BTJ har recenserat

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det är omtumlande att släppa en bok. Så mycket känslor, men så lite tid att hinna känna efter och insupa allt. Känslorna har därför inte riktigt hunnit ikapp mig, men det är väldigt roligt och spännande med allt som händer.

Förra måndagen var jag på Skrapan (ett köpcentrum i Stockholm) och blev intervjuad för en liten reklamfilm för bokeventet och mitt releasefirande där. Filmen kommer snart att läggas upp på Skrapans Facebook och Instagram. Jag tror att det gick bra, men jag har inte sett slutresultatet än. Jag kan inte precis påstå att jag är van att bli intervjuad eller stå på scen, men det är bara att kliva ur bekvämlighetszonen och göra det. Efteråt kändes det himla kul att ha gjort det.

Jag passade på att besöka Akademibokhandeln i Skrapan och pratade med butikschefen om mitt event där. Plötsligt känns allt väldigt stort och spännande. Eftersom mitt releasefirande är en del av ett större event går Skrapan in och gör en hel del marknadsföring. Så jag hoppas att det kan komma en hel del människor till centrum den dagen. Det känns som jag hade väldigt mycket tur som kontaktade just den butiken och vid rätt tillfälle. Och det är ju så livet är. Ibland har en tur och ibland inte.

I helgen upptäckte jag att det verkade som att det hade kommit en BTJ-recension på min bok. BTJ är Bibliotekstjänst och deras recensioner fungerar som inköpsstöd för bland annat biblioteken, så det är en tung instans och bra om boken får en bra recension från dem. Eftersom jag är den nyfikna och otåliga typen och det var helg och ingen jobbade på varken mitt förlag eller BTJ jagade jag efter recensionen på flera bibliotek. Efter besök på flera bibliotek och samtal med flera bibliotekarier lyckades jag träffa en som kunde logga in på BTJs hemsida för att få ut recensioner, men det visade sig att recensionen för min bok inte fanns där. Förmodligen för att förlaget hade fått den i förhand och den ännu inte hade publicerats i BTJ-häftet. Nya häften kommer ut varannan vecka lärde jag mig. I måndags fick jag så recensionen av förlaget och versionen med helhetsbetyget lyckades jag få av en snäll person på BTJ.

Det här med recensioner är något jag både har längtat och bävat lite inför. Jag kan ju omöjligt veta vad andra ska tycka om min bok. Men om folk gillar min bok är det ju fantastiskt. Den här gången kunde jag i alla fall pusta ut. Jag kan till och med fira och känna mig riktigt nöjd. Jag känner faktiskt ett lyckorus för det här var mer än jag hade vågat hoppats på.
Det är inte tillåtet att återge recensionen i sin helhet, så här kommer ett utdrag:

Den här ABC-boken skiljer sig från flertalet andra. De sammansatta och vanliga ord som presenteras tål att smakas på och klura över.  […] Varje uppslag bjuder på mycket att upptäcka och betrakta. De rimmade texterna är välkomponerade och lätta att läsa, innehållet i förklaringarna kortfattat och lättbegripligt, gärna med vuxen medverkan. Sammanfattningsvis är detta en ABC-bok som förmedlar språkglädje, gynnar språkutveckling och är kul att läsa många gånger, även för den som redan kan sitt alfabet. Helhetsbetyg: 4. – Tine Billing, BTJ”

Och för den extra nyfikna så ser BTJs betygsskala ut enligt följande:

5 – Briljant

4 – Mycket bra

3 – Bra

2 – Ordinär

1 – Undermålig

Bättre start på veckan och på födelsen av min bok kunde jag faktiskt inte få.

 

Mina fräknar har fått sin första recension

Jag hörde talas om att Mina fräknar hade fått ett lektörsutlåtande av Bibliotekstjänst genom min vän Nino som är bibliotekarie. BTJ är den ledande leverantören av medietjänster till professionella inköpare som bibliotek, företag och organisationer.

Jag googlade genast fram sidan och kom så här långt men inte längre:
http://www.btj.se/default.aspx?search=%22Hallberg%2c+Sofia%22%2fnmn&startat=0&sortOrder=Asc&sortBy=Author&media=Allt&fetch=25&lang=
False&avail=True&robots=True

Eftersom det är första gången någon professionell ger ett utlåtande ville jag så klart läsa texten så fort som möjligt, men i dessa semestertider var det ingen på förlaget som kunde ta fram lösenordet till sidan.

Tiden gick och för varje dag växte recensionen i mitt huvud. Jag fantiserade om både det ena och det andra. Till slut hade jag ett monster i mitt huvud och då kunde jag inte hålla mig längre. Ovissheten höll på att äta upp mig inifrån. Jag var tvungen att försöka få tag på utlåtandet på något sätt innan jag blev tokig.

Och det var så enkelt att jag känner mig dum nu är jag berättar hur jag gjorde. Jag mejlade bara BTJs trevliga kundtjänst och till min stora glädje fick jag svar med vändande post!

”Ej utgiven: utkommer 2012-08-06. 
Sofia Hallberg, född 1970, gick förra året en kurs för Stig Larsson på Skrivarakademin och här kommer nu hennes debutroman.

Den handlar om 40-åriga Karin som bor i Vasastan tillsammans med sin pojkvän Mats, som hon varit tillsammans med sedan studenttiden.

(….)

Hon börjar därefter långsamt flytta fokus ifrån sin omgivning till att istället betrakta sina fräknar och sig själv.

Detta är en mycket egensinnig och spännande debut. Historien är oförutsägbar, personskildringarna komplexa och här finns både svärta och humor. En mycket lyckad debut.

Petra Norman.”

Kan du förstå att jag både blev lättad och glad?! Jag inser naturligtvis att Mina fräknar kommer att mötas av både ris och ros i framtiden men det känns så otroligt skönt att den första recensionen var positiv. Det här kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever. Jag var så uppspelt att jag inte kunde somna den kvällen. På natten låg jag och sände många tacksamma tankar till min duktiga redaktör Anna Lovind.

Jag la ut texten på min egen hemsida och på några timmar hade 93 personer tryckt på gilla knappen! Tack alla som delar min glädje. Varenda tryck sänder små lyckovågor direkt till hjärtat. Det känns verkligen som vi går igenom det här tillsammans i och med bloggandet.

Och underbara Manne skrev en fantastiskt fin text om mig på sin blogg.

Jag har fått så många glädjerop och ryggdunkningar från vänner, både nya och gamla, kända och okända, att jag nästan inte hittar orden för att tacka. Det är som att de inte räcker till.

Jag lovar som kompensation att vara ärlig och berätta också om jag får sämre kritik i framtiden. Hoppas du står kvar vid min sida även då.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en ny blogg på tidningen Resumé: Charlotta & jag. Charlotta har arbetat som matredaktör i Sköna hem och Family Living. Hon är författare till tre kokböcker och har varit skribent i Svenska Dagbladet, Expressen och Laga Lätt.

I sin blogg tipsar hon om Debutantbloggen under rubriken: Några favvisar! Hurra! Så roligt.
Dessutom skriver hon så snällt om mig och fräknar under rubriken: Gillar fräknar.

Önskar dig en underbar sommarhelg. Vi hörs snart igen.
Din vän Sofia ♥

Bör jag sluta läsa recensioner?

Det händer ganska ofta att man läser om författare/skådespelare/musiker som aldrig läser recensioner. Senast var det Noomi Rapace som i en intervju förklarade att hon inte vill veta vad som sägs om henne.

Tidigare har jag haft svårt att förstå den ståndpunkten, men nu blir det allt tydligare för mig vilken skada andras tyckande kan ge upphov till.

Jag har fått ett par recensioner, alla positiva och jättefina. Dock märker jag redan hur dessa har påverkat min skapandeprocess. När jag sitter och skriver börjar jag minnas omdömen jag läst och minsta kritik lägger sig likt ett gruskorn i skon och skaver. Jag vill inte att det ska vara så, jag önskar naturligtvis att jag kunde skaka av mig andras tyckande, men det går inte. I stället försöker jag anpassa mitt skrivande efter det jag läst. I vissa fall är detta bra eftersom en del feedback leder till utveckling, men för det mesta gör det bara skrivprocessen svårare. I slutändan måste jag ju ändå skriva min historia på mitt vis.

 

En klok författare sa till mig att en recension egentligen inte har något med mig eller min skapandeprocess att göra. När en bok är färdig tillhör den inte längre mig och då måste man lära sig att ”släppa taget” om den.

 

Jag tror att jag i framtiden ska försöka undvika att läsa regelrätta recensioner. Omdömen skrivna av vänner och bloggbekanta läser jag gärna. De är ju aldrig helt objektiva, men ger den energikick som kan behövas för att man ska orka skriva ett nytt manus. Även om man till mycket stor del skriver för sin egen skull får åtminstone jag även ut mycket av tanken på att dela min historia med andra och det sporrar att höra att andra underhållits av det jag skrivit.

Hur ser ni på recensioner? Det är ju trots allt bara ett subjektivt omdöme, så hur viktiga är de när ni köper böcker?

 

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Jag vill ha lagom-recensioner!

Jag har haft turen att få en hel del recensioner, både av bokbloggare och av tidningsrecensenter. Omdömena har alla varit positiva, men de har även innehållit konstruktiv feedback, något som känns helt okej. Även om man drömmer om att bli ”hyllad” och få fantastiska betyg kan man ju inte förvänta sig att börja på toppen. Jag jämför mig gärna med en idrottsman som blivit uttagen till mitt första stora mästerskap. Kan jag räkna med att ta VM-guld på första försöket? Nej, knappast.

Men nu när jag skriver på bok nummer två tänker jag ändå att det är rätt så skönt att ha fått feedback på hur jag kan bli bättre. Hade jag bara fått ros och 5/5 i betyg skulle det kännas väldigt mycket svårare att skriva en uppföljare, men nu har jag i stället fått kommentarer i stil med ”jag ser fram emot nästa bok” och ”författaren har utvecklingspotential”, vilket gör mig taggad. Hade jag fått bottenbetyg och blivit totalsågad hade det nog inte heller känts så motiverande att skriva mer. Lagom är med andra ord bäst.

Jag är livrädd


Nu är det inte långt kvar tills min bok släpps och när som helst kan den komma, den första läsarrecensionen. Det känns lite som att vänta på att ett plåster ska rivas av. Hur kommer det egentligen att gå och tänk om det gör ont?

Alla som skickat in ett manus känner säkert igen känslan: självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?

Min rädsla arbetar på flera plan.

1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.

2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.

3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades t.ex. två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).

Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.

Drakhornet mäter sig med Eragon!

Orden är inte mina. De kommer från en ny recension av Drakhornet. Denna gång är det från en liten lokaltidning i Bankeryd. Tidningen heter Nära och är utgiven av Bankeryds Missionskyrka. Recensenten är en tonåring vid namn Pontus, och han skriver bl.a. så här:

”Boken var över förväntan och mäter sig med giganter som Eragon. Oskar Källner väver in både troll och alver i berättelsen, alltså gamla välkända sagofigurer som de flesta känner till, och lyckas att göra om dem till något som känns nytt och fräscht. Helt klart läsvärd!”

Jag hade inte väntat mig att bli jämförd med Eragon. Men det är klart, den boken har sålt 2,5 miljoner kopior, så om samma sak skedde med Drakhornet skulle jag inte klaga. 😉

Drakhornet fick superrecension av BTJ!


Så har Drakhornet blivit recenserad av BTJ. För den som inte vet vad BTJ står för kan jag upplysa er om att det är en förkortning för Bibliotekstjänst. De är ett distributionsföretag som har Sveriges bibliotek som sina största kunder. Varannan vecka skickar de ut ett häfte, kallat BTJ-häftet, där de recenserar nytillkomna böcker.

BTJ recensionen är väldigt viktig. Den avgör i mångt och mycket huruvida man kommer att nå in i bibliotekssverige. Jag har en bekant som sålde över 400 böcker till olika bibliotek på en bra BTJ recension!

Så vad skrev de om Drakhornet? De var väldigt positiva! En vän på biblioteket skrev ”GRATTIS till en superbra recension hos BTJ! :)” innan jag ens hade läst den själv. Vilket så klart gjorde mig oerhört nyfiken. När jag väl fick läsa den blev jag så glad att jag knappt visste var jag skulle göra av mig själv.

Helst vill jag dela med mig av recensionen till hela världen. Men tyvärr får jag inte publicera den på internet. Lektörstjänsten är nämligen en betalstjänst hos BTJ där bara kunderna (bibliotek och vissa bokhandlare) kan gå in och läsa. Man får dock publicera kortare citat ur recensionen, så länge som man också uppger lektörens namn.

Lektören hette i detta fallet Kerstin Hagstrand-Velicu. Jag kan glatt konstatera att hon inte bara gillar boken utan dessutom verkar ha förstått den. Jag har nämligen genomgående försökt att skriva boken på två nivåer. Dels ska det vara ett äventyr som vem som helst ska kunna läsa och älska. Men där ska också finnas mer, för eftertanke och analys.

Men nog pratat. Jag får visserligen inte publicera hela recensionen, men här kommer ett citat:

”Handlingen är snabb och man hinner knappt hämta andan förrän nästa drabbning är på gång. Karaktärerna är tecknade med känslighet och stor förståelse för mänsklig svaghet som girighet, ren illvilja, skuld men också mod och längtan efter frihet. En verkligt bra fantasybok med många infallsvinklar.”

Yes! Där satt den. Bådar gott inför fortsättningen.

Recension av Drakhornet på Spektakulärt

Nu har det kommit en ny recension av Drakhornet. Det är Anna på Spektakulärt som har läst och recenserat.

Spektakulärt är en sida med fokus på nordisk SF, fantasy och skräck. Det är roligt med ett sånt ”lokalt” fokus då dessa genrer lätt domineras av den anglosaxiska världen.  Så här beskriver de sig själva:

”Spektakulärts ambition är att skriva om all ny svensk science fiction-litteratur och genrefilm. Recensioner av gamla och nya böcker och filmer varvas med nyheter och tips. Fokus ligger på Sverige och Norden och den fantastik (sf, fantasy och skräck) som produceras här. Spektakulärt pris delas ut varje år i syfte att uppmärksamma svensk science fiction och genrefilm.”

Jättekul att bli uppmärksammad på Spektakulärt. Och Anna verkade gilla boken. Kolla gärna in recensionen, som du finner här, samt lite andra inlägg på deras blogg. De har mycket på gång.

BTJ

Vi har pratat recensioner här förut, och vi har pratat om uteblivna recensioner och jag har haft gott om tid att fundera över vad jag tycker och inte tycker om recensioner/recensenter. Men sen finns det en sorts recension man inte kan värja sig från, en man faktiskt kan begära att få omgjord om man känner att den är missvisande och det är den Bibliotekstjänsts katalog. BTJ. Den alla bibliotek tittar i.

När jag gjorde fåfängessökningar på mig själv kom mitt namn upp på BTJ men man kunde inte läsa vad det stod eftersom katalogen är en tjänst man betalar för. Förlaget har naturligtvis koll och häromdagen fick jag veta vad det stod.

Den som gjort recensionen refererar till skräckfilmer, rollspel och kommenterar att Malmö självt verkar som  en karaktär i historien och sen står det ”Författaren har ett lekfullt och fascinerande förhållande till språket och historien blir både lite komisk, spännande och en kärleksförklaring till alla ”särlingar” – här har en del av dem magiska förmågor.”

Puh! En sak till att bocka av från listan på alla saker jag funderat över och oroat mig över med boken. Ni därute som skriver, oroar ni er över BTJ? Är det något man tänker på?

Nene

Festen är över

Kära vänner och kollegor;

Det sägs att författarskapet är ett ensamt yrke. Nu vet jag att det är osant.

För om författarskapet vore så ensamt hade jag stått själv i regnet igår. Jag hade ätit av smörgåsarna, druckit av vinet och sedan, hukande under det bräckliga skydd mot skyfallet som tälten gav, ensam klappat takten när Hjorten framförde sitt magnifika stycke noise-musik. Det var inte så det blev.

Igår, när jag satt och skrev i ditt exemplar av min bok, och försökte formulera min tacksamhet och det som för oss samman i en dedikation, så fick jag anledning att minnas din och min historia. Och nu på morgonen, nu när jag vaknar till min första officiella dag som författare, nu har de minnena blivit en skirt bildspel i mitt huvud.

Igår, när ni stod i det kalla regnet, med stora leenden på era blåa läppar, så fick ni mig att känna mig älskad. Tack.

/Augustin

Marika King skriver om sina recensioner

Jag drömde att jag fick elaka recensioner. När jag sedan slog upp ögonen, lätt svettig och med de vassa orden fortfarande instuckna i mitt yrvakna medvetande, öppnade jag datorn, klickade mig fram till den första recensionen och tänkte:

Nej men för i helvete. Jag drömmer fortfarande. Så här dåligt får det bara inte gå!

Sedan läste jag vidare. Och fattade ingenting. Två veckor tidigare hade jag fått en (för tidig!) jättebra recension i Dalarnas Tidningar och nu kom Anneli Jordahl och hävdade att underhållningsromaner måste vara som Judith Krantz eller Denise Rudberg. Först blev jag skitarg. Vafan, Anneli, vi är väl på samma sida? Du är ju klassperspektivsgitta, ser du inte Lisas klassresa överhuvudtaget? Och könsperspektivet då, tycker du på allvar att alla kvinnor i underhållningsromaner ska vara kvar i sjuttiotalet? VA??!!!

Men sedan … lugnade jag ner mig. Och kavlade upp ärmarna. Kom igen ni bara! Era jävlar! Ni ska minsann få se!!!

Okej, jag hade inte lugnat ner mig:) Men det gjorde jag, efter någon dag. Och då hade jag ju fått flera andra recensioner – och många av dem var fina. Till och med väldigt fina (Uppsala! I love you!).

Det är märkligt, det här med recensioner. Schizofrent. Långt innan jag började skriva kommer jag ihåg att författare brukade säga att de tog recensioner väldigt personligt, att det var svårt att låta bli. Och att jag brukade tänka: men skärp er! Det är ju läsarna som betyder något!

Nu vet jag vad de menar: det är svårt att låta bli. Och som vanligt glömmer man bort det bra och fokuserar på det dåliga … Men, men. Det är fortfarande läsarna som betyder något.

Tack alla ni som skrivit till mig och delat med er av tankar och känslor. Förutom att skriva boken så är era reaktioner det roligaste med hela alltet.

/Marika

Länkar:

Bra

http://www.dt.se/kultur/article417540.ece

http://www2.unt.se/printartikel/1,3110,MC=5-AV_ID=897181-SC_ID=71,00.html

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4961135.ab

Personlig

http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/bokshopping/2009/04/supernova-marika-king/

Intellektuell

http://www.bt.se/kultur/recensioner/nar-kvinnan-star-i-centrum(1276118).gm

Dålig

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/bokrecensioner/article426933/Flard-utan-fardighet-.html

/Marika

Min tid är nu

Så var det gjort. Boken är ute, releasefesten avklarad. Den var för övrigt bland det roligaste jag upplevt. Tror aldrig jag har varit så social i hela mitt liv. Jag drack mindre än fyra öl på sex timmar. Mer hann jag inte. Jag pratade så mycket.

Och nu blir jag intervjuad lite här och där. TT Spektra har pratat med mig. Aftonbladet likaså (den publiceras den 1 februari). SVT har gjort ett inslag till Kulturnyheterna (sänds imorgon kl 19). På tisdag ska jag prata i P3 (kl 12.30). Dessutom har SL Metro (alltså SL:s sidor i Metro) intervjuat mig – med lokaltrafikvinkel.

På det hela taget kan jag inte förvänta mig en bättre start för boken. Jag tror knappt att det är sant. Men för varje intervju växer en elak tanke i huvudet: nu höjs ribban lite till. Nu växer förväntningarna. För hittills är det ju inte så att någon intervjuar mig för att boken är bra – de vill prata med mig för att den verkar annorlunda.

Risken för att folk ska bli besvikna ökar alltså exponentiellt för varje ny intervju.

Jag har fått en recension också, i Smålandsposten. Inte odelat negativ, inte heller odelat positiv. Min första tanke var naturligtvis att hon fått allt om bakfoten, att jag borde ringa och berätta hur jag egentligen menat. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det är ett krig man aldrig kan vinna. Det är bara att hacka i sig.

För nu är ju inte boken min längre, den är läsarnas (om jag får några vill säga). Allt jag kan göra är att prata om den, se till att så många som möjligt får veta om dess existens.

Men egentligen: vem fan försöker jag lura? Jag vill ha stjärnglans nu. Jag vill ha hyllningar och pengar. Och jag vet att jag kommer att bli besviken. Men det skiter jag i.

/Kalle