Till alla oss som läser böcker för mellanåldern

Foto: Kajsa Göransson

Vi går varvet har recenserats av många bokbloggare, räknade till ett tjugotal när jag ögnade igenom de skärmdumps jag sparat med recensioner. En del känner jag, men de flesta inte. Jag är så tacksam för alla er som läst och skrivit. Ni som har delat med er av det som ni tänkt på och funderat över när ni läste. Några recensioner i lokaltidningar har det blivit. En recension i Vi läser, ett par radiointervjuer och en artikel i tidskriften Skriva. Men jag förvånas över hur lite barn- och ungdomsböcker uppmärksammas i media och då särskilt böcker för mellanåldern. Som bibliotekarie visste jag detta sedan innan men ändå. Det som saknas är kritiska röster, de där rösterna som ger bredd. Bokbloggare i all ära men det är i princip enbart positiva omdömen som ges. Jag saknar det ger mig något att arbeta med, att fundera över, kanske som till och med hjälper mig att utvecklas. Det jag också saknar är forum där barn i mellanåldern själva får tycka till om böcker. Bilderböcker de tycker man är fina, kanske köper till barnbarnet. De läses av vuxna för det lilla barnet men mellanålder de läser själva. Det som är så viktigt, det som alla säger är så viktigt. Men varför finns det inte då fler recensioner och forum där barnen själva får säga sitt?

Barnens romanpris i Sveriges radio är ett gott exempel för här får verkligen barnens åsikter ta plats. Det är barnen som är juryn och bestämmer vilken bok som ska vinna. Men vad finns det mer? Pinsamt lite!

Biblioteken och bibliotekarien som arbetar med läsfrämjande är otroligt viktiga. Vi jobbar ofta i det lilla lokala sammanhangen och jag ser läsfrämjande som min viktigaste arbetsuppgift. Men det samhället i stort säger mig är att det inte är så viktigt. Jo med ord sägs det och det förfäras över att barn och unga inte läser men i handling, vad gör man? Jag tänker på Lotta Olssons debattinlägg i DN i oktober: Ska vi sluta låtsas att vi tycker det är viktigt att barn läser. Här undrar hon varför vi inte pratar mer om barnböcker och varför läser inte vuxna mer om vi vill att barnen ska läsa?

Till alla oss vuxna som läser böcker för mellanåldern och låter det höras, heja oss!

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

Hög på skrivandet

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här perioden är värst

Boken är tryckt. Den är lanserad. Den finns hos diverse bokhandlare (inte så jättemånga, men i alla fall några). Nätbokhandlarna har den. Några personer har köpt den. Kanske till och med läst den. Men än har jag inte fått speciellt mycket reaktioner.

Jag är medveten om att jag inte borde bry mig om recensioner. Men att påstå att det är sant vore att ljuga. Därför är det här minst lika jobbigt som att vänta på svar från förlag, med den skillnaden att man vet att förlagen brukar vara rätt så artiga och inte gå in för att såga boken.

Alltså, förstå mig rätt: Jag tror inte att en recensent aktivt går in för att såga en bok. Inte på riktigt. Tvärtom faktiskt. Men samtidigt, om de tycker att den är helt totalt värdelös behöver de ju ändå skriva det. Ett förlag kan bara säga: ”Tack för ditt manus, men det passar inte i vår utgivning.”

Och självklart kommer jag bli besviken om boken får negativa reaktioner. Jag vill ju att de som läser den skall känna att de får ”betalt” för den tid de lägger på den. Att de skall få leva sig in i historien en stund – och känna lite.

Men som jag var inne på tidigare så är jag ännu mer rädd för att inte få några reaktioner alls. Därför värmde det lite extra när jag fick en reaktion via Facebook häromdagen från en person som jag inte hade träffat. En kort kommentar som avslutades med: ”Djävligt bra skrivet, Thomas!”

Hur konstigt det än kan låta så är författare bara helt vanliga människor. Debutanter är oftast (tror jag) också det – fast skörare.

Utifrån hur bra den där kommentaren kändes så har jag tagit ett beslut. Jag skall bättra mig. Om jag läser något jag gillar – och har någon form av kontaktmöjlighet till författaren, vilket man trots allt ofta har nuförtiden – så ska jag försöka låta författaren få veta det.

Vem vet, det kanske kan leda till att just den författaren får energi nog att skriva en bok till, som kanske blir ännu bättre. Och gör det inte det så har jag kanske i alla fall gjort någon glad, helt oavsett. Och det måste ju vara en bra grej. Eller hur?

Och snart kanske de första ”officiella” kommentarerna på Incidenten i Böhmen kommer. Då skall jag gömma mig under en kudde och be min hustru läsa. Och sedan, om hon lovar att det är ok skall jag läsa också. Fast jag stannar nog under kudden. För säkerhets skull.

Nu bränns det

Nu bränns det, nu bränns det. Nästa vecka går min ungdomsroman Hälsningar från havets botten att beställa hos näthandlare och ett par dagar senare ska den även finnas i bokaffärer och på bibliotek. I samband med det blir den fantastiskt hedrande nog också huvudbok (i ungdomskategorin) i Barnens Bokklubb. Dessutom ska jag nästa vecka vara med i flera tidningar, till exempel Skriva, Bohusläningen och Göteborgs-Posten. Som om inte det vore nog går illustratören Kajsa Linds och min lättlästa barnbok Leo och klumpen i magen till tryck i dagarna.

Allt det där overkliga händer nu.

Ytterligare en milstolpe: Förra veckan läste jag den första recensionen av romanen. Den är skriven av BTJ:s Berith Svensson (i häfte nr 12, 2015). ”Det här är verkligen bra skildrat”, inleder hon och efter sammanfattningen av handlingen lägger hon till att ”Allt är skildrat med mycket värme, humor och stor insikt”. Vidare tror hon att unga kommer att känna igen sig i både det sorgliga och dråpliga i boken. Det är ju bra. Absolut. Men hon skriver också att ”det finns en jargong i språket som kanske kan ogillas” (hon använder passiv form, interesting, my dear Watson, jag läser meningen och håller andan) men att författaren lyckas med att hålla det på en lagom ”slängd i käften”-nivå. (Jag andas ut.)

Kanske blir det fler recensioner, kanske inte. Kanske blir det positiva omdömen, kanske inte. Kanske blir det många fler boksläpp de kommande åren, kanske inte. Men nu bränns det, nu bränns det.

Fredriks inlägg här på Debutantbloggen i måndags handlade om författartack. I maj kommer jag, vid sidan av allt väsen runt den här vårens boksläpp, att pizzatacka ett gäng av de roligaste och varmaste elever jag någonsin har haft, och jag tackar dem för den inspiration och input de har bidragit med till den ungdomsroman jag kommer ut med nästa år, den om teknikeleven Jack. Det här teknikgänget tar studenten i juni. I ett par månader har vi varit rörande överens om att jag ska bjuda dem på pizza på strandpromenaden före dess, men vi har inte varit lika rörande eniga om vad vi ska dricka till pizzan.

Pizzakalas med de här ungdomarna och releasemingel med kompisar och familj ser jag fram emot. Obscent mycket rättning de närmaste veckorna ser jag inte fram emot. Men tillvaron  är ju sådär. Ömsom pizza, ömsom pölsa.

 

 

Din text är trots allt alltid din

Igår hade vi Debutantbloggen-picknick. Tack alla som kom! Det var så roligt att träffa er.

Ett samtalsämne som dök upp gång på gång under eken var hur mycket man lär sig av att läsa andras texter men också hur svårt det är att både ge och ta emot kritik. Att låta någon man litar på läsa ens manus kan vara helt ovärderligt men det kan också få ens inre röst att växa från en viskning till ett vrål. Ibland vet man bäst själv. Ibland är det bara så.

På skrivutbildningar är det vanligt att alla läser samma text och att man sedan diskuterar den högt. Det blir då uppenbart hur olika vi tycker.
Ibland måste man slå dövörat till och lita på sig själv, sin egen känsla. Din text är trots allt alltid din. Du har hela bilden och du vet vad du vill förmedla och hur. Att hitta sin egen unika röst är viktigt.

När man arbetar med en duktig redaktör är det underbart att få hjälp med att förbättra språket och berättelsen. Nio gånger av tio har jag känt att Anna Lovid har haft rätt i sina åsikter om ”Mina fräknar”. En gång av tio har jag argumenterat för min sak.

Jag har inte avtalet med Damm förlag framför mig just nu men jag minns att det står något om det här. Det finns en paragraf som handlar om att förlaget bara har rätt att korrigera grammatiska fel utan skribentens godkännande. Texten är författarens!

Nu är min bok är ute och flera kompisar har läst den. Två vänner pratade om ”Mina fräknar” efteråt.
– Du får inte bara säga positiva saker, sa den ena. Du måste säga något negativt också.
– Ja, i så fall, svarade den andra, tycker jag att hon hade kunnat ta bort fräknarna. Det hade räckt om boken bara handlade om relationen.

Först skrattade jag gott när jag hörde detta. Sedan kom jag att tänka på en recension jag läst för länge sedan om ”Mannen under trappan”. Då var det en kritiker som sa samma sak: Det hade räckt med relationen. Marie Hermansson hade kunnat ta bort mannen under trappan.
Jag drar slutsatsen av detta att människor mest av allt är intresserade av relationer. Det är kärnan allt annat kretsar kring, även för mig.

Men som någon skrev här på Debutantbloggen, det värsta är trots allt inte negativ kritik utan att inte bli sedd alls. Att ingen tidning, ingen bloggare, ingen vän uppmärksammar ens bok. Författare emellan frågar aldrig varandra om vi har läst varandras böcker. Det finns en ensamhet i skapandet hela vägen från början till slutet. Det är därför vi måste vara snälla mot oss själva. När jag intervjuade Linda Skugge sa hon: ”Det är också fint när folk vill läsa det man skriver, även om det bara är tio personer så är det hur stort som helst.”

En bok som det tals mycket om just nu och som många läser är ”Väldigt sällan fin” av Sami Said. Manuset refuserades av både Bonniers och Norstedts. Att det överhuvudtaget blev en bok har Sami sin kompis Oskar att tacka för. Så här säger han i Lina Kalmtegs intervju i SvD:

“Det var även Oskar som såg till att manuset blev utgivet. Sami Said var besatt av att bli utgiven på Norstedts. Han skickade det bara dit och till Albert Bonniers. När han fick refuseringsbrev från dem snodde Oskar manuset och skickade in det även till bland andra Natur och Kultur, berättar Sami Said. (Någonstans här börjar jag undra om den fantastiske Oskar verkligen finns, men hans existens intygas av både Sami Said och hans förläggare.)”

Och inte bara några förlag tyckte att texten inte dög. Inte heller Sami var nöjd med berättelsen. Han hade en lista på tjugo punkter som han ville förbättra, stycken att skriva om, innan manuset skulle skickas in men till slut orkade han inte mer.

Så är det nog. Man gör och tar så mycket man orkar men blir aldrig färdig. Varken med manuset eller som författare. En annan persons energi och engagemang kan ge kraft att klara lite till, växa lite mer.

Hela intervjun finns här: http://www.svd.se/kultur/forfattare-som-forvanar_7447206.svd
Om du vill veta vad andra tycker om min bok ”Mina fräknar” så kan du läsa här: http://sofiahallberg.se/pressklipp/

Kram
Sofia

Första recensionen av Skogens hjärta

Så har första recensionen av Skogens hjärta landat. Det känns väldigt skönt att den var så positiv. Visserligen tror och hoppas jag på bra recensioner, då jag tror på mitt material. Jag har ju även fått massor av positiv respons på manuset från mina beta-läsare. Men det är ändå något helt annat när någon man inte känner har läst och uppskattat ens bok.

Jag vet inte om jag är lite konstig. Eller om jag är osvensk. Men jag har aldrig varit så mycket för det där med lagom. Igår skrev Frida ett inlägg om att hon önskade sig lagom recensioner. Vi är nog lite olika som personer. Jag vill inte ha lagom recensioner. Jag vill ha lysande recensioner! Kanske är det både högmodigt och arrogant, men det är vad jag längtar efter.

Jag har märkt att det som ger mig energi och inspiration att skriva är all feedback från läsarna. Skrivandet är visserligen något väldigt personligt och något man gör i enskildhet. Men jag hade aldrig orkat pressa mig till att släppa två böcker inom loppet av ett halvår, om det inte varit för alla läsare som ville veta fortsättningen.

Kanske är det därför jag vill ha lysande recensioner. Så att det sporrar mig vidare mot nya projekt och nya historier.

Eller kanske är jag bara enfaldig. Och osvensk. Och olagom. Men på något sätt trivs jag ganska bra med det.

Konstruktiv läsarkontakt på Twitter

På Bokmässan förra året var jag på ett seminarium med en rad namnkunniga barnboksförfattare. Många av dem tyckte att den svenska barnbokskritiken var för mesig. I andra länder har barnlitteraturen högre status och kritikerna är vassare.

Jag kan hålla med. I de recensioner som handlar om min egen bok finns det väldigt lite av konstruktiv kritik. Somliga ger knappt något omdöme, vilket är en av recensentens viktigaste uppgifter. Andra framhåller hur bra det är att det finns tvåspråkiga böcker eller att det är pappan som tar hans om den vattkoppsmittade Adam. Få har haft något att anmärka på. Vilket är märkligt. Jag tycker att det finns mycket som skulle kunna utvecklas eller förbättras (och det är det jag tänker ägna min fortsatta skrivarkarriär åt).

Samma sak med läsare. De flesta är glada i hågen och säger snälla saker. Och det är ju trevligt. Men jag är säkert på att en och annan sitter och tänker både det ena och det andra som kanske skulle vara intressant för mig och illustratören att få veta.

Häromdagen på Twitter hände plötsligt det som jag väntat på, när @BckJoh kritiserade min bok på ett konstruktivt sätt. Det började med att vi diskuterade Tensta och huruvida Adam Tensta fortfarande bor här. Men snart kom vi att prata om min bok Inte klia, Adam! istället.

Jag blev lite nyfiken och frågade vad han menade med pedagogisk barnlitteratur. Fick svar:

Jag kunde ha kunnat reagera som herr Nesser och ifrågasatt min läsares omdöme. Men någonting sa mig att det inte hade varit särskilt fruktbart, vare för min personliga utveckling eller för min relation till mina läsare. Så jag fortsatte att fråga. Det visade sig att Johan uppfattar det vuxna perspektiv (pappans) i boken som dominerande. Han skrev:

Min dotter tex, hon är lite oroad över pappan och fokuserar väldigt lite på hur Adam känner, vilket borde va barnlitteraturens viktigaste uppgift. Precis som för vuxna. Gestaltning. Men jag har all respekt för ditt verk. Och min dotter gillar ju boken 🙂

I det ryms så mycket. Vad är egentligen barnlitteraturens uppgift? Vem är det som avgör om en bok lever upp till det – den lilla läsaren eller den stora? Kan en barnbok handla om en vuxen? Måste det handla om en person – eller kan det lika gärna vara en relation som står i fokus? Hur gestaltas en känsla i en bilderbok – i texten, bilderna eller båda? Måste allt vara uttalat eller ska det finnas utrymme för vuxna läsare och barn att skapa sin egen berättelse utifrån det som står och inte står? Vore det värdefullt att tona ner pappans roll till förmån för Adams i nästa bok?

Jag har inga bra svar på frågorna, däremot en rad antaganden och funderingar. Att skapa är att ständigt pröva och ompröva idéer. Om de bär eller ej avgör andra. Men jag blir så löjligt glad varje gång någon faktiskt intresserar sig för det jag har skapat, och lägger ner tid på att  diskutera det med mig på ett konstruktivt och respektfullt vis. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera dessa frågor och andra tillsammans med @BckJoh och andra twittrare. För även om vi har olika åsikter om en enskild bok har vi en viktig sak gemensamt: vi tar barnlitteratur på största allvar!

(Diskussionen går att läsa här – några tweets saknas dock. Och ja, Adam Tensta bor fortfarande i Tensta.)

En blunder att blurba?

En av de fem viktigaste faktorerna för framgång i bokutgivning är enligt författaren till boken Booklife, att skaffa sig en blurb – ett citat från en känd författare att trycka på omslaget. Inför publiceringen av Inte klia, Adam! diskuterade jag detta med min förläggare. I slutändan blev det dock ingen blurb. När jag förra veckan läste DN söndag kände jag att det kanske var lika bra det.

I en liten notis med rubriken ”Blurb förstör nya böcker” skriver Lotta Olsson: ”Ofta är det en känd författare som uttrycker sig överdrivet uppmuntrande, varpå man blir misstänksam både mot den nyutkomna boken och den kända författaren.” Hon avslutar med att göra sig lustig över själva ordet blurb.

Jag håller med till viss del. Blurb är helt klart ett larvigt ord, om än ganska roligt att säga. Och skriva. Men det är sällan de där citaten tillför särskilt mycket. Jag tror aldrig jag har köpt en bok på grund av en blurb. Däremot har jag blivit avskräckt av dem. När en person som är känd för att dissa folk börjar hissa kollegor blir i alla fall jag misstänksam.

Inför nästa bok om Adam kommer vi därför att tillämpa den gamla härliga tekniken att använda citat från recensioner av den föregående boken. Exakt vilka det blir är ännu inte bestämt. Ett antal bloggar var snabba att recensera, men vi väntar fortfarande på några dagstidningsrecensioner. Det blir nog inga problem att finna fina formuleringar.

Några ord som gläder mig extra mycket är dock inte från en recension, utan kommer direkt från en författare. På bokmässan i Botkyrka träffade jag Gunilla Lundgren. Hon bläddrade då i min bok och sa några uppskattande ord. När jag kom hem skickade jag ett exemplar av boken till henne och tackade för uppmuntran och inspiration. Några dagar senare fick jag några fina ord på mejlen. Inga överdrifter, ingen inställsamhet, bara en ärlig åsikt:

Det är en rak berättelse om en liten pojke och hans pappa. Inte ett ord för mycket, humoristiska teckningar och layout där bild och de två språken samsas på ett roligt sätt, gör att jag tycker om den här boken.   

 

Jag och Camilla Läckberg (del 2)

Oskar bloggade förra veckan om sin närhet till Camilla Läckberg (i den lokala ICA-butiken). Jag vill naturligtvis inte vara sämre och kontrar med att jag denna månad delar utrymme med deckardrottningen i de två stora föräldratidningarna.

Adam till höger, Läckberg till vänster i Vi föräldrar.

I Vi föräldrar finns Inte klia, Adam! med på kultursidorna tillsammans med ett gäng andra böcker och filmer. Den som tittar riktigt noga till vänster kan även ana en liten intervju med Camilla Läckberg med anledning av hennes nyutkomna barnbok.

"En skön tvåspråkig bok" skriver Föräldrar & barn.

I Föräldrar & Barn återfinns Adam under rubriken ”Månadens barnböcker” tillsammans med Leja Li och busbullen. Att det är pappan som stannar hemma när Adam får vattkoppor föranleder ”ett gigantiskt plus” i omdöme. Några sidor tidigare finns även i denna blaska en intervju med Läckberg.

Vad säger du Oskar, kan det bli en tävling av detta – vem kommer närmast Läckberg under året? Eller ska vi sluta jaga deckardrottningar och återgå till business as usual?

I väntan på recensionerna

Snart hoppas jag att recensionerna på Drakhornet ska börja ramla in. En av dem kom i förra veckan på bokbloggen Boktycke. Men det här att läsa och hantera recensioner är ju en konst i sig. I måndags funderade Therés kring respons och recensioner av hennes bok Jacks Rockiga Resa. Igår hade Annelie ett inlägg om huruvida det egentligen är barnens eller de vuxnas omdöme man ska lita på. Själv har jag redan fått en hel del reaktioner från läsarkretsen i min närhet. De har varit genuint positiva, så det känns bra. Men självklart är en helt opartisk recension något helt annat.

Jag kan känna mig kluven inför hela recensionsupplevelsen. Å ena sidan känner jag mig ganska trygg. Jag har redan fått massor av respons från mina betaläsare och redigerat boken fram och tillbaka i månader. Jag känner bokens olika aspekter och känner mig trygg i vetskapen att jag inte kunde ha gjort ett bättre jobb idag. Om tio kanske jag kommer att se på den och stöna, men då är det för att jag har ytterligare tio år av erfarenhet under bältet.

Å andra sidan är det självklart så att man blir påverkad. Om en recensent skulle gilla boken så är det klart att det skulle lyfta mitt humör för resten av dagen, kanske hela veckan. Om någon sågade den så är det klart att jag skulle bli ledsen. Man försöker liksom stålsätta sig, intala sig att det inte är så viktigt, men det är klart att det spelar roll.

Samtidigt finns det vissas åsikter som är viktigare än andras. Något skedde i förra veckan när jag hade min signering på ICA. En man kom förbi.

”Jag ska hälsa så mycket från din största fan!” sa han.

”Jaha”, sa jag glatt överraskad. ”Vem är min största fan då?”

”Han heter Theo och bor i Vällingby. Han älskade din bok och hälsar att du måste skriva klart tvåan nu! Han kan inte vänta!”

De orden var som solsken för min själ.

Vi får se vad recensenterna tycker. Jag hoppas självklart att de ska älska boken. Men i slutändan, vad än domen blir, så får jag komma ihåg Theo, för det är hos honom och hans kompisar som det egentligen avgörs.

Missa förresten inte Therés releasefest för Jacks Rockiga Resa idag kl 14-17 på Kulturhuset.

Vems omdöme ska man lita på?

Att skriva och ge ut en bok är att göra sig mottaglig för kritik. Men vems omdöme ska man egentligen lita på?

Ett förenklat resonemang är att man kan lita på proffs – de som jobbar med text kan bedöma text. Jag håller med om detta till viss del. Men det går inte att bortse helt från alla de människor som faktiskt inte har som jobb att kritisera texter utan ”bara” ingår i den stora massa form förhoppningsvis kommer att läsa ens bok. I slutändan vill alla som skriver bli lästa, oavsett var kritikerna har att säga.

När det handlar om barnlitteratur är det där lite knepigt. Den egentliga målgruppen är barnen, men för att nå dem måste man ofta passera en vuxen kontrollinstans, till exempel en förälder eller lärare. Som författare är jag i första hand intresserad av att se hur barnen reagerar på min bok. Det är guld värt att se små barns blickar sugas in i berättelsen. Glittret i deras ögon säger mer än en väl formulerad teoretisk analys. Men för att barnen ska få möjlighet att gå in i min värld måste det finnas en vuxen som öppnar dörren för dem. En vuxen som tycker det är kul att läsa just min bok.

Jag är själv förälder och vet hur det är. Det finns vissa böcker jag gärna läser gång på gång för mina barn, medan andra inte lockar det minsta. För det mesta beror det på illustrationerna och språket. Om boken har en stil som inte tilltalar mig eller ett bildspråk som inte väcker någon genklang i mitt känsloregister kommer jag inte att vilja läsa den, oavsett hur mycket mina barn lobbar för den. På samma sätt måste orden ligga rätt i munnen för att läsupplevelsen ska bli behaglig för uppläsaren.

Hittills verkar barnen gilla min bok. Både de jag har läst för själv och de som har varit inblandade i recensioner tycks gilla Adam och hans kliande prickar. Även recensionerna har varit positiva. Bland de vuxna recensenterna finns de som verkligen gillar att läsa boken högt. Det finns också en och annan invändning mot någonting i boken. I de fallen har jag försökt att verkligen förstå vad de menar. Kanske finns en poäng, något att tänka på i nästa bok? I sådana fall tar jag det med mig. Men det kan också vara så enkelt att det handlar om tycke och smak. Det går inte att tilltala alla. Så länge jag har väck en känsla i läsaren vet jag att boken i alla fall inte passerat obemärkt. Den allra värsta reaktionen vore tystnad och likgiltighet. Det har jag sluppit.

Det är kanske inte mitt hjärta på en krok … men ändå!

Dagens gästbloggare är vår egen permanenta gästbloggare Therés Stephansdotter Björk.

 

På söndag 10/4 är det dags för releasefesten till min hårdrocksbarnbok Jacks Rockiga Resa. Mycket ska göras och mycket borde nog redan vara gjort. Samtidigt har jag redan börjat på nästa bok så huvudet surrar av idéer likt flygande insekter.

Releasen av Jacks Rockiga Resa kommer att äga rum söndagen den 10:e april på Underlandet i Kulturhuset i Stockholm mellan kl 14-17. Tävlingar, signerig, tilltugg och baddiebags till de 200 första som köper boken samt massa hårdrock utlovas. Alla är välkomna!

Jacks Rockiga Resa planerades inte att ligga så rätt i tiden som vi faktiskt tror att den gör. Att det är hårdrock i Melodifestivalen är bevis på att musikstilen når väldigt många människor. Kiss var kanske djävulens musik på 70-talet, men idag står de närmast för trallvänlig rock. Om vi talar om de riktiga hårdrockarna, om man får säga så, finns det få fans som är lika hängivna. Trots detta vet jag att alla inte kommer att gilla boken eller idén. Alla kan liksom inte tycka lika. Men i det ligger ändå en liten rädsla. Hur ska jag hantera det annorlunda eller negativa tyckandet? Kan jag bara strunta i det? Kommer jag kunna skilja på min bok och mig? Det är trots allt ingen bok där jag blottar mig själv och sliter ut själen till allmän beskådan. Det skulle jag i dagsläget aldrig våga. Sådana texter hamnar i en bortglömd mapp i datorn eller som kryptiska låttexter.

Nu är det faktiskt en barnbok vi pratar om, min första publicerade dessutom. Men jag vet att folk kommer att tycka sig blinda ändå. Frågan är bara, hur kommer jag att känna inför allt detta tyckande? Kommer jag att kunna hantera det, eller är det något man lär sig med tiden? Sitter just nu med ett färskt exemplar från tryckeriet framför mig, men vågar inte läsa det. Runt mig står lådvis innehållande boken, bara en bråkdel av de tusentals upptryckta. Vad är jag mest orolig för, att folk inte kommer att läsa den eller att folk faktiskt kommer att läsa den?

Hur jag än kommer reagera kring responsen kanske det är så att man blir lite tåligare för varje bok. Jag hoppas det, för jag planerar att skriva många fler!

Sara Starkström om att svara på kritiken

Debutantåret 2010 är egentligen över, men vi har väl rum för en eftersläntrare? Sara Starkström debuterade hösten 2010 med raggningshandboken Game Girl på Nicotext Förlag. Hennes debut gav henne en erfarenhet som många fasar inför: hon hamnade i en beef med en krönikör. Här berättar hon om hur det kändes.

Något en debutant ställs inför då hennes text publiceras för en större publik för första gången, är hur hon ska hantera den respons hennes alster ger upphov till. En vanlig reaktion är kanske att vilja svara personligen på varje recension eller kommentar. Jag fann mycket nöje i att läsa debutanten Therése Söderlinds inlägg här på Debutantbloggen om recensenter som svarar varandra. Hur ska man då göra, kan man någonsin svara på en recension, eller ska man alltid låta bli?

Såhär i Internetåldern har den möjliga publiken för en författare ökat omåttligt (vilket ofta kan vara positivt), men detta innebär även att alla har en åsikt. Om allt. Och som debutant är man, trots att man tycker sig ha förutspått mycket, inte van vid hetluften.

Nästintill alla journalister som läst min hand(lings)bok Game Girl och sedan gjort en intervju har i det stora hela varit positiva till boken och skrivit gott om den. De enstaka mer översiktliga journalister som egentligen inte tagit sig tid att öppna boken är också de enda fastnat för travestin bokomslaget gör på Neil Strauss The Game. Let’s face it, självhjälpsböcker ligger inte högt i kurs och tillägnas sällan en verklig recension, men The Game känner alla till och alla verkar ha en åsikt om den – få verkar ha läst den, ännu färre verkar ha givit Strauss en chans. En parentes: Festligast var då en journalist i första meningen av sin krönika erkänner att hon inte läst The Game men samtidigt känner ett djupt förakt för denna bok. I de efterföljande styckena förstår man dessutom att hon inte heller läst Game Girl utan bara slagit upp sidor på måfå. Ändå lyckas hon såga två böcker som hon egentligen inte läst. Men det är inte så noga, de har ett hektiskt jobb de där journalisterna.

Efter att Game Girl blivit omskriven i tre av de största tidningarna i vårt land följde livliga diskussioner i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Min vilja att ge svar på tal blev plötsligt överhängande. Jag ville faktiskt svara, och mitt svar fick bli till en bloggare av omtvistlig karaktär. Det var en lättnad. En lättnad som följdes av mer diskussioner såklart. Men så hände något oväntat. Efter att diskussionen befunnit sig på en synnerligen låg nivå svarade plötsligt en av bloggarens vänner med en dikt! Eftersom jag känner en poetissa som skriver ”covers” på välkända dikter gav jag henne i uppdrag att svara. Fler dikter följde i snabb takt och det hela hade utvecklats till ett underhållande Poesi Battle. Så, kanske kan man ändå, med fördel svara sina recensenter, åtminstone om man gör det med RIM och reson.

Min favoritförfattare Willy Kyrklund skrev någonstans att en författare aldrig ska hoppas på att bli förstådd utan hellre eftertrakta att bli missförstådd eller feltolkad. Eftersom Kyrklunds fatalistiska ståndpunkt ofta var att vi aldrig kommer att kunna förstå en annan människa till fullo blir det själva reaktionen i sig som är det eftersträvade, och det är först då reaktionen uteblir som slaget gått förlorat. Därför är jag mycket tacksam för alla reaktioner, oavsett om de är negativa eller positiva. Jag har även tagit första steget från att vara purfärsk debutant, till att luta mig tillbaka och le åt all den uppståndelse min Game Girl åstadkommit (Go Game Girl!).

Så här sitter jag, fyra månader och 40 intervjuer senare med slutsåld upplaga och väntar på dig Martin , och dina raggningsrepliker. Glöm inte parrimmen nu! ;o)

Sara Starkström