Björn Ranelid har precis spatserat runt på dansgolvet i Let´s Dance. Jag, min älskade och några vänner sitter djupt försjunkna i tvsoffan och pratar. Klockan är egentligen inte så mycket, men vi är alla väldigt trötta och börjar bli lite flamsiga. Så blir det reklamavbrott och en nystartad bank försöker värva oss som kunder. ”Den osjälviska banken.” lockar den flimrande texten.
”Osjälvisk bank?” säger min kompis. ”Det är ju en omöjlighet!”
”Ja”, säger jag. ”På engelska kallar man det för en oxymoron… undrar just vad det heter på svenska.”
”En självmotsägelse kanske?”
”Jo, det har du rätt i. Det fungerar utmärkt. Men en oxymoron är mer specifik än en självmotsägelse. Det är liksom… Vänta lite.” Jag sträcker mig efter en laptop som ligger under bordet och börjar hamra in sökdata på google. ”Här, lyssna på det här: Oxymoron. ‘A figure of speech by which a locution produces an incongruous, seemingly self-contradictory effect, as in “cruel kindness” or “to make haste slowly.”’
”Så det bör alltså egentligen vara ett talesätt som i sig själv är motsägelsefullt.”
”Ja. Så även om det går utmärkt att använda det svenska ordet ‘självmotsägelse’ så är ändå oxymoron en mer specifik typ av självmotsägelse. Den är liksom ytterligare och tydligare definierad”
”Det känns ibland som att engelskans ord är mer väldefinierade över lag, som att de har tydligare meningsområden än våra.”
”Det är nog för att de har dubbelt så många ord som svenskan. Det är i alla fall vad jag har hört. Att när de franska normanderna invaderade och besegrade saxarna så smälte språken ihop. De tog saxarnas germanska grammatik men behöll båda språkens ordförråd.”
”Och engelskan håller ju fortfarande på och integrerar nya ord hela tiden!”
”Ja, i och med att det är ett världsspråk. Det känns liksom som att de har en helt annan grammatisk flexibilitet.”
Det blir tyst en sekund. Vi begrundar engelskans flexibilitet.
”Och en annan psykologisk flexibilitet också”, säger han plötsligt.
”Hur menar du?” säger jag.
”Man kan ju säga grejer på engelska som bara inte går att säga på svenska. Svenskan kan ibland kännas lite stel och präktig.”
”Jag vet precis vad du menar. Kolla bara på en sådan sak som superhjältenamn. De blir jättetöntiga på svenska. Ta Batman som exempel. Det fungerar ju riktigt bra på engelska. Vad blir det när man översätter till svenska?” Jag börjar skratta och kan knappt pressa fram ordet. ”Fladdermusmannen. Liksom. Vad är det!”
”Och vad blir batmobilen?”
”Fladderbilen!”
Vi är båda väldigt trötta och skrattar i säkert två minuter.
”Istället gick översättarna och tog det fantastiska namnet… Läderlappen!” fnissar han.
”Jag undrar just vad översättaren tänkte på?”
”Jag undrar vilka namn de ratade. Jag menar, vilken nivå var det på de andra förslagen om det bästa var Läderlappen.”
Plötsligt ser jag listan framför mig och viker mig dubbel av skratt.
”Tyst!” hyschar min älskade. ”Jag kan inte höra vad Tony Irving säger.”
Debutantbloggen 