Att kämpa med översättningar …

Översättningar … Är svåra.

Och … roliga? (JA!)

Jag jobbar en del med översättningar, både där jag översätter själv (på liten skala) men mest så språkgranskar jag någon annans översättning. Det är väldigt roligt att jämföra språken (engelska och svenska för min del) och se de olika nyanserna, men ibland snurrar de ihop sig även i min hjärna och jag får passa mig så jag själv inte använder anglicismer.

Jag har översatt några av mina egna noveller (från svenska till engelska) och det har varit i princip smärtfritt och väldigt roligt. Jag vet vad jag menar och vill säga både på svenska och engelska. Men att översätta andras noveller är desto svårare. Meningar som vid första läsning kan passera som självklara kan vid översättningen bli svårare att tolka. Hur menar författaren här? Hur ska jag översätta det för att göra texten, storyn och författaren rättvisa? Oj vilken press!

Jag har enormt stor respekt för alla som jobbar med översättning och översätter hela romaner till andra språk. Eller poesi för den delen! Det är verkligen en konst. Det krävs otrolig koncentration och förståelse för författarens stil och ton. Även nästan lite tankeläsning kan jag tycka. De där kluriga meningarna som kanske innehåller något idiomatiskt uttryck, tvetydigt ord eller rent av syftningsfel som kan funka lekfullt på svenska men som blir svårt att översätta!

Har ni några favorit-anglicismer? Några idiomatiska uttryck som blir roliga om man försöker översätta dem? Eller kanske något översättningsfel ni ofta stöter på?

Gästblogg: Post debut stress disorder

Thomas_2”Men”, sa en nära vän till mig för en tid sedan, ”är det så att alla författare som debuterat drabbas av depression eller liknande?”

Jag tänkte efter en stund innan jag vågade mig på ett svar:

”Nej, jag känner faktiskt några. Några som inte hamnat i en mer eller mindre djup svacka efter debuten. Så riktigt alla kan det inte gälla.”

Vännen summerade det ganska bra:

”Det vore ju rätt tragiskt om det var så. Inte för att det skulle hindra mig att skriva vidare, men ändå.”

För mig kom dyket faktiskt innan jag debuterade, men jag startade från en ganska låg nivå så jag hamnade ganska djupt. Andra har klarat det bättre, och vissa har inte drabbats alls. Men det verkar, enligt min personliga undersökning, vara rätt vanligt med i alla fall en hyfsat påtaglig svacka i samband med eller strax efter författardebuten.

Men det är en omställning. Att det där man kämpat så hårt för helt plötsligt ligger bakom en istället för framför. Och det blir lätt rätt så tomt. Och vilset.

Nu ska inte det här inlägget handla om depression. Det vore lite för – eh – deprimerande. Men jag tänkte, eftersom jag fick chansen att komma tillbaka hit, att jag skulle prata lite om år två. Saker som händer. Saker som inte händer. Lite spretigt inlägg kanske, och måhända lite flummigt – men stå ut är ni snälla. I år blir det bara ett inlägg från mig, inte 53.

2015 var året jag romandebuterade och året jag skrev på debutantbloggen. Det var kul, fantastiskt spännande, men det hade sina baksidor också – som allting.

2016 har varit ett helt annat år. På många sätt. Det har haft sina dalar och sina toppar. Jag tänker att det kanske andra aspirerande författare också kan lära sig något av.

Det tråkigaste först.

Det blev ett år utan ny bok av mig. Det är jättedumt. Ska man hålla sig aktuell som författare får det inte gå för lång tid mellan böckerna. Det blir svårare och svårare att ”marknadsföra” sig ju längre från bokreleasen man kommer. ”Jo, men jag gav ut en bok 2015” har liksom inte samma klang när det börjar närma sig 2017.

Men skrev jag inget nytt? Jo, jag gjorde ju det. Men här har vi ett vanligt misstag. Jag skrev en annan bok. Lite annan inriktning. Vanlig grej har jag förstått. Man har skrivit en bok, vill testa något nytt istället för att skriva något som liknar det.

Problemet: Det är svårare att sälja. Till förlag och till läsare. Efter ett par böcker går det lättare har jag förstått, men den andra boken bör vara i linje med den första om du inte ska behöva börja om ”från början” igen. Och som de flesta säkert är medvetna om så är det långa väntetider i den här branschen.

Så rådet till debutanten är ”håll dig till din nisch” – ett tag i alla fall.

Har fått den slutsatsen bekräftad från många håll.

Nu betyder det inte att det arbetet var bortkastat. Jag tror att den romanen kommer bli utgiven under 2017 – men det har varit en lång väntan. Dessutom är jag inte säker på att jag kunde gjort annorlunda. Det var en historia jag behövde skriva, och det gjorde mig bättre förberedd att skriva det jag så att säga skulle skriva.

Vad har varit bra under 2016 då? Mitt andra år som publicerad författare.

Massor faktiskt.

Jag har fortsatt att vara med på olika kongresser och events.

Litteraturrundan i Växjö, Östgötadagen på akademibokhandeln i Linköping, LunCon, och FantasyCon i Scarborough var alla riktigt roliga.

Jag har skrivit ett manus till. Fortsättningen på Incidenten i Böhmen. Det är i princip klart och jag hoppas att det kan gå iväg till förlaget innan månaden är slut. Så med lite flyt kommer jag ha två böcker som kommer ut 2017. Inte säkert någondera, men inte alls omöjligt.

En annan sak som kan vara bra att vara förberedd på är hur svårt det är att skriva bok två i en serie. Jag hade trots allt skrivit två manus efter att jag skrev incidenten; en barnbok och sen ”det andra manuset”. Men det var lik förbaskat hur jobbigt som helst att skriva den där andra boken. Den stretade emot och trilskades tills jag började få ordning på den. Det är i såna här lägen det är bra att ha skrivarvänner – som förstår och som kan hjälpa till… Att skriva något som inte blev för likt den första, som kan stå på egna ben men ändå ska kunna läsas om man har läst bok ett. Man vill ju inte heller skriva samma historia en gång till men samtidigt är ju poängen med en ”serie” att läsaren känner igen sig. Till debutanten som ger sig i kast med bok två säger jag bara: ”Bered dig på en kamp”. Men det går. Jag tycker nog att jag lyckats få till något som både hänger ihop med bok ett och som samtidigt står för sig självt. I efterhand en oerhört lärorik upplevelse. Men det var tufft och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har tvivlat mer än en gång längs vägen.

Att bok två blivit ytterligare lite fördröjd är egentligen en följd av årets roligaste händelse.

Jag fick lägga nyskrivandet åt sidan en tid för att ta fram en engelsk version av Incidenten. Ett tjeckiskt förlag läste nämligen en recension på tjeckiska av Incidenten i Böhmen och hörde av sig. Deras testläsare (som kunde svenska) gillade också boken, men för att genomföra projektet behövde de en engelsk text. Så jag fick fokusera på det, vilket försenade uppföljaren med någon månad eller två ytterligare.

Kontentan är hursomhelst den att Incidenten i Böhmen kommer att översättas till tjeckiska! Maximillian kommer hem! Det är för mig hur stort som helst att boken skall översättas just där.

Dessutom sitter jag nu med en språkgranskad och slutkorrad engelsk version av Incidenten. Så vem vet vad det leder till…

Så där står jag nu. Lite försenad med det mesta. Ganska omtumlad och fortfarande lite småskakig. Men med nyvunnen entusiasm och skrivglädje. Redo att ta nästa steg!

Vill ödmjukt tacka för tillfället att åter få bidra med några rader på denna fantastiska blogg! Den är faktiskt ett av mina finaste minnen från debutåret. Stöttningen från kollegorna och samtalen med er som läser. Var rädd att det skulle bli för mycket, men det var bara så himla bra att få hänga här!

Ett intressant experiment

ThomasJag tänkte jag skulle dela med mig av en lite intressant erfarenhet. Jag har skrivit professionellt på engelska – om än inte skönlitteratur. Jag har översatt både till och från engelska. Jag har bott i ett engelsktalande land. Och även om jag inte anser att jag pratar engelska lika bra som en infödd, eller att det ens i princip är möjlig så anser jag att min engelska är tillräckligt bra för att jag skall kunna skriva på engelska. Alltså förstå mig rätt nu, detta är inte menat som skryt utan syftar bara till att ge en bakgrund till min lilla historia.

Saken är den att det är en svår konst att översätta texter. Jag har i princip bara gjort det med reklam-, webb- och informationstexter. Det är svårt nog. Att översätta skönlitteratur är knöligare än så. Det gäller att hitta rätt ton, rätt värdeladdning – allt sånt där som är extra svårt på ett språk som du inte använder varje dag. (Använder som i småpratar i kassakön, snackar med arbetskamraterna på lunchen, pratar om matchen igår, om barnprogrammen för 20-30 år sedan, lyssnar på ungdomarna utanför skolan, snackar med den gamle mannen på puben – använder så liksom.)

Att skriva på engelska är svårt (om det skall bli bra alltså), men det gäller att ställa om hjärnan lite. (För mig i alla fall, andra kan säkert göra det annorlunda.) Kan jag börja tänka på engelska kan jag skriva vettigt på engelska. Svårare när man översätter, men skapar man lite distans till texten man läser brukar det funka.

Men men, jag har lite funderingar på att börja skriva på engelska som jag kanske nämnt eller antytt – även om jag egentligen älskar att skriva på svenska – det är ett så himla kul språk att jobba med. Men samtidigt skulle det vara kul att få det jag skrivit hittills översatt. En tanke var att göra det själv. Jag menar, jag om någon borde ju veta vad jag menar i mina texter och kunna fånga den känsla jag vill ha. Så tänkte jag.

Men oj vad svårt det var. Började jobba med en text och visade den för en mycket god vän som aldrig skulle ljuga för mig – och som dessutom har den goda smaken att vara infödd engelsktalande, och kan svenska och jobbar med text. Hans kommentar var ganska brutal, men väldigt sann.

”Det här är alldeles för mycket svenska på engelska, Thomas. Det är inte så du brukar skriva engelska. Du är alldeles för bunden av din svenska text.”

Som alltid när man vet att någon har rätt så sved det lite. Men samtidigt, det var sant och ingen idé att låtsas som att det inte stämde.

Så jag funderade på hur jag skulle komma bort från texten. Skapa distansen. Och fick en idé som jag testade.

Jag tog en novell. Körde den genom Google translate. Jupp. Den var rätt mycket skräp om man säger så.

Först en vända brutalrättning. Massor av totaltokiga översättningar plus ett intressant konsekvent felöversättande av ”sin”. Till ”his” om det handlade om en tjej, och ”her” om det handlade om en kille – förklara den om du kan. Men också en och annan synonym som jag aldrig skulle tänkt på själv.

Sedan en vända till för att fixa texten. Och här började jag märka en sak. Jag satt inte med min ”svenska novell” – jag satt med en ganska kass engelsk text som jag skulle fixa. Drog ett snabbt varv genom den och ändrade, justerade och byggde om. Sedan en jättekort slutkorrvända och därefter skickade jag den till min vän med ett ”här är ett annat experiment jag har gjort”. Sade aldrig vad eller hur eller något sådant.

Svaret jag fick var riktigt intressant.

”Den här har du skrivit på engelska från början, va? För den är mycket bättre.”

Givetvis berättade jag vad jag gjort. Men han vidhöll att den var mycket mer så som jag skriver när jag skriver på engelska från början. (Han vet, han har korrat mer än en av mina texter). Och bra nog.

Minst lika intressant var att jag mycket snabbare kom till ett vettigt resultat än vad jag skulle gjort om jag översatt rakt av från början. Jag kan aldrig översätta den mängd ord det handlade om på den tiden det tog mig att ta fram den texten. Det vet jag. Visst den behövde ett ordentligt korr, men det hade en ”traditionell” översättning också gjort.

Om det var ett lyckskott för att just den texten var extra lämplig vet jag inte. Skrev den trots allt kort efter att jag flyttat till Sverige – så kanske var den ganska engelsk även i sitt svenska utförande. Men jag tror inte det. Eller, jag är i alla fall inte säker. Så pass spännande var det i alla fall att jag har bestämt mig för att testa att göra samma sak på fler texter, för att se om jag kan återupprepa det. Förhoppningsvis får jag skäl att återkomma.

Någon annan som har erfarenheter av att översätta skönlitterära texter?

Drakhornet kommer som e-bok, på engelska!

För nästan två månader sedan damp det ner ett email i min inkorg. Det kom hela vägen från de skotska högländerna. Bifogat var en kopia av Drakhornet översatt till engelska.

För en väldig massa år sedan hade vi en utbytesstudent i vår familj. Han hette Gordon och kom från Skottland. Han hade blåaktig hud, älskade pommes frites och undrade vad den där runda lysande saken på himlen var för något. Snart blev han som en extrastorebror för mig. Och genom åren har vi hållit kontakten.

Jag har alltid varit sugen på att översätta Drakhornet till engelska. Den svenska marknaden är ju i jämförelse ganska begränsad. I USA och Storbritannien finns det en helt annan fanbase för fantastik. Samtidigt är så klart konkurrensen mördande. Men man förlorar inget på att försöka.

Ett tag funderade jag på att göra översättningen själv. Testade till och med att översätta första två kapitlen. Men även om arbetet gick hyfsat så insåg jag snart att jag som svensk och med engelska som andraspråk aldrig skulle upptäcka alla misstag. Risken var stor att jag bakade in svengelsismer i översättningen. Det ända rätta var att få det översatt av någon som har engelska som modersmål.

Vem kunde vara mer perfekt för jobbet än Gordon? Han har bott i Sverige i två år. Han kan prata svenska och har en förståelse för svensk kultur. Samtidigt är han en ”native english speaker” med känsla för att skriva. Så jag frågade, och han tackade omedelbart ja.

Tyvärr har jag inte hunnit ta tag i det hela. Dokumentet ligger fortfarande orört på min hårddisk. Det har varit så mycket med redigeringsarbetet av andra boken i serien att allt annat fått ligga på is under tiden. Men så snart som Skogens hjärta har släppts så ska jag börja titta på översättningen igen.

Kindle finns även som app till Ipad och Android

Min tanke är att lägga upp den som engelsk e-bok på brittiska och amerikanska Amazon. De har runt 70% av e-boksmarknaden och dominerar på så sätt all e-bokshandel i den anglosaxiska sfären. Och det är inga små siffror vi talar om här. För några månader sedan gick e-böckerna om pockets i försäljningsstatistiken i USA.

Frågan är bara vad boken ska heta. The Dragonhorn låter på tok för klyschigt på engelska. Det fungerade bättre på svenska, för här har vi kanske ”bara” 30 böcker som börjar på Drak… någonting. På engelska måste det finnas tusentals. Funderar kring Curse of the Kelpie istället. Det är lite klatschigt med två k-ljud efter varandra. Men vi får se … Det finns fler alternativ.

I vilket fall som helst hade detta inte varit möjligt utan Gordon. Ett oändligt stort tack! Gott jobbat brorsan!

Kan man plaska på spanska?

I gårdagens inlägg skrev Oskar om skillnaden mellan svenska och engelska. Det fick mig att fundera på vissa problem som uppstod när jag skulle översätta min egen bok till spanska.

Varje språk har sina finurligheter, som av den språkligt begåvade kan utnyttjas till att skapa litterära aha-upplevelser. De skickligaste författarna rör sig i grammatikens gränsland, där de tänjer en aning på det system som möjliggör vår dagliga kommunikation.

Ett språks särart svarar mot vissa bestämda behov. Ett nomadfolk har andra språkliga behov än ett bergsfolk. Samma behov kan ge upphov till olika lösningar i olika språk. Det som i svenska beskrivs med hjälp av prepositioner kan i andra språk anges i form av kasus. Det som framgår av verbet på ett språk måste sägas med ett pronomen på ett annat. Detta innebär inga större problem för oss i det dagliga livet, då vi kan göra oss förstådda tämligen obehindrat utan att fundera över språkliga val.

Svårigheten uppstår när ett språk ställs mot ett annat, när en idé som uppstått på ett språk ska överföras till ett annat. Det är där, i mötet mellan språkens olika sätt att förhålla sig till verkligheten, som översättarens skicklighet sätts på prov.

Min bilderbok kommer ut på svenska i kombination med fyra andra språk. Eftersom jag behärskar spanska tillfrågades jag av mitt förlag om jag ville skriva den spanska versionen. ”Javisst!” svarade jag. Den som har läst mina tidigare inlägg vet att manuset består av 127 ord, många upprepningar och enkla meningskonstruktioner. Jag talar spanska dagligen och har ett gäng högskolepoäng i ämnet, så jag kände mig ganska trygg.

Jag satte mig ner och började. Det här var innan den slutgiltiga svenska versionen var klar. Egentligen var det långt kvar tills översättningarna skulle göras, men jag tänka att jag skulle testa. Jag försökte översätta rakt av. Kollade i ett lexikon och en spanska synonymordbok på nätet. Det gick hyfsat bra.

Men trots det enkla språket lät sig vissa formuleringar inte översättas utan problem. Låt mig illustrera det med ett exempel. I boken badar Adam. Texten löd: ”Plask, plask.” Jag letade efter den spanska motsvarigheten. Försökte ta omvägen över engelskans splash. Sökte på ordlistor över ljudhärmande ord som beskriver vatten i rörelse. Dripp. Dropp. Plums. Skvalp. Plask. Det enda spanska ord jag hittade var chapoteo, som inte alls kändes lika träffande som vårt plask. Ett plask är plötsligt, enstavigt. Det är inte cha-po-te-o.

Att översätta en text utan att det sker en viss förskjutning av nyanser är i princip omöjligt. En översättare måste ha en viss frihet. Men i mitt fall kommer de två textversionerna att ligga intill varandra på boksidorna. Många läsare kommer att använda dem för att lära sig det ena språket. Utrymmet för meningsförskjutning är därför litet.

I fallet med plaskandet löste jag mitt översättningsproblem genom remittera det till författaren av den svenska texten, som råkade vara jag. ”Du, det här funkar inte på spanska, kan du göra något åt det? frågade jag mig själv. ”Tja, vad sägs om att placera betydelsen i ett verb istället, som i  ’Adam plaskar’?” föreslog författarjaget. ”Toppen, det är mycket lättare att översätta!” tackade översättare och skrev ”Adán chapotea”.

Vissa konstnärliga friheter får man tillåta sig.