Serier …

Jag älskar serier. Jag förstår att inte alla gör det, min pappa brukar sucka åt mig och mamma när vi vill titta på någon serie som han tycker har för många avsnitt och är för utdragen. Men med tanke på hur bra det går för Netflix/HBO/Viaplay med flera så vet jag att många håller med mig (och min mamma). En serie kan, liksom en bok, gå djupare i sin handling och i sina karaktärer än vad en film kan. Det är ett format jag uppskattar och jag kan streckkolla i fler timmar än jag vill medge under lediga dagar.

Men varför skriver jag om serier på en bokblogg?

Jo, för att jag har pausat mitt seriekollande sedan cirka två veckor tillbaka och trots att jag vet det här, det är ju en självklar följd, så chockas jag fortfarande av hur mycket jag hinner med utan dem. Hur jag plötsligt lyckas komma igång och få in rutinen med hemmayoga och stretch för min stela kropp. Hur jag läst/lyssnat på nästan ÅTTA böcker!! (Tack till underbara långhelger!) Och dessutom fått en bättre skrivrutin … Det är som en helt ny värld av produktivitet. Hur lätt det blir att diska och städa när man har en bok som man inte kan sluta lyssna på i öronen, hur mycket mer skrivinspiration som kommer av att läsa än att titta (åtminstone för mig).

I Stephen Kings Att skriva säger han att en författare måste läsa mycket och jag håller med. Han skriver att han aldrig går ut utan att ha en bok med sig och han verkar läsa enorma mängder böcker. I perioder har jag varit likadan, men i andra perioder har serietittandet vunnit som avslappning efter en arbetsdag. Särskilt när den arbetsdagen har bestått av att redigera någon annans manus eller innan när det handlade om kurslitteratur och att skriva tentor.

Det är skönt att ha ”hitta tillbaka” till böckernas värld efter en sådan period. Hitta tillbaka till bokslukaren som vill läsa eller skriva varje ledig stund. Det är nästan så att jag vill avsluta alla abonnemang och hålla mig borta från serierna, för trots mina snart 28 år är moderation inte min styrka. Men jag vet också att jag inte helt vill sluta titta på serier, för det finns ju så många bra … Så det är kanske dags att bli vuxen och jobba på självdisciplinen.

PS: En vän påminde mig precis om att den nya Hunger Games romanen ”Balladen om sångfåglar och ormar” släpps den 19 maj, någon annan som längtar?

En titt i min idébok

En gång läste jag en bok om hur man skulle bli rik genom att upprepa vissa fraser för sig själv väldigt många gånger. Affirmationer tror jag det kallas. En av fraserna var något i stil med: ”Jag har ett oändligt antal idéer inom mig!” När jag läste det tänkte jag bara: Ja, det har jag. Varför ska jag gå runt och säga det till mig själv hela tiden?

Min utmaning är att hantera alla dessa idéer. Det säger sig självt att det inte går att genomföra alla så fort de uppstår. Vissa måste mogna innan de låter sig förverkligas. Andra mår bättre av att korsbefruktas med andra idéer. Och somliga visar sig efter en tid inte vara värda att satsa på.

När jag nyligen bläddrade i Postens tidning för egenföretagare, Du & Co, fann jag en artikel om John-Michael Ekeblad, svensk entreprenör som förverkligar drömmar på löpande band i New York.

Han har massor av drömprojekt i rullning och fler idéer än han kan hålla ordning på. Varje gång en ny snilleblixt slår ner skissar han sina tankar i en bok med svart omslag. Genom åren har det blivit massor med likadana skissböcker som han bläddrar i när han vill ha inspiration. Idéer som han har sovit på i 20 år blandas med helt färska.
– Mitt huvud exploderar snart. Jag har inte tid för alla nya projektidéer som poppar upp, skrattar han.

Jag är inte lika välorganiserad som denne man, men känner igen mig i det han säger. Själv har jag ett antal olika anteckningsböcker som jag klottrar ner tankar i. Ibland har jag en bok för ett visst projekt, ibland får allt rymmas i samma. Det häftiga är precis som artikeln säger, när idéer möts. Det är då magin uppstår.

Mina idéer föds på många olika sätt. Ofta säger mina barn något som får mina tankar att gå igång. ”Tänk att ha en flygande pulka!” Ja, tänk. Som en flygande matta, men på vinteräventyr. ”Titta, bladskärarmyror!” säger de  och fascinerat betraktar vi hur myrorna skär sönder blad och bär dem på parad längs trottoaren i Mexiko. En bok om bladskärarmyror, det vore något, tänker jag.

Det kan också vara intryck från tv och tidningar. Som när jag såg nyheten om vad som händer med killkycklingar, som inte duger till att värpa ägg: de dödas. Genast såg jag framför mig hur en liten dunig pojkkycklig får nys om vilket öde som väntar honom och bestämmer sig för att fly. De högfärdiga äggfabriksägarna von Fjäder och af Vinge gör givetvis allt för att stoppa honom.

Det händer också att scener ur det verkliga livet kvalificerar sig för att skrivas in i ett manus. Som när en praktikant på min mans arbetsplats hällde vanligt diskmedel i diskmaskinen, varpå det efter ett tag började välla ut skum i hela köket. Vilken bild!

Ja, så fortsätter det. Dag efter dag. Sida efter sida fylls av idéer. Där vilar de i väntan på att förverkligas i mötet med andra tankar, karaktärer, bilder. Det händer tydligen också att förlagen kontaktar författare och säger: ”Du, vi behöver en ny julbok, gärna något med lite fart och fläkt i. Kan du skriva något?” Du kan den där flygande pulkan komma till användning.

Nu kanske någon tycker att det är dumt att skriva om sina idéer innan de är omsatta i praktik. Men det tycker inte jag. För att kreativiteten ska vara till någon nytta måste den paras med en rejäl dos produktivitet. Om någon som läser detta skulle vilja skriva om killkycklingens flykt från fabriken säger jag: Varsågod! Jag läser gärna boken istället för att skriva den.

Vad gäller min egen produktion så är jag inte bekymrad. Jag är fullt övertygad om att mina idéer faktiskt är oändliga i antal. Nya kommer hela tiden. Och skulle jag mot förmodan få slut på dem får jag väl helt enkelt sno någon annans…