Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

Oskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en argumentation i flera delar om varför egenutgivning var ett legitimt alternativ. Idag är det allt färre som ifrågasätter det. Idag har vi tusentals nystartade små förlag som ger ut enskilda författare eller mindre grupper av författare. Dessa mikroförlag har kanske inte alltid de stora volymerna, men de har en väldig bredd i sin utgivning och överraskande ofta håller de hög kvalitet. Det var ju annars en av de främsta farhågorna inför den nya tekniken, att marknaden skulle översvämmas av skräpböcker. Och visst finns det en hel del där ute som kanske inte skulle ha publicerats. Men i ärlighetens namn var det så även innan, när förlagen var ”grindvakter” och skulle borga för kvaliteten.

Det har skett en stor förskjutning i attityd gentemot egenutgivare och mikroförlag. Att Bonnier nu diskuterar huruvida de ska starta en egen portal för egenutgivare måste väl ändå ses som det ultimata beviset på hur långt processen har gått. Men det är egentligen inte så konstigt. De är inte dummare än att de har observerat de enorma framgångar som Amazon haft i USA med sitt Create Space, där vem som helst kan publicera sig. Faktum är att de stora amerikanska förlagen närmast befinner sig i ett tillstånd av panik, där de desperat försöker skaffa sig egna egenutgivarplattformar. Ett exempel på detta är den nya sammanslagna förlagsjätten Penguin Random House (Tycker personligen att de borde tagit namnet The Random Penguin istället, det hade varit mycket roligare.) De väntade inte ens med att bygga sin egen plattform utan köpte istället upp den existerande plattformen Author Solutions och gjorde den till sin egen. (Sedan har Author Solutions fått mycket kritik för oseriösa paketlösningar och för att suga ut sina författare, men det är en annan historia.) Och nu brinner det under fötterna på de svenska förlagen. Amazon står vid gränsen och stampar. De har mer pengar än till och med jättar som Bonnier och Norstedts någonsin skulle kunna drömma om och de vill in och ta kontroll över den svenska marknaden. Det är hög tid att göra något, och att göra något radikalt.

Exakt hur en sådan plattform skulle kunna se ut hos Bonnier är som sagt under diskussion. Men där skulle likt den redan etablerade plattformen Publit finnas möjlighet att publicera sig, både med eböcker och på papper via Print on Demand. Men Bonniers har högre ambitionsnivåer än att bara ha en tryckservice. De vill skapa en portal där författare kan få hjälp med skrivandet och hyra in tjänster som redaktör, lektör, korr, illustrationer, grafisk design, osv. De vill att plattformen ska ha en tydlig inriktning mot kvalitet, så att de som loggar in där förstår att det ligger mycket arbete bakom att publicera en bok. Det är inte bara att skriva något och trycka på en knapp. Samtidigt måste alla dessa bitar per definition vara frivilligt. Det får inte finnas några grindvakter. För då faller hela idén om att det är egenutgivning.

Problemet för Bonnier blir då så klart att detta kan ha potential att skada deras varumärke. Riskerar de kanske att skjuta sig själva i foten? Jag tror inte det. Inte om de använder sig av ett imprint (förlagsetikett) som tydligt deklarerar vad de handlar om. Då kan Bonniers ändå låna lite stjärnglans från sitt starka varumärke till utgivningen utan att smutsas ner om det skulle komma ut en och annan usel bok.

Egentligen har Bonnier inget val. Om de inte gör detta så riskerar de att vara mer eller mindre irrelevanta om fem till sju år. Då kommer den kreativa strömmen att passera utanför förlagshuset. Genom att skapa denna plattform kan de tvärt om låta strömmen gå genom en kanal som de själva kontrollerar. På så sätt kan de utan egen kostnad odla nya författarskap. De kan med direkt tillgång till all statistik se vilka böcker som säljer, och var de säljer, vilket underlättar för att göra marknadsföringsinsatser mot exakt rätt målgrupp. De som säljer riktigt bra kan dessutom bli erbjudna kontrakt och få bli utgivna på det ”riktiga” förlaget. Jag förutser därför en framtid där folk kommer sluta skicka in manus till förlagen och istället ge ut sina böcker själva istället.

Egenutgivning är den nya manushögen.

Frågan är bara om Bonnier hinner få det klart i tid. De arbetar nu med att försöka enas om en kravspecifikation, alltså en beskrivning av vad de egentligen vill ha. Men att utveckla en sådan plattform är inget man gör i en handvändning. Jag gör bedömningen att det skulle ta runt två år innan plattformen kan vara funktionell, runt ett och ett halvt år innan de kan släppa på beta-användare. Vad jag vet så är Bonnier det första större svenska förlaget som har vaknat upp till den nya världsordningen. Men jag undrar om de ändå inte är för sent ute. Risken är att om två år så är de redan omsprungna av konkurrensen. Om de inte köper en redan existerande plattform så klart …

Men oavsett plattform så tillhör framtiden de som skapar. Internets kanske största gåva till mänskligheten är dess förmåga att demokratisera alla distributionsmedel och på så sätt frigöra mänsklig kreativitet. Jag förutspår att våra barn och barnbarn kommer att kunna komponera musik, måla, skriva och skapa, och sedan publicera det de gjort med en knapptryckning. Och för dem kommer det att vara absolut självklart att det är så.

Framtiden tillhör oss alla.

Oskar tackar för sig

Detta blir mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Det känns märkligt att skriva de orden. Under ett års tid har debutantbloggen varit en integrerad del av mitt liv. Det är här som jag fått dela med mig av glädjeämnen och svårigheter, fått diskutera skrivandets hantverk, förlagsvärlden och den digitala revolutionen (som inte riktigt anlänt ännu.) Men viktigast av allt, det är här jag har fått möta en riktigt skön gemenskap och fått många goda vänner.

För ett år sedan anade jag inte hur mycket det skulle komma att betyda för mig. Inte heller anade jag hur roligt det skulle bli, eller hur tufft det kunde vara vissa perioder. Det är inte alltid man har inspiration att skriva. Ändå har vi under hela året haft som mål att hålla bloggen uppdaterad. Att skriva artiklar som kommer från hjärtat, och inte bara klämma ut något. Enbart ni, våra läsare kan säga om vi lyckats eller inte i den målsättningen.

När jag tittar tillbaka på året väcks många minnen till liv. Nästan det första som hände var att jag publicerade en artikelserie om huruvida det verkligen är okey att publicera själv. Kommentarerna (och besökarantalet) formligen exploderade.

Det var fascinerande, och lite skrämmande. För vid det tillfället hade jag ännu ingen aning om hur det skulle gå. Jag visste inte om Drakhornet skulle bli en flip eller flopp. Det enda jag hade var en plan, och en tro på mitt eget material.

Samtidigt visste jag att jag var tvungen att ta saker i egna händer. Jag hade försökt pressa mig genom förlagens nyckelhål och misslyckats. Nu var något tvunget att hända, eller så skulle något dö inom mig. Min text behövde komma ut bland människor för att kunna leva. Orden behövde andas.

Det var några bävande månader, innan jag såg vart det barkade hän. Nu är jag så oändligt glad över den väg jag valt. Idag, ett år senare, har jag två böcker ute. Den första har sålt så pass bra att den betalat sig själv, och den andra drog in hela sin tryckkostnad på bara två veckor.

Det innebär att jag just nu lever i den bästa av världar. Jag behöver inte längre skriva, osäker på huruvida mina ord, mina världar, kommer att delas av andra. Det finns nu uppbyggda strukturer för att sprida orden, och en läsekrets som faktiskt med stor entusiasm ser fram mot nästa boksläp. (Det är fortfarande en väldigt skum känsla. Jag hade inte riktigt räknat med att få ”fans.”)

Det har varit grymt mycket arbete. Men jag har fått tillbaka hundrafalt. Jag har insett att det faktiskt är möjligt att sträcka sig efter sina drömmar och nå dem. De kan verka omöjligt avlägsna, men genom att sätta upp mål och sedan ta konkreta steg  så når man horisonten till slut.

Därför är det med stor glädje som jag nu får tacka för mig. Det ska bli spännande att följa våra efterträdare under 2012 och se hur de griper sig an sitt debutår. Jag önskar dem all lycka i allt de företar sig.

Men jag lämnar inte internet helt och hållet. Jag har fortfarande kvar min privata blogg Munins Skärvor, samt förlagsbloggen på Fafner Förlag. Kanske kan jag till och med börja skriva på Fafner på allvar nu. Hittills har jag nästan bara använt den för att lägga upp Drakhornet som podcast. Kanske är det där jag ska publicera mina sporadiska inlägg om författandet och förlagslivet. Vi får se …

Slutligen vill jag rikta det största av alla tack till mina fina kollegor Frida och Annelie, samt våra underbara läsare. Det är ni som gör Debutantbloggen till vad det är. Kram!

Alla kapitel, inlästa och uppladdade

För bara någon minut sedan tankade jag upp det sista kapitlet av Drakhornets podcast. Det känns både väldigt skönt, men också märkligt tomt. Varje vecka i över tio månaders tid har jag spelat in ett kapitel av Drakhornet, och lagt upp gratis på internet. Varje fredag kl 01.00 på natten har de publicerats. Sista delen publiceras nu på fredag den 30:e.

Vad jag vet är jag först i Sverige med att lägga upp min bok som gratis podradio. Det finns andra som lagt upp ljudböcker gratis på nätet, men då är det ofta som mp3er som man måste gå in på en viss hemsida för att tanka ner. Det fantastiska med podradio är att vem som helst som har en podcastclient, som t.ex. iTunes superenkelt kan prenumerera på en podcast och få ner den i sin iPod, iPhone, mp3-spelare, etc.

Det började som ett experiment. Jag ville dela med mig av den värld och de karaktärer som doldes inuti Drakhornet. Jag ville se om det gick att få spridning genom podradioformatet. Förhoppningen var självklart också att folk skulle tycka att det var så spännande att de sedan gick och köpte böckerna.

Hittills har de 44 avsnitten haft ungefär 15 000 nedladdningar. Det innebär i snitt 360 personer per avsnitt. Men siffrorna är inte säkra. För det första kan det vara samma person som har tankat ner flera gånger, och för det andra är det inte säkert att folk verkligen lyssnar, bara för att de prenumererar. Enligt mer sansade beräkningar tror jag mig har ungefär 200 trofasta lyssnare som tankar ner det nya avsnittet varje vecka.

Detta inlägg är egentligen ett stort tack till ni 200. Tack för att ni vecka efter vecka följt med på äventyr till Kilsbergen, till dimhöljda skogar och trollens grottor. Det är för er jag regelbundet läst in ett nytt kapitel. En del av er har hört av sig med feedback. Det är jag oändligt glad över, för det har hjälpt mig att göra podcasten bättre. Men även ni som inte syns på något annat vis än att statistikmätaren tickar på ytterligare ett nummer har betytt mycket.

Det är flera som frågat om jag även kommer att läsa in Skogens hjärta som podradio. Svaret på det blir nog tyvärr nej. Jag har varken tid eller ork att läsa in en bok till. I alla fall inte för tillfället. Det är ett enormt arbete, många fler arbetstimmar än jag först anade. Och även om det samtidigt är roligt, så finns det för tillfället inte energi till det.

Men för de lyssnare som har lässvårigheter finns det en annan möjlighet. I förra veckan fick jag mail från TPB att de kommer att göra både talbok och punktskriftsbok även av Skogens hjärta. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men det kommer antagligen vara klart någon gång under vårterminen.

Även om jag själv nu ska ta en liten paus så tror jag stenhårt på podradio som format. Jag hoppas verkligen att det kommer släppas många fler böcker som podradio. Det är ett väldigt smidigt format att arbeta med, och det vore jättekul om vi kunde få en explosion av gratis ljudböcker  i det här landet. Om du är nyfiken på hur du gör din egen podcast så har jag skrivit om det här.

Lycka till! Och allt gott.

Det svenska fantasyundret?

Det känns som att det är något på gång. Det är svårt att riktigt sätta fingret på var och hur. Ändå inbillar jag mig att pulsen finns där, att den är regelbunden och växer i styrka.

Kanske är det bara jag som varit blind. Kanske har det alltid funnits en massa intressanta svenska fantastikförfattare. Kanske har det gjorts massor av svensk fantasy, science fiction, skräck och magisk realism men jag har varit för insnöad i min anglosaxiska bokvärld för att se?

Fast varför känns det då som att det kommer så mycket nytt? Nya författare, nya titlar och nya förlag. De gamla ulvarna finns självklart kvar. Och det är jag tacksam för. Vi som tillhör en ny generation författare behöver er som gått före. Men vart jag än tittar så bubblar det av aktivitet.

Det är många som menar att vi i norden har en egen röst. Att vi har något unikt att bidra med till den världsomspännande fantastiken. Att det finns något dynamiskt här som, om det bara får mogna, har all möjlighet att fullkomligt explodera.

Det har talats om det svenska deckarundret. Kanske är det snart dags för det svenska fantastikundret?

Just nu pågår en fantastisk intervjuserie (pun intended) på bokbloggen Spektakulärt. De har som mål att täcka in allt som händer inom nordisk fantastik, såväl litteratur som film och andra konstformer.

Det fascinerande är hur många författare de fått ihop till intervjuserien. Redan nu har tjugo författare intervjuats och ytterligare tjugotre väntar på sin tur. Med en publiceringshastighet av fem författare i veckan blir det nio veckor av författarintervjuer!

Titta gärna in på Spektakulärt. Intervjuerna är intressant läsning och ger en känsla för bredden och djupet inom den svenska fantastiken. Jag tror att det finns en drivkraft i den här skaran till framtida mästerverk. Vem vet … Undret kanske väntar runt hörnet.

Tio år med Sagan om Ringen

Har det redan gått tio år? Tio år sedan Sagan om Ringen gick upp på biograferna? Otroligt. Jag minns det som igår, hur ryktena flög över nätet, och diskussionerna gick höga bland kompisarna. Vi hade alla sett Peter Jacksons tidigare filmer, Braindead och Bad taste. Men hur skulle en man som kommit upp sig genom sina (visserligen helt fantastiskt roliga) B-filmer kunna leverera ett så episkt skådespel som Sagan om Ringen?

Vi tittade på de få trailers vi kunde komma över. Och vi var ju tvungna att erkänna att det såg bra ut. Vackert, stämningsfullt och vemodigt. Precis i linje med vad vi hoppades. Någon i gänget fick tag i en ”behind the scenes”-dokumentär och vi bänkade oss framför datorn för att kolla. Vi häpnade över den hängivenhet som Jackson och hans team verkade ha inför sin näst intill omöjliga uppgift.

För det är en omöjlig uppgift att göra alla nöjda. Vi är så många som har en personlig relation till J R R Tolkiens verk. Själv läste jag böckerna första gången när jag var tolv och de fascinerade mig totalt. Aldrig tidigare hade jag läst något som var så storslaget, så ödesmättat, så fullt av kamp och lidande, och så obönhörligt vackert. Det fångade mitt hjärta.

Nu, många år senare, kan jag se bristerna. Det finns saker i Tolkiens författarskap som man aldrig skulle komma undan med idag. Ta bara hela första delen av första boken, som kan få vem som helst att somna av uttråkning. Eller det smaklösa sätt på vilken världen delas upp mellan ”goda” och ”onda” raser. Eller den romantiska hyllningen av ”den sanna Kungen” vars tillträde till tronen kommer att ställa allt till rätta. Så fungerar det inte i verkligheten.

Men trots allt detta, så kan ingen ta ifrån mig min första upplevelse av böckerna. De skapade en värld inför vilken jag fortfarande kan känna både hängivenhet och ödmjukhet. Och oavsett om jag vill det eller inte, så kommer Tolkien på något sätt, för alltid, att påverka mitt författarskap.

Det finns miljoner Midgårdsälskare. Människor som, liksom jag, fångats av kärlek till denna karga värld. Att blidka oss alla med en filmatisering vore omöjligt. Men ändå var det precis vad Jackson lyckades med. Eller nästan i alla fall. Visst fanns det de som hatade filmerna. Och i slutändan kan jag nog bara tala för mig själv och mina kompisar. Men vi älskade dem. Alla tre. Även om nog första filmen var den bästa.

Bilderna var inte exakt som jag hade tänkt dem. Men de var nära nog. När jag såg Fylke, Hoberna, Gandalf, Vattnadal, Moria och de svarta ryttarna, så var det så nära min fantasi de kunde ha kommit. Och när Balrogen klev ut på stenbron för att möta Gandalf, så jublade jag. Jag mindes Tolkiens ord, om Balrogen som både eld och skugga. Jag trodde aldrig att de skulle kunna ordna den kombinationen. Men de gjorde det!

Jag har DVD-boxarna i min bokhylla. Extended version. Jag har inte sett dem på många år. Undrar just vad jag skulle tycka om dem idag? Har kanske min smak förändrats? Har de åldrats med värdighet? Jag vet inte. Kanske dags att ta reda på saken.

Detta inlägg inspirerades av den bloggsatsning som Drömmarnas berg gjorde igår, där de lät 20 personer säga något om deras upplevelse av Sagan om Ringen.

Att signera i en mataffär.

I lördags hade jag boksignering. Inte i en bokaffär eller på ett bibliotek utan i en mataffär. Faktum är att detta är andra gången jag gjort det. Första gången var när Drakhornet släpptes i våras, så det kändes bara naturligt att göra det igen.

Jag tror att man verkligen ska försöka använda sig av sitt lokala sammanhang. Folk blir nästan alltid mycket mer intresserade om det är en författare som bor i samma samhälle som de själva. Det finns, även i vår globaliserade vardag, fortfarande en känsla för det lokala. En slags ”vi”-känsla.

Det lokala är även väldigt bra för att få ut information. ICA var schysta nog att ge mig plats på deras veckoreklamblad och hade lagt upp det på deras Facebook-sida. Dessutom hade jag förmånen att få in en artikel i den lokala tidningen Knivstabyggden, och fick med en notis om det på framsidan. Slutligen åkte jag ner dagen innan med några stora affischer som den mycket hjälpsamma personalen satte upp framför entrén.

När väl dagen kom så lastade jag bilen full med kartonger. Förra gången hade jag nämligen sålt slut långt innan tiden gått ut. Denna gång tänkte jag inte begå samma misstag. Jag tog även med en roll-up som jag haft på bokmässan, som jag tänkte skulle kunna bli en bra backdrop.

Väl på plats hade personalen fixat fram ett bord precis vid ingången i butiken. Så det första folk såg när de kom in på frukt och grönt, var bananerna, apelsinerna, och mig. Jag satt inte ner, utan stod upp, då det var mycket lättare att relatera till folket som gick förbi. Personalen fixade dessutom en grym skylt som hängde precis ovanför huvudet på mig. ”Böckerna 139kr/st eller två för 249kr.” Mycket tydligare än så kunde det inte bli.

Allt detta förarbete gav resultat. Det är enorma mängder människor som passerar genom ett ICA under tre timmar. De flesta slängde mig bara en blick och gick förbi. Vissa hälsade eller nickade, andra ignorerade mig totalt. Men det var tillräckligt många som stannade till och var nyfikna för att jag nästan hela tiden hade att göra.

Jag tror det fanns flera faktorer som hjälpte försäljningen. För det första hade den ju annonserats i både reklamblad och lokaltidning. Så folk var medvetna. För det andra var det ju ganska exakt två veckor innan julafton, och det var en hel del folk som stannade till i jakt på julklappar till barn och barnbarn. Slutligen är det få som kan motstå en rabatt. Så en majoritet som köpte första boken, köpte även tvåan.

Där kom även ett flertal som läst första boken och nu ville köpa tvåan. De hade sett i tidningen att det var dags och passade på när de ändå skulle handla mjölk. Totalt sålde jag 52 böcker på tre timmar. Känner mig väldigt nöjd med det.

Jag tror verkligen på att finnas där folk finns. Jag funderar nu på om jag inte ska skaffa mig ett marknadsstånd på Knivsta marknad till sommaren och kanske även ett på den lokala medeltidsmarknaden. Och vem vet. En dag kanske jag ska testa på en signering i en bokhandel också.

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Tillbaka till Kniven

Då var det bestämt. Nästa lördag kommer jag att ha en signering på ICA Kniven, det lokala ICAt här i Knivsta. Jag gjorde det även i våras när Drakhornet släpptes, och den signeringen gick över alla förväntningar. Jag sålde slut på alla böcker inom två av de tre planerade timmarna, så denna gång ska jag bulla upp med massor av reservkartonger.

Det känns som att det inte kan bli mycket bättre. Det är exakt två veckor innan julafton, och förhoppningsvis vimlar det av folk som ännu inte köpt julklappar till sina barn, syskon, vänner, etc. Och vad skulle kunna vara en bättre julklapp än en fantasybok?

Okey, nu kanske jag är lite insnöad i min egen värld. Det finns faktiskt de som skulle bli gladare över, en ask med kroppssmör, bodylotion och sånt där. Något för mig totalt oförståeligt. Men man har ju som sagt olika prioriteringar här i livet. 😉

I vilket fall som helst … (Var var jag någonstans nu då … ja just det) Jag kommer att stå på ICA lördagen den 10:e dec mellan 12.00-15.00 och jag kommer att ha med mig kartonger med både Drakhornet och Skogens hjärta. Om ni har vägarna förbi världsmetropolen Knivsta så kom gärna in och säg hej.

Jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick. Önska mig lycka till.

Idag släpps Skogens hjärta!

Det är knappt jag kan tro att det är sant. Efter så mycket pillande och fixande är dagen äntligen här. Idag släpps Skogens hjärta.

För ett år sedan satte jag upp två mål. Jag skulle ge ut min första bok, och den skulle gå ihop sig ekonomiskt. Det första uppfylldes i april då Drakhornet släpptes. Det andra målet nåddes efter sommaren då den hade sålt så pass bra att jag fått tillbaka alla utlagda pengar. Att nu dessutom kunna ge ut en andra bok känns nästan overkligt. Det är en grym bonus!

Samtidigt har det varit mycket arbete. Ni som regelbundet läser denna blogg har kunnat följa processen med revideringar av manus, alfaläsning, betaläsning och korrläsning. Sedan har vi inlagans design, omslagsillustration och grafisk design på det. Känns nästan konstigt att det är över.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Tack alla ni som agerat läsare och bollplank för mig under den här processen. Era tankar och reflektioner har varit ovärderliga och gjort boken så mycket bättre. Jag vill också rikta ett stort tack till alla de läsare som med ostoppbar läshunger varit på mig och undrat när tvåan kommer. Utan allt ert pepp hade jag inte orkat genomföra det här.

Nu ska jag ta det lite lugnare en tid framöver. I januari utökas vår familj med ytterligare en medlem, så jag ska spendera mindre tid framför datorn och istället lära känna denna nya lilla knodding. Men även om både författandet och förlagsarbetet kommer att gå på sparlåga för en tid, så har detta år lärt mig att man faktiskt kan sträcka sig efter sin dröm och fånga dem.

Jag kommer att skriva böcker resten av mitt liv. Nu är vägen vidöppen och där finns inte längre några hinder. Snart kommer säkert också mina tankar att återvända till Hanna och Erik. Jag är säker på att jag inte vandrat genom Kilsbergens skogar för sista gången. Tvärt om är det många idéer som ligger och pyr inför trean. Men kanske tar jag ett avbrott och skriver något helt annat emellan. Jag är lite sugen på att skriva en svensk steampunk. Det vore något!

Nu finns Drakhornet som talbok!

Jag har ju tidigare berättat att Drakhornet höll på att läsas in som talbok. Nu är arbetet klart. Från och med denna vecka kan alla som har någon form av synskada eller läsproblem låna boken gratis från TPB.

Jag träffade några från TPB på bokmässan, och tydligen går tekniken framåt med stora språng. Om man helst vill ha den i punktskrift kan man få det. Då beställer man bara, så skapar de en punktskriftsbok, bara för dig, och sänder hem den till dig. Sedan är den din. Du behöver inte skicka tillbaka den. Någonsin.

Vad gäller talböcker så är man inte längre begränsad till speciella spelare. Istället kan man tanka ner talboken till sin mobil och lyssna i speciella små apps. Kolla in bilden nedan hur det ser ut när Drakhornet spelas i en smartphone.

Jag har ju spelat in hela Drakhornet som podcast. Vem som helst kan lyssna på den gratis via iTunes, eller annan valfri podcastclient. Och jag har ju undrat hur en professionell inläsare skulle läsa jämfört med mig själv. Nu har jag svaret. Man kan nämligen gå till TPS sida för Drakhornet och provlyssna på en liten textstump.

Känns lite konstigt att höra mina ord i någon annans mun. Men man kan konstatera att han läser mycket snabbare än mig, men lyckas ändå vara tydlig, vilket är imponerande. Däremot kanske jag betonar vissa ord starkare för att ge större eftertänksamhet och kraft till historien. Svårt att avgöra på en så kort testlyssning. Dessutom kanske vana talbokslyssnare vill ha det snabbt, för de orkar inte vänta. Det finns till och med en funktion på apparaterna/appen för att öka hastigheten.

Får se om jag kan beställa hem talboken. TPB har som policy att skicka en skiva till  författaren om man begär det. Ska bli spännande att lyssna.

Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

För några veckor sedan slutredigerade jag Skogens hjärta. Det är alltid en klurig process, med vad som ska tas bort, och vad som ska behållas. Dessutom är det intressant att notera hur mina betaläsare och korrläsare ibland har vilt olika uppfattningar.

En punkt för meningsskiljaktigheter var dialogerna. En av mina korrläsare var stenhård gällande identitetsmarkörer. Med identitetsmarkör menar jag de där små orden som berättar vem det var som sa något. T.ex: ”Kom nu”, sa hon.

Jag har en tendens att skriva  saker som: mumlade hon, skrek hon, väste hon, fräste hon, skrattade hon o.s.v. beroende på situationen och med vilket humör något sägs. Låt oss kalla det för emotionella identitetsmarkörer. Jag vet att det är många som anser detta vara helt fel. Alla skrivarböcker jag läst, t.ex. Stephen Kings Att skriva, säger att man bara ska använda: sa hon, att  identitetsmarkören alltså bör vara neutral. De menar att  dialogen som sådan ska vara tillräckligt informativ för att läsaren ska förstå tonen med vilket det sas.

Jag förstår argumentet, men håller inte riktigt med. För det finns gott om tillfällen då det finns en diskrepans mellan vad vi säger och hur vi säger det. Hela konceptet med ironi och sarkasm blir väldigt svår att få fram utan emotionella markörer.

Ett annat argument är att för många emotionella identitetsmarkörer får textens flöde att stanna upp. Man riskerar att  fokusera mer på dem, än på dialogen som sådan. Det håller jag med om. Det är en reell fara, som man måste vara på sin vakt mot. Just ordet ”sa” är så grymt bra för att det i sin enformighet oftast redigeras bort av våra hjärnor. Så läsaren vet vem som sa något, utan att riktigt vara medveten om varför den vet det.

Så ”sa” är den säkraste identitetmarkören man kan använda. Samtidigt, om en karaktär skriker, bubblar, skrattar eller väser, bör de då inte få göra det? I rätt proportioner tycker jag att det ger texten mer färg och liv.

Det ironiska med Skogens hjärta var att jag fick så vilt olika kommentarer. En korrläsare hade med absolut konsekvens markerat varenda emotionell identitetsmarkör genom hela boken. De skulle bort ansåg hon. En annan korrläsare tyckte tvärt om att det var för lite variation.

Till slut gick jag genom manuset och tog bort så många som möjligt. Eller rättare sagt, jag bytte till ”sa” på alla ställen där jag tyckte att en mer emotionell markör inte bidrog till förståelsen. Så det finns fortfarande kvar en hel hög av: väste hon, skrattade hon, och stönade hon, även om de minskat i antal.

Jag vet att det inte är formellt, litterärt korrekt. Men jag tror att i en bra blandning, på en lagom nivå, höjer texturen och känslan i texten, snarare än skapar irriterande stötestenar.

Provtrycket av Skogens hjärta har landat.

Provtrycket har landat. Tanken har blivit cellulosa. Ordet har blivit kött. Det som tidigare bara varit filer på en dator, ettor och nollor på en hårddisk, är nu 620g materia.

Det är något fantastiskt att få hålla sin egen bok i handen. Att kunna smeka omslaget, försiktigt öppna och lukta på trycksvärtan. Det är något med doften av böcker som jag finner… nästan lite eggande. Det är svårt att sätta ord på det.

När jag växte upp i Jönköping så fanns det en byggnad i staden som jag höll högre än alla andra, nämligen stadsbiblioteket. Där kunde jag gå omkring och stryka bokryggarna, dra ut en volym och dricka upp orden. Byggnaden var hyfsat modern och hade säkert ett väl utbyggt fläktsystem. Ändå var rummen fulla av doften av cellulosa.

I mina händer ligger en helt ny bok. Den har jag själv skrivit. När jag öppnar den luktar den av trä och lim. Jag hoppas innerligt att den boken får hamna på massor av svenska bibliotek, så att någon, någonstans får chansen att stryka den längs bokryggen, öppna den och dricka upp orden, så som jag en gång fick göra.

Förväntningarnas ödsliga vakuum

Just nu går jag i väntans tider. När som helst, antagligen imorgon, kommer ett brev på posten med provtrycket av Skogens hjärta. Det är bara en vecka sedan jag beställde och egentligen är det inte lång tid att vänta. Men efter att ha jobbat så  frenetisk under en så lång period för att få boken klar känns det konstigt när man plötsligt måste vänta. Det är lite som att kastas ut i ett förväntningarnas ödsliga vakuum.

Men jag går egentligen inte sysslolös. Det finns tusen saker att göra på jobbet och med familjen. Jag har även hunnit med lite förlagsarbete. Där finns alltid fakturor och kvitton att bokföra. Sedan är marknadsföringen för Skogens hjärta ständigt pågående. Jag har bland annat kontaktat det lokala ICAt för att åter ordna en signering. Förra gången gick det hur bra som helst, och jag hoppas att det kan gå ännu bättre denna gång då den hamnar mitt i julhandeln.

Varför känner jag mig då så tom? Kanske är det för att projektet nästan är avslutat. För att jag nu, för en tid, måste släppa denna underbara värld och ägna mig åt annat. Om jag hade tid, kraft och energi, så skulle jag nog helst slänga mig direkt in i tredje boken. Men det är inte möjligt. Så istället får jag lära mig tålamod. För nu är tid att andas. Att stanna upp ett ögonblick och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan vara ganska dålig på det. Att sitta ner, och se det man har och vara nöjd. Egentligen är det nog inte bara jag som lider av det problemet. Det känns lite som en kulturell farsot, att vi aldrig är nöjda där vi är utan alltid måste blicka framåt. Men denna gång tänker jag trotsa min egen drivande vilja. Jag ska tvinga mig att stanna upp. Kanske är förväntningarnas ödsliga vakuum egentligen en vilans oas.

Omslaget till Skogens hjärta

Illustrationen till Skogens hjärta av Sergey Shikin

För ungefär tre veckor sedan presenterade jag en första glimt av omslaget till Skogens hjärta. Men bara några timmar efter publicering så tog jag ner det inlägget.  Läs mer om orsakerna bakom det beslutet. Nu kan jag äntligen visa hur omslaget ser ut. De korrekta filerna har anlänt från Morten Ravnbö och är nu upptankade på tryckeriets server. Om en vecka kommer jag hålla provtrycket i handen, och sedan är det bara dagar innan den släpps.

Få saker är så viktigt för en bok som omslaget. Alla vet att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det är precis det vi gör, hela tiden. Omslaget är bokens affischpelare. Lyckas den locka åskådarens fantasi så är chansen mycket större att man också köper boken. Till Drakhornet valde jag att göra en mangabauer. Tanken var nog att fortsätta i den stilen genom hela serien. Men så var jag på Eurocon i somras och plötsligt förändrades allt.

På Eurocon träffade jag bl.a. en massa sköna ryssar. I Ryssland publiceras det över 500 böcker med inhemsk fantasy och science fiction varje år. Ryssarna sa skämtsamt att de är ”självförsörjande” inom dessa genrer.

I foajén på konferensen fanns det några bord. Där kunde vem som helst lägga infoblad om allt mellan himmel och jord. Men när jag stod där och tittade så var det en specifik broschyr som fångade mig. På framsidan stod en ensam kvinna och blickade ner i en dal fylld med gamla tempelruiner. Det var ett fantastisk ljus i bilden, och trots att den helt uppenbart var tecknad så kändes den nästan fotografisk.

Inuti broschyren fanns det ena makalösa omslaget efter det andra. De var alla fantasifulla och vackra, med titlarna i stiliserade kyrilliska bokstäver. Jag måste erkänna att jag blev lite förälskad. Längst bak stod det information om konstnären. Han hette Sergey Shikin, var en av veteranerna inom den ryska SF&F branschen och hade vunnit ett antal priser för sina illustrationer. Där fanns också en e-mailadress.

Så jag mailade.

Framsidan av Skogens hjärta. Klicka för en större bild

Han svarade snart och det visade sig att han var intresserad. Det fanns en scen i Skogens hjärta som jag tyckte skulle passa bra till omslaget, så jag översatte den till engelska och skickade. En tid senare mailade han tillbaka en sketch. Vi skickade mail fram och tillbaka, och han lade till och drog ifrån tills vi var nöjda med resultatet.

Omslaget är en full jacket cover, d.v.s. att bilden sträcker sig runt hela boken. Det kostade lite mer än att bara göra framsidan men jag tycker det är så grymt läckert. Förhoppningen är ju att boken ska kännas lite lyxig när man håller den i handen.

Vi har använt samma fonter och snirklingar som till Drakhornet. På så sätt blir det förhoppningsvis en bra grafisk kontinuitet mellan böckerna, trots att tecknarstilen är ganska radikalt annorlunda.

Annars måste jag säga att jag är supernöjd med Sergeys arbete. Överallt i bilden finns det spännande små detaljer och ljuskontraster. Kan knappt vänta på att få se hur det tar sig ut på provtrycket.

Jag kan inte ens se texten längre

Under senaste veckorna har jag suttit med korrekturläsningen av Skogens Hjärta. Men jag tror att min hjärna börjar få nog nu. Det är som att jag sakta förlorar förmågan att läsa min egen text. Som om orden har slutat vara ord och blivit något annat, en flytande massa som sakta glider nedför pappret. Till slut kan jag inte ens se texten längre.

Hade det här skett i fasen av beta-läsning så hade jag blivit livrädd. Då hade jag varit tvungen att stoppa manuset i en byrålåda och låta det ligga där och jäsa i ytterligare ett halvår innan jag kunde läsa det igen. Men som tur är, är jag precis i slutet av korrläsningen, och den har jag inte gjort själv. Istället har jag några vackert rödmarkerade manus framför mig. Och det är inte så avancerat att åtgärda problemen. Jag behöver bara ändra en bokstav här, ta bort ett dubbelt ord där, korrigera en ändelse här. Till och med i mitt nuvarande tillstånd kan jag göra det ordentligt.

Jag har även upptäckt att jag inte längre kan avgöra huruvida en text är bra eller dålig. Vilket i vanliga fall hade gett mig panik och åter fått mig att slänga manuset i den där byrålådan. Men nu minns jag att jag tidigare tyckte att texten var bra, att hela manuset var bra. Och jag har fått god respons från mina alfa-, beta- och korrläsare, människor vars åsikter jag litar på. Så därför känner jag ändå att jag med gott samvete kan gå vidare.

Igår sände jag de sista filerna för inlaga och omslag till min grafiska designer Morten Ravnbo. Inom några dagar hoppas jag kunna sända hans filer vidare till tryckeriet. Sedan är det bara att beställa provtryck. Snart håller jag faktiskt Skogens hjärta i min hand. Känns så grymt skumt. Jag har liksom arbetat målmedvetet mot det här sedan ett halvår tillbaka då grovmanuset var klart. Och nu är det snart dags…

Men arbetet tar inte slut. Det finns alltid signeringar att arrangera och olika intressanta marknadsföringsidéer att implementera. Och sedan är det ju dags att ta tag i nästa bok.  Men först ska min stackars hjärna få vila. 😉