Att väga mindre än luft

img_6998

Plötsligt händer det. Jag har fått en fråga om att skriva ett nytt manus. Det är sant.

”Om jag vill?! Omedelbart!!”

Jag hoppar upp och ner av glädje, fast inombords. När frågan kom gjorde jag det på riktigt men då var jag utklädd till en grön fleecekrokodil och hade en innebandyklubba i handen så det var ingen som reagerade på just den biten.

Jag vill vill vill.

Den här chansen har jag knappt vågat drömma om. Men om den kommer, ska jag göra det bästa av den, för det händer kanske bara en gång.

Tillbaka till verkligheten igen.

Den inbyggda förväntan från uppdragsgivaren om att det ska bli bra är faktiskt inte det värsta, även om det är en stress som finns där. Värst är tvivlet. Kommer jag klara detta eller är jag totalt naiv? Har jag redan glömt hur jävla jobbigt det är? Har jag inte lyssnat när andra berättar om utmaningarna de innebär ”att skriva andra boken”? Både Hanna Lindberg och Rebecka Edgren Aldén beskriver ju just den kampen väldigt ärligt i sina blogginlägg.

När jag kämpade med Stockholm Psycho kände jag en djup respekt och förundran över personer som får ihop en bok överhuvudtaget. Att lyckas med det två gånger ligger utanför det fattbara. Som att bestiga Mount Everest direkt efter Namibia Desert Marathon. Men det finns ju folk som gör även detta. Jag har emellertid aldrig hört någon av dem säga: ”Det bara kom, det liksom rann ur mig” eller ”Det här gick som på räls. Drömmen var helt gratis, jag behövde inte kämpa ett skit!” Däremot har jag ofta hört: ”Den enda tanken som for genom min hjärna var att jag skulle klara av det. Jag tvingade mig igenom. Segerkänslan kom först efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, under tiden var det fruktansvärt.”

Jag kan känna igen mig i det, alltså inte att bestiga världens högsta berg eller anta löparnas ultimata utmaning men att förtränga allt som är jobbigt och pressa mig förbi. Jag är också en resultatinriktad maniac. Det är så jag har tagit mig framåt i livet tidigare. Och visst, man kommer långt men det är en egenskap som jag ogillar starkt hos mig själv.

För jag har missat att leva.

Den resultatinriktade galningen i mig ville givetvis direkt börja med projektet ”att skriva bok två”. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka henne. Jag vet ju vad som händer när jag skenar iväg och kastar mig in i det, jag får skriva om och skiva om och skriva om. Istället har Mrs Maniac fått ägna sig åt att planera, förbereda och rigga allt. Tänka ut storyn och skriva en berättarlinje där handlingen har lagts ut. Det kommer naturligtvis ske förändringar under arbetets gång men jag vet av erfarenhet att det kommer behövas en karta för att kunna skruva, ändra, pussla och samtidigt hålla reda på perspektiven och storyn. Mrs Maniac har också gjort en bakgrundsbeskrivning för karaktärerna och platserna. I skrivande stund håller hon på att tänka ut scenerna. Vad ska ligga i dialog, återblick och händelse? Föresten bör jag kanske tillägga att jag varken skriver detta för att ni ska tycka jag är duktig eller för att sänka alla er som väljer att jobba på ett annat sätt. Det finns inga rätt eller fel när det gäller skrivande, jag gör detta av en helt annan anledning.

Men det låter mekaniskt och tråkigt, tänker du kanske nu. Strukturera och planera berättelsen till döds, vart tog kreativiteten vägen? Är det inte vad skrivande handlar om?

Jo, du har alldeles rätt. Och det är precis där skon klämmer.

Att få ihop en bok kräver jättemycket och den här gången vill jag inte bara tvinga mig igenom det, jag vill kunna njuta under tiden. Jag vill få uppleva den där svindlande känslan det innebär ”att vara inne i det”, fullt ut. Det som är det underbara med att skriva. Utan stress och utan oro. Det är den främsta anledningen till att jag låter galningen sätta upp strukturen och göra planeringen.

Känner ni till filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”? Om inte, googla. Hur som helst handlar den om ett barnhem för personer med särskilda gåvor. På hemmet finns en flicka som heter Emma. Det speciella med henne är att hon väger mindre än luft. Hon är så lätt att hon måste ha på sig ett par skor av bly för att inte flyga iväg. Hon har ständigt med sig ett rep också. Om ni skulle vara ute och gå och kanske hitta en liten ekorre som trillat ner från sitt bo binder du repet runt hennes midja och låter henne försiktigt ta av sig skorna. Sen får hon  flyga upp till trädkronan. När ekorren är på plats i boet igen drar du tillbaka henne med hjälp av linan. Det är så hennes specialgåva blir till en superkraft, under kontrollerade former.

I arbetet med mitt nya manus är min målsättning att få vara som Emma. Det är därför jag har låtit Mrs Maniac rigga allt. Strukturen är repet som både ska hålla mig tillbaka och tillåta mig att sväva. Jag hoppas att vetskapen om att det finns där kommer göra att jag inte känner den där stressen för att projektet inte ska gå att genomföra. Först när det finns en plan som hela tiden leder framåt vågar jag släppa allt och njuta. Unna mig den stunden, flyga iväg och betrakta historien växa fram uppifrån. Det är målsättningen den här gången, att utmana tyngdlagen när problemen uppstår. Väga mindre än luft.

Jag vill göra fantasivärlden till verklighet.

Just därför har jag tagit tjänstledigt också. Om två dagar börjar mitt skrivliv, på riktigt.

flygande-emma

Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

bildmaricakallner16Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds

Att höja ribban

Jag skriver. Det är det jag gör. Det är mitt jobb nu. Jag lever för att skriva. Eller skriver för att leva. Överleva? Vad är det jag skriver? För vem? Varför? Den inre drivkraften har alltid funnits där, finns fortfarande. Men det är som om någonting stör min inre kompass. Som om min färdriktning har rubbats. Som om jag skriver för skrivandet skull, inte för budskapets, meningens, känslans.

Tänker mycket på vad jag vill uppnå. Mindre på vad jag vill säga. Tänker på vem det är som ska läsa, men förtränger vem det är som skriver. Skriver för att bli läst? För att inte bli bortglömd? För att finnas?

Vet att det finns någonting i mig som behöver bli text. Någonting som kan berättas. Som har ett budskap. Men i min iver att skapa något – nästa stycke, nästa text – är det som om jag inte förmår lyssna inåt. Som om balansen har rubbats. Som om bekräftelsen utifrån har blivit viktigare än den som kommer från mig själv.

Känner mig som en skadad idrottare. Ribban ligger kvar på samma nivå, träning efter träning, vecka efter vecka. Jag vet att jag måste höja den, måste bli bättre. Men det är något som tar emot. Något som ännu inte har läkt.

Men jag är inte skadad. Eller?