Buckle up! It´s going to be a bumpy ride

När jag var liten var jag en unge med elektriskt hår och plåster på glasögat som blev åksjuk av att titta på Kalle Anka på bio (för er som är lite yngre – tecknat förekom alltså bara i anslutning till högtider och tv-programmet ”Lilla sportspegeln”. Ville man se något annat än tjeckisk dockfilm fick man göra det på bio). Nöjesparker var en omöjlighet. Jag kräktes ihjäl mig bara av att se Vikingagungan. Om någon hade sagt innan jag började skriva att det skulle vara ungefär exakt som en kväll på Gröna Lund hade jag aldrig någonsin hoppat på det tåget. Men nu sitter jag där…

Min bok är som en skraltig vagn i början på en resa vars slutmål är okänt. Det skramlar, kuggarna driver och jag ser rälsen i berg- och dalbanans rangliga stålkonstruktion under hjulen. Åkningen har startat.

Först den intensiva fasen, uppresan. Jag griper krampaktigt om handtagen. Trots att jag kollat säkerhetsbältet minst hundra gånger är det en fråga som snurrar i mitt huvud. Håller detta verkligen? Jag vänder mig hela tiden om mot personen som sitter på sätet bredvid. Det verkar vara en van resenär. Han ser oberörd ut. Beror det på erfarenhet, dåligt omdöme eller bara stora mängder valium? Hans ansiktsuttryck lugnar inte. Jag koncentrerar mig så hårt på att klara av detta att alla andra tankar försvinner.

Strax innan toppen kryper kvalster in under huden. Kan man verkligen få skabb i Stockholm? De kliar och maler i takt med flaggstolparna vi passerar. Vad har jag gett mig in på? Jag som inte ens klarar av att se en tecknad film. Jag vänder mig inte om. Jag vet att min nerdrogade medresenär (han måste vara nerdrogad) inte kommer ge mig något stöd. Han sitter antagligen på ett topp-manus.

Stålställningen svajar och jag rycker i säkerhetsbältet. Då upptäcker jag att det är fullt av revor och hål. Det ser begagnat ut. Bältet är helt enkelt skit. Jag är på väg till krönet i en räddningsanordning gjord av skit! Kan man bromsa? Jag vill ändra allt, fördjupa eller kanske rent av byta ut hela storyn. Mitt anteckningsblock som jag lämnade i väskan där nere är fullt av noteringar: ”Glöm inte att lägga in piskan i scen åtta”, ”Tänk på att byta kön på P, annars blir någon sur”, ”Förstärk Harriet från avsnitt fem, hon känns som en mes.” De kom inte med.

Herregud, det här kommer inte gå, hinner jag tänka när jag ser folksamlingen och vagnen kastar sig utför. Skrammel och skrik. Kommer ljuden från skenorna eller min egen mun? Jag vet bara en sak: aldrig mer, aldrig någonsin mer.

Tåget saktar ner och rullar in i rakan. Jag andas ut, lutar mig tillbaka mot det obekväma plastsätet. Adrenalinnivån sjunker. En våg av njutning sköljer över mig. Jag klarade det. Jag ändrar mig – låt det inte sluta.

Mannen bredvid ler självgott ungefär som om han hela tiden har vetat att det är så här det känns. Jag vaggas in i ett underbart sengångarläge. Lugn och tillfredställelse sprider sig. Precis när jag utbrister ”I’m a true sloth”, gör vagnen ett nytt knyck.

”Jag menar ‘sloth’, som i sengångare, inte ‘slut’ som i jag är en slampa!” ropar jag innan vi fortsätter in i mörkret. Publiken vi just svischade förbi hör antagligen bara orden: ”Jag är en slampa!”

Ett högljutt pysande får mig att hoppa till och en strålkastare riktas mot en fruktansvärd varelse längre fram. Troll!! Det är troll här. Vi har hamnat i en skräcktunnel. De sträcker sig efter mig och det visar sig att säkerhetsbältet jag så noga spänt fungerar utmärkt. Jag kan inte fly och rummet är fyllt av fula, förskräckliga och fiskande odjur. Mannen bredvid måste ha hört mina flämtningar för han knackar mig på axeln. Utan att säga ett ord visar han med en enda rörelse vad man gör när monster närmar sig. Blunda.

Vinden i ansiktet förändras, vi är ute ur tunneln och något säger mig att vi är på väg upp igen men jag vågar inte öppna ögonen. Är det detta jag ville när jag nyss önskade att det aldrig skulle ta slut?

Det är inte en berg- och dalbana full av action på höga höjder och kurvor som får ca 1 miljon läsare varje säsong att jubla. Det är den där lilla rackaren som flyger fram och tillbaka, svänger hit och dit förbi andra åkattraktioner på området. Den vildaste men inte den högsta. Precis när jag kommit fram till att jag som extremt åksjuk nybliven fyrtioåring antagligen har gett mig in på en författarbana som liknar Vilda musen hör jag en mörk monoton röst. Den kan bara komma från en person. Min vän, den rutinerade valiumknarkaren på sätet bredvid: ”Buckle up, it´s going to be a bumpy ride.”

 

Panik igen

Thomas_2”Du är ju manodepressiv – fast samtidigt.”

En kommentar jag minns, även om det var många år sedan jag gavs det omdömet av en kollega. Till viss del är det väl sant. Men framförallt är det en bra beskrivning av den väg man vandrar som skrivande människa. Det är hela tiden uppåt och neråt. Ofta samtidigt. Men ibland är det mer upp – och kanske oftare, eller i alla fall lättare, mer ner.

En av mina värsta perioder – har jag kommit på – är när jag inte skriver. Då blir jag låg. Riktigt låg.

Men det är väl lugnt tänker ni? Bara att skriva då, eller hur?

Fast problemet är att en del skrivstopp är inte självvalda. När det är tungt på andra håll. När orken tas av något annat. Då orkar man inte skriva. Och skriver jag inte – ja ni vet, tänk er själva ett lite trä- och segelduksklätt flygplan från 1914 ungefär som tappat för mycket fart i ett desperat försök att komma upp i höjd. Spinnen blir allt mer okontrollerbar. Marken kommer närmare, och man känner att den här landningen blir nog inte mild.

Ett annat problem, i alla fall för mig, är att jag på något sätt bara känner att jag skriver när jag skapar ny text. Och det en så himla liten del av själva skrivandet egentligen. Fast som sagt, det känns inte som att jag skriver. Redigerar jag så ”fixar” jag ju bara till. Jag ”skapar” inte något. Bara pillar. Likaledes om jag sitter och försöker översätta. Det känns inte som att jag ”skapar” text då heller.

Och vad gör jag nu då? Lite redigerande. Lite översättande. Och alldeles för mycket annat. (Ni vet den där andra världen, den man får sin lön ifrån). En treoenighet som inte är bra alls för mig.

Som tur är har jag den här bloggen. Ibland en hemsk känsla det här att det är måndag och jag måste producera en ny text. Men samtidigt. Bloggande är också skapande. Skrivande. Jag känner att hade inte ”tvånget” funnits, hade det inte blivit något skrivet alls idag heller.

Så vet ni vad? Ni som läser den här bloggen, kanske just det här inlägget. Det är en himla tur att ni finns! Utan er hade jag garanterat känt mig ännu mer misslyckad som skrivande människa just nu. Kanske förlorat hoppet helt om att någonsin kunna skriva något nytt igen. (För det är så det känns).

Men vad jag vet är att det kändes likadant i början på året (minns att jag bloggade om just det), då jag inte hade något ”nytt” projekt igång heller. Och det kom jag igenom. Det ger mig i alla fall lite hopp. Jag kan nog kanske få igång mitt skrivande igen. Jag har gjort det förut. Det här manuset jag just avslutat kanske inte blir mitt sista det heller.

Och ni kära läsare. Kanske känner någon av er likadant. Och då tänker jag att det kanske, i alla fall mikroskopiskt lite, kan hjälpa er också att veta att ni inte är ensamma om att känna så ibland.

Eller så kan jag inte skriva igen. Vad vet jag?

Ingen korrläsningspanik den här gången.

Nu är Skogens hjärta ute på sista rundan av korrläsning. Det känns märkligt, men om en månad ungefär räknar jag med att hålla boken i min hand. När Drakhornet skulle släppas var allt väldigt stressat. Även den gången hade jag manuset ute för korr, men så gjorde jag ett stort misstag.

Då visste jag inte bättre än att skicka ut originalmanuset. Det var i A4-format. Det innebar att alla korrfel som hittades var de som matchade det formatet. Saken är ju den att när text formateras på olika sätt ser man också olika fel. Ögat läser olika beroende på radavstånd och fonter, så egentligen ska man korrläsa i ett antal olika format. När väl Drakhornets text sattes i tryckformat, så dök det upp en massa fel vi inte hade sett tidigare. Det blev värsta korrläsningspaniken. Trots att jag gjorde mitt bästa för att utrota felen, så finns det fortfarande allt för många kvar.

Med Skogens hjärta har jag gjort annorlunda. Den här gången såg korrläsningsmanuset exakt likadant ut som inlagan kommer bli  i den färdiga boken. Dessförinnan hade även betaläsarna, när de läste igenom originalmanuset, också markerat alla korrfel de hittade. Så med olika textformateringar och flera par ögon på texten, kan vi förhoppningsvis eliminera samtliga korrfel denna gång. Eller nästan, i alla fall.

Det är alltid något som slinker igenom, hur mycket man än letar. Men som tur är, så är det ganska lätt att lösa när felen väl uppenbarat sig. Då jag trycker på ett PoD-tryckeri så kan jag faktiskt uppdatera filerna i efterhand. Vilket jag också ska göra. Snart kommer alltså Drakhornet att vara så felfritt som möjligt, och Skogens hjärta kan vid behov kompletteras på samma sätt om ett halvår. (Fast det ska inte behövas.)

Visst, det hjälper inte de böcker som redan är tryckta. Men det är ändå skönt att veta att alla som köper en bok i framtiden ska få en så perfekt version som möjligt.

Jag är livrädd


Nu är det inte långt kvar tills min bok släpps och när som helst kan den komma, den första läsarrecensionen. Det känns lite som att vänta på att ett plåster ska rivas av. Hur kommer det egentligen att gå och tänk om det gör ont?

Alla som skickat in ett manus känner säkert igen känslan: självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?

Min rädsla arbetar på flera plan.

1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.

2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.

3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades t.ex. två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).

Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.

Korrekturläsningspanik

Jag har lärt mig något nytt. Sitter just nu och korrekturläser mitt manus, igen, i nära panik. Jag trodde verkligen att jag var klar. Att det efter två ordenliga korrekturgenomläsningar inte fanns några saknade kommatecken eller felplacerade citattecken. Att alla felaktiga böjningar och irriterande upprepningar var utraderade. Men icke!

Fick en ny pdf av min grafiska designer härromdagen. Satte mig ner och tänkte göra en liten extra korrläsning, då det ska in till tryckeriet om bara några dagar. Jag trodde att allt var klart. Men till min förskräckelse fann jag omedelbart alldeles för många misstag. Nu måste jag läsa igenom hela boken, igen, för att rensa bort de sista.

Men varför såg jag då inte dessa fel tidigare? Jag har ändå gjort detta två gånger förut. Jag tror svaret ligger i textens formatering. Nu är det en annan storlek, en annan font och en annan grafisk disponering. Det gör att texten flyter annorlunda. Saker som ögat innan gled över, fastnar. Det är inte kul att sitta med detta bara dagarna innan allt ska in till tryckeriet, men jag är ändå glad att jag upptäckte det nu.

Så man lär sig alltid något. Till nästa gång vet jag att när jag korrläser så ska jag ändra font och storlek mellan läsningarna. Det tjänar man så grymt mycket på. Nu måste jag sluta skriva, och fortsätta läsa. Igen. Tur att jag verkligen gillar berättelsen. 😉