Redigeringsomgång nummer två

För en vecka sedan fick jag tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören igen och på fredag har jag deadline. Förra omgången kopierade jag över ett kapitel i tagit till ett nytt dokument och redigerade om, skrev till och justerade. Men nu har jag fått lära mig att jag måste jobba i samma dokument så att alla ändringar kan spåras. Jag gissar att det inte var så roligt för redaktören när hon fick tillbaka manuset förra gången. Som tur är kan man välja att dölja alla markeringar så att texten blir ren och man ser själva resultatet. Det är väldigt lätt att missa saker när texten är så rörig och innehåller bokstäver i olika färger och streck från kommentarer.

Det visar sig att jag har en del favoritord. ”Onekligen” och ”tydligen” gillar jag. Och att börja meningar med ”och” (ja, ni ser ju själva) och ”fast”. Även ”så” och ”ju” är väldigt bra och trevliga små ord. Men det som sticker ut är ”lite” som jag uppenbarligen har missbrukat riktigt ordentligt. Över trehundra stycken! I snitt ett ”lite” på varje sida – inte dåligt! Fast (jättebra ord att börja en mening med!) nu har jag fått ner det till omkring 60. Jag hoppas att alla ändringar inte gjort att jag har överanvänt några andra ord 😉

Status just nu, efter att ha tragglat med manuset varje dag under en vecka, är att jag önskar att jag hade mer tid. Gärna en månad eller så för att skriva om alltihop. Göra om det till något bättre. För inte kan det väl om bara någon månad bli en bok av den där texten jag har i min dator. Men samtidig vill jag bara slänga iväg manuset och inte se det mer. Orkar in vrida och vända på ord och meningar något mer.

Att vara klar med första redigeringsomgången

Dagen före midsommar var jag, i enlighet med min egen satta deadline, klar med första omskrivningen av ”Emmas nya liv”. Manuset hade då, i runda slängar, ökat med 17 000 ord. Varenda mening och formulering hade gåtts över, några bitar blivit bortplockade och en hel del tillskrivet. Helgen ägnade jag sedan åt att söka igenom manuset på ord som ”så”, ”ju”, ”hade”, ”blickar”, mm för att putsa till det ytterligare. Och i söndagskväll mailade jag tillbaka manuset till redaktören. Det känns både lite tomt och lite nervöst. Jag hoppas att det jobb jag lagt ner ska ha gjort manuset bättre. Att redaktören inte förbryllat kliar sig i huvudet och undrar vad som egentligen hände med manuset. 

Gissningsvis tar det några veckor innan jag får tillbaka det igen och medan jag väntar har jag plockat fram manus 3 igen. Kunde liksom inte låta bli. Det kliade i fingrarna och jag vill ju så gärna få tid att pyssla lite med det i sommar. Men jag ska inte stressa utan se till att ta det lugnt efter de senaste veckornas intensiva redigeringsarbete. Samtidigt så är skrivandet min lilla oas. Något som får mig att må bra.

När jag började skriva för några år sedan var det nästan som att öppna en vattenkran. I början droppade det lite sakteliga för att ibland stanna av. Men efter ett tag vreds vattnet på mer och nu går kranen inte att stänga. Vattnet forsar på och orden, meningarna och texterna blir fler och fler. Jag hoppas att det aldrig kommer att sina, att vattnet kommer fortsätta rinna i en hyfsat jämn ström. Men det vet man ju aldrig. I vilket fall som helst så försöker jag njuta här och nu. Ta tillvara på det som forsar ur mig. Få det på pränt. Det kanske inte alltid blir bra, men det är himla roligt.

Jag försöker även landa i att jag har fått två noveller publicerade och att min bok kommer ut i år. Det är så svårt att ta in. Kan inte riktigt fatta det. Kanske för att jag hela tiden hoppar vidare till ett annat projekt?

Redigering pågår!

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören och nu är det redigering som gäller. Det är helt fantastiskt att en person har suttit och gått igenom mitt lilla manus och kommit med synpunkter och tips. Så himla värdefullt! Och, iallafall hittills, är det riktigt roligt att jobba vidare med manuset. 

När jag redigerade de första kapitlen skakade jag på huvudet åt mig själv flera gånger. Vi kan väl säga att jag är väldigt tacksam för att Nicole Publishing kunde se potential i mitt manus och läste vidare. Jag tror själv på boken och gillar historien jättemycket, men den behöver en del kärlek. Och det ger jag den nu. Massvis! 

Mitt sätt att skriva har utvecklats och ändrats en del sen jag, lite stapplande, började skriva ”Emmas nya liv”. Det hände nog mycket redan under tiden som jag skrev manuset. Och nu, när jag kommit lite mer än halvvägs med redigeringen, är det inte lika mycket att ändra och justera. Men det går ju alltid att peta till det lite mer och lägga till saker. Skriva om det litegrann. Och med redaktörens hjälp ser jag även saker som jag själv inte tänkt på. Men det där med dubbla skiljetecken har jag numera koll på 😉

Och just det, nu finns mina två noveller ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtans längtan” ute! Mer om dem kan ni läsa i Storytels gästblogg där jag har fått äran att skriva ett inlägg.

Tankar inför redigering

I detta nu sitter det en redaktör och går igenom Emmas nya liv och jag har ingen aning om vad jag kommer att få tillbaka. Det jag ser framför mig är att varje sida kommer att vara fylld med en massa kommentarer av typen Stryk! Utveckla! Gestalta! Vad menas? Overkligt! Mer dialog! Mindre dialog! Upprepning! och så vidare. Och vad är då nästa steg? Hur gör man alltså rent praktiskt? Arbetar vidare i samma dokument? Börjar ett nytt och kopierar in ett kapitel i taget? När jag skrev om manuset tidigare, efter feedback från ett förlag, gjorde jag just så. Tog ett kapitel i taget och byggde upp ett nytt dokument. Men då hade jag inga kommentarer i texten, utan bara ett mail med lite synpunkter. Känslan är ändå att jag kommer att göra på samma sätt igen. Det är liksom skönt att ha en avgränsad text att arbeta med. Inte titta på allt som kommer längre fram, utan bara koncentrera sig på en bit i taget.

När jag började skriva manuset till Emmas nya liv, så satte jag mig bara ner och skrev. Jag hade väl egentligen ingen aning om vad jag sysslade med. Sist jag hade skrivit något som liknade ett manus var när man skrev uppsatser i gymnasiet. Och det är ju inte riktigt samma sak. Att det hade gått en sisådär 20 år sedan dess gjorde inte heller saken lättare. Mitt manus landade på omkring 200 sidor och det är klart att jag någonstans under resan dit blev lite mer varm i kläderna. Lärde mig saker och utvecklades. Vilket förmodligen märks i manuset. Så en ordentlig redigering är precis vad som behövs för att få hela manuset att hålla ihop, bli en riktig bok. Förhoppningsvis gör även de omkring 700 sidor jag har skrivit efteråt (ca 7 noveller, 2 färdiga råmanus och 1 nästan färdigt råmanus) att jag har möjlighet att, tillsammans med redaktören, lyfta mitt manus några snäpp.

Medan jag går här i väntas tider, så dyker det ibland upp lite jobbiga funderingar. Tänk om det inte går att redigera mitt manus? Tänk om det är helt hopplöst? Tänk om det inte blir någon bok? Tänk om jag bloggar här på Debutantbloggen och så är jag ingen debutant?!

Okej… Att skriva ner dessa tankar var kanske inte så smart. Nu blev de plötsligt inte lika lätt att trycka undan dem. Att lägga locket på och låtsas som ingenting. Och att dela med sig av sina innersta farhågor här på bloggen bäddar väl för att folk ska undra vad den där Anna Alemo egentligen sysslar med? Eller så är det just det som är meningen? Att ni läsare ska få följa med genom alla möjliga känslor som kan bubbla upp under året som debutant. Och vem vet, nästa blogginlägg kanske innefattar lite hybris istället 😉

Exakthet i ljugandet

Just nu är jag inne på den förhoppningsvis sista redigeringsomgången av Vi går varvet. Förra veckan kunde jag inte somna för jag kom på en sak som inte stämde i miljöbeskrivningen. Så när jag dagen efter sansat mig ritade jag en karta över den lilla staden där mina karaktärer bor. Var ligger deras hus i förhållande till varandra? Kan de cykla eller måste de be om skjuts? Hur långt har de till skolan? Men också hur byggnaderna ser ut. Att skolan är av tegel och har stengolv.

När jag skriver ser jag det som händer framför mig i bilder. Jag ser Livs rum, skrivbordet framför fönstret, snögloben i bokhyllan, revan i tapeten bakom sängen. Miljöerna är exakta i mitt huvud.  Problemet är att jag har jobbat med berättelsen i så många år och en del saker har ändrats. I början gick Liv i sexan på en F-6 skola och då var golvet av linoleum. När jag skrev om och flyttade scenen till att utspelas på en högstadieskola missade jag att ändra materialet i golvet. Små men ack så betydelsefulla detaljer.

Under arbetet med Vi går varvet har jag samlat på mig en massa extramaterial. Sådant som inte kommer med i boken men som jag ändå måste veta för att fritt röra mig genom berättelsen. För varje karaktär har jag ett dokument där det står sådant som hårfärg, familj och vilka hemligheter de har.  Det finns också dokument över händelseförlopp. Där har jag skrivit en kort beskrivning av vad som sker i varje scen och hur karaktärerna utvecklas genom berättelsens gång. Det här arbetet har varit viktigt för att få till den dramatiska kurvan och för att få alla lösa scener att bli en berättelse.

Liv har numer även fått en egen kalender där jag skriver in de händelser som sker under den hösttermin som berättelsen utspelar sig. Att Liv fyller år den 7 december. Att teaterkursen är på onsdagar. Att klassen har bibliotekstid på tisdagar. Den påhittade världen som är Livs värld måste finnas med alla sina detaljer och vara exakt. Allt för att ni läsare ska kunna leva er in i Livs värld och tro på den lika mycket som jag gör.

Är det nu vi ska säga hejdå?

Nedräkningen har börjat. Dagen då boken ska gå till tryck närmar sig. Jag sitter som en ostbåge vid min dator och räknar ner de sidor som jag har betat av. Nu är jag på sidan 59 av 127. Deadline på måndag.

Jag har gått från att räkna hur många redigeringsrundor jag har gjort med Vi går varvet till hur många jag har kvar, (två) plus en korrekturläsning. Påståendet att man spenderar mer tid på att skriva om än på att skriva är sant tusen gånger om.

Det börjar bli nervöst att ändra i texten. Det jag ändrar nu är närapå slutgiltigt. Tankar som: om jag ändrar det här lilla kan det påverka allt annat. Som en snöboll som sätts i rullning. Det räcker med småsaker för att jag ska förlora balansen. Vackla till och stjälpa hela min text. Tur att jag har en superbra redaktör som ser när jag strular till det.

Att jobba med en redaktör är guld värd. Jag trodde att jag hade lusläst min text, men icke, det finns saker jag totalt missat. Som att jag envist skriver väll istället för väl. En sak som texten blir bättre av är att hon ser alla de där extra orden som inte behövs. Strax nedanför hennes säng. Ingen tittar direkt på mig. Vilka roller vi ska ha med.

Kom på mig själv att försvara Samuel (en av karaktärerna) Redaktören hade skrivit att en sak om honom som jag tänkte sårade hans känslor. Märkte att jag genast gick i gång till hans försvar. Men det där var ju inte okej att säga om honom!

Snart är det dags att lämna ifrån sig texten för gott. Att släppa Samuel, Liv och de andra till läsarna. Säga hejdå. Kommer någon att ta hand om er? Känna med er? Kommer ni att klara er därute?

Om tillkomsten av en roman och en tatuering

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har alltid flera skrivprojekt på gång samtidigt. På så sätt håller jag hela tiden igång skrivandet och när jag är klar med ett projekt kan jag fortsätta direkt på ett annat påbörjat projekt. Och tröttnar jag för stunden på ett projekt eller behöver låta texten vila kan jag bara jobba vidare med ett annat under tiden.

Vad jag skulle behöva göra nu är att redigera mitt romanmanus. Det är mitt första romanmanus jag någonsin har skrivit. För mig känns en roman som ett evighetsprojekt och det tar ibland emot att jobba med ett så stort och tidskrävande projekt. Innan hade jag skrivit noveller och barnboksmanus som känns som mer överkomliga projekt.

När jag började skriva romanen visste jag hur den skulle sluta. En roman kan vara hur kort eller lång som helst, men jag hade läst att en bra riktlinje är 80 000 ord, så mitt mål var att få ihop just så många ord. Jag hade några stolpar med en mening per stolpe för vad som skulle hända var 20 000:e ord. Däremellan hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Det gick ganska långsamt och segt att skriva i början. Det kändes som att springa ett evighetslopp. När jag väl hade skrivit 38 000 ord tröttnade jag lite och skrev på andra projekt och brydde mig inte så mycket om romanen. Tills en dag då en förläggare hörde av sig och frågade vad jag skrev på och om jag kunde skicka till hen när jag var klar! Snacka om att det var en morot och just den eld i baken jag behövde! En förläggare väntade alltså på att få läsa det jag skrev utan att hen hade en aning om vad jag skrev. För mig var det väldigt stort. Hur ofta händer det liksom? Att en förläggare hör av sig och BER en skicka in sitt manus till denne?
Då fick jag bråttom kan jag säga! Bara knappt halva romanen var ju skriven.

Det här var i slutet av förra sommaren och jag beslöt mig då för att sätta upp ett skrivmål. Jag skulle skriva 1 000 ord per dag i en och en halv månad, tills jag hade nått 80 000 ord. Jag hade kunnat sätta ett högre mål, men jag ville sätta upp ett rimligt mål som inte stressade mig. Risken fanns annars att jag skulle tappa glädjen med skrivandet av romanen. Kväll efter kväll skrev jag 1 000 ord och med tiden gick det snabbare och snabbare att skriva de där 1 000 orden. Helt plötsligt var ett första utkast till min första roman klart. Jag hade klarat det!

En helg under den här skrivperioden åkte jag bort tillsammans med en kompis och bodde på hotell och skrev. När vi var ute och åt middag på kvällen skickade hennes man ett sms till henne. Han befann sig också på en resa och på denna årliga resa hör det till seden att han och hans kompisar brukar tatuera varandra. Den här gången ville han tatuera in en boktitel och bad sin fru att fråga mig om ett förslag. På skoj sa jag titeln till min roman: ”Sista ordet”.
För min kompis man var det inget skämt. En liten stund senare fick min kompis ännu ett sms, med ett bildbevis. En bild på tatueringen. En bok och titeln ”Sista ordet”.

Han hade verkligen gjort det! Hur galet och underbart?
Fullständigt helgalet och samtidigt alldeles underbart!

Detta var alltså i september förra året och mitt manus var då inte ens färdigskrivet. Manuset har nu varit en vända till lektör och jag fick ett jättefint utlåtande. Men det återstår mycket arbete med att redigera manuset och kanske ska det en vända till, till lektör innan det överhuvudtaget är dags att skicka in till förlag. Kanske borde jag nu ta och sätta upp ett redigeringsmål för annars finns det risk att andra skrivprojekt tränger sig före i kön hela tiden.

Nu finns det alltså en person därute som går runt med en tatuering på sitt ben med titeln på min bok som ännu inte är en bok. Det är inte ens ett färdigredigerat manus. Och det är långt ifrån självklart att något förlag vill ge ut det. Men jag tycker nog att jag är skyldig mig själv, honom och alla andra som tror på mig att göra mitt bästa. För tror min kompis man så mycket på mig som författare att han tordes tatuera in titeln på en bok som inte ens är klar, ja, då får jag banne mig ta mig i kragen och se till att den blir klar!
Nu kör vi!

 

 

 

Jag har gjort det. Igen.

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Intelligens eller galenskap?

Två dagar till deadline och jag jobbar dygnet runt. Skriver om och ändrar. Ändrar och skriver om. Gemensamt är att jag aldrig blir nöjd.

”Herregud, det ser ut som Palme-rummet här”, brukar folk säga när de kommer in på mitt kontor som getts det smakfulla namnet Stockholm psycho AB. Men faktum är att det är sant. Rummet har förvandlats till ett kaos. Överallt ligger högar med papper och anteckningar. Sidorna är fulla med flärpar och små notislappar sitter uppklistrade på de märkligaste platser.

Själv sitter jag uppklistrad i en stol med nacken krökt som en gams över datorn. Håret har jag trasslat ihop till en knut som hålls på plats med en penna och min klädsel är högst tvivelaktig. För dagen är jag klädd i trasiga jeans, bikini (har ignorerat att tvätta på alldeles för lång tid) och en för stor genomskinlig T-shirt.

Sedan en tid tillbaka består också all eventuell föda av mikrad färdigmat och pepparkakor.

Det enda som snurrar i min hjärna just nu är manuset. Vad tänker Harriet (min huvudkaraktär)? Hur svarar hennes chef? Är det för rörigt? Vad ska jag stryka? Jag har umgåtts så mycket med karaktärna att det framträder som levande personer för mig och jag är till och med rädd att jag pratar högt med dem när ingen hör.

Det är nu jag önskar att det som upptar så stor del av min tid också håller någon form av verkshöjd. Annars är jag helt enkelt bara galen.

För dig som inte är bekant med uttrycket kan jag nämna att verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet och begreppet brukar användas för att definiera en nivå av personligt skapande. Det innebär i princip att ett verk inte ska kunna framställas av någon annan. Helt enkelt den unika formen, uttrycket och gestaltningen.

Uppvaknandet kom när det under kvällen ringde på dörren. Efter pinsamt lång tid bestämde jag mig för att öppna och möttes av ett:

”Hej, vi är era nya grannar.” En glad familj på fyra stirrade tillbaka på mig och i deras blickar kunde jag se skräcken.

”Nej alltså jag håller bara verkshöjd, jag har en unik form i mitt uttryck”, skulle jag just svara när jag insåg att det var överflödigt. Det var så tydligt vilken tanke som for genom deras huvuden.

Den här människan är inte klok.

Istället rusade jag till datorn och googlade ”tio tecken på galenskap.” Döm om min förvåning när rubriken ”Är du en kåt nattuggla som lever lite ohälsosamt är du förmodligen intelligent”, hamnade överst på träfflistan. Som ni förstår klickade jag givetvis upp artikeln som bjöd på chocking news.

Intelligenta människor har nämligen tydligen följande gemensamt (enligt någon jätteordentlig brittisk studie):

1. De är uppe på nätterna (och hinner därför längre i sin utveckling)
2. De pratar med sig själva (om det är i lugn och sansad ton är det ett tecken på att du är riktigt bright)
3. De tänker mycket på att tänka (metakognitiva)
4. De tar inte hand om sig själva (äter onyttigt, dricker mycket alkohol och kaffe och använder i värsta fall droger).

Så, om du känner igen dig ett uns i beskrivningen ovan, två dagar före deadline, kan jag lugna dig med att du är helt normal men förmodligen bara jättesmart.

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
5. Släng mobilen.
6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Pratar mig förbi hindret

Tjo!

Det sägs att en inte ska prata om det en skriver. Det sägs att ett manus ska vara en hemlighet. Att skrivandet kan tappa kraft om en pratar om texten. Jag vet inte.

Jag äter frukost med min snubbe och han frågar hur det går för mig med skrivandet. Jag säger att det går upp och ned. Att det är kul och svårt och härligt och kämpigt. Han frågar vad jag skriver på och jag berättar om en essä om gymnasietiden och kaoset och fyllan. Jag säger att den känns meningslös. Typ: Varför skriver jag det här? Vem bryr sig? Samtidigt känns den viktig. Någonstans finns det någonting i den. När jag berättar om essän börjar jag närma mig det där någonting. I samtalet hittar jag nya vägar och perspektiv och vinklar.

Att berätta för honom om det jag skriver har hjälpt mig många gånger. Ibland funkar det inte. Ibland ställer han fel frågor och jag blir irriterad. (förbannad). Det är en balansgång. Men för det mesta funkar det.

När funkar det? För mig handlar det mycket om distansen till texten. Jag skulle inte kunna berätta om en text i anslutning till skrivpasset. Jag behöver komma ur den. Komma bort från den. Annars är det sårbart och jag blir arg och sur och ledsen och otrevlig.

Förr funkade det aldrig. Förr vill jag, och behövde jag, hålla texterna hemliga. Jag tror att skrivutbildningarna har hjälpt mig att prata om det jag skriver. I utbildningen är det liksom meningen att prata om texter och visa texter oavsett hur ofärdiga eller färdiga de är. Jag har hittat mitt sätt att prata om text och hittat anledningen till att göra det. För det handlar inte om att stilla någon annans nyfikenhet – det handlar om att prata mig förbi ett hinder.

Och det hjälper.

p.s Hur känner du inför att prata om det du skriver? d.s

P.p.s Det går framåt med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskapet. På min hemsida kan du läsa mer om projektet. Klicka här d.d.s

Filmmaraton

Fotograf: Jonas Schiller

Ni vet när man kommer till det där stadiet i skrivprocessen där man är så trött på sitt manus, på sin egen text, att man kan kräkas på det?

Där befinner jag mig just nu.

Och jag får nästan tvinga mig själv att öppna dokumentet för att redigera.

Jag är så trött på det.

På mina egna ord och meningar.

Men jag vet att det kommer att gå över (hoppas jag) även denna gång. Det gjorde det med Hemligheter små i alla fall. Där hade jag också en period efter att allt fallit på plats i manuset som jag blev så sjukt trött på det att jag inte ville läsa det något mer. Där jag bara ville att det skulle vara färdigt någon gång.

Precis som då, så försöker jag bota denna trötthet med filmer och böcker. Romantiska sådana. En av mina favorit filer att titta på när jag behöver inspiration är Notting Hill. Den har jag sett fler gånger än jag har fingrar. Även Stolthet och fördom är en favorit. The Lucky One hamnar också högt upp på listan.

Så i helgen har jag haft filmmaraton och kollat på alla mina favoriter 🙂 Varvat med redigering förstås. Jag studerar gester, ansiktsuttryck, hur de bygger upp scenerna känslomässigt, vilka känslor som väcks hos mig som tittare osv. och sedan tar jag med mig detta in i redigeringen.

Prokrastinering skulle vissa kanske kalla det, men jag säger fördjupning i konsten att skriva romance 🙂
Det är sånt här man kan ägna sig åt när mannen tar med yngsta sonen till farmor och tonåringen sköter sig själv 🙂

Idag blir det till  att bita ihop och fortsätta redigera. Och kanske kolla på en film eller två mellan varven 🙂

 

Inlämning, synopsis och NaNoWriMo

Fotograf: Jonas Schiller

Phu!

Manuset är nu äntligen skickat till redaktören igen.

Jag var lite orolig för att jag skulle skicka iväg manuset och fortfarande vara på botten av den känslomässiga bergochdalbanan. Ni vet där man avskyr allt man skrivit och starkt tvivlar på att man någonsin kunnat skriva överhuvudtaget 🙂 Där var jag för bara några dagar sedan, men när jag tryckte på skicka så var känslan ändå riktigt bra.

Den här redigeringsvändan har verkligen varit tuff. Många saker har inte fallit på plats förens nu de sista dagarna, men magkänslan säger i alla fall att det kommer att bli bra. Till slut. Men nu behöver jag verkligen min redaktörs ögon på texten så att jag kan få lite vägledning om någon ändring inte fungerar och hur jag kan slipa till texten ytterligare.

Fram tills jag får tillbaka manuset igen ska jag försöka att planera upp del tre. Jag ska ge mig på att skriva ett riktigt synopsis den här gången för att se om det kan hjälpa mig under råmanus fasen. Jag har googlat och läst på om det här med att skriva synopsis men känner att jag fortfarande inte har det helt klart för mig hur jag ska lägga upp det. Det finns ju några olika varianter och jag har ännu inte känt att någon av de jag läst om passar mig helt hundra.

Hur gör ni när ni skriver synopsis? Några tips att dela med er av?

Jag funderar fortfarande på om jag ska delta i NaNoWriMo (som Michaela skrev om i onsdags) och om jag i sådana fall ska skriva på del tre i serien eller om jag ska ge mig på ett annat manus som jag funderat på ett tag. Det hela beror nog lite på feedbacken blir från redaktören denna gång. Om jag kommer att orka att redigera och skriva råmanus på samma gång 🙂
Vi får se helt enkelt.

Hur går det för er?
Skriver ni råmanus? Redigerar? Väntar på svar från förlag? Laddar inför NaNoWriMo?

Kram på er ❤

Music is the key

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu inspireras jag mycket från musik.

Jag älskar all sorts musik och i hemlighet önskar jag att jag skulle vara lite mer musikalisk än vad jag är. Men jag kan varken sjunga eller spela instrument så jag får helt enkelt uppskatta andra människors musikalitet istället 🙂 Man kan ju inte vara bra på allt här i världen 🙂

Framför allt imponeras jag av låtskrivare. De måste lyckas förmedla en känsla på bara några få minuter. Så jag lyssnar på musik. Funderar på hur jag ska gestalta och förmedla känslorna jag vill få fram. Så där så att de riktigt bränner i varje ord. Ordval, gester, kroppsspråk och mimik blir avgörande för att få till det där.

Det var samma sak under redigeringen med Hemligheter små. Jag kommer till en punkt där musiken får en betydande roll i redigeringen, där den hjälper till att sätta stämningen för scenen och gör det lättare att få ner känslorna i ord.

Jag skapar spellistor med musik som stämmer överens med känslorna och stämningen jag vill skapa i just den scenen. Det kan vara allt från klassisk musik, till hårdrocks ballader från 80-talet till rapp. Bara de förmedlar det jag är ute efter så får de vara med på listan 🙂

Två av låtarna som finns med på spellistan för Brutna små regler är dessa:

Har ni spellistor för era manus?

 

We have take off

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har landat efter bokmässan och tröttheten, eller boksmällan som det också kan kallas, har sakta försvunnit. Vardagen är tillbaka och med den redigeringen av Brutna små regler.

Det blir mycket tjat om redigering just nu får mig, men får jag anförtro er en sak?

Jag har verkligen börjat gillar redigeringen. Jag ser verkligen hur manuset lyfter lite mer för varje gång det nagelfars. Det är en ganska häftig känsla. Med Hemligheter små tyckte jag mest att redigeringen var stressig och jobbig, även om slutresultatet blev jättebra. Denna gång kan jag nog uppskatta redigeringen mer.

Denna omgång har jag dessutom testat på ett nytt sätt att ta mig an redigeringen och det verkar fungera. Jag känner inte alls lika mycket panik denna gång.

Om ca 1 vecka ska jag skicka in manuset till redaktören igen och just nu känns det som sagt ganska lugnt. Som att jag har koll på läget 🙂 Jag har skyndat långsamt denna gång. Verkligen tagit mig tid med varje kapitel.

Jag går igenom kapitel för kapitel. Jämför mina egna tankar och idéer som jag skrivit ner med feedbacken från redaktören och sedan ser jag var jag kan göra med det. Jag jobbar mycket med sub-ploten denna omgång eftersom vi bestämt att vi ska skruva upp den ett snäpp så det ställer till med mer problem för mina huvudkaraktärer. Att det blir ytterligare ett hinder som de måste ta sig över för att få varandra. Jag gillar den verkligen men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att den inte tar över för mycket. Det ska ju trots att vara en sub-plot 🙂 och i dessa nya situationer som uppstår då vi tvistar till det lite extra så finns det möjligheter att visa ännu mer av mina karaktärers olika sidor. Plocka fram delar som annars kanske inte kommit fram. Och det är också en utmaning.

En annan sak som jag fokuserar på denna runda av redigering är att rätt känsla finns i varje kapitel. Att det speglas genom karaktärernas handlande och sinnesstämning. Och att det finns en förändring. Om kapitlet börjar med att min hjältinna är irriterad så ska hon helst inte vara det i slutet av kapitlet, utan det ska ha skett en förändring. Inte så lätt alla gånger men jag försöker 🙂

Jag tittar också på att varje kapitel har en tydlig konflikt som för handlingen framåt.

På onsdag är planen att vara klar så att jag kan skriva ut manuset och läsa igenom det på papper. Det blir en helt annan känsla att läsa det på papper än på en skärm och jag har mycket lättare att få ett för i läsningen när jag läser det på papper. Jag ser lättare var det inte fungerar osv.

Om jag hinner med fem kapitel om dagen så borde det inte vara några problem att skriva ut manuset på onsdag kväll 🙂 och det borde jag klara. Eller rättare sagt, det ska jag klara 🙂

Kram på er och ha en underbar start på veckan ❤