En annan känsla

Nu är poesiboken satt och det var ju en intressant upplevelse. I somras fick jag lämna förslag på hur jag ville att framsidan skulle se ut. Jag hade en ganska tydlig bild. Förlaget köpte idén och tiden gick. Lite förseningar gjorde att jag ganska nyligen fick se boken satt i pdf. Jag blev så jävla lycklig av att läsa de bittra, eländiga, uppkäftiga och humoristiska dikterna, än mer lycklig över förlagets hyllande ord över dem. Sedan gick en dag till och framsidan låg i inkorgen en morgon. Jag satte morgonkaffet i fel strupe. Väldigt enkelt. Väldigt tydligt. Väldigt svårt att låta bli att undra vad i helvete det är för bok. Jag orkar inte ens fundera över recensionerna. Jag är så himla nöjd! Så kan det tydligen också kännas.

Liz

Blandade känslor

Nu börjar fantasierna bli verklighet. Jag fick veta att en blogg jag inte har någon personlig kontakt med har tagit upp min bok! Och inte bara det, den hade klippt in beskrivningstexten från nätbokhandeln och omlsagsbild! Det var första gången jag läste den texten också. Jag blev darrig i händerna och fick lite magknip.

Det var en bloggare som verkade gilla samma böcker och filmer som jag gillar och jag kom på mig själv med att verkligen, verkligen önska att boken föll den här personen i smaken, för då skulle jag ha lyckats. (och för att undvika vad Alain de Botton pratar om)

Och beskrivningen av boken sen. Det var direkt overkligt att läsa OM min bok. Jag älskar omslaget, ner i minsta detalj, så det var tillfredställande att se det där. Och lite absurt. Och en anledning att fira (choklad förstås).

Men mitt i glädjeyran har jag fått veta att det fortfarande finns saker att skriva om i boken. Precis när man trodde sig vara färdig! Jag som till och med firat att jag var klar. Skit. Dessutom är deadlinen klaustrofobiskt kort. Jag försöker intala mig att det verkligen är bättre att de här sakerna hittades nu än att det är något jag får höra när boken är tryckt, men mest vill jag sätta huvudet mellan knäna och djupandas.

Och så det där jävla debutantporträttet sen. Första gången jag varit tvungen att be om längre deadline. Varenda gång det hängde sig så skrev jag om det i en ny stil. Som artbeskrivning av en fågel. Som karaktärsbeskrivning till ett rollspel. Som Nobody Expects the Spanish Inquisition av Monty Python. Till sist skrotade jag alla tidigare försök och skrev om det från början. Nu är det gjort. Det här får duga.

Blandade känslor som sagt.

Point of no return

Så var det gjort. Packat och klart, ihopmonterat, polletterat, stämplat och ivägskickat. Gå på djupet har gått till tryck, och det går inte att ändra på.

Bara för det blir man såklart orolig. Fastän man alldeles nyss var övertygad om att allt var fullständigt genomlyst, röntgat och bearbetat ner till tarmluddnivå, blir man orolig.

Den där trettioprocentiga manuskortningen, visst drabbade den bara dödkött och inte några viktiga händelser? Den skar inte av händelseförloppet till obegriplighet, väl? Visst har den där mittfältarens namn ändrats på alla ställen, inte bara i del tre? Och hur var det med de där felplacerade interpunktionstecknen, de märkliga avstavningarna och den där oavslutade meningen – upptäckte vi dem verkligen i de ynkliga två korrekturvändorna?

Kalla Kulor är ett mycket litet förlag, och då får man göra mycket själv. Den sista korrekturvändan svarade jag för själv. Jag är ingen professionell korrekturläsare, och visst är det väl så som alla säger, att det är mycket svårare att upptäcka sina egna fel än andras?

Manuset har legat där länge – det var elva månader sedan jag blev antagen. Det borde verkligen ha funnits tid till att fixa till allt. Och fram till i förrgår trodde jag att det var gjort. Nu, när det inte går att ändra mer, är jag inte så säker längre.

Kanske är det något för min terapeut att bita i. Kanske är det bara en slags ovana vid långa deadlines.

Korta deadlines är jag van vid. Dem kan jag hantera. Som den gången jag var i Visby och läste poesi för gymnasieelever, och upptäckte ett brådskande sms från min förläggare:

”Sorry, du måste fixa ett debutantporträtt till Svensk Bokhandel nu. Kolla på svb.se för inspiration. Har blandat ihop två deadlines och det måste bli klart idag.”

Jag hade aldrig sett ett debutantporträtt förr. Men vad gör man? Ber att få låna en lärares dator, letar upp ett gäng debutantporträtt och skriver ut dem. Gotlandsbåten tar drygt tre timmar på sig att komma fram till Nynäshamn. En flottig burgare, en cola och fram med laptopen – till all lycka var den med ner eftersom den behövdes för ett föredrag om estradpoesins historia och utveckling. Fanns ingen tid att noja över kvalitet, inget utrymme att fundera över var man skulle börja, om det skulle bli bra och så vidare. Bara att kavla upp ärmarna och köra.

Tre timmar senare lade M/S Visby till i hamnen i Nynäs. Samtidigt fällde jag ihop datorn. Det här debutantporträttet var klart. Bra? Jag vet inte. Hade jag gjort bättre ifrån mig om jag haft en månad på mig? Antagligen inte. Korta deadlines is the shit, helt enkelt. Sätt mig under press och jag ska prestera. Det hör man ju. Press-tera.

Men med långa deadlines är det svårare. Ju längre tid man har på sig, desto segare blir det. Då blir det inte tillräckligt bråttom, och det som inte är tillräckligt bråttom blir av någon anledning inte heller tillräckligt viktigt. Ungefär som att man alltid missar bussen som går från gatan här nedanför, men man missar aldrig flyget till Athen. Eller som att den som har närmast till jobbet alltid kommer sist.

Man filade lite. Och sen gjorde man om det. Och så gjorde nån annan nånting, och så filade man igen. Och sen sa vi ”Nu är det klart”, och då var det det.

Och nu gick den precis, den långa deadlinen. Min debutroman befinner sig i limbo i Falun, och när den kommer därifrån kommer den att vara en riktig bok.

Mest av allt kommer det att kännas väldigt skönt. Men en liten känsla av pinsamhet lär ändå infinna sig. Att vi inte kunde upptäcka det där skämmiga felet, trots att vi hade så mycket tid!

/Marcus

PS. Ni vill se omslaget också, eller hur? Här är det!

2 x egotripp

De sista delarna av boken börjar komma på plats nu. Jag har skickat in sista omskrivningen (det var en pers kan jag lova). Jag har valt vilket namn jag ska publicera under och vilken titel min bok ska ha (äntligen). Kvar var alltså korrekturen, omslaget, författarfotot och författarpresentation samt baksidestext.

När det kommer till omslag så har jag vetorätt men inte tyckanderätt. Dvs, de skickar omslaget till mig och om jag hatar det och vägrar sätta mitt namn på det får jag säga nej, annars är det bara att tacka och ta emot. Inget velande och tyckande utan det är bara att förlita sig på att de kan sitt jobb. Och det kunde de.

Jag älskar mitt omslag. Älskar. Det är utan tvekan en supersnygg bok. Helt objektivt, jag lovar! Så jag gick omkring och talade om det för folk ”Har jag berättat att jag fått mitt omslag? Jaså det har jag? Har jag sagt att det är jättesnyggt?” tills alla hört det tills de storknade.

Och som om inte det var egotripp nog så har jag varit på fotografering. Det där fotot som ska vara jag i Svensk Bokhandels katalog i alla fall, om inte i boken. Jag blir full i skratt när jag tänker på det. Och fasligt stressad. Det här ska alltså säga något om mig? Jag som ser ut som en förvånad surikat på de flesta bilder. Eller får valnötshaka. Eller någon annan mer eller mindre inbillad fysisk skavank.

Nu har jag fotograferats av den här fotografen förut och det har alltid blivit bra bilder. Men den här gången var det svårt. Det var svårt att inte tänka på alla som ska se den här bilden och tycka saker. Det är rätt egalt vad de tycker, men de kommer att tycka något oavsett hur flyktigt.

Så jag funderade på att försöka se ut som en författare, men vilken författarfördom hade jag lust att ställa mig bakom? Svår och svartsynt? Förvirrad? Självgod? Mysig? Beläst? Reslutatet: jag såg ömsom förstoppad, rädd, arg, trött eller konstig ut.

Sen kom jag på att jag inte behöver försöka se ut som en författare. Jag är ju författare, uppenbarligen kan en författare se ut som jag. Min självbild börjar först nu innehålla tanken att jag är debutant och att en sådan faktiskt är författare. Att boken ska bli av, på riktigt. Omslaget har definitivt hjälpt till.

Det blev förstås en del bilder där jag ser ut som en surikat, blundar eller har munnen öppen och även om de också är trogna bilder av mig tror jag att vi håller oss till de bilder som blev bra. Och de blev riktigt bra. Jag ser bättre ut på dem än i verkligheten och gick ifrån fotograferingen med känslan av att inte nog med att jag snart har en tvättäkta bok i handen, jag är snygg också. Egotripp på min ära.

-Nene (som nu ‘bara’ har korrektur, författarpresentation och baksidestext kvar)

Marika King: Omlagsfrågor inför pocketutgåvan

Jag tror jag blev bortskämd med omslaget till min första bok. Det gick så enkelt. Vi hade pratat lite om omslag när jag var i Stockholm, kommit överens om att ett fotoomslag skulle passa och tittat lite på olika stilar på nätet.

Några veckor senare mejlade förläggaren två foton till mig nere i Afrika. Jag gillade båda två, men jag gillade det ena bättre. ”Det gör jag med”, sa förläggaren och föreslog glitter på texten. Och så där fortsatte det. Jag gillade allt som förlaget gjorde.

Men sedan har jag förstått att det inte alltid är så enkelt. När planeringen började inför utgivningen på pocket så ville förlaget ha ett nytt omslag – och plötsligt stämde ingenting. Och jag var tvungen att tänka efter. Vad kännetecknar egentligen ett bra omslag? Efter en stund kom jag fram till att ett ”bra” omslag (för mig):

1. associerar till rätt genre/innehåll (så att man får rätt förväntningar)
2. är säljande och ger köpimpuls, vilket hänger ihop med antingen:
A) en estetiskt tilltalande form, t ex val av färger, design, typsnitt; dvs. boken ser ”fin” ut (vilket förstås till viss del upplevs olika från person till person), och/eller
B) att det finns något som ”händer” på omslaget: något oväntat, någon kontrast, någon rörelse, något som fångar ens uppmärksamhet.
Kanske finns det redan massor av sådana här analyser gjorda. Som vanligt är det svårt att till hundra procent fånga något som är estetiskt – och som dessutom är en fråga om smak. Men vad säger ni? Hur har ni tänkt på era omslag? Hur bedömde ni om det passade er bok och om det var ”bra” eller ”dåligt”? Hur lätt eller svårt var det, och hur såg samarbetet med förlaget ut?
Nyfiken i en strut.
Marika/ med förhoppningsvis världens ”bästa” pocketomslag till Supernova nästa år

Gästinlägg: Anette Kindahl

I vanliga fall är jag lite snål och hård mot mig själv. Den här gången bestämde jag mig för att det var okej att drömma. Från allra första kapitlet jag skev på min roman tillät jag mig att fantisera om hur det skulle bli när den blev antagen och utgiven.

Jag målade upp bilder i mitt huvud hur det skulle vara att gå till det första mötet på förlaget, vad vi skulle säga och hur jag skulle vara klädd (snäv kjol, liten sammetsjacka och randig väst). När förläggaren bjöd på lyxig innekrog för att fira (damsmoking med sidenskjorta), första boksigneringen (klänning i medeltida snitt), första författarbesöket på bibliotek (röd manchesterkostym) och så vidare och så vidare…

Förutom alla behagliga dagdrömmar om hur fantastiskt mitt liv skulle bli när romanen var antagen fick jag också fantisera hur mycket som helst i själva skrivandet. Eftersom jag nog alltid levt mer inne i mitt huvud, än ute i verkligheten, upptäckte jag något underbart. Plötsligt kunde jag motivera fantiserandet, det fanns ett mål med det hela.

Det tog mig två år att skriva Kokongen. Det är mitt första romanförsök och det tog mycket längre tid än jag trodde när jag började och var också mycket svårare. Samtidigt är det nog det roligaste jag gjort.

Vad jag inte visste när jag fantiserade som mest var att det skulle ta ytterligare två år från det att jag skickade mitt manuskript till förlagen, innan den väl kommer ut. Inte förrän i april 2010 kommer Kokongen ut på Bonniers. Senast jag hörde något från förläggaren skulle de börja med omslaget. Det var i maj.

Jag försöker trösta mig med att min bästa tid är just nu. Nu, när allt ligger framför mig. Jag kan ostört fortsätta fantisera, verkligheten har ännu inte kommit ikapp och allt känns fortfarande lite overkligt.

Inte gjorde det någonting heller att jag inte hann skaffa den där uttänkta outfiten till första, och hittills enda, mötet på förlaget och något besök på lyxkrog har det verkligen inte blivit och jag väger nog 10 kilo för mycket för att smokingen riktigt ska komma till sin rätt men drömmen blev sann och hur ofta kan man säga det?

Att döma en bok utifrån omslaget

På engelska heter det, ”The clothes make the man,” kläderna gör mannen, men det har jag aldrig velat tro på. Och så blev det ett återkommande bråk mellan mig och min mor: hon ville att jag skulle klä mig lite finare när vi skulle t. ex. till kyrkan. Men om det nu finns en gud, brukade jag svara, så tror jag att Gud ser förbi mina kläder.

På samma sätt har jag aldrig velat döma en hund efter håren eller en bok utifrån omslaget; men jag vet att alla gör så ändå. På min högstadieskola i Ohio tyckte bibliotekarien likadant — hon skar bort alla omslagen och ersatt dem med färgpapper. Bara titeln och färgen på pappret skilde The last of the Mohicans från Moby Dick. Det var 1980-talet det. Resultatet blev att mina kompisar och jag dömde ut hela skönlitteratursamlingen: Jag kan inte minnas att jag lånade en enda bok från det biblioteket.

Därför var jag minst sagt nervös inför omslagsprocessen till Numera negerkung. Men såhär gick det till: jag fick in idéer från folk på bloggen och skickade iväg dem till förlaget. Efter ett tag kom förlaget med ett omslagsutkast. Jag fick lite panik. Ska det där föreställa boken? undrade jag (men vilket omslag som helst, inlusive rent färgpapper, hade nog gett samma panikkänsla). Jag skrev ut utkastet i svartvitt, vände på det, frågade folk vad omslaget sa dem. Sedan återkom jag med  synpunkter. Förlaget hade synpunkter på mina synpunkter. Det blev en ny version som alla var nöjda med. Inte så intressant men så gick det till.

Sedan har förlaget även använt bilden till sin höstbokskatalog!

Ni andra: vad har ni haft för omslagserfarenheter?

Vadå författare? Jag har inte ens ett omslag! Help! (utökat)

Okej Augustin, min första tanke när jag läser ditt inlägg är: Är Kerstin Ekman verkligen med i Svenska Akademien? Kolla själv, säger min hustru. Ja, där satt det. Eller hon. Stol nummer femton; hon deltar inte längre står det.

Men vem som kallat mig författare? Ärligt talat är det bara du som kallat mig det. I ditt inlägg, samt när du berättade om hur ett barn en gång frågade varför jag hade en blyertspenna bakom örat:”Därför att han är författare” svarade du — jag blev jättesmickrad!. Men hos mig är ”författare” är än så länge ytterligare ett f-word. Kalle är författare, han hade för katten boken på köksbordet (Toffs bok); och du — självaste KB intyger att Augustin Erba är författare till Ensamhetens broar! Du har till och med tilldelats ISBN-nummer!

Jag har telefonnummer och … omslagsångest.

Nu är det snart februari, säljmaterialet ska skickas in till tidningen Svensk Bokhandels höstkatalog om några månader och det börjar bli omslagsdags. Jag har lovat förlaget att skicka in idéer under helgen. Vad utgör ett effektivt omslag? Jag har kunnat utröna vissa trender: närbilder på händer, ansikten och urringningar. Landskapsmålningar, konstverk, kärnkraftverk.

Min bok handlar om en avhoppad amerikansk soldat som söker asyl i Sverige. Innehåller även inslag av hip-hop, hybris, och funderingar kring krig och samvete. Så — för första gången i Debutanbloggens korta historia ställer vi en direkt fråga till Eder. Till läsarna! To the people who read this stuff. På förlegad svenska: Hvad tycken I? Eller på Philly-engelska: ”Hey youz guys, what d’ya think should be on the cover, eh?” Den som bidrar med ett vinnande förslag får en rundguidning i Jordbro (släkt och bekanta till anställda hos Debutantbloggen.se AB Inc. Ltd. får ej delta i tävlingen)!

Oy! Boken heter förresten Numera negerkung. Av många skäl.

PS: Kalle och Augustin, hur gick omslagsprocessen till för era böcker? Hade ni något att säga till om?

PPS: Men varför jag valde att skriva? Jag har helt enkelt aldrig lyckats bli kvitt beroendet. Och när jag var sju, var böcker det bästa jag visste, jag lovade mig själv att en dag skriva för sjuåringar. När jag blev åtta lovade jag mig själv att i stället skriva för åttaåringar. Sedan fyllde jag nio….