Ingen korrläsningspanik den här gången.

Nu är Skogens hjärta ute på sista rundan av korrläsning. Det känns märkligt, men om en månad ungefär räknar jag med att hålla boken i min hand. När Drakhornet skulle släppas var allt väldigt stressat. Även den gången hade jag manuset ute för korr, men så gjorde jag ett stort misstag.

Då visste jag inte bättre än att skicka ut originalmanuset. Det var i A4-format. Det innebar att alla korrfel som hittades var de som matchade det formatet. Saken är ju den att när text formateras på olika sätt ser man också olika fel. Ögat läser olika beroende på radavstånd och fonter, så egentligen ska man korrläsa i ett antal olika format. När väl Drakhornets text sattes i tryckformat, så dök det upp en massa fel vi inte hade sett tidigare. Det blev värsta korrläsningspaniken. Trots att jag gjorde mitt bästa för att utrota felen, så finns det fortfarande allt för många kvar.

Med Skogens hjärta har jag gjort annorlunda. Den här gången såg korrläsningsmanuset exakt likadant ut som inlagan kommer bli  i den färdiga boken. Dessförinnan hade även betaläsarna, när de läste igenom originalmanuset, också markerat alla korrfel de hittade. Så med olika textformateringar och flera par ögon på texten, kan vi förhoppningsvis eliminera samtliga korrfel denna gång. Eller nästan, i alla fall.

Det är alltid något som slinker igenom, hur mycket man än letar. Men som tur är, så är det ganska lätt att lösa när felen väl uppenbarat sig. Då jag trycker på ett PoD-tryckeri så kan jag faktiskt uppdatera filerna i efterhand. Vilket jag också ska göra. Snart kommer alltså Drakhornet att vara så felfritt som möjligt, och Skogens hjärta kan vid behov kompletteras på samma sätt om ett halvår. (Fast det ska inte behövas.)

Visst, det hjälper inte de böcker som redan är tryckta. Men det är ändå skönt att veta att alla som köper en bok i framtiden ska få en så perfekt version som möjligt.

Drakhornet kommer som e-bok, på engelska!

För nästan två månader sedan damp det ner ett email i min inkorg. Det kom hela vägen från de skotska högländerna. Bifogat var en kopia av Drakhornet översatt till engelska.

För en väldig massa år sedan hade vi en utbytesstudent i vår familj. Han hette Gordon och kom från Skottland. Han hade blåaktig hud, älskade pommes frites och undrade vad den där runda lysande saken på himlen var för något. Snart blev han som en extrastorebror för mig. Och genom åren har vi hållit kontakten.

Jag har alltid varit sugen på att översätta Drakhornet till engelska. Den svenska marknaden är ju i jämförelse ganska begränsad. I USA och Storbritannien finns det en helt annan fanbase för fantastik. Samtidigt är så klart konkurrensen mördande. Men man förlorar inget på att försöka.

Ett tag funderade jag på att göra översättningen själv. Testade till och med att översätta första två kapitlen. Men även om arbetet gick hyfsat så insåg jag snart att jag som svensk och med engelska som andraspråk aldrig skulle upptäcka alla misstag. Risken var stor att jag bakade in svengelsismer i översättningen. Det ända rätta var att få det översatt av någon som har engelska som modersmål.

Vem kunde vara mer perfekt för jobbet än Gordon? Han har bott i Sverige i två år. Han kan prata svenska och har en förståelse för svensk kultur. Samtidigt är han en ”native english speaker” med känsla för att skriva. Så jag frågade, och han tackade omedelbart ja.

Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i det hela. Dokumentet ligger fortfarande orört på min hårddisk. Det har varit så mycket med redigeringsarbetet av andra boken i serien att allt annat fått ligga på is under tiden. Men så snart som Skogens hjärta har släppts så ska jag börja titta på översättningen igen.

Kindle finns även som app till Ipad och Android

Min tanke är att lägga upp den som engelsk e-bok på brittiska och amerikanska Amazon. De har runt 70% av e-boksmarknaden och dominerar på så sätt all e-bokshandel i den anglosaxiska sfären. Och det är inga små siffror vi talar om här. För några månader sedan gick e-böckerna om pockets i försäljningsstatistiken i USA.

Frågan är bara vad boken ska heta. The Dragonhorn låter på tok för klyschigt på engelska. Det fungerade bättre på svenska, för här har vi kanske ”bara” 30 böcker som börjar på Drak… någonting. På engelska måste det finnas tusentals. Funderar kring Curse of the Kelpie istället. Det är lite klatschigt med två k-ljud efter varandra. Men vi får se … Det finns fler alternativ.

I vilket fall som helst hade detta inte varit möjligt utan Gordon. Ett oändligt stort tack! Gott jobbat brorsan!

Samtal från bokmässan om egenutgivning

Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.

Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.

Full fart på bokmässan!

På plats i HOIs monter med min lilla bok.

Vilken dag! Jag är så trött att det bara snurrar i skallen. Men innan det är dags för sängen ska jag försöka sammanfatta dagen med några meningar. Det började bra. Jag körde av motorvägen och anlände i det stora parkeringshuset Focus runt 8:45. Det fanns fortfarande gott om P-platser. Jag hade bagaget fullt med böcker, godis, dricka, promotionmaterial, så efter att ha fått min utställarbricka försökte jag få tag i en pirra så jag kunde rulla in grejerna.

”Låna en vagn på ICA!” sa mässpersonalen. Och vem är jag att säga emot officiellt auktoriserad personal? Så med glädje i hågen gick jag ner en våning på Focus, snodde en vagn på ICA, fyllde den, och snart rullade jag med ett stort flin genom bokmässans korridorer. Efter lite plockande var allt på plats i HOIs monter och jag försökte hitta något att äta. En baguette med kyckling och curryröra fyllde magen och jag kunde med gott humör inta min plats i montern. (Och vagnen körde jag så klart tillbaka till ICA. Jag vill ju ha tillbaks min 10krona!)

Man upphör aldrig att förvånas. Jag visste inte ens att sådana här förlag existerade. Men det visar kanske bara hur insnöad jag är på mitt lilla gebit.

Jag gick runt en del och tittade på mässan. Det är verkligen ett spektakel. Det finns helt bisarrt många olika sorts utställare här. I ena sekunden passerar man förbi en av förlagsjättarnas montrar som ofta är större än en vanlig bokaffär, och i nästa stund hittar man ett litet kyffe tillägnad någon obskyr diktare. (I alla fall obskyr i min värld. Säkert jättekändis i någon annans.)

I var och varannan monter står det folk med mikrofoner och försöker fånga de förbipasserandes uppmärksamhet. Vissa lyckas riktigt bra, andra inte alls. Själv hade jag ju två miniseminarier i HOIs monter, ett om egenutgivning och ett om ”Varför fantasy är fantastiskt!” Det filmades och jag lovar att lägga ut det senare på bloggen.

Men en av dagens store angelägenheter var ju Debutantminglet! Jag och Annelie fick det stora nöjet att prata med några av alla de sköna profiler som brukar hänga här på debutantbloggen. En kul bonus var att Marcus Prifits, en av förra årets debutantbloggare, också dök upp och hedrade oss med sin närvaro.

Jag, Anneli Drewsen, Marcus Prifits och Marcus kompis Gustav. 😉

Jag och Kim M. Kimselius! Tjohoo! 🙂

Annelie Drewsen och Mathias Sundin

Här har jag den stora glädjen att få ha Malin The Writer till vänster och Sophie Trinh Johansson till höger

Det var även kul att gå runt och prata med andra förläggare. Hittade Ersatz/Coltsos monter och förundrades över de vackra omslagen. Jag tror verkligen att de har en riktigt bra affärsidé med att översätta fantastik från öst. För som Anna i montern sa: ”Det som skrivs på engelska har många redan läst. Men det är inte lika många som kan ryska.”

Anna i Ersatz monter

Sedan stötte jag på Tobias som är grundare av Man av skugga förlag. De har bland annat get ut Svenska Kulter av Anders Fager, Vem är Arvid Pekon av Karin Tidbeck och en massa sköna seriesamlingar. Efter ett mycket trevligt samtal gick jag nöjd därifrån med ett exemplar av Death Piglet!

Tobias Eliasson, förläggare på Man av skugga förlag, poserar framför en av Death Piglets geniala seriestrippar.

Mot slutet av kvällen drog jag (för säkert tredje gången) förbi SF-bokhandelns monter. Vilka sitter där om inte Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! De har en hög med Cirkeln bredvid sig och signerar så glatt. Jättekul att få träffa Sara igen och även kul att för första gången träffa Mats i verkliga verkligheten.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt någon jomme i mitten som liksom bara flyter omkring där ...

Nu är det dags att möta John Blund. Sov gott, och Enter Sandman.

Debutantmingel på bokmässan

Snart är bokmässan här och man kan riktigt känna hur spänningen stiger i litteratursverige. Men det roligaste med mässor är ju ändå att umgås och träffa människor. Därför vill vi inbjuda er alla på lite debutantbloggsmingel! Oskar och Annelie är på plats på bokmässan och vi vill jättegärna träffa så många som möjligt av våra kära läsare och gästbloggare. Kom gärna förbi och prata manus, bokutgivning eller annat som rör skrivandet! Vi bjuder på något läskande.

Tid: fredag kl 13.00-13.30

Plats: Montern tillhörande House of Independents (D03:19).

Välkomna!

Sen kväll på SF-bokhandeln med Jersild och Gluchovskij

I måndags var jag på ett riktigt skönt evenemang på SF-bokhandeln i gamla stan. De hade nämligen en temadag i postapokalypsens tecken. Vad är en postapokalyps kanske någon frågar sig? Jo, det är en berättelse som utspelar sig efter den stora katastrofen. Klassiska filmer inom postapokalypsen är t.ex. Mad Max-filmerna med Mel Gibson i ett övergivet Australien, eller Apornas Planet där människans civilisation har gått under och aporna tagit över.

Kvällen började med ett panelsamtal. Tyvärr kom jag lite för sent och det var extremt packat med folk. Människor stod långt ner i huvudgången. Det fanns inte en chans att höra vad panelen sa, men det gjorde inte så mycket då jag till min glädje träffade nätbekanta att prata med istället. Till nästa punkt på programmet, en intervju med P C Jersild, så rörde folk lite på sig, så man kunde smita fram till en bättre plats.

P C Jersild har ju skrivit en klassiker inom den svenska postapokalypsen: Efter floden. Den gavs ut första gången 1982, mitt under det kalla krigets hetaste dagar. Den utspelar sig i den svenska skärgården, en plats där sanden smält till glas, kvinnorna (nästan) dött ut och alla är rädda för den osynliga radioaktiviteten. Idag är det tjugo år sedan det kalla kriget tog slut, men nu ges boken ut i en nyupplaga av Coltso förlag.

P C Jersild pratade mycket om atomkrigets fasor

Det var ett intressant samtal med Jersild. Han talade en del om de stora skillnaderna mellan kalla krigets dagar och nu. Hur han i sin barndom satt med en karta över Stockholm och ritade röda cirklar över hur stor sprängkraften var i de olika bomber som successivt forskades fram, tills dess han kom fram till att det inte spelade någon roll hur långt bort han flydde … om kriget kom var man rökt ändå.

Om han skulle skriva en postapokalyps idag skulle han dock inte välja det totala kärnvapenkriget som utgångspunkt. Istället tyckte han att en global miljökatastrof kändes troligare och antagligen låg närmare i tiden. Han kommenterade boken Vägen som nyligen rönt stora framgångar och filmatiserats, och menade att även om den hade sina kvalitéer så hade den en stor brist, ett lyckligt slut. En sann dystopi, menade han, kan inte sluta på något annat sätt än att allt går fullständigt åt helvete.

Nästa gäst var mer långväga ifrån, Dmitri Gluchovskij, författare till Metro 2033. Han berättade en del om hur han kom på idén med att skapa en värld efter atomkriget nere i Moskvas tunnelbana. Egentligen berodde det på att han som tonåring spelade ett postapokalyptiskt dataspel vid namn Fallout. Då Fallout utspelar sig i USA så började han så klart fundera över vad som hade hänt i Ryssland. När han sedan fick höra att Moskvas tunnelbana var byggd som världens största atomsäkra överlevnadsbunker så var saken klar.

Han började skriva Metro 2033 redan i tonåren. Men det tog många år innan den var bra nog att börja skicka in till förlag. När han var 23 gav han upp förlagen, för han fick bara avslag överallt och lade istället upp boken gratis på internet. Tusentals människor läste den och började ge kritik i den gästbok som var kopplad till hemsidan. I denna tidiga version dog huvudpersonen plötsligt av en förlupen kula innan han hunnit genomföra sitt uppdrag. Allt fler läsare krävde att han skulle ändra på det och skriva klart historien.

Fick mitt exemplar av Metro 2033 signerat.

Så Gluchovskij började skriva vidare på berättelsen och postade kapitel efter kapitel på hemsidan. För varje del fick han allt fler läsare och kommentarer. Till slut var hela boken klar, redigerad och omåttligt populär. Till idag har över en miljon människor läst den online. Men det har inte hindrat försäljningen av pappersversionen. Över en halv miljon kopior har tryckts och Metro 2033 har översatts till 35 språk, däribland svenska.

Efter intervjun var det dags för prisutdelning av Coltsos novelltävling. Jag hade ju skrivit ett bidrag, men tyvärr vann jag inte. Men det gjorde inte så mycket. Stort grattis till Rebecka som vann i konkurrens med femton andra bidrag.

Gluchovskij och några andra tappra själar på Sjätte tunnan

Sedan drog vi iväg till Sjätte tunnan för en öl. Där fortsatte vi samtalet om litteratur, postapokalypser, tatueringar och varför fransmännen aldrig skulle överleva ett kärnvapenkrig. Det var härligt. Tack alla ni som var där för en riktigt skön kväll.

Skogens hjärta landar hos betaläsarna

Så har Skogens hjärta lämnat min trygga famn och dragit ut till betaläsarna. Det känns väldigt kul att komma in i nästa fas av färdigställandet. Det var en hel del att fixa efter att alfaläsarna var klara med manuset. Jag har säkert redigerat över trettio scener, några små och några stora. Men de stora förändringarna är att jag helt ryckte ut två kapitel på slutet och la till tre nya. Ett i början, ett lite mot slutet och ett precis på slutet.

Jag slet ut två kapitel därför att de inte längre fyllde något syfte. Det var en actionfylld uppgörelse med en av bokens antagonister. Men ärligt talat blev det lite för mycket av den varan och det passade egentligen inte antagonistens karaktär. Istället blev det ett nytt kapitel där antagonisten lågmält hotar våra protagonister och antyder att de nu kommit i konflikt med makter bortom deras fattningsförmåga. Mycket mer effektfullt.

Men de andra två kapitel kom till helt från scratch. Det första skapades då en av mina antagonister behövde ökad motivation för att fatta de beslut han gör senare i boken. Så jag gav honom mer incitament, med råge! 😉 Det sista kapitlet kom till för att boken behövde en jämnare övergång mellan två andra kapitel. Det hände nämligen en hel del, och det berättades i efterhand snarare än visades. Vilket inte är så bra. Så jag skrev till ett kapitel och visade istället.

Nu är boken ute hos betaläsarna och jag hoppas att de får roligt med den. För att hjälpa dem en aning skrev jag en checklista med vad man kan tänka på.

Kära betaläsare, håll ett öga ute efter:

  • Konstiga formuleringar som hejdar läsupplevelsen.
  • Märkliga grammatiska konstruktioner
  • När texten förlorar sitt flyt.
  • Dialoger som inte känns trovärdiga. (Alltså, de känns mer som konstruktioner än som något människor verkligen skulle säga.)
  • När någon karaktär gör eller säger något som inte känns trovärdigt. (Alltså i enlighet med hur den karaktären brukar bete sig.)
  • När saker och ting blir för ostigt, smörigt eller klyschigt. (cheesy, corny etc. OBS! Det är när DU tycker att det blir för ostigt. Bekymra dig inte om vad jag som författare eller andra potentiella läsare eventuellt skulle kunna uppfatta som ostigt. Vad reagerar DU på.)
  • När karaktärerna tänker för mycket så det blir övertydligt.
  • När du inte förstår något. (Ibland är det meningen att du ska förstå. Ibland inte. Det gäller att rätt sak förstås vid rätt tillfälle. Markera i texten!)
  • När du tappar koncentrationen. (För då är det antagligen inte du, utan något i texten.)
  • Eventuella korrekturmissar. (Detta är inte en korrläsning. Men ser du några korrfel så kan du lika gärna markera dem.)
  • Anglicismer. (När det märks att jag har tänkt på engelska och skrivit på svenska. Jag har tyvärr en tendens att göra det ibland.)
  • Och annat som ni kommer att tänka på som är störande.

Men låt inte allt detta blockera er i läsningen. Det handlar inte om att jaga reda på så många fel som möjligt utan att notera dem när de väl uppenbarar sig. Det viktigaste är att ha roligt och njuta av historien.

Jag får ställa ut på bokmässan!

Jag kommer att ställa ut Drakhornet på bokmässan. Det känns helt knäppt men är faktiskt sant. För några veckor sedan utannonserade HOI (House of Independents) en tävling. HOI är ett förlag av egenutgivare, för egenutgivare. I december förra året släppte de ”Lyckas med bokutgivning”, en bok med tankar och tips för den som vill starta eget. Nu tänker de släppa uppföljaren.

För att få material till den nya boken ville de ha in berättelser. Och finns det ett bättre sätt att engagera folk än att ha en tävling? Priset var en plats i deras monter på bokmässan i Göteborg 22-25 sept.

Jag skrev ihop ett bidrag, och vann! Så nu åker jag och Drakhornet till bokmässan i Göteborg! Tydligen fick de in många bra bidrag, för de hade svårt att välja och valde så en vinnare till, Kristina Svensson. Stort grattis till henne! Det ska bli kul att träffa henne och alla andra förlagsmänniskor på mässan.

Jag kommer att vara på plats i HOIs monter (D03:19) under fredagen den 23:e och lördagen den 24:e. Jag kommer även att sitta på en panel under ett litet seminarium om egenutgivning på fredag kl 15:30 och dessutom hålla mitt eget seminarium om ”Varför fantasy är fantastiskt” fredag kl 17.00.

Vill ni träffa mig så är jag garanterat i montern då. Jag kommer antagligen att spendera många timmar där, men jag ska även ta chansen att gå runt och suga in hela spektaklet. Jag har ju faktiskt aldrig varit på bokmässan förut!

Jag kommer att ta med mig en kartong böcker. Dessutom har jag beställt en rollup och vässat visitkorten. Jag har ingen aning om hur det ser ut där, eller vad som kommer att hända. Men jag tänker bara dyka in i smeten och ha kul. Det är ju därför man gör det här. För att det är så otroligt roligt!

Wow, jag ska ställa ut på bokmässan! Och jag som inte ens hade tänkt åka!

Nästa bok heter Skogens hjärta

Nu har jag pratat i över en månad om ”Drakhornets uppföljare”. Börjar tröttna på den formuleringen, så härmed avslöjar jag titeln på nästa del i Nornornas vävnad. Del två kommer att heta: Skogens hjärta.

Jag har tidigare skrivit om namnkonventioner inom fantasy. Skogens hjärta är, precis som Drakhornet, en titel som syftar direkt på ett viktigt ”magiskt” objekt i historien. Detta är något ganska vanligt inom fantasy och det har både sin styrka och svaghet. Styrkan är så klart den stora igenkänningsfaktorn. Vana fantasyläsare ser snabbt att detta är en fantasy. Å andra sidan får det inte bli alltför standardiserade titlar. Då tappar man nerven och spänningen.

Min förhoppning är att Skogens hjärta är lite lagom poetiskt, men att den samtidigt luktar fantasy. Och titeln passar väldigt bra med historien. Har faktiskt svårt att tänka mig ett annat namn i förhållande till berättelsen.

I Skogens hjärta gör Hanna slag i saken och försöker lämna Barkhammar. Men det går inte alls som hon tänkt sig och hennes utbrytarförsök slutar i katastrof och förnedring. Hon tvingas bestämma sig för hur långt hon egentligen är beredd att gå för att vinna sin frihet.

Erik har å sin sida inte en lugn stund. Najaden Afon, som gjorde livet surt för honom i första boken, har inte försvunnit utan lurar fortfarande i vattnen nära byn. Dessutom finns där något nytt i skogen, något som antyder återkomsten av uråldriga makter, något som till och med verkar skrämma Afon. När då älvorna lägger sig i spelet går allt snabbt överbord, och snart är Hanna och Erik indragna i ett äventyr som kommer att avgöra allas deras öde.

Nu ska jag bara pilla lite med slutkapitlen och få ut texten till betaläsarna. Illustratör är kontaktad och Morten Ravnbo kommer även denna gång att stå för den grafiska formgivningen, vilket känns väldigt tryggt. Förhoppningsvis kan jag släppa boken som planerat i november.

Tjohoo!  🙂

Drakhornet bryter 500-spärren

Draken bryter genom glastaket i Harry Potter 7

Då har det hänt! Drakhornet har sålt över 500 exemplar. Något jag personligen är väldigt tacksam och lycklig över. Det är ungefär samma känsla som när draken bryter genom glastaket i senaste Harry Potterfilmen. Men vad är det som är så speciellt med 500 ex? Varför är det så viktigt?

För det första har det att göra med ett internetrykte. Det sägs nämligen att en vanlig debutant på ett helt vanligt förlag säljer i medel runt 500 ex. Det är svårt att få fram korrekt statistik då många förlag inte ger ut sina försäljningssiffror, men det är vad jag hört. Nu när jag gjorde research inför den här artikeln så hittade jag istället siffran 800, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är känslan av att ha lyckats.

När jag planerade utgivningen av Drakhornet var nämligen 500 sålda ex det mål jag satte upp. Det var den gräns som jag ville passera för att kunna titta på hela projektet och säga: ”Wow! Vad coolt! Det gick ju faktiskt att göra själv!” Nu är gränsen sprängd och boken gjorde det på fem månader. Säljer den mer härefter (och jag är övertygad om att detta bara är början) så är det ren bonus. 🙂

För det andra så har boken nu betalat sig själv. Jag behövde ungefär 500 ex för att få tillbaka satsade pengar. Nu är varje såld bok vinst som går till framtida investeringar. Jag planerar ju att ge ut uppföljaren i november, och då kommer det finnas gott om räkningar att betala.

Framförallt känner jag mig väldigt tacksam. Det är så många människor som har hjälpt till på vägen, som gett mig tips och idéer, som öppnat dörrar. Det finns människor som … om det inte hade varit för dem, hade det inte blivit någon fantasyserie överhuvudtaget.

Så till er alla … vänner, stöttepelare och bollplank. Ni med hjälp, stöd och glada tillrop. Ett oändligt stort tack! Det hade aldrig gått utan er.

Vad gör jag om det stora förlaget ringer?

Under en period var min högsta dröm att bli utgiven. Men förlagens nålsöga syntes allt för trångt, och jag tröttnade på vad jag upplevde som en godtycklig manushantering. Jag ville inte vänta längre. Så jag gjorde det själv. Startade eget förlag, fixade tryckeri och distribution och körde igång. Det är ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Det har gett så mycket och öppnat så många dörrar.

I somras var jag på Eurocon. Där hade jag det stora privilegiet att få träffa en massa sköna människor som delar mitt intresse för fantastik. Mellan alla spännande seminarier hängde vi vid baren eller strosade omkring och minglade. Vid ett sådant tillfälle hamnade jag i konversation med en framgångsrik svensk författare. (Och jag tänker inte ange namnet, då jag inte frågat personen i fråga om lov.)

Vi pratade en del om våra böcker. Jag berättade en del om Drakhornet och allt arbete som låg bakom med att ge ut själv. Kontrasten var ganska stor då hen har ett stort förlag i ryggen. Hen hade dock noterat att Drakhornet fått positiva recensioner och började fråga huruvida jag hade något emot att redigera. Jag bedyrade att jag gärna skrev om stora delar av mina texter, så länge som de blev bättre. Så om jag någon gång fick den stora förmånen att arbeta med en professionell redaktör skulle jag gärna hacka mina texter i bitar och sätta ihop dem igen. Allt för att lyfta dem ytterligare ett snäpp. Till slut sa hen: ”Varför inte skicka in Drakhornet som färdig bok till några förlag, kanske tillsammans med några recensioner, och se om de nappar!”

Tanken slog ner i mitt huvud som en slägga. Det gjorde ont och jag ryggade tillbaka. Det kanske låter konstigt. Men då var jag så djupt inne i självutgivningstänket, och njöt av det till den milda grad att ett stort förlag faktiskt inte kändes speciellt lockande. Varför? tänkte jag. Jag kan ju göra allt själv! Kan fixa omslag, tryckeri och distribution. Jag har duktiga alfa- och betaläsare som hjälper mig med redigeringarna. Dessutom har jag total kontroll över allt från ekonomi till layout. Jag tjänar mer per bok nu än vad jag skulle göra under ett vanligt förlag. Vad kan de egentligen erbjuda mig som jag inte kan fixa själv?

Ganska snart gick dock hybrisen ur mig och likt en pysande ballong landade jag på marken. Det finns två saker jag verkligen skulle älska med ett vanligt förlag. För det första så har de erfarna redaktörer. Mina alfa- och betaläsare är sannerligen duktiga. Men jag känner att jag har mycket att lära, och jag behöver någon att lära av. Vem bättre än en erfaren redaktör som kan peka ut mina misstag. För det andra så har ett vanligt förlag ett etablerat distributionssystem. Det har gått ganska bra för Drakhornet. Försäljningen rullar på. Men det är fortfarande en bok som finns nästan enbart på nätet. Ett förlag som har kanalerna så att de kan fixa in mina böcker i riktiga boklådor, det vore guld värt.

Så om det stora förlaget ringde, vad skulle jag svara? Jag skulle granska villkoren noggrant, men därefter skulle det bli ett: ”Ja tack!” Inget snack om den saken.

Nytt manus del 3: Alfaredigering

Detta ser ut att bli en liten artikelserie. Det var inte tänkt så från början. Men jag har märkt att många bloggläsare gillar de mer praktiska inläggen, så jag planerar skriva något om varje steg i processen. Jag har tidigare skrivit om min arbetsordning med ett nytt manus, och om vad jag lärde mig av mina alfaläsare.

Genom alfaläsarna har jag nu fått en känsla för var berättelsen brister. De har även gett mig sina manus, där de antecknat kommentarer om både stort och smått. Att sätta sig ner framför datorn med den där stora luntan och sakta gå igenom varje kommentar, varje påpekande, känns ibland övermäktigt. Manusluntan är så tjock, och ibland kommer man till saker som tar lång tid att rätta till. Det känns som att man aldrig kommer igenom papperna. Så jag har utarbetat en liten teknik för att snabba på arbetet.

När jag kommer till något som behöver åtgärdas använder jag ett enkelt sorteringskriterium. Kan jag lösa problemet på mindre än en minut? Om det går, så fixar jag problemet omedelbart. Det kanske bara är något ord som saknas, eller några tankar som är för övertydliga, eller några meningar som inte riktigt sitter ihop. Om jag däremot stöter på något som kommer att ta längre tid … Säg att jag måste skriva om en scen eller kanske riva ut ett kapitel, eller ändra perspektiv och tankemönster för en hel passage, då sätter jag tre stjärnor *** i arbetsdokumentet. Efter stjärnorna skriver jag en mening eller två om vilka förändringar jag tänker mig. Sedan går jag vidare.

Fördelen är att man mycket snabbare kommer igenom de där stora manusbuntarna. Plötsligt känns det inte lika tungt. Istället känner man sig så väldigt nöjd då man plöjt genom alla papperna och man kan lägga dem ifrån sig. Och det finns en annan fördel. När man samlat ändringar från alla alfaläsarna i sitt arbetsdokument får man en helt ny överblick. Tillsammans ger de mer än var för sig.

Sedan börjar arbetet med att radera stjärnor. Jag gör en enkel sökning i dokumentet på *** och anländer till varje punkt där något måste åtgärdas. Just nu har jag bara två punkter kvar. Men det är också de två största. Jag måste lägga in två helt nya kapitel. Ett i början av boken, och ett på slutet. Alla de små ändringarna som lägger an till dessa kapitel är redan gjorda. För jag vet vad som ska ske i dem. Nu är det bara att skriva dem också.

Hur brukar du göra?

Livet under Stockholm år 2033

För några timmar sedan skickade jag en novell till Coltso förlag. Idag är nämligen sista inlämningsdag för de som vill medverka i deras novelltävling Metro 2033. Coltso är ett förlag som satsar på att översätta science fiction och fantasyförfattare från Östeuropa. En bok som de översatt till svenska är Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Den utspelar sig i en framtid där det stora kärnvapenkriget förstörde vår planet 2011. De enda som överlevde var de som befann sig under marken.

Metro 2033 utspelar sig i Moskvas enorma tunnelbanesystem. Det byggdes för att vara världens största atomsäkra bunker. Det är en mycket karg och brutal framtid som Dmitrij Gluchovskij målar upp. De olika stationerna slåss inbördes om de få resurser som finns kvar. Vissa stationer behärskas av den mäktiga Hansan. Andra kontrolleras av nykommunister, andra av fascister, andra försöker bara överleva så gott det går.

Men det är inte bara människor som lurar i tunnelbanans mörker. Där finns mystiska fenomen som slukar människor hela. Där finns också mutanter som ibland lyckas ta sig ner från den radioaktiva ytan för att sprida kaos.

Coltsos novelltävling ställde en mycket intressant fråga. Om nu kärnvapenkriget förintade allt mänskligt liv från jordens yta. Hur ser det då ut under marken i Stockholm? Här finns ju inte bara tunnelbana, utan servicetunnlar, militära tunnlar från andra världskriget, skyddsrum och mycket, mycket annat. En vän till mig som varit brandman hela livet skrattade när jag frågade honom om det. ”Hela stan är byggd på pålar!” sa han. ”Jag vet, för jag har varit nere i dem. Vissa är så breda att man utan vidare kan köra bil under hela stan.”

Så hur skulle livet se ut under Stockholm år 2033? Det tog lite brainstorming och massor av knasiga idéer, men snart hade jag två huvudkaraktärer, en politisk topologi och en hyfsad outline. Jag noterade att maxgränsen var på 100 000 tecken (ungefär 18500 ord) och tänkte: ”Skönt! Så mycket skriver jag aldrig, då slipper jag bry mig och kan bara skriva på.”

Sent igår natt skrev jag klart historien. Det var en fantastisk resa. När jag kollade antal tecken så låg det på 107 000! Det hade jag aldrig trott! Så idag har jag redigerat texten och bantat ner den till ”bara” 99 779 tecken. Nu ligger den i Coltsos mailkorg, och jag försöker släppa historien. Men det är svårt.

Jag har ingen aning om hur stora chanser jag har att vinna. Men jag kan ärligt säga att skrivandet av den här novellen var en belöning i sig. Det blev en sån härlig dynamik mellan huvudkaraktärerna, och den värld de visade mig var både underbar och skrämmande. När jag blundar ser jag fortfarande scener från berättelsen. Ljuset från vaktposterna, de bepansrade tågen, det eviga tryckande mörkret. Stockholms tunnelbana a 2033 är en hemsk, men magisk plats. Vem vet, kanske återvänder jag dit igen en dag.

Vinnaren får i vilket fall som helst ett diplom. Det blir på SF-bokhandeln i Stockholm, och diplomet ges ur självaste Dmitrij Gluchovskijs hand! Dessutom får man fem böcker ur Coltsos utgivning.

Önska mig lycka till! 🙂

Drakhornet blir talbok

I förra veckan fick jag besked om att Drakhornet kommer att läsas in som talbok. Enligt talboks- och punktskriftsbiblioteket kommer det att vara klart någon gång i oktober.

Detta är mycket goda nyheter. Jag har en vän som är gravt synskadad som länge velat läsa boken. Och senast igår frågade en bekant mig om Drakhornet fanns som talbok då hennes son är dyslektiker. Jag visade henne Drakhornets podcast, men den kommer inte att vara helt inläst förrän till jul. Istället kan snart kan vem som helst som är synskadad eller har lässvårigheter låna Drakhornet på sitt lokala bibliotek.

En talbok skiljer sig från en ljudbok på flera sätt. En ljudbok säljs bl.a. i bokaffärer, på bensinmackar och över internet. Ljudboken är producerad av förlaget och ofta läses texten in av någon känd (eller halvkänd) skådespelare. Vem som helst kan köpa den och avnjuta boken i sin bilstereo eller mp3-spelare.

DAISY-spelare med CD

En talbok däremot är inte till salu. Den produceras inte av förlaget utan av talboks- och punktskriftsbiblioteket. Det är en statlig myndighet som har till uppgift att se till att även människor med synskador och lässvårigheter kan tillgodogöra sig litteratur på svenska. En talbok kan du inte finna i en butik eller på en bensinmack. Den finns bara på biblioteket. Inte vem som helst får låna dem, man måste ha någon form av läshinder.

Förr låg talböckerna på kassettband. Idag är de en speciell typ av indexerade ljudfiler som spelas upp i en så kallad DAISY-spelare. Med en sådan spelare kan man smidigt hoppa mellan kapitel eller justera läshastigheten. Till och med menyerna kan läsas upp med hjälp av talsyntes.

Men redan nu kan vem som helst få lyssna till Drakhornet. I alla fall den första halvan. Jag håller ju som sagt på och läser in den som podcast. (Klicka här för att komma till Drakhornets iTunessida.) Hittills har jag hunnit med 24 kapitel. Då jag släpper ett nytt kapitel varje vecka så beräknar jag att allt ligger uppe på nätet lagom till jul, vilket blir perfekt, för då har andra boken i serien precis släppts.

Det ska bli intressant att jämföra talboken med min egen podcast. De använder ju ändå professionella inläsare, medan jag bara är en kille med mikrofon. 😉

Nytt manus del 2: Vad jag lärde mig av alfaläsarna

I Förra veckan skrev jag om min arbetsordning med ett nytt manus. Jag skrev något om grovmanus, grovredigering och alfaläsning. Jag har nu kommit in i nästa skede, alfaredigering. Jag skriver nästan alltid mina manus utifrån en outline. Det hjälper mig att hålla fokus på vart jag är på väg. Men trots ett gediget outlineande och ett försök att verkligen hålla reda på alla trådar så finns det mycket som måste fixas.

Alfaredigeringen är för egen del nästan den roligaste fasen av skrivandet. Man har i princip ett färdigt manus. Man kan se hela historien framför dig. Man kan hålla den och väga innehållet i sin hand. Man kan se hur berättelsens trådar snurrar, väver och dansar kring varandra.

Detta är fasen där man kan göra de stora ändringarna. Om ett kapitel inte fungerar. Bort med det! Om en scen känns kraftlös. Skriv om den, kanske ur ett annat perspektiv, kanske med en annan komplicerande variabel. Om en karaktär känns blek eller inte blev som du önskade. Ge den en ny personlighet!

Allt ska självklart syfta till att göra manuset bättre. Och ensam med sitt manus blir man ju lätt hemmablind. Så jag är mycket tacksam för all feedback jag fått av mina alfaläsare. De har påpekat ett antal saker som kommer att få konsekvenser för boken:

  • Det saknas en ordentlig föraning för en av de bakomliggande trådarna. Det finns inte tillräckligt med motivation för en av karaktärerna att göra som han gör. Därför måste jag lägg till ett kapitel i början med en händelse som får honom att reagera kraftigare.
  • Erik, min ena huvudkaraktär, är genom hela boken lite för kaxig och lite för stark. Han går för lätt ur striderna och repar sig för snabbt. Därför måste jag genomgående se till att han blir mer mänsklig och tar mer stryk av allt han går igenom. Han får gärna vara kaxig ibland, bara han får äta upp det senare. 😉
  • En av karaktärerna förändras inte tillräckligt av allt som händer och på slutet reagerar han precis som om han ingenting lärt sig. Därför stryker jag helt enkelt hans två kapitel på slutet. De var ändå bara fyllda med meningslös aktion. Nu blir det istället ett nytt kapitel med lågmälda samtal och dolda hot. Mycket mer effektivt, och mer i enlighet med hans karaktär.
  • Vid några tillfällen döljer jag för mycket för mina läsare. Det är en fin gräns mellan nyfikenhet och frustration. Jag måste visa mer av vad som pågår bakom scenen.
  • Dessutom finns det några tillfällen där tempot behöver ses över. På några ställen händer för mycket, för snabbt, utan återhämtning. Jag måste ändra ordningen på några scener, och eventuellt lägga till en scen för att sänka tempot.
  • Ibland är jag övertydlig. Flera av Eriks och Hannas tankar kan plocka bort. Läsarna förstår ändå vad de känner och tänker.
  • Jag måste förtydliga hur det där förtrollade armbandet egentligen fungerar. Annars blir läsarna lätt förvirrade.
  • På ett ställe hänger inte kapitlen ihop. En viktig tråd tappas bort i kap 6, och återkommer inte förrän kap 10. Därför måste jag skriva in en ny scen som väver ihop trådarna och förklarar varför fortsättningen dröjer.
  • Och mycket, mycket mer … Som t.ex. hur länge orkar egentligen en höggravid kvinna dansa? Och hur varmt kan det bli en solig dag i ett gammalt trähus?

Sedan sa alfaläsarna en massa positiva saker också. Sådant som jag sög i mig som en svamp och bevarade i mitt inre. Men det kan jag ju inte skriva om här. Folk skulle ju kunna få för sig att jag skryter. 😉