Alemo – hur uttalas det?

Redan i januari skrev jag om mitt författarnamn och varför jag valt att skriva under pseudonym. När jag bestämde mig för att använda mina morföräldrars efternamn hade jag inte en tanke på att det kunde vara svårt att veta hur det skulle uttalas. Sen barnsben har jag alltid hört det sägas på ett sätt och det var så självklart för mig att det var så man sa. Det föresvävade mig inte att folk kanske skulle säga fel, uttala det på ett annat sätt. Men uppenbarligen är det lite lurigt och inte helt självklart. Många vekar tro att det ska vara Alémo. Och det låter onekligen riktigt fint, lite franskt sådär. Kanske väldigt passande som författarnamn. Men det ska vara A-le-mo. Alltså ett helt vanligt långt A, sen le följt av mo. Aaaaleeemooo. Hoppas man fattar vad jag menar. Kanske det skulle gå att skriva fonetiskt på något sätt, men det vet jag faktiskt inte hur man gör.  

Till råga på allt så blev mitt författarefternamn felstavat när mina romancenoveller gavs ut och plötsligt hette jag istället Anna Alermo. Vilket även det låter superfint. Men det var ju inte det namn jag hade valt. Anna Alemo ska det vara, inget annat. Inga extra bokstäver. Stavningen är onekligen viktigast, för då hittar man det jag har skrivit – oavsett hur man uttalar mitt författarnamn. Och drömmen är ju att många ska läsa och det gör absolut inget om det blir en diskussion om hur man egentligen säger Alemo 😉



Jag har lagt upp en filmsnutt på min Instagram med redigt skånskt uttal 🙉🙊

Pseudonym? Nom de plume? Författarnamn? Artistnamn?

Anna Alemo

Förr var det inte helt ovanligt att författare använde sig av pseudonym när de skrev böcker och även idag förekommer det. Längre tillbaka handlade det kanske om kvinnor som skrev under mansnamn eller författare som ville undvika förföljelser. Nu kan det väl bland annat handla om kända författare som ger ut böcker under en annan genre. 

Nu undrar ni kanske varför jag skriver om detta. Jag är väl inte hemlig? Jag syns på bild här och även på sociala medier. Men ändå är det faktiskt så att Anna Alemo inte är mitt riktiga namn. Förnamnet stämmer, jag heter Anna, men jag använder ett annat efternamn. Varför? Vill jag dölja vem jag är? Tillhör jag en känd släkt månne? Nej.

I grunden är jag en ganska introvert och blyg person och jag aldrig strävat efter att bli känd. Redan när jag som barn fantiserade om att bli författare, tänkte jag att jag kunde ha ett annat namn. Ingen behövde veta vem jag var och jag kunde bara ägna mig åt skrivandet. Eftersom jag har en del barndomsminnen där jag kopplar ihop min mormor med mitt läsande (se mitt förra inlägg) har jag helt enkelt valt att ta mina morföräldrars efternamn. Det är således även min mammas flicknamn och ett namn jag skulle kunna byta till, så det känns ändå som mitt namn. Och så tycker jag att det är väldigt fint. 

Men, återigen, varför? Jag tror att det framför allt är för att få mig att våga. Genom att gå in i mitt författar-jag törs jag även gå utanför min box. Gå in i rollen, författarrollen. För jag har förstått att det inte riktigt räcker med att skriva en bok och få den publicerad, den måste sälja också och till viss (stor?) del handlar det om att sälja hela sitt författarskap. Att promota både sig själv och sin bok. Allt detta går egentligen emot min natur, men med ett författarnamn känns det lättare. Många artister har ju artistnamn, och det är väl lite så jag också ser det. 

Det var inte helt lätt att bestämma att jag skulle använda mig av Alemo när jag skrev. Skulle det bara krångla till det? Och jag vet faktiskt inte om det gör det – det får framtiden utvisa – men jag är ändå glad att jag höll fast vid det. Det känns som om jag på något sätt hedrar mitt inre blyga jag och även mormor och morfar (som tyvärr inte finns med oss längre).

Sen visar det sig att det inte alls skadar att ha ett efternamn som börjar på A. Det är bara att kolla kategorierna (om du nu läser detta på en dator eller surfplatta) här till höger 😉