungna att korrigera. Det är ju visserligen precis det man har provtryck till. Men det gjorde också att jag inte riktigt kunde hålla boken i handen och känna det där ”Yes! Här är min bok!”

Men vad är det egentligen för böcker han har i hyllan? Klicka på bilden och se om du kan spana några intressanta titlar.

Så anlände provtryck nr 2. Och det var perfekt. Så nu står jag här, känner vikten i handen, och suger in känslan. Det här har jag gjort. Med mina egna händer. Från början till slut. Mitt eget verk. I ett större perspektiv är det kanske lite konstigt att fästa så stor vikt vid 570 gram cellulosa, men för mig är det en seger.

Jag är mycket nöjd med kvalitén på boken. Pappret har en bra känsla och de mjuka pärmarna känns glatta, tjocka och slitstarka. Mattlamineringen gör att illustrationen blir en aning dovare i ton än vad jag först trodde. Men det gör det nästan bara bättre, den trollska skogen blir ännu mer trollsk. Jag är supernöjd med det jobb som Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden gjort. Jag kan riktigt känna hur Kilsbergens skogar sträcker sig, genom omslaget, mot mig.

Nu återstår ”bara” att skicka recensionsexemplar till tidningar och bokbloggar. Det blir nog mest bokbloggar skulle jag tro, även om jag faktiskt blev intervjuad av en lokaltidning igår. Det var väldigt trevligt. Hoppas på mer sådant i framtiden.

Här är det: Omslaget till Drakhornet!

Nu är det klart! Äntligen! Igår fick jag den sista versionen av omslaget i mailen. Det var en fantastisk känsla. Jag har tidigare skrivit om Drakhornets omslag, om varför jag vill att det ska vara i mangastil, men egentligen är dess tillkomst en ganska komplicerad historia.

I höstas funderade jag över hur jag skulle kunna få ett attraktivt omslag till Drakhornet. Fantasy och science fiction är ju väldigt roliga genrer på så sätt att omslagen nästan alltid är färgglada och fartfyllda. Jag har många omslag hemma i hylla som liksom vibrerar av fantasi och skön atmosfär.

Klicka på omslaget för att få en större bild.

Jag var väl medveten om att jag var tvungen att fixa något riktigt snyggt. Annars skulle det inte gå bra för boken. För omslaget är bokens främsta reklampelare. Det är omslaget som får en potentiell köpare att plocka upp boken och läsa baksidestexten. Det är omslaget som sätter tonen för innehållet.

Då jag driver mitt eget förlag var jag tvungen att fixa en illustratör. Så jag gjorde en lista i huvudet över folk jag kände och som på något sätt arbetade med grafisk design. Så plötsligt kom jag att tänka på Morten Ravnbo. Vi blev vänner under den tid vår familj bodde nere i Karlskrona. Jag mindes att han hade egen firma och gjorde riktigt snygga saker och att han även hade gjort några bokomslag. Så jag tog kontakt med Morten, och skön som han är, högg han direkt.

Morten hade några intressanta förslag. Han tänkte att vi kanske skulle klä upp några modeller i 1800-talskläder och fotografera dem, för att sedan bearbeta bilderna i photoshop och göra något riktigt snyggt med målningskänsla. Men jag visste ju redan att jag ville ha det i mangastil. Då visar det sig att Morten nyss haft en praktikant, Darlene van der Heiden som både pratar japanska och tecknar manga. Hon bor visserligen i Mexico, men det är inga problem då internet förbinder oss alla.

Vi kontaktade Darlene och hon tyckte det lät som ett roligt projekt. Sedan följde en lång och fascinerande process. Förutom manga har jag ju också en stor förkärlek för John Bauer. Jag berättade det för Morten och han undrade omedelbart om jag ville ha omslaget i Art Nouveau/Jugendstil. Sedan fick han förklara för mig vad det var. Jag har ju liksom inte läst konsthistoria. Men tydligen var det en stark våg inom konstvärlden runt förra sekelskiftet. Det utmärkte sig bl.a. med en förkärlek för organiska former och Bauer var klart influerad av det.

Vi skickade skisser fram och tillbaka mellan Mexico och Sverige. Jag sände lite bilder jag hittade på nätet som jag gillade, samt en massa John Bauermålningar. Darlene gjorde fantastiska karaktärsskisser. Slutligen började saker och ting ta form. Det var massor av småpill. Allt från vilket håll Snuvas (trollets) öron skulle stå, till formen på hornet, till Hannas hårfärg. Varje steg på vägen gav Morten ovärderliga tips och idéer och höll sin vakande hand över hela projektet. När Darlene slutligen var klar med karaktärsdesign och bakgrund så var det också Morten som satte samman allt, la dit text, pillade med färgerna, arbetade med diverse filter och… ja jag vet inte allt. Jag är ingen grafisk designer. Morten är det. 😉

Slutresultatet är något som jag personligen är mycket nöjd med. Jag har testat det på lite tonåringar jag har kontakt med över Facebook och fått väldigt god respons, så jag tror att det kommer att fungera perfekt på målgruppen.

Men självklart är jag mycket nyfiken på vad ni som läser debutantbloggen tycker! Kommentera gärna och skriv precis vad du tänker. Jag vill veta.

Därför är Drakhornets omslag i mangastil

För fyra år sedan, när Drakhornet fortfarande var ett frö i mitt inre, var jag på SF-bokhandeln i Göteborg. Jag tittade runt lite, hamnade borta bland serietidningarna och lyckades till min stora glädje knipa åt mig några Valhallalbum av Peter Madsen. Bredvid dem stod ett konstalbum med fantastiska mangateckningar. Där och då slog tanken mig. ”Min bok ska ha ett mangaomslag!”

Akira. En av de största kultanimerna. Framtida dystopi, revolution, hemliga experiment, psykokinetiska krafter som löper amok, ond bråd död. Definitivt inget för barn.

Egentligen var idén förståelig. Jag har under många år varit en stor animenörd. Har slukat hundratals och åter hundratals timmar av små tecknade japanska pärlor. Det finns något i det japanska berättandet, som just genom att det stundtals skiljer sig så radikalt från hur det fungerar i väst, också gör det attraktivt. De vågar tänja på gränser vi inte kommer i närheten av, där finns världar vars fantasifullhet och märkliga design är så långt från en västerländsk tankevärld att man stundtals hissnar. Sedan är det säkert så att vi är lika intressanta, och stundtals besynnerliga, för dem. Fast omvänt.

Tyvärr köpte jag inte det där mangaalbumet. Det var ganska dyrt och jag tänkte väl att jag egentligen inte behövde det. Vad jag har ångrat det beslutet. Men idén fanns kvar. Mitt omslag skulle vara i mangastuk.

Så har det också blivit. Under de senaste månaderna har jag i nära samarbete med mina illustratörer Darlene van der Heiden och Morten Ravnbo jobbat fram ett omslag som jag är mycket nöjd med. Jag har tidigare berättat om min kärlek till John Bauer. För att försöka få fram en nordisk atmosfär har vi tittat mycket på hans konst och skapat en slags japansk variant av en Bauerskog.

Det finns fördelar med att ha sitt omslag i mangastil. Läste nyligen att 9% av all litteratur ungdomar läser idag är manga. Den japanska tecknartraditionen är oerhört stark och har under senare år gjort sitt segertåg över världen. Mangan är ett språk som dagens ungdomar förstår.

Men det finns klara nackdelar också. Det finns många äldre som inte känner till kulturen. Det är inte konstigt. I väst är vi vana vid att tecknat är något för barn. I japan finns det manga för alla åldersgrupper. Manga för vuxna är en självklarhet. En typisk japansk mangateckning med (i våra ögon) söta karaktärer, med stora ögon, bedöms därför i väst lätt som lite barnslig. Med ett sådant omslag kan man tro att boken är till för en yngre målgrupp än vad som är tänkt.

Neon Genesis Evangelion. Tonårsångest, blodiga strider och världsvid armageddon. Definitivt inget för barn.

Jag tror att det helt enkelt beror på hur gammal man är och hur mycket mangakultur man utsatts för. Det har också visat sig i reaktionerna när jag visat en teaser på omslaget för några betaläsare. De yngre betecknar den som ”Jättebra! Mörk, mystisk och fantasy.” Medan en av mina äldsta läsare ifrågasatte om det verkligen var representativt för innehållet då hon fick associationer till något barnprogram.

Jag tror stenhårt på omslaget. Jag tror att det passar perfekt för målgruppen, ungdomar och unga vuxna. För det är också de som mest influerats av mangakulturen. Men det är lite av ett högriskprojekt, det kan bli total succé, eller floppa. Men samtidigt måste man ju våga satsa lite! Hur ska man annars sticka ut?

Den svåra konsten att skriva en baksidestext

I vanliga fall brukar förlaget se till att skriva en gripande baksidestext. Men då jag har mitt eget förlag så faller även den lotten på mig. Att skriva baksidestext till sin egen bok är pest och pina. Man vill ju ha med allt! Men det är helt enkelt inte möjligt.

Jag läste någonstans att man i medel har sju sekunder på sig att fånga läsaren. Sedan sätter den potentielle köparen tillbaka boken i hyllan. Baksidestexten måste alltså redan från första meningen göra läsaren så pass nyfiken att den inte bara läser resten av baksidan utan dessutom gärna köper boken. Dessutom ska den ge en rättvisande känsla av vad boken handlar om, utan att avslöja för mycket.

Jag började med att inventera baksidorna på de böcker jag har hemma. Steg ett var att försöka känna efter hur tung texten var. Bara att snabbt vända på dem och känna efter vilka som var attraktiva att läsa. Jag märkte omedelbart att de med stora mängder text hade ett mycket större psykologiskt motstånd än de med lite text. Värsta var en del av min studielitteratur där förlagen utan vidare fyllt baksidorna från kant till kant med liten, svårläst text. De åkte in i hyllan igen.

De bästa baksidorna var läckert designade med sköna färger. Orden var så pass få att de, trots en relativt stor font, kanske bara upptog hälften av ytan. Det gjorde intrycket luftigt, och man hade inga problem med att sluka innehållet. Så började jag räkna ord. Kom fram till att en luftig text ligger på mellan 100-140 ord. Inte mer. Inte mindre heller egentligen, för då är det svårt att presentera vad boken handlar om.

Nu när ramarna var klara, så var det dags att formulera själva texten. Men var skulle man börja? Flera böcker verkade följa den här strukturen:

1. Presentera huvudpersonen
2. Något händer som tvingar ut huvudpersonen på ett äventyr (internet eller externt)
3. Inskärpa i läsaren att det här är väldigt spännande.
4. Några avslutande ord om bokens genre och eventuellt något om författaren.

Det borde ju inte vara allt för svårt? Fast det är klart. Jag har ju två huvudpersoner. Hur gör man då? Och hur inleder man utan att det blir klyschigt? Jag vet inte hur många varianter jag skrev. Men allt lät bara fel. Till slut tröttnade jag och började skriva oseriösa förslag. Plötsligt skrev mina fingrar: ”Erik var en enkel stallpojke. Påstod han i alla fall. Men ni vet hur det är med sådana där små glin.” Texten fortsatte att strömma ur fingrarna, i en allt mer raljant ton.

Jag tog en paus. Tittade på mitt lilla raljanta försökt. Så insåg jag att det fanns något där. Faktum var att texten hade en ny och intressant struktur som bröt sig aningen ur mallen. Ett stort antal vändor senare har redigeringspennan ersatt nästan allt med ny text. Men strukturen är den samma. Jag tror att den kommer att fylla sitt syfte.

Vad har ni för erfarenheter av baksidestexter? Vore intressant med fler perspektiv på det här.

Bebis nummer två

Ni undrar om det känns likadant när bebis nummer två kommer till världen?

Hur kan man annat än kapitulera inför en sådan här skönhet?

Tack, Selina och Olof, som gjorde det möjligt!

/Marcus

Hajp en månad innan

Nu är det en månad kvar tills En käftsmäll är också beröring släpps.

Med undertiteln ”Dikter för riktiga män” är den något som inte är så jättevanligt i poesivärlden: ett konceptalbum med dikter om manlighet och om den moderne mannens värld bland gymråttor, faderliga marknadschefer, indiekillar och gamla högstadiepuckon. Det är möjligt att textmassan innehåller en och annan bil också. Samt en sportvagn av märket Emmaljunga. Och ett par penisar. Och ett jävligt fyrkantigt ideal.

Jag vill gärna tro att det är en skön mix av allvar, vemod och skratt som då och då fastnar i halsen. En blandning av estradpoesi (för er som följt min spokenwordkarriär: Personligt brev, Angela, Förenklad självdeklaration, Kärlek i psykbrytets tid, Ishockeyfysik och Hotellfrukostbacon finns alla med!) och mer traditionellt upplagd diktning.

Bloggkollegan Liz kanske skulle ha kallat det ”kukhuvudpoesi”. Min förläggare skulle ha sagt att det är en hit. Själv låter jag titeln tala.

En käftsmäll är också beröring kommer dessutom att kvalificera mig för att söka medlemskap i Författarförbundet och liknande organisationer. Det ska bli skoj att se vad invalsnämnden tycker om lilla mig…

Kalla Kulor Förlag har tidigare gett ut endast en diktsamling. Men det är å andra sidan en banbrytande svensk översättning av den engelske punkpoetlegenden John Cooper Clarke – som varit förband åt Sex Pistols och Elvis Costello!

Jag är med andra ord i fint sällskap. Och det sägs att min diktsamling får en snarlik layout…

Som synes av bilden: det här är inte poesi för vem som helst…

Den som mest läser poesi för att analysera, dekonstruera och känna sig smart, har antagligen ingenting att hämta. Den som förstår debatten mellan OEI och Axess och tycker att den är spännande, kanske inte kommer att tycka samma sak om min poesi. För jag vet verkligen inte mycket om poesins teori och definitionsmängd. Jag har inte den blekaste aning om vad skillnaden är mellan poesi, lyrik och skaldekonst. Jag vet inte vad språkmaterialism är, och om jag är för eller emot. Jag har inte läst Stagnelius utan föredrar New Model Army. Inte ens versfötterna har jag nån koll på – i mina öron låter jambisk pentameter som en maträtt eller ett mätinstrument. Och dikterna har säkert blivit därefter.

Men det har också visat sig flera gånger att om man bara ger mig en scen, en mick och låter publiken bedöma, kommer jag att utklassa nästan vilken kritikerhyllad samtidspoet som helst.

Fenomenet återstår att analysera. Kanske handlar det om det som poetkollegan Malin uttryckte som ”Om du menar att du vill knulla, skriv för helvete inte om fåglar då!” Kanske handlar det om att min poesi har ett mer direkt uttryck, kanske rentav plattare, som till skillnad från djupare poeters troper och symboler går att förstå redan vid första lyssningen. Men kan man verkligen utesluta möjligheten att publiken helt enkelt har rätt?

Se mig på scen. (Eller på tuben.) Läs En käftsmäll är också beröring. Och gör din egen bedömning.

Om en månad är det dags.

/Marcus