Therése Söderlind om recensenter som besvarar varandra

Therése Söderlind debuterade i september 2010 med det ångermanländska familjedramat Norrlands svårmod, som kom ut på Wahlström & Widstrand.. Therése gillar bland andra Graham Greene och Kerstin Ekman och kombinerar sitt romanskrivande med att författa manus till e-learning-utbildningar.

 

Hejsan! Som Nenes gamla vapendragare från Författarskolan och ”med-debutant” under året har jag sagt att jag gärna gör ett gästspel på debutantbloggen. Jag som hade velat skriva – och läsa – mer på bloggen, men då mitt liv inte ger de möjligheterna skriver jag dessutom mitt enda inlägg i elfte timmen.

En bok sägs ha kort liv i Sverige idag, så det är väl dags att summera. Det är svårt att se förbi recensionerna när man är debutant. Det är nästan omöjligt att motstå frestelsen att gå i svaromål. Men jag ska inte. De sköter det själva. Mycket nöje! (Och ja – det är om samma roman de skriver.)

 

Norrlands svårmod är ingen lyckad titel på en mycket lyckad roman.” (TÅ/ÖA)
”Det enda som sitter perfekt är titeln.” (Dalarnas Tidningar)

”Intrigen är ganska enkel.” (TÅ/ÖA)
”… som gör intrigen onödigt snårig när den kastar mellan olika tidsperspektiv.” (Länstidningen Östersund)

”… en nästan Lars Norénsk helvetesskärpa i dialogen.” (Länstidningen Östersund)
”Karaktärerna saknar egna röster …” (Dalarnas Tidningar)

”Therése Söderlinds debutroman Norrlands svårmod är … sinnrikt uppgyggd, spännande och har en psykologisk skärpa som skär vasst och djupt.” (GD/HD/Tidningen Kulturen)
”Det är skickligt, fingerfärdigt, tänktvärt. Kort sagt en debut som ger mersmak.” (Eskilstuna-Kuriren)
”… en pratig och ganska lättviktig roman …” (SvD)

”När Therése Söderlind debuterar med romanen Norrlands svårmod gör hon det med ett starkt språk … en välskriven bok som berör.” (Corren)
”Vad Söderlind saknar är ett språk som kan bära upp hennes historia.” (Dalarnas Tidningar)

”Hon lyckas skapa en hotfull stämning med mycket små medel, en blick, en skevhet, ord som skaver.” (Sydsvenskan)
”Ordrikedomen tynger ned.” (UNT)

”För att hålla samman så många olika lager och samtidigt låta dem kommunicera med varandra krävs en författare som kan hantverket. Och det kan Therése Söderlind fullt ut.” (Kristianstadsbladet)
”Söderlind äger samma förmåga att beskriva gränslandet mellan kärlek och våld som Joyce Carol Oates.” (Sydsvenskan)
”Om hon fått lite vägledning av en sträng förlagsredaktör med blåpenna … skulle romanen ha blivit betydligt mer spännande.” (DAST Magazine)

”Therése Söderlind har i sin debutroman verkligen lyckats fånga den norrländska mentaliteten och återger miljö och karaktärer ytterst trovärdigt.” (Kristianstadsbladet)
”… den här typen av klichéer … känns samtidigt så otroligt uttjatat i såväl miljöskildring som personteckning.” (Länstidningen Östersund)

Norrlands svårmod är spänningsroman när den är som bäst – där både mysteriet och personerna får tid och utrymme att utvecklas.” (Elle)
”… Therése Söderlinds ambitiöst upplagda men alldeles för omständliga debutroman …” (SvD)

”… varje ord, varje fras, är noga avvägd, här finns inget onödigt bråte som skymmer sikten…” (TÅ/ÖA)
”Flera av digressionerna är dessutom ovidkommande, de bidrar inte till storyn …” (UNT)

”Smått imponerad är jag över Therése Söderlinds förmåga att få berättelsens alla pusselbitar att falla på plats … författaren tycks ha helkoll på mängden ’planteringar’ – både falska och äkta.” (Eskilstuna-Kuriren)
”Trådarna som man hoppas ska vävas samman i ett rafflande slut trasslar bara ihop sig …” (Borås Tidning)

”Det blir aldrig tråkigt, tvärtom spänningen stiger för varje sida … När dramat går mot sin upplösning förmår Söderlind att överraska.” (TÅ/ÖA)
”… en familjegåta, vars lösning, när den äntligen kommer, jag för länge sedan tappat intresset för.” (SvD)

”…språket är levande och spänstigt, det sprakar och gnistrar om det.” (TÅ/ÖA)
”… ordvändningar som var söndernötta redan för tjugo år sedan …” (UNT)

 

God Jul på er – läsare, författare och recensenter.

Therése Söderlind

Inte så tokigt ändå

Kommer ni ihåg hur jag gnällde om att jag inte fick några recensioner på Gå på djupet?

Det blev ju några recensioner till slut. Vi, alltså förlaget och jag, tryckte på som tusan, slängde ut säljkrokar överallt och agnade generöst med friex, och långsamt började recensionerna droppa in. Varje gång med samma reaktion från mig: först en spänd nervositet, därefter en vag obehagskänsla. Visserligen med små inslag av lättnad, men ändå i huvudsak en dyster känsla. Vad kritiska alla var!

Förlaget lät meddela att ”Vadå kritiska? Det här betraktar vi som idel lovord!”. Jag muttrade något ohörbart och vände mig till min sambo för en utförlig klagovisa, varpå hon läste recensionerna och höll med förlaget. ”Det här var väl inte så tokigt ändå?” sa hon.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Pressen var mycket mer kritisk än vad mina läsarkommentarer hade varit, men å andra sidan är det väl naturligt. Recensenter recenserar det dom får i uppdrag att recensera. Läsarkommentatorer kommenterar bara sånt dom gillar. Eller sånt som deras polare har skrivit. Allt det här vet jag, i alla fall när det handlar om någon annan… men ändå kändes det lite som i den där drömmen när man samlat på sig en massa pengar men ramlar nerför ett stup och vaknar med ett ryck. Utan pengarna. Såklart.

Men med lite distans till det hela kan jag konstatera att sambon hade rätt. Det var väl inte så tokigt ändå?

Gå på djupet recenserades i Norrköpings Tidningar, Gefle Dagblad, Sundsvalls Tidning, Borås Tidning, Café och DAST Magazine samt på webbsidorna Mikropoesi, Dagens Bok och FotbollSverige. (Dessutom kommenterade några bloggar, men det bortser vi från här.)

Gladast i boken var FotbollSverige, som tyckte att boken var ”lättläst, men med ett rikt språk”, ”fängslande” och ”man vill aldrig sluta läsa”. Norrköpings Tidningar höll med, och la till att den var en ”mycket insiktsfull skildring”. (Det var förresten samma recensent som sågade Marcus Birro så att han blev sur och hoppade av. Hihi.) Sundsvalls Tidning var också inne på lättläst-spåret. Recensenten påpekade att romanen ”i princip följer genrens konventioner”, men att den också innehåller en intellektuell utveckling för huvudpersonen och att den är initierad i sin beskrivning av den ibland råa verkligheten i storklubbarna.

Gefle Dagblad var också positiva, vilket var extra roligt eftersom boken delvis utspelar sig i Gävle. ”Märkligt nog en utomordentlig fotbollsroman”, säger recensenten, som också har upptäckt att jag snott rätt flitigt av verkligheten just i de avseenden som handlar om Emils tid i Gefle IF. Han upptäckte till och med att jag snott en massa allsvenska matchresultat. Hatten av för en recensent med en sån koll!

DAST Magazine, Dagens Bok och Mikropoesi förstod att Gå på djupet i första hand inte var en fotbollsroman utan en berättelse om en pojkes utveckling till man i en hård miljö. Recensenten bakom Mikropoesi påpekade att ”det djupt mänskliga i berättelsen, ensamheten, utanförskapet, är viktigare för själva historien, än vad fotbollen är som ram för den”. Mycket intressant att webbsajterna förstått det som jag tyckt varit uppenbart, men som dagspressen inte varit med på – visar det kanske på en större intellektuell spänstighet i de nya medierna?

Recensionen i Borås Tidning var den som gjorde mig mest ledsen. Mest för att recensenten var en gammal punkhjälte vars texter jag tyckt mycket om. Men när jag nu återvänder till recensionen inser jag att det stora problemet inte har så mycket med mig att göra, som att recensenten inte kan identifiera sig med Emil. Och han ser ju nånstans fram mot nästa bok, inte sant?

Att grabbtidningen Café tycker att höjdpunkten var när Emil fick pungen omvriden av en elak mittback, och inte har förstått nånting av utvecklingstemat i boken, är däremot bara roligt. Ibland säger recensioner helt enkelt otroligt mycket mer om recensenten själv än om det han är satt att recensera.

Se där, det var väl ändå inte så tokigt?

/Marcus

 

PS. En sammanställning av allt som skrivits om Gå på djupet finns på bokens webbsida.

Jag funderar (för mycket)

Och de gånger jag tänker efter, i den enorma trötthet jag bär omkring på, lever jag vidare på all positiv respons jag får på mitt enorma arbete jag lagt ner som författare (eller vad man väljer att kalla sig) till min bok. Toppen! För mig har det bara varit positiva ord, vilket får mig osmakligt att fundera över hur jag kommer, i den enorma trötthet jag bär omkring på, att reagera på det första negativa. Om någon varit med om någon dålig recension eller dålig kommentar på sina publicerade verk; hur reagerade ni? Jag tror jag kommer att gråta. Eller vad?

En annan känsla

Nu är poesiboken satt och det var ju en intressant upplevelse. I somras fick jag lämna förslag på hur jag ville att framsidan skulle se ut. Jag hade en ganska tydlig bild. Förlaget köpte idén och tiden gick. Lite förseningar gjorde att jag ganska nyligen fick se boken satt i pdf. Jag blev så jävla lycklig av att läsa de bittra, eländiga, uppkäftiga och humoristiska dikterna, än mer lycklig över förlagets hyllande ord över dem. Sedan gick en dag till och framsidan låg i inkorgen en morgon. Jag satte morgonkaffet i fel strupe. Väldigt enkelt. Väldigt tydligt. Väldigt svårt att låta bli att undra vad i helvete det är för bok. Jag orkar inte ens fundera över recensionerna. Jag är så himla nöjd! Så kan det tydligen också kännas.

Liz

Sisyfos Bengtssons läxa

När man en månad efter releasen fortfarande övervägande bemötts av tystnad gör man konstiga saker. Som att lägga upp en fan-sida för sin bok på Facebook. (Finns här!) Som att be alla man känner att rekommendera Gå på djupet för recensenter. (Finns här!) Som att skriva brev till sig själv från sin andra sida. (Finns inte här. Herregud, nån självbevarelsedrift ska man väl ha!)

Det är då man måste erinra sig gamle Sisyfos Bengtsson.

Som ni säkert vet var Sisyfos en snubbe i den grekiska mytologin som jiddrat lite för mycket med gudarna under sin levnad och därför straffades i Hades ”sig sjelfvom till straff och androm till varnagel”, som det heter. Hans straff bestod i att gång på gång tvingas rulla ett stenblock uppför ett berg. Varje gång han kommit upp med stenen och äntligen kunde andas ut, rullade stenhelvetet ner igen och han var tvungen att börja om.

Jag tyckte att det var en schysst metafor för livet. Och ett ballt namn. Jag var 20 år gammal och behövde ett internetnick.

Ibland, när internetvärlden kändes mer verklig än Uppsalas studentliv, låtsades jag att jag hette Sisyfos på riktigt också. Jag tog mig efternamnet Bengtsson, därför att Sisyfos Bengtsson lät roligt på samma sätt som Giuseppe Larsson i Henning Mankells Danslärarens återkomst. Det användes nästan bara i kulturella sammanhang. Till exempel försökte jag övertala basisten i mitt band, Fredrik, att presentera mig på scen som Sisyfos Bengtsson. (Han tittade klentroget på mig.) Och om man tittar noga i resultatlistan för SM i Poetry Slam 2005 ser man namnet Sisyfos Bengtsson där nånstans långt nere. Det är jag.

Jag är inte 20 längre. Jag har lämnat Uppsalas studentliv långt, långt bakom mig – och jag behöver inte Sisyfos Bengtsson längre.

Men lever man i flera år med en Sisyfos så nära sitt hjärta måste det få sätta sina spår. Då kan man inte låta sig knäckas av tystnaden. Den är bara ännu ett stenblock som rullar ner. Det gör ont, och man är berättigad till både gnäll och en ansenlig samling martyrpoäng – men det är inget skäl att ge upp.

Bara på det igen. Hårt arbete och tålamod – och jag vet att jag alltid varit bättre på det förstnämnda än på det senare. En dag ska det hända. Och visst finns det fortfarande välvilligt inställda recensenter som ännu inte fått veta om Gå på djupet? Och engagerade bokhandlare som ännu inte förstått att det här är värsta studentpresenten?
Hårt arbete och tålamod. Bara på det igen.

Är det något som Sisyfos Bengtsson har lärt mig, är det detta. Det låter måhända klyschigt som fan, men det finns en anledning till att vissa uttryck blir klyschor.

/Marcus

PS. Fick till slut en recension! Och den är positiv också! Damn you, stenhelvete! Upp ska du igen!

Nu också som film

Kevin Frato var först härinne med att göra film av sin bok. Sedan kom Christoffer Carlsson med inte en utan två filmer – en presentationsfilm och en trailer.

Nu har även jag följt efter. Med en kanske lite… annorlunda vinkel. Det är mig en stor ära att presentera – Gå på djupet-filmen!

(Kamera: Jack Werner)

Noteras bör att varken Jan Guillous eller Björn Ranelids omdömen fick plats i den slutgiltiga klippningen. Någonstans på en undanskymd vind i ett gårdshus i Stockholm finns det fascinerande extramaterialet! Som ni alltså inte får se. Än. Men håll till godo med detta!

Förresten: vilken är er favorit-”recensent”?

/Marcus

Recensionsläsare sökes!

Ganska ofta – inte tillräckligt ofta för en egen OFF, men det händer – får jag frågan om hur mycket jag liknar min huvudperson. Att jag saknar alla typer av talang för att bli fotbollsproffs är förstås uppenbart, liksom att jag har klart fler högskolepoäng än vad proffs brukar ha. Jag ser inte ut som Emil rent fysiskt heller, och jag har helt andra intressen. Jag vill också tro att jag är något mindre självcentrerad än vad Emil är åtminstone under bokens första tredjedel.

Men en sak har jag och Emil gemensam: vi är alldeles för känsliga för vad folk tycker och säger om oss.

I Emils fall yttrar det sig vid ett tillfälle så att han är beredd att ge upp hela sin karriär för en ryggdunk från någon i Balla Gänget. (Och såklart i en massa annat, men låt oss nu inte förstöra handlingen…) I mitt fall märks det mest på att mitt självförtroende står och faller med det senaste omdömet.

Sålunda tror jag att jag är bäst i stan och att jag är på väg mot himlen, när någon skriver saker som det där min förläggare skrev lite längre ner på bloggen. Och omvänt, räcker det med att någon Andres Lokko-wannabeisk hipsterbloggare använder sitt mest skitnödiga och överspända språk för att förklara hur dålig jag är som spokenwordpoet, för att jag plötsligt ska tänka att det nog är bäst att lägga av ändå.

Jag har med andra ord helt fel sinnelag för recensioner.

Jag vill naturligtvis att Gå på djupet ska bli recenserad. På massor av ställen. Jag vill att folk ska veta att min bok finns, och – allra helst – att den är bra också. Men det viktigaste är att den blir recenserad. Recensioner kan vara bra till och med om de är dåliga, det har man ju alltid hört. Så jag är odelat för recensioner.

Men så är det ju det här med min känslighet. För vad händer om nån skriver ner mig totalt? Nån som spelar roll? Hur skulle jag ta det, om Dagens Nyheter skulle kopiera wannabebloggaren och säga att boken är så dålig att den gör en powerpointdragning om kyrkans städrutiner till rena nyårsfesten? Hur skulle jag reagera om Bokhora sa att det här var den värsta skiten som skådats sedan… tja, nån annan dålig skit? Eller om någon ledande fotbollsjournalist, typ Robert Laul, sa att jag saknade till och med den mest rudimentära fotbollskunskap och att boken var helt oläsbar på grund av alla faktafel?

Ingen går fri från dåliga recensioner emellanåt. (Inte ens The Knife. Och då var det ändå mer eller mindre kroppsstraff ett tag på alla som offentligt yttrade att de inte gillade Silent shout.) Hur bra Gå på djupet än är, och hur många som än hissar den till skyarna, kommer det ändå att finnas någon som hatar den. Kanske någon med en egen recensionsspalt. Eller en blogg. Eller en jävla facebookstatus som avundsjuka så kallade vänner känner sig tvungna att citera.

Jag behöver med andra ord ett filter. Någon som läser mina recensioner innan jag får göra det själv. Någon som visar mig hur en recension ska läsas – de flesta recensioner innehåller ju både positiva och negativa skrivningar och det gäller att fokusera rätt när man läser dem – och som kan lyfta fram det som är bra och bortförklara det som är dåligt: ”NN begriper ändå ingenting om XX!” Som sorterar bort eventuella toksågningar, som haussar eventuella tokhyllningar, och så vidare.

Men man kan inte annonsera på Blocket efter sådana, väl? Eller på Arbetsförmedlingen? ”Recensionsläsare sökes. Dina arbetsuppgifter omfattar läsning och sammanfattning av recensioner, coverups, omskrivningar, haussningar och total censur. Dina kvalifikationer: gott hjärta, god lögnare, tidigare arbete i PR-branschen meriterande. Arbetet är tillfälligt. Lönen betalas ut i kaffe, whisky eller rikskuponger.”

Nä. Bättre att annonsera här istället: Vem vill bli min recensionsläsare?

Du ska veta att du behövs.

/Marcus

Anette Kindahl: Äntligen!!!

Efter nästan två års väntan…

Kokongen släpps den 23 april. Väntan har varit så lång att det blev något av en antiklimax när jag väl höll boken i handen för några veckor sedan. Jaha, det var så det blev. Missförstå mig inte, självklart är jag otroligt lycklig och stolt och glad och allt är bara underbart men livet går vidare och perspektivet förändras.

När jag började skriva på romanen för fyra år sedan tänkte jag att OM den blir antagen, OM den blir utgiven, så måste det bli den lyckligaste dagen i mitt liv. Det är mycket för en dag att leva upp till, jag har taggat ner nu. Det kommer självklart att bli en dag att minnas men jag drömmer lika mycket om min tjänstledighet i sommar, då jag ska leva ”friårsliv” igen och fortsätta skriva på min nästa historia. Att vara ledig åtta månader från jobbet kommer att förändra min vardag betydligt mer påtagligt än att Kokongen ges ut. Å andra sidan skulle jag inte tagit ledig om manuskriptet aldrig blivit antaget…

För övrigt liknar marknadsföringsarbetet mycket det jag gör i mitt dagliga arbete på museet när en ny utställning ska öppnas. Lokala medier är intresserade av min debut och större artiklar har publicerats i de båda tidningarna, nästa vecka ska jag både till lokalradion och filma inslag med två lokala tv-stationer.

Jag är också inbokad på Norrköpings stadsbibliotek för ”författarprat” den 28 april. Trots att jag under årens lopp gjort säkert hundratals föredrag, visningar och vandringar i mitt jobb, är det lite konstigt att istället prata om mig själv och mitt skrivande och dessutom få lite betalt. Men det har sina fördelar. Inga större förberedelser krävs, inget fakta att läsa in, ingen teknik, bara jag, en stol och boken.

Och sedan är det bara att vänta igen. Den här gången på recensionerna…

 

Adm. anm.: I övermorgon – 23 april – släpps Anette Kindahls debutroman Kokongen. Köp den, läs den och berätta om den för en vän!

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Förberedelser inför Bokmässan: seminariet

Augustin och Kalle! Seminariet måste planeras. Såhär tänker jag mig:

1) Kalle svänger in på en trapets iförd kärnstrålningsdräkt. Slänger ut exemplar av Toffs bok till alla skrikande fans, som sliter i dem så att sidorna flyger.

2) Seminariemoderatorn Jessika Gedin hojtar som en snabbinkallad högstadievikarie för att få alla att sätta sig. Men förgäves. Därför att…

3) Augustin och Marianne Cedervall gör entré dansande tango. Augustin bär sin gamla värnpliktsuniform, Marianne är klädd i tusen strålande gotländska prästkragar. Flera digitala minneskort härdsmälter när paparazzin från GöteborgsPosten och Norrlands största dagstidning sätter igång. Varvid…

4) Ett gäng street-dancers från Jordbro bär in i en hängmatta gjord av sammanflätade amerikanska och svenska flaggor; jag slänger billig bling-bling till alla som inte fick Toffs bok.

5) Sedan ställer vi oss på scenen alltihop och rappar från våra böcker.

Vad tycks? Eller kanske borde vi diskutera den känsla av befrielse och klarsynthet som inträffar i och med utgivning. Ångesten försvinner, den plågade debutanten får snilleblixtar angående nästa roman, ens mor ringer och säger att förresten så trodde hon visst på en, ja hela tiden faktiskt. Eller kanske borde vi diskutera sakfrågorna: samarbetet mellan författaren och förlaget, att fixa releasefesten, att utstå recensionerna.

Vad tycker ni, A. och K.?

Emma om sin releasefest

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

Kära debutantkollegor!
Alla borde ha en releasefest! Även om man inte ska ge ut en bok eller släppa en skiva borde man få ha en ordentlig fest. Efter releasefesten för min bok ”Och allt är förvridet” tycker jag att fester är ett primärbehov.
Eller i alla fall en mänsklig rättighet.

Att ha en releasefest är ungefär som att gifta sig med sig själv. Man bjuder alla man tycker om. Man ser människor från jobb, skrivarkurser, skolor, familjen, släkten och barndomen samlas under ett tak (fyllt av ballonger) och umgås med varandra. Alla är glada. Det är kärlek i luften.

Eller så är det kanske som att få vara med på sin egen begravning. Det hålls tal om ens allra bästa och lite smådåliga sidor, känslor blottas, folk rörs till tårar (alltså inte bara jag) och man vågar säga det där man aldrig har sagt förut. Också den enorma mängden blommor jag fick påminner mer om en begravning än ett bröllop. Det kan inte finnas så många blommor ens i en Inter Flora-butik.

Men releasefester kan också vara ett sorts dop. På eftermiddagen var jag ingen särskild. 90 gäster, 300 ballonger, 150 varmkorvar och oklart antal sålda böcker senare är jag en författare. Det tar ett tag att smälta. Nu släpper allt som jag har laddat för under ett helt år. Inom några dagar finns boken i handeln och snart kommer recensioner både från kritiker och vanliga läsare. Det kan jag inte göra något åt.

Boken är släppt, den är inte bara min nu. Men jag har inte tänkt på att alla mina vänner ska läsa boken. Och deras reaktioner kan jag inte bortförklara. Vad de tycker om boken bryr jag mig faktiskt mycket om.
Det är stort att debutera. Det går en inte obemärkt förbi. Det krävs en fest för att markera förändringen. Och nu är jag gift med mig själv, döpt av Alfabeta, och alldeles levande begravd.

Det var allt som jag någonsin hade drömt om.

/Emma

Festen är över

Kära vänner och kollegor;

Det sägs att författarskapet är ett ensamt yrke. Nu vet jag att det är osant.

För om författarskapet vore så ensamt hade jag stått själv i regnet igår. Jag hade ätit av smörgåsarna, druckit av vinet och sedan, hukande under det bräckliga skydd mot skyfallet som tälten gav, ensam klappat takten när Hjorten framförde sitt magnifika stycke noise-musik. Det var inte så det blev.

Igår, när jag satt och skrev i ditt exemplar av min bok, och försökte formulera min tacksamhet och det som för oss samman i en dedikation, så fick jag anledning att minnas din och min historia. Och nu på morgonen, nu när jag vaknar till min första officiella dag som författare, nu har de minnena blivit en skirt bildspel i mitt huvud.

Igår, när ni stod i det kalla regnet, med stora leenden på era blåa läppar, så fick ni mig att känna mig älskad. Tack.

/Augustin

Marika King: Två månader senare

Det var bara två månader sedan, men det känns som en hel evighet. För två månader sedan fanns inte min bok förutom som manus i några datorer och på pressarna i tryckeriet. Jag hade varken haft releasefest, fått recensioner eller kommentarer från folk som har läst den.

Nu står den här. På min bokhylla. Och jag tänker: är det där verkligen min bok? Är det inte någon annan som skrivit den? Och bläddrar jag i den så känns den faktiskt lite främmande, trots att jag känner igen vartenda ord på varenda sida.

Så ja, Kevin. Jag tror att boken har lämnat mig. Och det känns faktiskt lite skönt. För även om jag fortfarande förstås blir extatisk när jag får mejl från folk som har läst den, eller ser någon blogg som har skrivit om den, så börjar jag närma mig den nu. Min andra bok.

Det är ju skrivandet som är det roliga. Uppmärksamheten och allt det andra är en härlig men samtidigt jobbig fas som det är kul att uppgå i ett tag. Men det är här jag vill vara, i de nya scenerna, med de nya karaktärerna, som växer fram så sakteliga.

De som kan sådant här säger att det underlättar att ha börjat på tvåan innan ettan kommer ut. Jag tror att det stämmer. Det är svårt ändå. Och det är bara idag, efter ungefär två veckor, som rädslan släppte taget och glädjen kikade fram. Innan dess hade jag mest ångest. Men skrev ändå (annars får man ju ännu mer ångest:)

Kalle, nyfiken på hur det går för dig. Och Kevin, kommatecknens fas tar slut! Och när den gör det kommer du att sakna den…

Till sist, Augustin. Jag kan inte uttrycka hur tråkigt det är att inte få vara med om din stora dag. Det kommer att bli fantastiskt. Du är fantastisk. Lycka till.

/Marika