Ut med det gamla – in med det nya!

Kära Debutantbloggläsare,

Vi värdesätter varenda en av er, och ni är många. Under 2012 har Debutantbloggen haft 120 000 besök. Som vi kommer att sakna er! Det har varit en härlig resa och en ynnest att få dela våra debuter med er.

Kommer ni ihåg det här? Det känns som igår men det har gått ett helt år. Ett fantastiskt, omtumlande och ibland konstigt år.

Nu är det dags att tacka för oss. Vi har stött, blött, funderat, argumenterat och till slut lyckats enas. Det var inte lätt för vi hade många otroligt bra sökanden. Ett riktigt lyxproblem att få välja men vi är så nöjda med de som imorgon tar över Debutantbloggen och är helt säkra på att ni kommer att vara det också.

PernillaAlm

Hej då!

DSC_0050

Hejdå!

sofia_debutanthejda

Hej då!

Manne säger hej då

Hej då!

Tack för oss! Kramar!

/Manne, Pernilla, Sofia och Ulrika.

Att ta hjälp och att undvika fallgropar

Att vara författare är ett ensamt jobb säger de. Och det stämmer ju förstås. Dock – det innebär inte att författare är eremiter, många är tvärtom väldigt sociala och tar alla chanser att ses i olika sammanhang. Författarluncher, frukostar, releasemingel och så vidare. Åker på skrivarhelger, veckor eller bara sitter tillsammans en dag. En del drar det ännu längre och jobbar i gemensamma projekt.

Det är inte bara själva skrivandet som är ensamt, hantverket och tankarna om ens manus kan också vara svåra att dela med andra. Ibland för att det är för diffust, känns för privat. Ibland för att omgivningen inte är intresserad av den påhittade världen man sitter och tycker är så viktig.

Det är då man behöver sina kollegor. Sin flock. Det går faktiskt ta hjälp om man behöver. Amanda Hellberg har i sin blogg berättat att hon gjorde det med sin senaste roman. Jag vet flera andra etablerade författare som regelbundet ses i olika konstellationer och hjälper varandra på traven. Jag  gjorde det i lördags. Jag träffade min kära vän och kollega Simona Ahrnstedt och hon gav mig synpunkter på mitt synopsis. ”Lite mer sånt, ta bort det där, och kan man inte tänka så här?” Aldrig att hon skulle säga hur min bok ska skrivas eller vad som borde hända, mer frågor för att få mig att fundera på en del saker. Nyttigt som sjutton.

Det är dock inte bara det där att ta hjälp eller få input. Det är läskigt och i början är det mer än läskigt. När min andra vän och kollega Susanne Boll på ett tidigt stadium i vår vänskap utmanade mig att vi skulle byta manus med varandra, då höll jag nästan på att dö av skam. Hu, skulle hon läsa?! Men så bestämde jag mig för att våga och vilken pepp det var! Jag började inse att det där med att skriva bok faktiskt var lite mer grupparbete än jag först trodde. Och roligare än de grupparbeten jag utsattes för i skolan. Plötsligt hade jag någon att bolla med. Att få prata om mitt manus med någon – vilken lyx!

Om man inte har någon som man vågar anförtro sitt manus till då? Om man hellre dör än visar någon man känner det man har skrivit? Om man bara helt enkelt vill ha sitt skrivande i fred, men ändå få någon slags input? Ja, då kan man anlita en lektör. Det har jag också gjort. Jag har anlitat eminenta Jenny Bäfving men det finns många andra. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand , för att nämna några.

Författarcentrum erbjuder också lektörstjänst och en av deras lektörer har sammanställt en lista med de tio vanligaste fallgroparna i ett manus. Den kan man också ta till hjälp.

 

 

 

Mer om Mannes release

Simona kan man alltid lita på. Kika in hos henne för rapport från gårdagen.

Kan dock inte låta bli att stjäla några fina bilder i alla fall:

 Ett gäng glada författare. Från vänster till höger: Sofia Hallberg, Simona Ahrnstedt, Manne Fagerlind, Susanne Boll, Varg Gyllander, Pernilla Alm och Magnus Zaar.

Får inte till texten under de följande bilderna men de är rätt självförklarande ändå. Simona med Mannes bebis och sedan ett urval av Mannes presenter.

Tid att skriva, har du det?

”Jag har inte tid”. ”Jag hann inte”. ”Om jag hinner”. Hur många gånger idag eller den senaste veckan har du tänkt/sagt någon liknande fras?

Jag läste någonstans häromdagen att vi faktiskt har mer tid över nu, än förr. Det tror vi ju inte. Vi som stressar omkring och försöker få allt att gå ihop. Och det är här problemet med tidsbristen kommer in, tydligen. Vi vill för mycket. Jag köper inte det där alls. Man kan aldrig vilja för mycket.

Jag får ofta frågan hur jag hinner skriva. När jag skrev mitt manus jobbade jag 100% som lärare (och vad många icke-lärare inte vet är att de där långa loven ni är så avis på, dem jobbar vi in. 100% som lärare är fler timmar i veckan än 100% på de flesta andra jobb). Jag byggde också ett hus. Inte så att jag hamrade och spikade men det var en hel del meck ändå. Dessutom sålde vi vårt gamla hus och flyttade två gånger. Bodde inneboende. Och så är det ju det här med barnen som man skaffar sig och vill umgås med. Och under samma period hamnade jag i en jobbytarsväng mitt under brinnande finanskris. Men det gick ju bra. Manuset tog ett par år att färdigställa, det förstås.

Så. Hur hinner jag skriva då? I senaste numret av Tidningen Skriva skriver Dag Öhrlund en artikel om detta med att få tid att skriva. Enligt honom har författardrömmande människor en stor fiende. Sin omgivning. Det är inte accepterat att ha ”att skriva” som hobby. (Jag bjuder på alla upprepningar och former av ordet skriva i det här stycket).

Det är här jag inser att jag är lyckligt lottad. Jag har en man som har stöttat mig från dag ett. ”Klart du ska skriva.” Ju fler sidor jag skrev, ju mer stöttade han. Nu tror jag att han börjar tröttna lite på den här skriv- och bokprocessen men det är nog mest för att det mesta vi pratar om på något vis till slut handlar om min bok. Vi börjar prata om räkningar och hamnar i prat om min redigering. Vi börjar prata om att gå och åka skridskor med barnen och hamnar i planering av min releasefest. Hade det varit han som var så här självupptagen så hade jag nog redan ställt ultimatum eller tagit ut skilsmässa. Det kommer nog snart, när han börjar inse att en debutant inte automatiskt får samma kontoutdrag som Camilla Läckberg.

Men det räcker inte med en förstående omgivning. Man måste göra sig tid också. Så här kommer den – Pernillas ultimata tidsfrigörarlista.

Saker jag tror är bra att skippa om man vill skriva en bok:

  • Tv.Det går inte att följa allt på Tv om man vill skriva också. Om man inte skriver väldigt bra med Tv:n som bakgrundssorl. Det känner jag en hel del författare som gör.
  • FACEBOOK. Jag vet inte. Jag har ingen egen erfarenhet av att skippa Facebook men det kan nog vara en bra idé. Om du inte är duktig på att begränsa din närvaro där. Som sagt. Jag har ingen egen erfarenhet av detta.
  • Städning. Jag är superpedant. Jag hatar stök. Men jag har insett att den tid jag lägger ner på att städa mina 200 kvadrat kan användas mycket bättre. Dock klarar jag inte av att leva i kaos så vi lägger pengar på städhjälp.
  • Jobbet. Om möjligt, gå ner i arbetstid. Sofia skrev igår om hur hon sade upp sig. Det är ju en väg. Om man inte har möjlighet att gå hela den vägen så är deltid kanske mer görbart?
  • Golf. Golf är en värdelös sport att hålla på med om du ska skriva. Jag har börjat köra crosstrainer hemma. Färdigtränad och genomsvettig på 30 minuter. Fatta hur mycket mer skrivtid jag får än hon som golfar en hel dag.

Får du ändå inte tiden att räcka till? Då får du nog ta till lite mer drastiska metoder och skippa:

  • Vänner. De tar för mycket tid. Behåll bara de allra nödvändigaste.
  • Familj. Samma där. De tar också väldigt mycket tid. Du får väga fördelarna mot nackdelarna.
  • Personlig hygien. Klart överskattat om du ändå inte har vänner, familj, jobb eller så värst välstädat hemma.

Ja, jag överdriver. Det förstod ni ju.

Men så här är det: Om du vill skriva så måste du ge dig tid. Boka in en fast tid i veckan. Åk bort en helg. Skriv varje dag mellan vissa klockslag. Hitta det som fungerar för dig, din eventuella familj och ditt liv.

I helgen åker jag iväg för att skriva. Jag överger mina fantastiska barn och min förstående make för att fila bort nitton stycken ”skrattade högt” och lite annat fix. Det är klart enklare att ta den tiden från min familj nu när jag faktiskt måste leverera, innan jag hade kontrakt kändes det lite fånigt. Varför lägga tiden på något som kanske inte blir något? Men det är det som är hela grejen. Utan tid – inget manus – inget kontrakt.

Så fram med kalendern, kalla till familjeråd och gör plats för din dröm!

Nytt år, nya debutanter!

Hej och gott nytt år!

Vi som nu tar över Debutantbloggen är mycket glada över att ha fått förtroendet. Vi är inspirerade och har redan gott om idéer men välkomnar kommentarer och förslag på ämnen som vi kan ta upp. Även om vi kommer att försöka sätta vår egen prägel på bloggen hoppas vi att ni läsare kommer att känna igen er och framförallt, att ni kommer att fortsätta trivas här!

I år är vi hela fyra personer som driver Debutantbloggen:
Ulrika Sandberg, Manne Fagerlind, Pernilla Alm och Sofia Hallberg.
Högst upp på sidan hittar ni länkar till våra personliga presentationer.

Ulrika Sandberg som debuterar på King Ink förlag med Gungfly.

Manne Fagerlind som debuterar på Damm förlag med Berg har inga rötter.

Pernilla Alm som debuterar på Printz Publishing med Alltid du.

Sofia Hallberg som debuterar på Damm förlag med Mina fräknar.

Debuterar du också under 2012? Hör i så fall gärna av dig om du vill gästblogga.
Vi kan kontaktas på debutantbloggen at gmail.com.

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.